Konstnären – till slut hettar det till

Jag kände mig skeptisk till Nationalmuseums utställning ”Konstnären” på Konstakademien när jag först läste om den. Min skepticism minskade inte när utställningen fick negativa recensioner i flera större tidningar, men som alltid: man bör se med egna ögon. Recensenterna i dagstidningarna är viktiga men den egna upplevelsen är viktigare.

Vad var det som gjorde mig skeptisk från början? Temat ”Konstnären” speglat ur flera perspektiv: entreprenör, geni, avantgardist, normbrytare, visionär, resenär, är ju en utmärkt utgångspunkt för en utställning kan man tycka.

I första hand var det valet av affischnamn, eller snarare affischkonstverk. Nils Dardels ”Den döende dandyn” exponerades för att göra reklam för utställningen. Med tanke på att Moderna museet alldeles nyligen haft en bejublad utställning med Nils Dardel där just den målningen användes i reklamen, kände det som om man spelade ”safe”, man spelade ut ett säkert kort. Det kändes helt enkelt för genomskinligt på något sätt, som om tavlans populäritet utnyttjades och missbrukades för att locka kunder – jag menar besökare…

När jag först kom in på utställningen kändes det som om man verkligen spelade ”safe”, det kändes klichéartat. Klassiska målningar som berättade den traditionella historien om konstnären som bohem i en vindsvåning i Paris, men som alltid bör man titta närmare och det gjorde jag.

Det som först kändes som en traditionell glorifiering av Konstnären med stort K, en man så klart, började långsamt brytas ned i ett intressant ifrågasättande och en lättsam men ändå tydlig avglorifiering av flera megastjärnor på den – särskilt svenska – konsthimlen. Utställningen började långsamt kännas uppfriskande under vandringen genom rummen.

Det som började lite långtråkigt och traditionellt luftades upp här, inte överraskande, hos Hilma af Klint (1862-1944). Den här målningen enbart är värt ett besök på utställningen, den heter ”Duvan nr 13” och är från 1915. Den finns på avdelningen om konstnären som visionär och profet, den andliga dimensionen av konsten.

Här blev det lite lättare att andas, det dammiga gammal loftet i konstnärskvarteren i Paris får ge plats åt det spirituella och outsägbart. Här finns flera vackra tavlor att sjunka in i. Det var här jag började känna att utställningen hade något nytt att berätta för mig.

Men mest av allt hettade det till i det sista rummet jag kom till, det som fokuserar på konstnären som entreprenör. Här stoltserar Ernst Billgrens (1957) fågel, ”Över hela världen” från 1990, i rummets centrum övervakandes alla de andra konstverken. En kaxigare fågel får man leta efter. Den är magnifik.

Ernst Billgrens fågeln blickar i första hand ut över fyra verk av den amerikanske konstnären Jeff Koons (1955). Denne beryktade, kritiserade, omtyckte och världens kanske idag högst betalade levande konstnär. Här blir diskussionen riktigt intressant för mig. När övergår konst till att bli kommersiell? Det vill säga, när blir konstnären en fabrik som producerar på löpande band snarare än en lidande konstnär som ”värker fram” varje konstverk utan tanke på ekonomisk vinning (som myten säger oss)?

På utställningens hemsida skriver man:

”Under senare tid har många konstnärer gått in i rollen som entreprenör, bland annat arbetar Jeff Koons och Ernst Billgren som moderna företagare på en kommersiell marknad. Men redan Rosa Bonheur och Anders Zorn var ytterst skickliga i att bygga personliga varumärken som hjälpte dem till stora framgångar på en internationell marknad i slutet av 1800-talet. Även i 1600-talets Holland hade konstnärsentreprenören en viktig roll, för Rembrandt och andra holländska målare fanns kunderna inom den nya borgarklassen.”

David Robbins (1957) fotoserie ”Talang” från 1986 funderar i samma banor. Här har han fotograferat den tidens uppåtgående stjärnor på den amerikanske stjärnhimlen för konstnärer. Är det här konst eller reklam? Här ses bland annat Jeff Koons och Cindy Sherman, båda representerade på den här utställningen och idag megastjärnor. Vart går gränsen och måste det finnas en gräns mellan konst och reklam? Har det någonsin funnits en sådan?

Den svenske konstnären Peter Dahl (1934) funderade på det redan 1970 då han målade det här verket som heter ”2 självporträtt i motsatta roller” där han både representerar konsten/konstnären och pengarna/kapitalismen. Vem är vem egentligen? Roligaste med den här tavlan är ändå tavlan i tavlan som är signerad Peter Dahl.

