Folkbildningens vägval & vilja

För den som är intresserad av folkbildningen är denna lilla skrift en nödvändighet att läsa. Den handlar om studieförbundens och folkhögskolornas roll och uppgift i dagens och morgondagens samhälle. Skriften är ett samarbete mellan Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, Sveriges kommuner och landsting och Folkbildningsrådet.

I förordet skrivs: ”Detta dokument är en gemensam plattform där den samlade folkbildningen identifierar och prioriterar folkbildningens mest relevanta bidrag till en positiv samhällsutveckling, utifrån vilken aktiva samhällsmedborgare med olika intressen, erfarenheter och ideologiska preferenser självständigt kommer att utforma verksamheten.”

Förutom den intressanta redovisningen av hur folkbildningens aktörer ser på sin egen roll får man i skriften även ta del av citat från en mängd olika remissinstanser som fick tycka till om skrivelsen innan den antogs den 17 april 2013 vid Folkbildningsrådets representantskapsmöte. Till exempel det här:

”Kulturen är ingenting man pyntar samhället med. Kultur är djupt meningsskapande; det som skapar mening åt vår tillvaro. Kultur är en förutsättning för ett civiliserat och demokratiskt samhälle. Genom konsten får samhällsmedborgaren syn på det samhälle hen lever i. Relationen mellan människor i en social miljö speglas i estetiska uttrycksformer och konstutövarna utvecklar sig som människor.” (Jakobsbergs folkhögskola, remissvar Vägval & vilja, 2012)

Skriften går att ladda ner från Folkbildningsrådets hemsida. Gör det!

Den motsträviga novelläsaren

Jag har i hela mitt liv varit en storkonsument av böcker; romaner, biografier, faktaböcker etc, ju tjockare desto bättre. Jag läser också mycket poesi. Vad jag inte läser är noveller. Jag har av någon anledning undvikit den formen av litteratur, tänkt att har man något viktigt att säga ska det sägas ordentligt – som i en tegelstensroman – eller slipas ned till sin innersta essens – som i poesin.

En novell har alltid känts som en halvmesyr, som om man inte orkar skriva tillräckligt utförligt, eller koncentrera det man vill säga ordentligt, helt enkelt en litterär form präglad av lättja. Jag vet faktiskt inte varför jag tyckt så, och i viss mån väldigt fördomsfullt tycker än.

Men även den mest motsträviga och ovilliga novelläsaren har en akilleshäl har jag upptäckt. Jag hade några ärenden att uträtta på Pressbyrån häromdagen och passade på att botanisera bland alla blanka tidningar (som jag älskar) och då faller min blick på några små böcker inlagda bland tidningarna. Formgivningen lockar mig, och storleken påminner om PIXI böckerna från min och mina barns barndom. Måste förstås undersökas.

Ja, så snärjer man en ovillig novelläsare i sitt garn. Två noveller följde med mig hem. Noveller som i mina ögon blivit förtäckta romaner i mycket litet format. Var det så enkelt? Var det den normala novellformen, en bok med många korta berättelser istället för en lång, som orsakade mitt motstånd? Var det så enkelt som att plocka ut dem en och en och omvandla dem var för sig till en liten bok? Tydligen.

Den här fick följa med hem.

Likaså den här.

Det är ett förlag som kallar sig Novellix som ger ut novellerna i småboksform. Botanisera gärna på deras hemsida, den är både spännande och innehållsrik. Spana in vilka fler noveller de gett ut, jag tror de är uppe i 40 stycken till dags dato. Böckerna går att beställa både från förlagets hemsida, det går till och med att prenumererar på dem, eller från nätbokhandlarna, om man inte som jag råkar springa på dem på Pressbyrån.

Och ja, jag har redan spanat in ytterligare en novell som jag tänker köpa…

Upptäckte just att Bokus har en kampanj om dessa små novellböcker!

Populära japanska vykort

Som jag skrivit förut är mitt favoritmuseum i Stockholm det Östasiatiska museet. Det finns många skäl till det och ett av dem är att deras tillfälliga utställningar inte är så stora. Man glider in, tar in det nya och glider ut, stärkt och uppmuntrad i själen.

När det gäller den japanska avdelningen två trappor upp finns ett litet rum i den bakre delen som visar tillfälliga utställningar, ett komplement till den permanenta. Just nu visar de en utställning med 120 japanska vykort. Jag var där idag och tog en titt. Det var det värt.

