Naturens skiftningar tiger stilla

IMG_4267

Konstmuseum Prins Eugens Waldemarsudde har oftast flera utställningar på gång samtidigt. När jag var där häromdagen för att titta på Emil Nolde, den tyske expressionisten, passade jag också på att se Ruben Heleanders (f 1931) utställning ”Naturens skiftningar”.

IMG_4260

Man kan lugnt säga att det var något helt annat än Emil Noldes konst. Att gå från Noldes Färgstormar: kaskader av starka färger och känslor, till Ruben Heleanders milda, stillsamma naturskildringar och miljöer var märkligt. Nästan lite olustigt.

IMG_4236

Det första jag ser är den här tavlan: Blommig stig från 2010. Den blir ändå en acceptabel övergång från vulkanen av färg till den nästa obefintliga färgskalan. Rosorna är det mest färgstarka på hela Ruben Heleanders utställning. Det säger något om hur stor skillnaden kan vara mellan två utställningars konst och känsla.

IMG_4238

Ruben Heleanders konst påminde en hel del om den franske konstnären Claude Monets målningar, särskilt hans stora väggmålningar med näckrosor. Många av tavlorna på utställningen Naturens skiftningar är också monumentalt stora, som den här: Mitt på dagen, från 1983.

Det kändes inte rättvist mot Ruben Heleander att se hans konst direkt efter att man utsatts för Emil Noldes explosioner. Först tänkte jag att allt var så färglöst, att det inte hade något att säga mig – särskilt inte efter allt Noldes konst hade att säga, till och med i versaler ibland.

Sen tänkte jag att tavlorna här inte hade några som helst motiv, bara enkla naturmiljöer, på gränsen till spartanskt och intetsägande. Men ändå: jag skulle gärna ha en av hans tavlor hemma på väggen. Det kändes tamt, färglöst, stumt och intetsägande. Jag var fortfarande i en slags trans efter färgstormarna hos Emil Nolde.

IMG_4255

Jag vandrade runt i rummen och såg den ena stillsamma naturmiljön efter den andra: Vår Österlen, 1988. Inga större varianter, motiven var mer eller mindre desamma på alla tavlor, bara årstiderna och naturens skiftningar avslöjades i en förändrad, eller snarare lätt förskjuten färgskala. Men hela tiden samma milda, mjuka framtoning utan någon antydan till irritation eller revolution, inga störningsmoment.

IMG_4250

IMG_4240

Ljusfyllt sommarlandskap, från 2010. Vad fick det mig att känna? Ingenting. Vad berättade motiven? Ingenting. Vilken känsla förmedlade de? Ingen alls. Mitt i allt det överdådigt vackra blev jag besviken. Jag fascinerades än en gång av hur konst kan ge så olika reaktioner och förmedla så olika budskap.

IMG_4247

IMG_4243

Vita klippor, Normandie, 1990. Rum efter rum, det enda motivet mildare och vackrare än det andra. Varför måla så lika bilder? Varför vill inte konstnären berätta något för oss genom sin konst? Emil Noldes konst berättade massor om honom själv, hans samtid och samhällsklimatet. Här – ingenting.

Jag dröjde mig ändå kvar och försjönk i de stora tavlorna. Insåg att det var de små jag tyckte bäst om. Njöt av de mjuka, milda färgerna som inte störde min sinnesfrid på något sätt. Konsten blev som balsam för själen, som ett mjukt duntäcke som la sig tillrätta över mitt sinne och värmde det.

IMG_4245

Uppskattade den här lilla tavlan mycket: Höstlandskap 2013. Rum efter rum med naturens skiftningar. Ingenting annat. Rörde mig långsamt ut ur utställningen och funderande på att gå in en gång till i avdelningen med Emil Nolde konst men bestämde mig för att avstå. Mitt sinne hade vaggats till ro och ville inte röras upp igen av de intensiva färgstormarna.

Och plötsligt insåg jag skillnaden mellan konstnärerna. Emil Nolde verkade under första delen av 1900-talet, då fanns ingen TV, inga smartphones, inget Internet, inga social medier i den bemärkelsen vi talar om det idag.

Då var det konsten uppgift att berätta, visa, beröra, uppröra, förmedla, förena och distrahera. Konsten förändrade åskådarens uppfattning om sig själv och sitt samhälle, Konsten hade ett politiskt uppdrag. Det gäller även idag, men inte alltid insåg jag plötsligt.

I vår tid översköljs vi av budskap, färger, former, åsikter, ljud och ljus, reklam, information – vi har knappt en enda tyst och stilla sekund på hela dygnet. TV, telefoner, datorer, skärmar överallt bombarderar oss med sina möjligheter och frestelser. Många människor har ett enormt behov av att bli stilla, få tid att reflektera och komma till ro.

Här kommer Ruben Heleanders tavlor in som en räddning. De berättar inget, de förmedlar inget budskap, de försöker inte övertyga dig om något, deras uppgift är att stilla din tanke. Som en andakt för den moderna människan.