Det finns mycket mer att se på utställningen och den är definitivt värt ett besök även om den inte känns lika utmanande som den hade potential att vara. Men jag fick mycket att tänka på efter mitt besök, om konsten och konstnärernas roll, och är inte det tillräckligt så säg?

Utställningen pågår till den 4 september. Gratis inträde.

Se Rodin på Nationalmuseum

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: skulptur är inte riktigt min grej. Av alla konstformer jag upplever med alla mina sinnen är skulpturer det som ger minst respons inom mig. Det är ytterst sällan jag ”tänder till” på skulpturer. Lite sorgligt kan man tycka men så är det.

(Det är egentligen bara Hertha Hillfons skulpturer som skakar om mig på djupet men hennes konst klassar jag inte som skulpturer i klassisk bemärkelse. Det hon gör är organiskt livselixir. Hon spelar i en annan liga helt enkelt.)

Samtidigt försöker jag hitta fram till skulpturerna, det vill säga, jag strävar efter att lära mig uppskatta dem och reagerar på dem, känna något. Det går långsamt. När så den franske skulptören August Rodin (1840-1917) kommer till stan får man en gyllene chans att ge sig hän.

I onsdags, den 1 oktober, öppnade en utställning med August Rodin på Nationalmuseum, utlokaliserad till Konstakademien. Den pågår till den 10 januari 2016. Rodin räknas som en av världens och tidens bästa skulptörer, han om någon ska väl kunna väcka en liten sinnesförnimmelse inom mig?

August Rodins mest kända skulptur är Tänkaren, eller Poeten som den också kallas ibland. Man tror att Tänkaren är en sammanblandning av flera franska tänkare (författare) i Rodins samtid, men det finns också de som menar att det är ett självporträtt av Rodin själv.

I vilket fall är det en mäktig skulptur. Kraftfull, manlig, muskulös, men samtidigt skör, känslig och mänsklig. Jag skulle vilja påstå att det är en av de mest existentiella skulpturer som gjorts hittills. Det evigt mänskliga grubblandet har getts ett ansikte, eller snarare en kropp, och i det kan vi alla känna igen oss. Jag gillar den.

Om någon skulptur skulle få mig att ”tända till” borde det vara den här men tyvärr, inget händer. Jag tittar på den. Jag känner den inte. Jag beundrar den men den berör mig inte. Jag identifierar mig med den men den bekräftar mig inte. Det är faktiskt lite sorgligt.

Jag är också intresserade av hur saker och ting går till när det gäller skulpterandet. Jag har just lärt mig att en skulpturs beröringspunkt med sitt underlag är minst lika viktigt som själva skulpturen. Jag ser mig omkring för att se om det kan stämma.

Den här skulpturen, Den förlorade sonen (från bibelberättelsen), finns i två varianter. Här är det snarare materialet, istället för beröringspunkten, som ger olika uttryck, men visst ger det en annan upplevelse av skulpturen att se marmorstatyns tunga bottenplatta i jämförelse med bronsstatyns luftrum mellan staty och podium.

Samma sak händer med den här skulpturen, Danaid från 1889, den får olika uttryck och förmedlar olika känslor beroende på vilket material den är utförd i. Det är pedagogiskt gjort i utställningen, det ger en välbehövlig lektion i vilket avancerat arbete det är att vara skulptör.

Här ser vi kvinnan i marmor, hon verkar skör, vacker och seren. Man tycker synd om henne men känslan blir ändå att det nog inte är så synd om henne i alla fall, hon har det nog ganska så bra egentligen. Hon ser till och med förmögen ut där hon ligger naken och utslagen. Bara för att hon glänser så skimrande i sin marmorkropp.

Annat blir det här, den här skulpturen är i terrakotta. Här ser hon varken vacker, skör eller förmögen ut. Här ser hon precis så fattig, utsatt och förödmjukad ut som myten har tänkt sig. Henne tycker man synd om på riktigt. Samma kropp, samma uttryck men två helt olika upplevelser på grund av materialet. Det är verkligen intressant.

Utställningen är sevärd också för att den har ett stråk av folkbildning. Det gillar jag. Här får man se hur Rodin minutiöst förbereder alla sina skulpturer genom att träna på att göra olika kroppsdelar i olika material.