Från slutet av 1800-talet till 1950-talet var det väldigt populärt att skicka vykort i Japan. Det producerades vykort för alla tänkbara anledningar; de stora passagerarbåtsrederierna som reklam, krigspropaganda eller helt vanliga hälsningar. Bilderna ovan visar olika nyårshälsningar.

Det var onekligen en del vykort som överraskade, till exempel det här i mitten, bland dessa vykort som visar kvinnor i olika situationer, som radar upp prostituerade, tidigt 1900-tal. Som en reklam för staden. Känns väl inte helt självklart för oss andra… De visar också geishor i reklamsyfte och ett vykort från Grand hotell i Yokohama som visar vilka exklusiva resurser de har för att servera te. Man tänker inte på vilken spännande kulturhistoria vykort utgör och vad mycket man kan lära om ett samhälle från dem.

Det är samlaren Anders Saxon som lånat ut sina vykort till museet. Passa på att se utställningen, den finns kvar till någon gång i oktober.

Sist men inte minst måste man besöka den underbara butiken i museet, där finns massor av vackra frestelser. Jag tror inte att jag någonsin gått tomhänt därifrån. Den här gången kunde jag inte motstå denna lilla bok: Chinese Love Poetry (redigerad av Jane Portal). Den innehåller gamla kinesiska kärleksdikter som var och en illustreras med en vacker bild ur British Museums stora samlingar av asiatisk konst.

Om du inte har vägarna förbi museet finns boken att beställa från Adlibris och Bokus.

Slumberland – tio drömbilder

Idag besökte jag Angelika Knäpper Gallery på Tegnérgatan 4 i Stockholm. Hon ställer för femte gången ut Helena Blomqvists fotokonst. Den här gången är det en serie som kallas Slumberland, och består av tio stora bilder där Helenas son är i centrum.

Helena Blomqvists fotokonst är verkligen unik. Hon har fångat en konstform som jag inte kan tänka ut någon riktig motsvarighet till. Den är också lika fantastisk som den är unik. Jag strosade länge bland bilderna i det sakralt, spartanska, vitmålade galleriet med grått stengolv (perfekt inramning till konsten) och förundrades som vanligt över hennes förmåga att fånga drömska tillstånd.

Den här gången är det inte sin egen drömvärld hon har fångat utan sin sons, och det har definitivt påverkat innehållet i bilderna. Först och främst var det en ovanlig upplevelse att se en pojke i bilderna. På den stora retroaktiva utställningen på Fotografiska nyligen var det mest flickor, kvinnor och gummor på bilderna tillsammans med djur av alla sorter, men här är det alltså en liten pojke.

I sin drömvärld möter pojken en ny vän, en drake. Den här bilden är helt fantastisk i verkligheten, draken bär hem pojken i regnet efter en lång dag tillsammans, ute på äventyr. Det är en otroligt ömsint bild där inget av det lite ensamma, skrämmande och dröjande, som alltid brukar prägla Helena Blomqvists konst, finns med. Här finns bara kärlek och omsorg.

Helt klart spelar hennes egen kärlek och omsorg om sin son in och präglar bilden, medvetet eller omedvetet. Det är som om hon inte kan lämna honom där i osäkerheten och väntan, inte ens i en drömvärld. Sina egna alter ego lämnar hon ensamma och sårbara utan att tveka, men inte sonens. Det är vackert.

Den här bilden stod jag länge framför, och hade svårt att bestämma mig för vilken känsla den förmedlade. Den heter Sandtroopers (2013, 104 x 120 cm, pigment print) och i bakgrunden syns Star Wars stjärnsoldater i legoformat storma fram. Bomber faller omkring dem, men är pojken hotad? Är han ens där egentligen? Man vet inte. Han ser inte rädd ut. Här fångar Helena Blomqvist verkligen barnets självklara hemtillhörighet i mellanrummet mellan dröm och verklighet, det ena lika sant som det andra.

Slumberland hänger kvar på Angelika Knäpper Gallery till den 16 juni. Missa inte! Läs mer om Helena Blomqvist på hennes egen hemsida.

The Best of Youssou N´Dour

Nyligen tillkännagavs det att Youssou N´Dour tilldelas Polarpriset 2013. Det tycker jag var helt rätt, han är en imponerande musiker och människa.

