Infruset med Mando Diao

mando

Ja, ibland måste man få hjälteförklara människor, ibland förtjänar de det fullt ut. Jag vill utan att tveka hjälteförklara bandet Mando Diao för att de tonsatt och gett ut skivan Infruset, den otroligt hyllade och storsäljande skivan med Gustaf Frödings dikter. De förtjänar både att hyllas och tjäna pengar på insatsen, den kulturella insatsen kan ändå inte värderas i pengar.

mando_infruset_text

Nu är det bara att hoppas att den här skivan väcker intresse, inte bara för Gustaf Frödings dikter utan även andra äldre svenska diktares poesi. Där finns så mycket att hämta för unga, törstande hjärtan och längtande, svultna själar. Här får nya generationer en chans att upptäcka poesin. Det kallar jag kulturell hjälteinsats.

gustaf fröding

Gustaf Fröding (1860-1911) är en av svensk poesis största skalder. Han skrev både med knivskarp skärpa och med stor humor. Att Snigelns visa blivit en av de populäraste melodierna på Mando Diaos skriva är underbart. Läs texten nedan, den är genial i sin naiva och barnsliga framtoning:

SNIGELNS VISA

Sol! Sol! skönt
lys, lys, ljus,
trög väg på grus,
se gräs grönt,
här mycket lätt
äta sig mätt.

Här inte brått
bortkrypa vill,
här ligga still,
mums, mums, gott.

Hum, hör dån,
jum varifrån
är svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan sin.

Men störst av alla melodierna på skivan har utan tvekan Strövtåg i hembygd blivit. Är någon förvånad? Nej, inte jag. Varför har den blivit så populär? Ja för det första för att den är en underbar melodi och den sjungs gudomligt vackert, men mest av allt tror jag att det beror på att texten fångar in det klassiska svenska vemodet: naturen, ensamheten, längtan till barndomen, det Sverige som inte längre finns men som vi drömmer om, vemodet, kärleken, skönheten, jag allt det som fångar in den svenska folksjälen.

Det är ändå otroligt fantastiskt att det fortfarande är melodier och texter av det här slaget som går hem i svenska hjärtan. På något sätt trodde jag att det tog slut med Ulf Lundells Öppna landskap, att det var den ultimata svenska sången, att ingen ny sång skulle kunna hota den på tronen, men jag hade fel. Här kommer en ny vinnare. Välförtjänt också.

Läs gärna hela texten från dikten som är hämtad ut diktsamlingen ”Stänkar och flikar” som gavs ut 1896.

STRÖVTÅG I HEMBYGDEN

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
”Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.”

II

Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Om du ännu inte lyssnat till skivan Infruset rekommenderar jag den utan tvekan. Den finns att köpa bland annat på CDON. Själv vill jag bara säga ett, ur djupet av mitt hjärta, innerligt TACK till Mando Diao.

Annonser

Kluven inför Eva Bonnier

eva-bonnier-sjalvportratt-1886-alternativ

Besökte nyligen Waldemarsudde och Eva Bonnier utställningen. Jag måste erkänna direkt att jag är kluven inför hennes konst. Å ena sidan vill jag se med milda ögon på dessa 1800-tals konstnärinnor som kämpade i motvind, sällan blev erkända och i princip alltid glömda av historien, å andra sidan vill jag vara ärlig och se med sanna ögon på konsten oavsett vem som målat, om det är en man eller kvinna.

Eva Bonniers konst imponerade inte på mig, i alla fall inte vid första anblicken av målningarna på utställningen. Utställningen är placerad högst upp i huset på Waldemarsudde i något som jag antar varit en ateljé från början. Tavlorna är otroligt vackert hängda i denna vita sakrala miljö och det framhäver dem på ett elegant sätt. Eva Bonniers konst har i alla fall fått ett utmärkt utgångsläge på den här utställningen, men det tog sin tid innan något jag såg berörde mig.

bild-5 kopia 6

Plötsligt stod jag framför den här lilla, lilla tavlan som heter Geisha. Då vaknade jag till. Den är vacker, levande och kraftfull. Den är målad i full frihet och det märks. Det var de allra minsta tavlorna som gjorde störst intryck på mig.