Jag förstår varför jag dröjde mig kvar i utställningsrummen, varför jag inte ville gå tillbaka till Emil Noldes utställning. Konsten hade vaggat mig till ro och jag ville stanna i den känslan så länge som möjligt.

Så olika kan två konstutställningar påverka en människa. Båda är lika viktiga. Båda är lika livsavgörande. Konsten speglar sin tids behov och existentiella villkor. Naturens skiftningar lärde mig något om vår tid och mig själv.

Ruben Heleanders tavlor berättade ingenting för mig, till min stora förvåning insåg jag att deras uppgift var att lyssna – på mig. Och jag hörde.

Annonser

Emil Nolde, en oönskad nazist

IMG_4263

Jag vet inte hur många gånger under åren, vid en föreläsning eller i ett samtal av något slag, jag hamnat i den klassiska diskussionen: Du har läst en bok du tycker är väldigt bra och du uppskattar författaren mycket. Sedan får du veta att författaren är organiserad nazist, uttalad rasist eller liknande. Förändrar den kunskapen om författaren din uppfattning om boken?

Mitt svar har alltid varit ja på den frågan, det påverkar i första hand min uppfattning av författaren och i förlängningen också min uppfattning om boken, plötsligt börjar jag läsa in saker i texten som jag inte såg eller förstod första gången. Författarens ideologi måste självklart smitta texten. Är det så enkelt? Mitt svar idag är snarare både ja och nej.

emil-nolde-ljusare2-763x559

448-emil-nolde-692x600

Jag besökte nyligen utställningen Färgstormar med den tyske konstnären Emil Nolde (1867-1956), som visas just nu på Waldemarsudde, Djurgården. Emil Nolde är Tysklands främste expressionistmålare och i samband med utställningen har det varit mycket diskussion om det faktum att han var medlem i det nazistiska partiet, och välkomnade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, påverkar vår uppfattning av honom som konstnär och hans konst idag.

Till skillnad från den akademiska och hypotetiska funderingen ovan så visste jag i förväg att Emil Nolde var anhängare till det nazistiska partiet, min blick var redan påverkad av den vetskapen, om man säger så. Gjorde det att jag betraktade hans konst annorlunda mot andra konstnärers verk? Letade jag efter medvetna eller omedvetna meddelande från konstnärens som avslöjade hans ideologiska hemvist?

Nej, inte direkt, men det berodde också på att jag redan innan visste att Emil Nolde var utdömd av det nazistiska partiet, hans konst ansågs som degenererad, som något som bidrog till det germanska folkets förfall. 1941 förbjöds han verka och mängder av konstverk han gjort förstördes av nazisterna. Emil Nolde var förtvivlad. Påverkade den kunskapen mitt seende?

Emil Nolde - Light Sea-Mood

c08d1d6afdcfe996806e073a3e390bdc

Det första som hände vid besöket var att jag blev uppriktigt förvånad när de två först tavlor jag såg på utställningen var de här: Light Sea Mood från 1901 och Canal Copenhagen från 1902. Jag hade förväntat mig de färgstarka konstverk som utlovats i reklamen och det första jag ser är två mer klassiska, milda impressionistiska konstverk.

Det överraskade mig, men samtidigt visar det hur Emil Nolde som så många andra var påverkad av de impressionistiska strömningarna i sin tid, det måste ha varit oundvikligt. Och samtidigt: redan här ser man att han är på väg till något annat.

Även om de här två konstverken ser impressionistiska ut med sitt milda ljus och drömlika färger, ser man redan här att det finns något annat i hans konst. Det syns i penseldragen, i färgerna som inte döljs liksom av en mjuk dimma, eller dröm, som de klassiska verken av impressionisterna. Det är inte drömmande intryck utan avskalade känslor som förmedlas genom konsten. Expressionismen i sin linda.

192-emil-nolde-763x593

d21f01aac40f3e069b2e5163d5c82f78

Nolde_Mer

Sedan kom färgstormarna! En fullfjädrad expressionist! Emil Nolde säger själv: ”Färgen var min lycka”, och det märks verkligen. Hans färger är kraftfulla, lysande och på gränsen till bedövande. Ibland blir det nästan för mycket men att det skapar och väcker känslor av olika slag är definitivt något man kan konstatera utan tvekan.

Jag tror han var en lycklig målare, i alla fall fram till 1941. En lycklig målare med starka känslor han släppte fria på duken utan censur eller begränsningar. I de flesta fall väcker tavlorna starka, positiva känslor, han förmedlar en obeslöjad livsglädje där konsten är hans livselixir. Man går inte oberörd från någon av hans målningar, även om man inte gillar dem.

IMG_3173

För det finns definitivt tavlor som också väcker negativa känslor, men kanske inte som man tänkt sig det. Det här verket, till exempel, heter ”Strange people” och är målad 1923. Min första reaktion var olust. Vad är det för filurer han målar? Vem eller vilka ser ut så där?