Jag har förstås hört låten 7 Seconds, i duett med Neneh Cherry från 1994, många gånger. Den nockade oss alla när den kom. Låten är både vacker och melodiös och deras sångröster passar otroligt bra ihop. Men efter det har jag inte lyssnat mer på Youssou N´Dour, därför är jag glad att ha en anledning att fördjupa mig i hans musik nu. Man får ju inte Polarpriset utan anledning.

Jag köpte The Best of Youssou N´Dour på CDON för 49 kronor och det var det värt. Jag gillar hans musik, den är mild men ändå pockande på uppmärksamhet. Det är ingen hissmusik som bara finns i bakgrunden, nej den kräver ett visst mått av engagemang och uppmärksamhet.

Jag ska erkänna att det är de låtarna på skivan som har en mer västerländsk stil jag reagerar mest positivt på, framför allt 7 Seconds, men också den vackra Don´t Look Back från 2000, där Wyclef Jean medverkar som producent och bakgrundssångare. Jag hoppas att också de afrikanska melodierna öppnar upp sig för mig vart efter jag lyssnar på skivan. I första hand är det ju en vanesak, vilken slags musik man lever med påverkar ju vilken ny musik man instinktivt uppskattar.

Neneh Cherry och Youssou N´Dour när 7 Seconds vann titeln årets låt under MTV Europe Music Awards galan 1994. Låten låg länge på olika topplistor. Den håller definitivt ännu.

På lediga stunder med Kristina

I samband med besöket på Livrustkammaren och den mycket bra utställningen om drottning Kristina har jag blivit nyfiken på drottningen. Först läste jag Peter Englunds bok Silvermasken, som var rolig och lärorik att läsa. Därefter gick jag på jakt efter boken På lediga stunder – Drottning Kristinas tänkespråk. Den var svår att få tag på, men lyckligtvis hittade jag den på Tradera till slut.

På lediga stunder gavs ut 1998 på Wahlström & Widstrands förlag. Den innehåller drottning Kristinas egna aforismen (maximer) som är sammanställda, översatta och tolkade av Annelie Fridell-Aggestam och Viveca Melander. I bokens förord skriver de:

”Under vårt arbete med att översätta Kristinas maximer, som hon skrev på franska i Rom under slutet av sitt liv, fann vi inte bara en fängslande kvinna och drottning utan också en tänkare och en briljant stilistisk begåvning. Kristina är en författare, en europé, hon är i högsta grad internationell och hennes röst ljuder klar och stark genom seklen. Ouvrage de Loisir (På lediga stunder) är titeln Kristina själv valde för sina maximer. De upphittades i Kristinas kabinett i Rom efter hennes död och nedtecknades av Johann Arckenholz 1756.”

Kristinas aforismer och maximer citeras då och då, och man häpnar över hennes dagsaktuella reflektioner, men att läsa dem i ett långt sammanhang förstärker uppfattningen att hon är en röst att lyssna till. Hon har inte fallit ur tiden på något sätt. Eftersom boken är så svår att få tag på och eftersom det gärna är samma maximer som citeras vill jag gärna dela med mig av några fler ur boken. Läs, förundras och njut:

Du är din egen trädgårdsmästare.
Du vattnar själv ditt livsfrö.

Att använda sin tid väl
är att visa sig själv respekt.

Den som går sina egna vägar
behöver ingen karta.

I varje människa finns det ett hemligt rum
dit bara hon själv har nyckeln.

En enda motgång kan lära dig mer
än alla framgångar i världen.

Ett lands lycka och välgång
står och faller
med den kunskap och bildning
vi ger våra unga.

Kroppen ska bära – inte tynga dig.

Det finns män som är lika mycket kvinnor
som sina mödrar,
och kvinnor som är lika mycket män
som sina fäder,
ty själen har inget kön.

Man bör betrakta hela mänskligheten
som sin familj
och universum som sitt fosterland.

Rickard III – mörkrets furste

Jag läser vidare bland de Shakespeare drama som förlaget Ordfront gett ut. Nu har jag kommit till Rickard III. Det är inte ofta man läser en så stark och insiktsfull studie i maktbegär och ett slags galenskap. Det var bitvis riktigt obehagligt att läsa William Shakespears drama Rickard III. Han bokstavligen går över lik för att nå den engelska kungatronen, både sina bröders, sina brorsöner och vänner och allierade. Inget eller ingen får stoppa honom att nå sitt mål. Men varför är han så galen efter makt?