Det är som om formen och den lilla storleken på konstverket hjälper Eva Bonnier att måla friare och starkare. Det är som om litenheten befriar hennes storhet, hon släpper på kraven och förväntningarna och bara låter penseln flyga. De små tavlorna, liksom förstudierna (som också är små i storleken) till större tavlor, blir sinnligare och mindre politiskt korrekt än de andra stora målningarna, hur vackra och välmålade de än är.

bild-5 kopia 8

Det var samma med den här tavlan som var den andra jag stannade till vid för att den tilltalade mig direkt. Det är också en liten tavla som i all sin enkelhet förmedlar en känsla av hur det kan ha varit att vara ung kvinna och konstnär i Paris i slutet av 1800-talet, där friheten från konventioner var så mycket större än hemma i lilla Sverige men där man som kvinna ändå inte kan leva fullt ut, i full frihet. Det är en mycket vacker tavla.

bild-5 kopia 7

Men det var den här som verkligen fick mig att inse att Eva Bonnier ändå är en fantastisk konstnär. Än en gång är det en mycket liten tavla målad i Paris. Har man varit många gånger i Paris och älskar staden mer för varje gång, ja då känner man kärlek till den här lilla målningen. Hon fångar in ljuset, träden, parkerna, undervegetationen och skuggorna som är så typiska för Paris.

Hela tavlan utstrålar ett Paris bortom turisttråken. Det säger något både om Eva Bonnier, hur mycket hon måste älskat Paris och känt sig levande där, men också något om staden som mer än hundra år efter att tavlan målades fortfarande är lätt att känna igen. Paris förändras inte så lätt.

Ja, även om jag kände en tveksamhet inför Eva Bonniers konst, och till viss del gör ännu, så bar jag med mig hem tre starka intryck från tre små konstverk på utställningen som tilltalade mig och som förmedlade livsglädje, djupa erfarenheter av att vara människa och kärlek till Paris. Den Eva Bonnier ser jag gärna på med både milda och sanna ögon.

Utställningen pågår till den 15 september. Jag rekommenderar den absolut. Om du inte har möjlighet att besöka museet vill jag tipsa om den lilla film om Eva Bonnier som man kan se på utställningen men som också finns att se på hemsidan. Den är mycket bra!

Vacker Orlando på Stadsteatern

orlando

Besökte Lilla scen på Stadsteatern i Stockholm idag. Såg enmansföreställningen Orlando med Robert Fux i rollen som Orlando. Som han spelade! Man satt trollbunden i en timme och 40 minuter, en svindlande resa genom tid, rum och kön. Pjäsen har haft en nypremiär i sommar och spelas till den 18 augusti. Det finns alltså tid att se den om man har möjlighet. Gör det!

orlando3

Pjäsen bygger på Virginia Woolfs bok Orlando som handlar om en person, till och börja med en man i 1700-talets England, som lever in i vår tid utan att åldras men istället byter kön under resans gång. Virginia Woolf leker med könsroller, sociala konstruktioner och föreställningen om genus, men mest av allt speglar hon alla människors innersta längtan att få vara sitt sanna jag – vad det än är.

orlando4

Boken är mycket läsvärd, liksom filmen som kom 1992 med Tilda Swinton i huvudrollen. Men det är nog pjäsen på Stadsteatern som gjorde starkast intryck på mig och det tack vare Robert Fux fina, gripande, roliga och vackra Orlando.

virginia woolf2

virginia woolf4

Lika vacker var den fantastiska författarinnan Virginia Woolf. Läs henne! Börja gärna med Orlando, den finns att köpa på både Adlibris och Bokus.