Sedan inser jag att det antagligen inte är konstnärens intention: det finns inga människor som ser ut så här, men det finns människor som får mig att känna så här. Människor som jag inte förstår mig på, människor jag inte tycker om eller kanske människor som förstör mitt liv på något sätt. Emil Nolde satte färg på den känslan man kan få ibland när man möter en person som inger en olust och oro. Det är mästerligt gjort.

6565844797_a9c296e46e_b

Bild 003

Det är här allt gick fel för Emil Nolde antar jag. Det faktum att han kunde sätta bild och färg till det som oroade i det tyska samhället, det som ansågs leda till samhällets förfall, tolkades av regimen som att han själv var en del av förfallet, att han orsakade det, att Emil Nolde själv omfamnade det.

Men så tror jag inte det var, han målade vad han såg och vad han kände och enligt honom var det detsamma som det nazistiska partiet såg och fördömde. Han skriver själv till Goebbles, i ett brev daterat 2 juli 1938, när hans konst blivit ifrågasatt: ”Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”.

Det hade han helt rätt i men det hjälpte inte. 1941 blev han utestängd från sitt livsverk och sitt livs glädje. Han blev nazisten som inte var välkommen bland nazister. Att han kände sig missförstådd är ingen överdrift.

emil-nolde-paintings-12

mrs nolde

Att hans konst är ”stark, kärv och innerlig” håller jag med om. Här ses två porträtt som jag tycker visar det på ett alldeles särskilt sätt, ”Young Danish Woman” från 1913 och ”Mrs N” (Ada Nolde, hans fru) från 1911. Kärleksfullt, innerligt och med insikt om att kvinnor är subjekt, inte objekt.

nolde_ungemalte_bilder

large

Att Emil Nolde förbjöds verka som konstnär 1941 plågade honom enormt. Självklart fortsatte han måla om än i smyg. Kallade konstverken efter 1941 för ”Omålade bilder”. De är små, diskreta och förmedlar inte alls samma lycka och livsglädje som de tidigare konstverken. (Bilden på raderna av tavlor kommer från en annan utställning.)

Emil Nolde skriver själv: ”Måla, målare! Varför ska väl jag förbjuda målare måla? Det är svårt med bundna händer. Mina bilder gråter. deras plats är ett fängelse. De vill jubla allvarligt och lyckligt. De är fruktansvärt sorgsna. Mina bilder.”

Att han talar lika mycket om sig själv som om sina bilder är en självklarhet.

nolde

En av de tavlor som berörde mig mest på utställningen var den här: ”Picture of Woman. Jolanthe Nolde” från 1948. Här återvinner han storleken och färgerna från före 1941 men det är ändå inte samma sak. Det här är verkligen en målning som förmedlar sorg. Ändå är hon så vacker.

Hur tänker jag nu då? Tycker jag sämre om Emil Nolde och hans konst för att jag vet att han var nazist? Nej, eftersom jag inte ser något av det jag förknippar med den nazistiska ideologin i hans konst, inte mer än vad som kan räknas som kontextuellt präglat av ett Europa på 1930-talet.

Det faktum att inte heller nazisterna själva såg det där och då är vad som försonar Emil Nolde med historien, anser jag. Han var en nazist till ordet men inte till handlingen. Hans konst avslöjar honom. Att han sedan fick känna på nazismens grundregel: ”är du inte som vi vill ha dig får du inte vara med” är ett ödets ironi.

Se utställningen och bilda dig en egen uppfattning! Den pågår till den 30 augusti.

9till5 – fotografier om arbete

9to5k

När jag besökte Arbetets museum i Norrköping häromdagen, i första hand för att se EWK, passade jag på att se de övriga utställningarna i huset också.

Högst upp i huset på våning 7 (jag tog trapporna eftersom det finns en liten utställning om husets historia på varje trappavsats, man har verkligen utnyttjat husets potential maximalt) hittade jag en fotoutställning.

För andra året i rad anordnar museet en utställning tillsammans med studenter från Fotoskolan i Gamleby. 25 studenter har ställt ut fotografier på temat ”9till5. Arbeta för att leva. Leva för att arbeta.”

Man kan säga att jag halkade in på utställningen och min första tanke var att den inte var intressant för mig. Men jag bestämde mig för att gå ett varv i lokalen när jag ändå var där och gått alla sju trapporna upp i huset.

9to5c

Och som så ofta med konsten: plötsligt är det något som gör att man fastnar. Något som får en att haja till, börja tänka, reflektera och kanske irriteras. Plötsligt är tanken igång och alla sinnen börjar absorbera vad man ser och upplever. Man påverkas och berörs.

Det var vad som hände mig här. Jag strosade runt bland bilderna och var helt neutral och tänkte: de här bilderna säger mig ingenting, de berättar ingenting som berör mig.

9to5i

Tills jag kom till det här fotografiet: ”Fia med knuff” av Paulina Ahlm, 25 år från Eskilstuna. Då hajade jag till. Plötsligt började jag titta närmare på bilderna: vad har egentligen de här unga människorna för uppfattning om arbete 9 till 5?