Han beskriver sig själv på följande sätt: ”som lytt och vanskapt blev för tidigt sänd till världen, halvfärdig till detta liv en krympling, en som sticker ur så starkt att hundar skäller där jag haltar fram” och vidare ”och därför, att jag såsom älskare är utan bruk för vår berömda tid, har jag beslutat att jag skall bli skurk och hata tidens tomma nöjesliv”.

Under läsningen kommer jag att tänka på den svenske författaren Hjalmar Söderbergs ord: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Det stämmer verkligen med dramats kung Rickard III.

Det som förvånar är att ingen i hans närhet sätter stopp för honom, hur hatad och fruktad han än är, men det beror väl som vanligt på att man söker egna favörer som man tror att man ska uppnå genom att hålla sig väl med kungen även om det betyder att man måste mörda sina vänner. Så är det med ledare som styr med fruktan, men det lustiga i sammanhanget är att de ofta är små och till synes oförargliga (som Hitler till exempel). Vad är det som trollbinder folk i deras närhet och varför ser de inte klart?

I dramat är det en skrivare som tänker ironiskt för sig själv, och som avslöjar mekanismen bakom denna makt: ”En härlig värld vi lever i. Så dum är ingen att han inte fattar spelet. Men vågar någon säga att han gör det? Vår arma värld går mot sin undergång, när man ser brott, men tiger under tvång”.

Hur gick det då för kung Rickard III? Jo, till slut lyckades man uppbåda ett motstånd och han blev dödad. Det blev också slutet på det så kallade Rosornas krig och ätten Tudor tog över. Men innan dess hamnade han i det som händer människor galna av maktbegär: han började frukta sin egen skugga. Natten innan den stora striden hemsöks han i drömmen av vålnader, alla de personer han dödat på sin väg till tronen, och han vaknar med ett ryck:

”Jag kallsvettas i skräck och kroppen skakar. Vad fruktar jag? Mig själv? Jag är ju ensam. Då Rickard älskar Rickard, och då jag är jag, vem är då mördare. Jag? Nej! Jo, jag. Jag måste fly! För vem? Mig själv!”

Än en gång häpnar jag över hur insiktsfullt författare skriver om människans livsvillkor, både de onda och de goda. Boken finns att beställa både på Adlibris och Bokus.

Nu vet jag var männen finns

Det sägs ofta att det i första hand är kvinnor i alla åldrar som bär det svenska kulturlivet; besöker teatrar, museum, operor, köper (och läser) böcker, besöker gallerier, ja allt vad man kan räkna upp. Man undrar sedan: var finns de kulturintresserade männen? Nu vet jag var de finns.

Jag besökte nyligen Fotografiska museets utställning The Man, the Image & the World med Henri Cartier-Bresson (som finns kvar till den 26 maj). Då insåg jag var alla kulturellt intresserade män finns, de finns på Fotografiska.

Här fanns män i alla åldrar. Backpackers blandat med kostymklädda cityworkers. Unga och gamla. Alla sorter, ensamma eller i grupp. I stor majoritet. Mycket fascinerande. Jag vet inte om det är den store fotografen Henri Cartier-Bresson i sig själv som drar den manliga publiken till Fotografiska, eller om det är en allmän företeelse. Behöver undersökas närmare. Eller är just konstformen fotografi mer attraktivt för män?

Utställningen är i vilket fall som helst mer än sevärd. Många överraskande bilder av fotografen som tydligen hade en fantastisk förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tid, med kameran laddad. Bland annat tog han många porträttbilder av kända personer. På en vägg hade flera av dem samlats i grupp. Här syns den finurlige, självsäkre Pablo Picasso tillsammans med den till synes blyge och försiktige Alberto Giacometti. Notera att Albert Giacomettis rörelsemönster är detsamma som hans statyer. Verkligen en talande ögonblicksbild.

Här ett fint citat av Henri Cartier-Bresson. Det fanns flera sådana uppsatta på utställningen. Klicka på bilden så blir den större och det är lättare att se vad det står.

Den här bilden är tagen i Väst-Tyskland 1956. Jag tycker den är otroligt vacker och gripande. Henri Cartier-Bresson reste över hela världen och fotograferade. Jag uppskattade alla bilderna, men särskilt de från Europa. Här blev det så tydligt hur världen, och människorna, har förändrats – och ändå inte. Hans fotografier är snap-shots, inga arrangerade eller manipulerade bilder. Snabba ögonblicksbilder ur levande människors liv. Det var lätt att bli stående länge framför bilderna och drömma sig bort i tid och rum.