Ingenting är lättvunnet, allt han gör kommer ur hårt arbete. Det är nyttigt att se för den som har en benägenhet att glorifiera konstnärslivet.

Utställningen är mycket genomtänkt med uppförstorade bilder på väggarna och effektfull belysning som framhäver skulpturerna på ett mycket vackert sätt. Jag ser att det är vackert, jag ser att Rodin är en mästare men tyvärr lyckas jag inte bli berörd. Men kom ihåg då: det beror på mig, inte på utställningen. Den är definitivt värt ett besök!

I utställningen finns också konstverk gjorda av svenska och nordiska konstnärer som visar på den inspiration Rodin var för dem. Det är uppskattat men det gör också att Rodin framställs som en gigant jämfört med sina efterföljare. Ingen når upp till hans nivå.

Den som kommer närmast är Carl Milles (1875-1955) och han var också en stor beundrare av Rodin. Det märks verkligen men Carl Milles har ändå sitt eget helt unika språk. Man ser inspirationen men det finns ingen känsla av kopiering. Det visar även på Carl Milles storhet.

Den här tavlan, en akvarell, är målad av Allan Österlind (1865-1938) som besökte Rodins ateljé i Paris. Här ser man hur Rodin arbetade.

En som tidigt såg Rodins storhet och banbrytande konst var den svenska konstnären Agnes de Frumerie (1869-1937)  som själv var skulptör och bodde 30 år i Paris. Hon har gjort den här bysten av August Strindberg som är befriande mänsklig jämfört med den staty (jag skulle vilja säga parodi) av Strindberg som Carl Eldh (1873-1954) gjorde och som är placerad i Tegnérlunden i Stockholm.

Självklart fanns Camille Claudel (1864-1943) med på ett hörn. Hon var Rodins kollega, assistent och älskarinna. Men hon var också skulptör i Rodins skugga. Hon har gjort de här två bysterna, en av Rodin och en av sig själv.

Den hon har gjort av sig själv heter Före (1887). Här blir jag äntligen berörd. Det lilla vita, vemodiga huvudet berättar så mycket om henne själv. På hela utställningen med alla Rodins magnifika, banbrytande och impressionistiska mästerverk faller jag äntligen för en liten skulptur av Camille Claudel. Jag känner något.

Gripsholm: kunglig dagsutflykt

”Unna dig en kunglig dagsutflykt” står det i reklamen för Gripsholms slott, tapetserad över Stockholm i sommar. Låt mig säga till reklamens kommunikationsansvariga: det fungerade. Jag brukar sällan falla för reklamens lockelser men den här gången gjorde jag det. Bra jobbat!

Färden gick till Gripsholms slott, men inte i första hand för slottets skull utan för konstens skull: den stora samlingen av porträtt av kända svenskar som finns i slottet på Nationalmuseums uppdrag. Det är ett genialiskt drag, att förena en vacker utflykt till en vackert slott och en härlig liten kuststad, Mariefred, med att få möjlighet att se målningarna i en sammanhållen helhet.

Slottet i sig självt är en skönhet med underbara omgivningar, definitivt värt ett besök i sig självt. Det är ett av Gustav Vasas slott och har en lång historia. Det är ovanligt välbehållet också även om man gjort flera om- och tillbyggnader under århundradena.

Slottet är väldigt mycket 1700-tal, med stora pampiga salar bevarade, men mest intressant tycker jag att de små birummen är, små sovsalar för både herrskapet och tjänstefolket. Man får en liten inblick i hur livet fungerade på ett slott under de närmaste århundradena efter 1500-talet. Hur välordnat det var men också hur kallt det måste ha varit.

Så var det dags för porträtten. Följer man rundturen i kronologisk ordning är det kungar, drottningar och adelsfolk mest överallt till att börja med. Stora, majestätiska målningar för att visa deras makt och myndighet. Ganska långtråkigt eftersom de alla liknar varandra som om de kloner från en och samma modell. Men det finns undantag, porträtt som tar tag i en på ett särskilt sätt.

De här två porträtten av Drottning Kristina är mina favoriter, alla porträtt på slottet inräknade. Visst beror det på att jag tycker att Kristina är en sådan intressant och spännande person, men det beror också på att porträtten av henne är så mycket mer personliga än de andra.

Hon är ingen klon, hon är unik, det syns redan på de här bilderna. De här porträtten ensamma är värda ett besök på slottet. Helt underbara. De är stora och magnifika, precis som Kristina själv även om hon rent fysiskt var en kort person. Här stod jag länge och fascinerades och begrundade min lycka över att få se dem i verkligheten, det hade jag inte räknat med.