I den här bilden synliggörs tydligt den ångest och oro som många unga människor känner inför framtiden och sina utsikterna på arbetsmarknaden: arbetslöshet, tillfälliga jobb, klippkort på arbetsförmedlingen etc.

Den verkligheten, den oron är en stark realitet för många ungdomar idag. Verklig eller inbillad, det spelar inte roll, i båda fallen påverkar det sinnet och framtidstron. Det är ett stort mentalt samhällsproblem.

9to5a

Ironiskt nog sitter bilden placerad bredvid en annan bild som skulle kunna uppfattats som dess motsats: ”What matters is how quickly you do what your soul directs” (quote by sufi poet Rumi) av Cajsa Sofie Borgström, 29 år från Gamleby.

Fotografiet föreställer en kvinna som mediterar, till synes verklighetsfrånvänd, som om arbete, löner och hyror är oväsentliga världsliga saker man inte behöver bry sig om, man har bara ansvar för sitt eget välbefinnande – mindfullness – snarare än ett medborgeligt samhällsansvar.

Men så enkelt är det förstås inte. Dagens ungdomar är definitivt inte lika självupptagna och självcentrerade som många (gärna äldre) vill påstå, även om samhället försöker förvandla dem till konsumenter av prylar och sociala medier i första hand. De här två bilderna -tillsammans – berättar något väldigt viktigt.

9to5h

Samtidigt som jag blev inspirerad av att fördjupa mig i bilderna och studenternas föreställningar om arbetets villkor blev jag ledsen, sorgsen på något sätt. Den här bilden visar på det: ”En förgången vila” av Emma Danielsson, 23 år från Stockholm.

Här undrar man vad fotografen fått för uppfattning av arbetet genom föräldrar och andra omkring henne? Arbete som en nödvändig börda men också den dominerande parten i livet som tar all kraft och energi? Ja, frågan är relevant: lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva?

9to5f

Den genomgående tråden i princip alla fotografierna verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, något som krymper själen och livslusten. Jag kan inte säga att någon av bilderna förmedlade lust och förväntningar inför ett framtida arbetsliv. Det är sorgligt.

Den här bilden är också ett exempel på det: ”När pengar är det enda man har” av Martin Gundesson, 22 år från Sollefteå. Den visar på ett existentiellt tillstånd som inte några pengar i världen kan köpa en människa fri ifrån.

Plötsligt gjorde det ont i hjärtat på mig. Är det så här det känns för dagens unga människor på väg ut i arbetslivet? Vad har hänt med vårt samhälle?

9to5g

En och annan bild på utställningen hade ett tydligare, konkretare politiskt budskap. Den här bilden är otroligt bra och tänkvärd: ”Född svensk?” av Mikaela Svarfvar, 27 år från Halmstad. Samma barn med två helt olika förutsättning beroende på vart barnets föds och växer upp. Otroligt bra gjort.

9to5b

Så har det hänt igen. Man slinker in på en konstutställning som man inte planerat att besöka, man tänker att den inte är intressant och så står man där: full av intryck, känslor och reflektioner.

Den här utställningen berättar något mycket viktigt om vårt samhälle och bekräftar på ett smärtsamt sätt det faktum att den åldersgrupp som mår sämst i vårt samhälle idag är ungdomar mellan 16-24 år. Det är förfärligt!

Jag vill verkligen rikta ett varmt tack till studenterna på Fotoskolan i Gamleby som på ett tydligt sätt satt fingret på något mycket viktigt. Det gäller bara att vi tar oss tid att se och lyssna till deras berättelser. Jag är verkligen glad att jag stannade upp och gjorde det.

Utställningen pågår till och med den 20 september.

Se EWK på Arbetets museum

EWK20

Hur många gånger har jag inte gått förbi Arbetets museum i Norrköping utan att gå in? Jag har varit i kaféet och i shopen men aldrig i själva museet och då har de ändå haft gratis inträde sedan museet öppnade 1991 (tror jag det var). Vissa saker blir liksom aldrig av verkar det som… tills den rätta dagen kommer. Och nu kom den äntligen.

EWK15

Det främsta skälet till att jag velat gå in på museet, och nu äntligen fick det gjort, är deras EWK museum. EWK, Ewert Gustav Adolf Karlsson (1918 – 2004), föddes i Östergötland och var Sveriges främste politiske tecknare och illustratör. Många av hans bilder är odödliga.

EWK14

Under sina år vann han också flera internationella utmärkelser för sina bilder. Han är helt klart en av världens bästa i sin gebit. De flesta har sett någon av hans bilder, kanske utan att veta vem han är, men hans konst lever sitt eget liv.

EWK9

EWK8

Det här är två av de bilder som EWK vunnit utmärkelser för och framför allt den första bilden är helt genial. Ingen har ännu sagt vad den bilden säger på ett bättre sätt än EWK.