Jorun orm i öga, i Vadstena

bild-5 kopia 5

Ibland får man vara med om märkliga händelser vid vatten… Igår besökte jag Vadstena slott för att se Vadstena-akademins sommaropera Jorun orm i öga, som spelas i bröllopssalen i Vadstena slott. En mycket vacker inramning till en mycket vacker och grym opera.

jorun5

Jorun orm i öga är skapad av tre kvinnor (från vänster); tonsättare Marie Samuelsson, författare Kerstin Ekman och regissören Helena Röhr. Något mycket unikt i sig självt, att tre kvinnor skapat en opera, det händer inte ofta. Redan 2008 påbörjades den process som ledde fram till den nyskrivna operan Jorun orm i öga som har urpremiär i sommar i Vadstena-akademins regi.

Att det är tre kvinnor som skapat opera är, som sagt unikt i sig, men det är också operans innehåll. Den handlar om kvinnor och kvinnors erfarenheter. Marie Samuelsson skriver själv i programboken: ”Trött på en kvinnoroll som både i kommersiella sammanhang och i konsten ofta är behagsjukt underordnad, fick jag här istället en otrolig musikutmaning med kvinnor i centrum av sorg, glädje våld och makt”.

Det är Kerstin Ekman som skrivit libretto till operan och det märks verkligen, den har alla hennes kännetecken. Hon utgår från den poetiska Eddan och sången som heter Gudrunarkvida, med ursprung från Norge och Island åren 800-1000.

jorun2

Det är en fantastisk berättelse om kärlek, sorg, svek, våld, vänskap, och livet på kvinnors villkor. Hur ofta händer det att man ser missfall, fosterfördrivning och barnafödande på en operascen? Och det görs på ett ömsint och trovärdigt sätt. Det är vackert och hemskt på samma gång.

Men mest handlar det om valet mellan hämnd och icke-hämnd när man blir sviken av den man älskar, när inte livet blir som man tänkt sig och drömt om. Vilket väljer man? Gör man som Gudrun och hämnas rejält eller gör man som Oddrun som väljer att inte hämnas trots det onda hon utsätts för:

Hämnades gjorde hon aldrig.
Hon blev den som hjälpte.
Med varsamma händer
förlöste hon smärta
och berättade om sin sorg.

Jorun, centrum i berättelsen, har att välja att följa i Gudrun spår eller i Oddruns. Hon väljer Oddruns. Det är ett smärtsamt val för henne, men hon vet att hon väljer rätt.

Scenografin är talande, den förstärker berättelsen. Ljussättningen gör också sitt till, att skapa en magisk upplevelse av att röra sig fritt i tid och rum, från fornnordisk tid till idag: kvinnors liv och erfarenheter skiljer sig inte särskilt mycket åt ändå. Det är starkt.

jorun3

Jag hoppas verkligen att den här operan blir en klassiker, att fler operahus sätter upp den. Både för sitt innehåll men också för den starka konstnärliga upplevelse den är. Jag är djupt imponerad av både musiken, sången och koreografin, många fler borde få tillfälle att se och höra den. Någon skrev att det är ett mästerverk, ja, det är det.

Om du vill kan du lyssna till operan i Sveriges radio  i P2 klockan 19.00 på lördag den 10 augusti, eller du kan läsa Kerstin Ekmans libretto på Vadstena-akademins hemsida i väntan på att få se själva operan. Men håll utkik, den bara måste dyka upp igen!

Sommarkväll på Skeppsholmen

smaa_572x441-570x440

Sommarens varmaste dag hade utlovats, jag vet inte om så blev fallet, men varmt var det i alla fall. Som tur var började ljumma sommarvindar blåsa när det var dags att ge sig av till Skeppsholmen framåt kvällen. Hade inte varit där på festival sedan Stockholm Jazz och Blues festival fortfarande var i gång. Spännande att var här igen!

spelschema-liggande

Det som gjorde mig förväntansfull är att den nya festivalen kombinerar musik med konst. Två omistliga ”flugor” i en smäll, kan det bli bättre? Men i ärlighetens namn kom jag i första hand för musikens skull, särskilt Sixto Rodriguez, mannen från filmen Searching for Sugerman, som spelade sist på lördagskvällen. Nog blev jag förvånad då jag insåg att det var konsten på festivalen som gjorde störst intryck på mig!

bild-3 kopia 18

Jag följde med på en rundvandring bland konsten och utställarna på festivalen. Konstvandringen leddes, vid det här tillfället, av konstnären Hans Carlsson. Temat för konstvandringen var ”Vart tog hon vägen?”, en diskussion om att sätta människan utanför konsten, att bli objekt istället för subjekt, är det möjligt? Konstnärerna på festivalen hade jobbat utifrån detta tema.