Sedan kom de, porträtten, som pärlor på ett band i historisk ordning. Kända svenskar, vissa lika kända idag som under sin livstid och vissa helt bortglömda i vår tid. Många bilder känner man igen från historieböckerna eller på annat sätt, som den här av Carl Michael Bellman. Där fanns Carl von Linné, Fredrika Bremer, Jenny Lind, Carl Johan Almqvist och många, många fler.

Sedan kommer mer moderna porträtt, både vad gäller personen på bilden som det konstnärliga uttrycket i målningen. Det är något jag uppskattar med den här porträttsamlingen, att den inte bara visar visar porträtt av kända svenska personer utan också blir en vandring i konsthistorien, man ser tydligt hur stilarna växlar och förändras genom åren.

Från de statiska porträtten under de första århundradena där alla ser likadana ut och där målningens främsta uppgift är att visa hur verkligheten såg ut (även om det förekommer en hel del försköning, forna tiders photoshoppande, i målningarna redan då), som ett fotografi helt enkelt. Konsten förändrades när fotografierna kom, nu behövde inte konsten avbilda verkligheten längre utan hade friheten att fokusera på andra aspekter.

Här ses ett porträtt av skådespelerskan Greta Garbo som säger mer om hennes personlighet och hennes yrke, än hur hon verkligen såg ut, även om den här målningen fortfarande är målat på gränsen till ett fotografi.

Den här lilla målningen drar blickarna till sig: Rolf de Maré målad av hans vän, och troligtvis också älskare, Nils von Dardel. Det här porträttet berättar något mer om både personen på bilden och konstnären som målat det. Det här är inte ett fotografi, det här är en kärleksförklaring. Så vacker i sin enkelhet.

Porträttetet av den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, visar en del av hans personlighet som var dold för de flesta under hans levnad, som kom fram efter hans våldsamma död i en flygolycka över Kongo i Afrika.

Här ses han grubblande över existentiella spörsmål, skrivande sina aforismen, det som efter hans död gavs ut med titeln Vägmärken. En helt fantastisk liten bok med mycket livsvisdom och andlig längtan. Ingen hade kunnat ana att det fanns dolt inom den byråkratiske mannen. Men här i målningen ges det utrymme.

Mängden porträtt är fantastiskt och definitivt värd en hel dags strosande i slottet, men som sagt, slottet är värt ett besök i sig självt. Här kommer två skäl till det:

Först har vi den här omdiskuterade tavlan kallad Hönstavlan, målad 1747 av konstnären Johan Pasch d.ä.(1706-1769). De som avbildas på tavlan är hovdamer, bland annat Ernestine von Grisheim och Henrica Juliana Liewen. Man blir onekligen lite illa tillmods när man ser den även om den är lite rolig också.

Och sist men inte minst, det uppstoppade lejonet högst upp i ett av slottets torn. Ja, det gör verkligen resan värd mödan om man inte uppskattar något annat på den kungliga dagsutflykten.

Och bäst av allt? Att slottet står kvar och porträttsamlingen är permanent. Man kan komma när man vill och hur många gånger man vill, och det vill jag, det finns så mycket mer att se än det jag hann med den här gången.

Matisse, découpagen och Gud

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!

Barocken rockar barockt fett

Det var inte lätt att hitta utställningen Barockt i Kulturhuset, men till slut lyckades jag. Till alla som funderar på att gå dit vill jag säga: åk högst upp i Kulturhuset till plan 3 och sök längst in i hörnet. Där är det. Det är verkligen en utställning värd att leta efter.

Under tiden som Nationalmuseum håller stängt för renovering har mycket av konsten utlokaliserats till andra lokaler i Stockholm, och andra ställen. Utställningen Barockt består av många verk som funnits länge på Nationalmuseum men som absolut får ett nytt liv i den kombination med varandra de befinner sig i just nu.

Den här tavlan har man ju sett några gånger, ”Kung Kandaules av Lydien visar sin gemål för Gyges” av Jacob Jordaens (1593-1678), men här i sitt rätta sammanhang framträder den i all sin glans. En sådan vacker kvinna med sina fylliga former där varje grop i lår och rumpa är ett tecken på skönhet värt att visa upp och beundra. Det hade varit tider det, om man levt på den tiden med det idealet.