EWK10

EWK12

EWK11

Många av oss minns hans politikerbilder bäst, han kunde verkligen sätta hammaren på spiken men utan att förlöjliga eller förminska personen. Bilden på Olof Palme är ett exempel på det tycker jag. Alla hans kännetecken finns med i bilden, uppförstorade som en karikatyr, men ändå finns en medkänsla och en ömsinthet med i bilden.

Det skulle jag vilja säga var EWKs storhet, att han kunde levandegöra politiska skeenden och händelser utan att göra personliga angrepp. Om man jämför med dagens bilder, t ex i den franska tidningen Charlie Hebdo, är det en avgörande skillnad i just detta att EWK aldrig förlöjligade i yttrandefrihetens namn.

Med det menar jag inte att tidningen Charlie Hebdo inte har rätt att göra det, men det finns en viss skillnad i att ha rätt att göra något och att verkligen göra det. Man måste inte göra det bara för att man kan, men jag är självklart medveten om att gränsen här emellan är hårfin.

EWK5

Arbetes museum i Norrköping förvaltar arvet efter EWK på uppdrag av hans efterlevande. Det finns en fast utställning om hans liv och verk men också ett galleri där temat byts med jämna mellanrum för att flera av hans verk ska kunna visas för allmänheten. Just nu är temat massakern i Sharpeville 1960 som blev början på slutet för apartheiden i Sydafrika.

EWK1

EWK18

EWK6

EWK17

EWK4

EWK7

EWK2

EWK16

EWK3

Här ses några av bilderna i galleriet och här framgår det också, det som också är en del av EWKs storhet, att han berättar om ett skeende med båda parters situation för ögonen. Det vill säga, det framgår med absolut tydlighet att EWK anser att apartheid och behandlingen av de svarta i Sydafrika är fullständigt förkastligt, men ändå visar han en känslighet även för de vita förtryckarnas situation.

Det är helt enkelt genialiskt tycker jag. Se hur han fångar in Nelson Mandelas utveckling från en svart kämpe redo för krig till en gigant av visdom och odödlighet. De två bilderna är fantastiska sida vid sida. I all sin enkelhet är utställningen otroligt givande. Jag ser fram emot nya besök och nya teman.

EWK13

Det tog tid för EWK att etablera sig som tecknare men när han väl gjort det blev han sällan refuserad. Han var också klok nog att alltid rådfråga sin hustru Alice om den aktuella bilden han ritade verkligen berättade det han ville få fram. Hon verkar ha varit en ovanligt skärpt rådgivare och EWK har nog en hel del att tacka henne för när det gäller hans storhet.

Roligt nog har museet med något som faktiskt blev refuserat, nämligen de här förslagen till frimärke av olika nobelpristagare. Jag kan faktiskt inte förstå varför, de är ritade med sådan respekt och kärlek, men man var kanske rädd för reaktioner…

Mycket har hänt sedan 2004, då EWK gick ur tiden, och på sätt och vis är jag glad att han slapp uppleva den censur och rädsla som finns idag vad gäller politiska illustrationer och karikatyrer, samtidigt som allt hängs ut och finns för evigt på nätet och i social medier. Ur led är tiden, som någon klok person sa redan på 1500-talet.

Jag rekommenderar å det varmaste ett besök på Arbetes museum, Strykjärnet kallat i folkmun, i Norrköping. Där finns mer än EWK att upptäcka.

#Openart i Örebro: Grattis!!

Standard CMYK

För femte året i rad förvandlas Örebro stad till en konstutställning, med 130 verk av 72 konst­närer från 19 länder på över 70 platser runt om i centrala Örebro. Konstbiennalen (Skandinaviens största) är ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet i staden och pågår mellan 14 juni till 6 september.

Jag har läst om OpenART tidigare men besöker det för första gången i år. Jag är både imponerad och inspirerad och då hann jag bara se en bråkdel av konstverken! Vilken underbart, galen idé och vilket föredöme staden Örebro är!

På ett helt fantastiskt sätt presenteras samtida konst­närer, både lokalt och inter­na­tio­nellt kända. Allt gratis och lättillgängligt för alla att ta del av. Runt om i staden finns information om utställningen att få tag i, både kartor att följa och människor att fråga.

Jag tänker att de som aldrig själva går till ett museum eller en konstutställning, eller barn som inte får chansen på grund av ointresserade föräldrar, eller vem som helst, erbjuds konstupplevelser, utmanas och uppmuntras på ett genialiskt sätt.

Förutom alla de konstverk som fyller staden gissar jag att det bland stadens invånare diskuteras konst varje sommar som det inte görs någons annanstans i Sverige: är man för eller emot? Är det något konstverk som berör på ett särskilt sätt? Hur reagerade du när du såg det eller det?

Ja, frågor och funderingar av alla slag bland alla slags människor, antar jag. Vilken kulturgärning, vilken hjälteinsats, vilket föredöme bland städer: Go Örebro, go!

Örebro1

Det ska sägas direkt: det var konstverket ”Think different” (How to hang workers´uniforms) av den kinesiske konstnären Ai Weiwei som fick mig att åka till Örebro det här året, och det var också hans konstverk som berörde mig mest.