Vi började med att se på Mats Adelmans konst som består av både akvareller och träskulpturer. Mats Adelman är född 1974 i Bromma och bor och arbetar i Tensta. Han visade på miljöer utan människor, gamla övergivna byggnader, djur och natur, och annat som lever sitt eget liv. Det märkliga var ändå att i hans värld var det en tingest som är det brobyggande fenomenet mellan människan, civilisationen och naturen: stolen. Mycket intressant och tänkvärt!

bild-3 kopia 17

Utomhus visades Sam Moyers stora verk som bestod av två uppspända tygskynken. Verket kallas Utan titel och är bläck på duk (2013). Sam Moyer är född 1983 i Chicago, bor och arbetar i New York. Hon har lämnat stora tygskynken liggandes på marken, målat dem med bläck och låtit väder och vind styra konstverkets slutgiltiga utseende genom att låta bläcket torka under de väderförhållanden som rått under processen.

Är det ett sätt att ställa människan utanför konsten? Kan man säga att konstverket skapats endast av naturen, utan människans hjälp? Ja, till en viss del, men inte helt. Är det ens möjligt att ställa människan utanför, och är det relevant? Diskussionen är mycket intressant. Jag är verkligen glad att jag gick vandringen och vill tacka guiden Hans Carlsson som gjorde den mycket bra!

bild-3 kopia 16

bild-3 kopia 15

Roligast under kvällen var ändå konstnären Ingela Ihrmans jättenäckros. Ingela Ihrman är född 1985, född i Kalmar, bor och arbetar i Stockholm. Hon har gjort en installation med jättenäckrosen Victoria Amazonica som blommar under två av kvällarna. Jag fick vara med om blomning nummer ett, näckrosens första blomning då den blommar i vitt och doftar ananas. Kväll två blommar den i rosa, sedan är den klar. Precis som i verkligheten. Botanist Gunvor Larsson var där och berättade om blomman och lotsades oss igenom blomningen. Spektakulärt och helt enkelt underbart!

bild-3

Men musiken då? Ja, det var mycket som var bra under kvällen. Allra störst intryck på mig gjorde det danska bandet Efterklang som kändes som en korsning av Depeche Mode och Lustans lakejer med en lätt kryddning av Kate Bush… Ja, det var verkligen bra. Maia Hirasawa och Sofia Jannok gjorde också ett positiv intryck.

Men själva anledningen till att jag kom iväg då? Den numera omåttligt populäre Sixto Rodriguez, hur var det? Sorgligt men sant är att det inte var något alls att minnas, jag gick efter kanske fyra låtar. Nu kan jag i alla fall säga att jag sett och hört honom i verkligheten, men det går inte att jämföra med skivorna. OK, han har blivit gammal, 71 år sedan dess, och man kan kanske inte begära att han ska låta nu som då, men ändå… Om han ändå hade haft ett lyhört band som hade kunnat matcha hans numera betydligt svagare stämma, istället för att dundra på och överrösta honom… ja då hade det kanske fungerat. Men nu, nej tyvärr…

Men kvällen på Skeppsholmen var ljummen och vacker och allt var som en bal på slottet ändå. En sommarkväll i Stockholm är ändå en lycka i sig själv och jag gick lyckligt hem genom natten. Tack alla som står bakom Stockholm Music & Arts och Tensta konsthall, det är ett fantastiskt arrangemang!

Läs gärna följande recensioner om konserten med Sixto Rodriguez som jag tycker sammanfattar känslan man fick: SvD och Expressen.