Det är det fina med barocken: more is more is more is more… det finns inga gränser eller begränsningar för något, allt är upphöljt flera gånger om. Det visar den här utställningen tydligt, och i sin blandning av gammalt och nytt visas också att inte allt i vår tid är ljus och fräscht, inte allt är vitt och minimalistiskt. Vi finns, vi som älskar det svulstiga, det överdrivna, det översvämmande, om än lite i smyg.

Självklart finns det en kombination av dessa två ytterligheter, det här fantastiskt vackra konstverket är ett exempel på det: ”Shadows, Reflections and All That Sort of Thing” från 2010.

Ett fotografi av Jorma Puranen som skapat konstvek av gamla 1600-tals porträtt som fotats i starkt dagsljus. Här kombineras barockens svulstighet med dagens stilistiska ideal. En dramatiskt vacker kombination. Man kan tack och lov äta kakan och ändå ha den kvar.

Ett av barockens kännetecken är längtan efter, och svärmandet för, andlighet, religiositet, fromhet och helgon. Här ses ”Den heliga Rosa från Lima”, ett peruanskt helgon målad av Bartolomé Esteban Murillo (1618-1682). Här finns allt med som gör barocken till den speciella stil det är.

Och här har vi samma helgon från Peru skapad 1989 av det franska paret Pierre et Gilles. Trots all den moderna tekniken och det på ett sätt helt annorlunda uttrycket i konstverket finns samma känsla av vördnad inför det stora obegripliga. Det tycker jag är fantastiskt.

Den första tavlan förmedlar fysiskt lidande och den andra en betydligt mer kolorerad sådan, men man upplever den ändå inte på låtsas och den känns definitivt inte som ett hån eller som att man driver med originalet. Nej, det finns ett band emellan dem som stämmer till eftertanke.

När jag närmade mig detta konstverk, som en stor tallrik fäst på väggen, reagerade jag spontant med att tänka att det kunde ha varit något skapat av Frida Kahlo, det andades samma känsla av färg, form och smärta. Till min överraskning upptäcker jag att det är skapat av den brasiliansk konstnären Adriana Varejao, ”Ama Divers” från 2011.

Släktskapet är genom den sydamerikanska kontinenten som förenar dem. En kontinent som många har förgripit sig på; kroppar som man förgripit sig på, kulturer och människor. Som en djärv protest mot alla dessa övergrepp flödar färgen, formen och kraften gränslöst. Frida Kahlo då, Adriana Varejao idag. Det är barock i vår tid.

En av de vackraste konstverken på utställningen är den här målningen: ”Heartbeat of the Death 6” av Haruko Maeda, 2011. Hon är från Japan men bor i Österrike och förenar i sin konst den japanska manga traditionen med den katolska bildkonsttraditionen och vad kan vara mer lämpligt att utgå ifrån då om inte döden. Det här konstverket är stort ock kräver en närmare granskning.

Det är en fantastik utställning som jag absolut kommer att skriva mer om, det finns så mycket att berätta och så mycket att reflektera kring. Kombinationen av gammalt och nytt i utställningen är kreativt och verken för ett samtal med varandra genom tid och rum och man känner sig definitivt som en del av samtalet.

Men det ska sägas också att det finns en hel del obehagligt och rent ut sagt äckligt i utställningen också, men det är absolut nödvändigt för att man ska kunna ha en chans att förstå vad barocken verkligen handlade om både då och nu.

Som en sinnebild för barockens innersta själ och vilja är den lilla utställningskatalogen som ser så vacker och näpen ut att man absolut inte kan låta bli att köpa den. Konstigt nog är den inplastad och det finns ingen öppnad bok att bläddra i så man får köpa den osedd.

Väl hemma öppnar jag den med förväntan men när jag river av plasten drabbats jag av ett akut kort och intensivt illamående: boken är luden. Den är sträv och torr som mockaläder. En helt oväntad sinnesupplevelser som chockar mig för att jag var totalt oförberedd.

Fortfarande har jag svårt att hålla i boken, det torra läderliknande omslaget är strävt och ormskinnsliknande mot mina händer. Men jag kan inte hålla mig borta från boken, jag vill så gärna läsa mer och se på bilderna. Barocken i ett nötskal: skönhet, längtan, äckel och obehag på samma gång. Som livet helt enkelt.

Missa inte! Utställningen Barockt finns på Kulturhuset fram till den 19 oktober. Väl värt ett – eller varför inte fler – besök. Jag tänker definitivt återvända.