Vilken strålande idé att bjuda in en så känd och uppmärksammad konstnär för att dra uppmärksamhet till utställningen, för att få människor att komma från när och fjärran för att ta del av konsten – och därmed också ge möjlighet för de mindre kända konstnärerna att få en publik.

Jag följer Ai Weiwei på Instagram och såg hans arbete med dräkterna växa fram. Då visste jag inte att det var konsten planerad för Örebro, men jag hajade redan då till vid anblicken av de vajande uniformerna och särskild en kommentar som någon av hans följare skrivit under bilden: ”Strange fruits are hanging”.

Konstverket väcker så många blandade känslor. Särskilt som jag går där och fotograferar det om och om igen från olika vinklar med min Iphone5… Det finns en plågsam paradox i detta, att min vardag och många av mina ägodelar, existerar tack vare de usla arbetsvillkor som de kinesiska arbetarna ofta lever under.

Och samtidigt är det ett så vackert konstverk som lyser upp Köpmannagatan i Örebro på ett oförglömligt sätt. Konstens dubbla uppgift blir tydligt: att beröra och störa, att glädja och provocera. Jag är så otroligt glad att jag åkte dit och såg det med egna ögon. Tack Örebro!

Örebro2

Det finns verkligen många konstverk att upptäcka och det var roligt att se att många av dem också var interaktiva, som det här: ”Sliced Duck” av Lena Flodman (Sverige), som samtidigt var en sittplats och lekplats.

Örebro3

Någon brist på fantasin bland konstnärerna kunde man inte se, här ses ”MEAT” av David Cerny (Tjeckien). Här blev man lätt stående i någon slags förvirrad fascination. Absolut underbart.

Örebro4

Örebro5

Ett av de bästa konstverken är det här: ”Monument for Örebro” av Ulrike Kessl (Tyskland). Hela rådhuset i Örebro är invirat i ett slags spindelnät gjort av nylonstrumpor för damer. Här kan man verkligen tala om en stad med självdistans och generositet. Man undrar: råkade Spindelmannen – eller kanske Spindelkvinnan – passera Örebro?

Örebro6

Man utnyttjar stadens alla utrymmen på ett genialt sätt, inget konstverk kändes malplacerat. Man har verkligen tänkt till vid varje placering. Konstverken känns organiska och självklara på sina platser.

Här ses ”W!” av Tapio Haapala (Finland) och ”A tree is a tree is a tree is a tree” av Kristina Lindberg (Sverige).

Örebro7

”Ao” av Cheng Dapeng (Kina) placerad mitt i Svartån.

Örebro8

Örebro9

Vackert placerad på borggården till Örebro slott står ”Silence in between” av Axel Wolf (Tyskland och Norge). Konstverket i skirt trä responderar mot de tunga, grå murarna. Ja, vackert är bara förnamnet.

Örebro10

Örebro11

Örebro12

”Conciencia” (awareness) av Alicia Martin (Spanien) blir plågsam för en bokmal och bokälskare. Tänk om man skulle upptäcka att en av böckerna i konstverket är ett länge eftersökt verk, som man är beredd att betala mycket för? Ja, det är risken man får ta om man går riktigt nära. Fantastiskt är konstverket i alla fall.

Örebro13

Går man för fort finns det risk att man missar något. Plötsligt upptäcker jag ”Systema Naturae (Umbra vita) av Michael McGillis (USA) inne bland träden.

Örebro14

Örebro15

”Elephants” av Johan Suneson (Sverige) är så vemodig och oemotståndlig.

Örebro16

De flesta konstverken är utomhus men många är också placerade i gallerior, köpcentrum, museum och lokaler som alla är gratis och lättillgängliga. Här ses ”Aviator Thinker” av Tapio Haapala (Finland), gjord liksom penseln i ån av vattenslangar.

Örebro17

Stor, från golv till tak, är ”Las Guerras Panasonicas (the Panaconic war) av Eduardo Balanza (Spanien).

Örebro18

Det finns så många konstverk att berätta om och inspireras av, men det bästa är att själv besöka staden och se dem med egna ögon. Om du har möjlighet, gör det! Absolut värt det! Och särskilt Ai Weiweis konstverk, det dominerar stadsbilden på ett sätt som skapar mersmak.

Jag hann definitivt inte se alla konstverken, jag tror jag måste göra ännu en resa till Örebro i sommar… OpenART, vilken investering för staden, på så många plan. Jag säger det igen: grattis Örebro!

Mad Max speglar människan

mad_max_fury_road_movie_2015_hd_wallpaper

Äntligen kom vi iväg för att se den nya Mad Max filmen. Vi hade förberett oss genom att se de tre gamla med Mel Gibson, vilka jag inte sett innan, och det var roligt att se filmerna man hört så mycket om. Mad Max filmerna har ju varit banbrytande på många sätt.