Månadens Matisse – augusti

matisse-henri-stilleben-mit-aepfeln-auf-einem-rosa-tischtuch

Hur kan en målning var så mild och vacker? Hur kan en målning förmedla så mycket liv och rörelse trots att den föreställer ett stilleben? Jag vet inte hur han gjorde, men Henri Matisse är verkligen fantastisk. Titta riktigt noga på denna målning och njut.

Målningen heter Nature morte: pommes sur une nappe rose (Stilleben: äpplen på en rosa duk) och är målad 1922 (eller 1924, jag hittar två olika uppgifter). En olja på canvas som mäter 60,4 x 73 cm. Tavlan hänger på National Gallery of Art i Washington. Där hänger den med en mäktig guldram, se här:

Day-17-19-4783

Den här vackra målningen är motivet för augusti i min väggkalender med motiv av Henri Matisse, inköpt på Centre de Pompidou i Paris.

Nike, Carl Larsson, Ellen Key

bild-3 kopia 12

Egentligen var det möjligheten att få tillfälle att besöka Konstakademien på Fredsgatan 12 i Stockholm som fick mig att gå på Nationalmuseets utställning med Carl Larsson: Vänner & ovänner (som pågår till den 3 november). Jag är inte ett stort fans av Carl Larsson helt enkelt. Det är något med honom som inte känns helt rätt för mig…

cl

Men nu tog vi oss till Konstakademien och det var en upplevelse att få se den från insidan. Det första som möter oss är den väldiga statyn av gudinnan Nike, som finns i original på Louvren i Paris. Statyn här är en gipsavgjutning men det gör den inte mindre majestätisk och imponerande. Det kändes som ett rejält välkomnade.

bild-3 kopia 11

Trapporna bakom Nike leder upp till utställningen, som gjorde mig glatt överraskad. För det första för att den inte bara bestod av Carl Larssons verk utan också av hans vänner och ovänners. Till exempel denna vackra målning av Ellen Key av Ejnar Nielsen (1872-1956) som är målad 1907. Det är en olja på duk och mäter 129 x 98 cm.

Den ger en annorlunda bild av Ellen Key än den vanliga där hon framstår som en slags amazon. Här ser vi henne snarare som en seren, en prästinna. Målningen är självlysande. Ellen Key, Carl och Karin Larsson hade mycket gemensamt så hon passar verkligen på utställningen.

bild-3 kopia 14

Det är en mycket sevärd utställning med många vackra konstverk, och efter att ha sett flera av Carl Larssons oljemålningar, som för mig kändes mer levande än de så perfekta akvarellerna (hur vackra och detaljerade de än är) så får jag ändå säga att Carl Larsson är något extra. Men till min förvåning var det den här, till synes anspråkslösa, målningen av Carl Larsson jag uppskattade allra mest på utställningen.

Den kallas Korgstolen (olja på duk) och är en, av många, förstudier till den så kallade Fürstenberska triptyken som finns på Göteborgs konstmuseum. Det är en på många sätt liten och oansenlig målningen, men i all sin enkelhet är den genialiskt vacker och ger en ögonblicksbild av en verklighet och tillvaro för länge sedan förbi. Den förmedlar en känsla av liv som inte känns tillrättalagd. Den är mycket levande.

94dbe9_c7997f238b1624a7d5fc28decd7df418.jpg_srz_180_310_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

I samband med utställningen har bokförlaget Brunkman & Bergöö gett ut Carl Larssons memoarer, Jag, som han skrev klart strax innan han dog 1919. I boken är konstnären mycket öppenhjärtig med sitt livs ljus och mörker. Nu har den getts ut i tvättad språkdräkt och jag föreställer mig att man på flera sätt får en ny bild av både Carl Larsson själv och hans konst om man läser den. Den finns att beställa på både Adlibris och Bokus.

2568

Har du inte möjlighet att besöka utställningen på Konstakademin finns den mycket innehållsrika och snygga utställningskatalogen att köpa. Den är också mycket bra.

Utställningen är definitivt värd ett besök!