Om du har möjlighet, se utställningen. Särskilt om du är intresserad av fotografering. Henri Cartier-Bresson är en mästare på att förmedla känsla och närvaro. Och kärlek till människorna.

Sigrid Kahle valde sitt liv

En dag på hösten 2003 promenerade jag förbi en bokhandel i Sundbyberg och sneglade in i fönstret i förbifarten, på böckerna som låg framme för påseende. I ögonvrån noterade jag en tjock bok med en ung kvinna på framsidan, men det var titeln som fick mig att stanna upp: Jag valde mitt liv.

Jag hade aldrig hört talats om författarinnan, eller om boken, men den titeln var oemotståndlig. För första gången i mitt liv köpte jag en bok enbart på grund av titeln. Jag valde mitt liv. Det kändes som en hälsning, en utmaning och en uppmuntran på samma gång.

Jag läste boken, första delen av Sigrid Kahles memoarer, med stor behållning och jag har nu i tio år sett fram emot att få läsa fortsättningen. Nu äntligen kommer den. I en artikel i SvD intervjuas Sigrid Kahle inför utgivningen av den andra delen, av tre planerade.

Del två, Att vilja sitt öde – trots allt, har inte samma slagfärdiga titel, men det finns nog skäl till det. Jag ser verkligen fram emot att få läsa den.

I samband med att Sigrid Kahles första bok kom ut 2003 var jag med om att anordna ett föredrag med författarinnan. Hon hade fått 45 minuter att tala. När hon närmade sig 90 minuter funderade jag på om jag skulle bryta in, men när jag såg mig omkring insåg jag att i den överfulla lokalen, med cirka 100 lyssnare, kunde en fallande knappnål höras. Då insåg jag att här händer något magiskt, alla lyssnade hänfört. Sigrid Kahle har levt ett rikt och spännande liv, men inte nog med det, hon har en fantastisk förmåga att förmedla vad hon lärt sig av livet. Då lyssnar man gärna andlöst hur länge som helst.

Köp Jag valde mitt liv på Adlibris eller  Bokus. Likaså Att vilja sitt öde – trots allt på Adlibris eller Bokus.

Nu finns det en fin recension av boken att läsa i SvD. Nu finns det en läsvärd recension i Aftonbladet också.

Star Trek – så lätt att älska

Har man varit trekker i hela sitt liv, och särskilt älskat Mr Spock (och då menar jag förstås originalet, Leonard Nimoy), ja då är det inte svårt att älska den nya Star Trek filmen Into Darkness. Den är faktiskt riktigt, riktigt bra. Och inte bara bra utan väldigt rolig och, på sitt sätt, till och med vacker. En klar 4 av 5 möjliga i betyg.

I förra Star Trek filmen, som kom 2009, hade jag lite svårt för de unga skådespelarna som spelade kapten Kirk, Spock och de andra. Det kändes så tydligt att de spelade en roll, och de lyckades inte övertyga som de personer de föreställde. Det var helt annorlunda den här gången.

Jag tror att det både beror på att skådespelarna personligen blivit några år äldre och fått mer tyngd, men framför allt på att de verkligen har studerat originalen ännu mer. Visst är de nya skådespelarna bildlika sina föregångare, men det är inte tillräckligt. Det som tillkom den här gången var små gester, ansiktsuttryck, miner, blickar och jargonger som på ett helt annat sätt förmedlade känslan av de riktiga, så att säga, personerna. Otroligt bra gjort.

De tre manusförfattarna till den här Star Trek filmen; Roberto Orci, Alex Kurtzman och Damon Lindelof, har verkligen gjort ett bra jobb. Storyn är fullt trovärdig i sann Star Trek anda. Den elegante och arrogante Benedict Cumberbatch som skurken Khan tillför en extra dimension. Både för att han är en utmärkt skådespelare, men också för att vi är många som älskar honom som BBC:s senaste Sherlock Holmes och gärna vilar våra ögon på honom.

Jag erkänner, på slutet, när kapten Kirk läser de odödliga orden: Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before. Ja, då grät jag lite. Det var så vackert. Fånigt? Nej, inte alls.

Läs gärna recensionen av filmen i SvD också. Och nu ligger den etta på biotoppen!