Den nya filmen, som kom i våras, är definitivt i samma anda även om mycket har hänt sedan 1980-talet, framför allt på det tekniska planet. Det främsta genomgående temat är detsamma: civilisationens undergång på grund av att människorna förstört jorden genom överexploatering och miljöförstöring.

madmax1

Även om det är en 100% actionfilm rakt igenom finns det så många filosofiska och etiska frågor att fundera över under filmens gång att man faktiskt blir rent av lycklig – i alla fall om man är lagd åt det hållet.

Det är så klart därför filmerna lever kvar och behåller sin popularitet: de berättar något viktigt om oss som människor och de villkor vi lever under.

Först och främst berättar filmen om att civilisationens fernissa är mycket tunn. Det behövs inte mycket för att det sociala kontraktet mellan människor ska brytas ned och regeln om att den starkaste överlever på bekostnad av de svagare träder i kraft.

madmaxinspiredcrop

Det framställs på ett glasklart sätt i alla filmerna om Mad Max men i den nya görs det med ännu större brutalitet. Här härskar tveklöst mannen och den manliga våldsdyrkan. Det yttersta tecknet på det är bilens centrala roll i filmen.

Mad-Max-Fury-Road-flame-guitar

I en scen säger Max: ”De har tagit mitt blod och min bil. Vad mer kan de ta ifrån mig?” Människor har blivit varor och ägodelar, bilarna har blivit gudar. Så genial civilisationskritik!

Filmen lyckas verkligen visa på alla klassiska manliga ideal, eller karaktärsdrag om man hellre vill kalla det så. Här härskar mannen, den evige Joe, som han kallas. Envåldshärskare över en hängiven skara män som gör allt han vill utan att ifrågasätta något.

Här ser man längtan efter att höra till, att vara accepterad, att ha ett högre uppdrag att tro och hoppas på. Det är självklart allmänmänskliga egenskaper men här framställs de i all sin manliga självklarhet.

När civilisationens fernissa flagnat av helt och hållet och den starkaste tar över, ja då blir det mannen som regerar. När inga andra måttstockar finns än rå muskelmassa ja då har mannen fritt spelrum.

Och kvinnorna? De är återigen degraderade till ägodelar, avelskor, mjölkmaskiner och slavar. Inget nytt under solen.

madmaxheader

Är det filmens budskap och mänsklighetens förbannelse? Tro inte att filmen framställer det som att den manliga, totala friheten ger mannen den fullständiga lyckan. Nej, en totalt manligt skapad värld är inte den bästa av världar ens för männen.

Det är här filmens innersta essens framträder, i alla fall som jag uppfattar den. Det finns ett annat sätt. Filmens absoluta epicentrum är Furiosa. Den nya tidens kvinna. Vid sidan av Max. Den nya tidens man. De är helt jämsides i filmen. Det är ett utopi att längta efter.

furiosa-and-mad-max-136006

Det finns speciellt en helt fantastisk scen i filmen som illustrerar det här på ett sätt som nästan fick mig att börja gråta. Det var så vackert i sin enkelhet.

Utan att avslöja filmens handling kan jag berätta att den kretsar kring en jakt. De onda förföljer de goda: Max och Furiosa med flera. Deras ammunition börjar ta slut. Det större vapnet har bara tre patroner kvar och med det sla de stoppa ett tillfälligt hot.

Max går ned på knä. Skjuter och missar. Två kvar. Han skjuter och missar. En kvar. Furiosa står bakom honom. Han tittar upp på henne, ger henne vapnet och erbjuder sin axel som stöd för vapnet. Hon siktar och skjuter. Träff.

Det är en så rörande scen mitt i allt våld: att bejaka varandras styrkor och samarbeta för bådas bästa. Utan prestige eller känslan av att vara över- eller underlägsen. Det är möjligt och det är vackert.

Hela scenen skedde utan att ett ord uttalades emellan dem. Det skedde i totalt samförstånd som inte krävde några ord. Rysning!

Mad-Max-Fury-Road-Capable-02

7e4f4355cfe827081cab4173a16a20f7

Att filmen har ett tydligt genusperspektiv är otvetydigt men det görs på ett otroligt genomtänkt sätt. Jag är både imponerad och rörd. Vem hade trott det?

Ingen som ser filmen – hoppas jag – vill ha kvar den gamle mannen, det vill säga det gamla föråldrade patriarkatet. Det är ett förödande system för både män och kvinnor.

maxresdefault2

Vi vill ha den nye mannen och den nya mänskligheten. Den nya människan som inte söker hämnd utan befrielse. Tillsammans. Filmen illustrerar det hoppet och den längtan på ett galet, actionfyllt men oj så gripande sätt. Jag är berörd!

Filmen har också många komiska små detaljer som till exempel följande citat: ”och jag som skulle McFeasta i Valhalla!”

Två timmars action i turbofart! Missa inte!

Tolkiens Univers i Köpenhamn

Ring16

Vi sprang på den här lilla utställningen när vi var i Köpenhamn i dagarna. Den gjorde inte mycket väsen av sig, varken i reklam på stan eller i sin utformning men var helt klart värt ett besök ändå.