Nationalmuseum i naken glans

För några veckor sedan, helgen 5-6 april, hölls Nationalmuseum öppet för allmänheten. Alla vi svenska skattebetalare äger ju museet, eftersom det är statlig egendom, och därför hade man beslutat att alla intresserade skulle få se museet en sista gång innan renoveringen går igång på allvar.

Nationalmuseum är stängt för renovering och beräknas öppna igen år 2017. Nu hade man tömt hela museet på konst och annan interiör och passade på att visa museet i all sin nakna glans. Det var en fantastisk upplevelse att gå genom rummen och plötsligt SE, se vad man aldrig sett förut: väggar, tak, fönster, golv, ja bara en sådan sak som att det inte fanns några gardiner som stängde ute ljuset. Magiskt var det.

Det är Statens fastighetsverk som förvaltar Nationalmuseum och som ordnade visningen. Vi var cirka 6 800 personer som tog chansen. Det är inte första gången Statens fastighetsverk låter oss ägare till statens alla byggnader får tillfälle att se vad som döljer sig bakom fasaderna på annars stängda rum. Projektet kallas ”Hemliga rum”, och visningen av Nationalmuseum var en ”Hemliga rum Special”.

Vid visningen öppnades också rum i museet som annars inte är öppna för besökare. Till exempel detta vackra arkiv som nu var tömt men som annars innehöll material som inte är tillgängliga för allmänheten. Det var ett förföriskt vackert rum, särskilt om man är en bok- och biblioteksälskare.

Det blev många spännande effekter när ljuset fick spela fritt i rummen och blicken inte var riktad mot väggarnas målningar. Den här eldiga skapelsen drog verkligen uppmärksamheten till sig.

Det här är taket i ett av de stora hallarna. Jag har varit många gånger på museet men har aldrig noterat de otroligt vackra taken. Här ser det ut som stora snäckskal som täcker taket och i mitt inre hör jag Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar” viska: valv, bakom valv… Varför lyfter man så sällan blicken mot taket när man besöker ett museum?

Det blev också en del roliga effekter när rummen stod tomma. Här är rummet som i normala fall visar konst från/om den svenska Stormaktstiden som en del så gärna skryter om, den tid då Sverige var som störst och mäktigast på 1600-talet. Ja, här ser vi Kejsaren utan kläder, en naken stormakt utan något att skryta över, eller?

Hur mycket stormakt var vi egentligen, om vi ska vara ärliga? Hur ser vår historiska nationella självbild ut, när vi inte speglar den i konsten som skriver oss på näsan med sin tydliga agenda? Här i det tomma rummet med den tomma skylten väcktes många tankar i det avslöjande ljuset. Tål att tänka vidare på.

Roligast var discokulan i taket. Vem har hängt den där och varför? Har den alltid hängt där? Den gav en fin glans åt de gamla väggarna och taken, lite modernitet i allt det gamla och eleganta. Nya tider pockar på. Men hur hamnade den där, som sagt?

När jag kom hem och tittade på bilderna upptäckte jag att på en bild speglade sig discokulans glittrande yta i taket på ett sådant sätt att taket liknade Vädersolstavlan i Storkyrkan i Stockholm, den äldsta kända målningen av Stockholm från 1535, som visar ett solfenomen.

Det kändes som en hälsning från en vacker byggnad till en annan, från en tid till en annan, förmedlad genom en diskokula. Ja, sådana fenomen kan uppstå en magisk helg i ett tömt museum.

Det sista jag såg innan jag gick ut ur museet var dessa två fönster som passade på att ge en skymt av en August Strindbergs målning för att vi inte skulle känna oss helt snuvade på konsten; gråa vilda skyar som skapade för Strindberg att avbilda.

Som till exempel i den här målningen: Staden, målad 1903 av August Strindberg. En tavla som finns i Nationalmuseets samlingar.

Under helgen anordnades en fototävling också: Nationalmuseum i nytt ljus. För den som vill se fler bilder från det nakna och mycket vackra, avklädda museet kan man se fler bilder här.

Tack Statens fastighetsverk – och den som kom på idéen att öppna dörrarna till Nationalmuseet innan det stängs igen och förändras efter renoveringen – för en oförglömlig upplevelse! Konst är så mycket mer. Här bevisas att avsaknaden av konst kan vara minst lika upplyftande och fantasieggande som alla konstverk i världen sammantaget.