Utställningen var gratis vilket jag tycker var ett smart drag med tanke på den målgrupp man i första hand har med utställningen: barn och ungdomar.

Ring15

Utställningen finns i ett annex till det danska Nationalmuseum, något som kallas Töjhusmuseet, mitt i centrala Köpenhamn. Utställningen är uppbyggd kring en privat samling av Tolkienprylar, framför allt repliker från Peter Jacksons filmer om Sagan om ringen och Bilbo.

Det är helt enkelt samlarprylar, men det intressanta är att de är gjorda (om jag förstod det hela rätt) av samma studio, Weta Workshop, som tillverkade rekvisita till filmerna. Studion finns på Nya Zeeland där filmerna spelades in.

Ring11

Det gjorde definitivt utställningen intressant tyckte jag, eftersom att det betyder att de saker som finns med på utställningen på alla sätt är desamma som rekvisitan i filmen även om det inte är originalen.

Allt är otroligt välgjort, här ses ringen till exempel, den skapades av en juvelerare på Nya Zeeland och ser troligtvis ut precis som den ”riktiga” ringen. Man kan faktiskt känna med sina sinnen, även om man inte får röra vid den, hur tung den är. Massiv.

Ring9

För den som älskar Tolkiens universum, den förtrollade värld han skapade, och som älskar filmerna lika mycket som böckerna är utställningen verkligen givande. Särskilt för de mindre fansen.

Det var en njutning att gå bland alla barnen och höra dem entusiastiskt berätta för sina föräldrar, eller den som var med dem, vad figurerna heter, vad de gör etc. Fansen har definitivt koll.

Ring8

Ring1

Här ses de olika svärden som figurerar i filmerna, med namn och ägare noggrant markerat – och då menar jag ägaren i berättelsen, inte i verkligheten. När det kommer till Tolkien och berättelsen om Bilbo, Frodo och ringens brödraskap, ja då är berättelsen mer verklig än verkligheten. Den är verkligheten.

Svärden är fantastiskt väl smidda, genuint äkta vad jag kan bedöma. Samtidigt som det blir en rundtur bland filmreliker blir det en upplevelse av fantastiskt välgjort hantverk. Även alla trollkarlsstavar fanns med, sköldar och hjälmar.

Ring10

Några av figurerna fanns i naturlig storlek, utifrån skådespelarna i filmerna, framför allt Gollum och Gandalf grå.

Ring7

Men de allra flesta var i miniatyrstorlek. Otroligt lika sina förebilder. Här ses till exempel bröderna Faramir och Boromir. De är kanske 20 cm höga ungefär.

Ring3

Här fotograferades det utan måtta. Även utställningens vakt gick och fotade, det kändes förtroendeingivande. Om ett fans vaktar, då behöver vi inte oroa oss för något.

Ring2

Ring5

Även de onda hade sin plats och det ska sägas, de här hjälmarna skrämmer även när de sitter övergivna och tomma på en pinne. Fruktansvärt bra gjorda. Man ville så gärna känna på grejerna, men det fick man inte så klart. Förståeligt.

Ring6

Fast det är en enkel utställning skapar den ändå en närvaro av Tolkiens värld och dess invånare. Musiken från filmen som hörs diskret i bakgrunden förhöjer så klart stämningen men även den vackra lokalen, som verkligen gör skäl för begreppet Less is more, bidrar med sin enkla skönhet.

Men mest av allt är det kärleken till böckerna och filmerna som bidrar till känslan. Jag tror inte man har någon större behållning av utställningen om man inte själv är en del av det universum som det speglar. Och har man läst böckerna några gånger och sett filmerna ännu fler gånger, ja då är det spännande att gå omkring bland föremålen och längta sig bort till Fylke.

Ring13

Ring12

Ring14

Det jag uppskattade mest med utställningen är det här: kontraktet som skrivs mellan dvärgarna och Bilbo i boken om Bilbo. Det är fantastiskt fint återgivet och fantasieggande i stora mått. En kopia på det hade gärna fått följa med mig hem.

Två saker förvånar mig:

1. Att man inte hade en butik med Sagan om ringen prylar. Man hade kunnat tjäna stora pengar på det under utställningens gång. Men det kanske har sin poäng att inte fokusera på det utan på berättelsen i sig själv. Egentligen var det nog en bra sak, när jag tänker efter…

2. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det som klassades som nördigt: att frossa i Tolkiens universum, när jag var yngre (före filmerna tillkomst), idag är osannolikt trendigt.

Jag är verkligen glad över att fler får bli en del av den här världen, och vill verkligen tacka Peter Jackson som åstadkom enormt bra filmer (i alla fall de tre första om ringens brödraskap, de tre senare om Bilbo får med viss tvekan godkänt, men det är roligt att de finns ändå) som väckt den stora massans intresse och kärlek.

Men ändå… det fanns en charm i att tillhöra en mindre, sammansvetsad skara av likasinnade som hade en egen värld att dra sig tillbaka till, ett universum exklusivt för bokmalar… Åh, det var härliga tider det!

Utställningen pågår till den 18 oktober.