Är Mikael Persbrandt en konstnär?

IMG_2236

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

IMG_2238

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

IMG_2232

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

IMG_2255

En kypare som kommer med en bricka.

IMG_2257

Ett handslag i natten, i skymundan.

IMG_2258

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

IMG_2268

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en utställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

IMG_2233

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

IMG_2262

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

IMG_2263

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

IMG_2265

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

Annonser

Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Med Yayoi Kusama i oändligheten

IMG_1866xx

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

IMG_1824xx

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

IMG_1831xx

IMG_1837

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

IMG_1918

IMG_1914

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

IMG_1853

IMG_1856

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

IMG_1869

IMG_1872

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

IMG_1882

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

IMG_1884

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

IMG_1863xx

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

IMG_1933

IMG_1935

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

IMG_1892xx

IMG_1930

IMG_1927

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

IMG_1938

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Moki Cherry syns diskret i förbifarten

IMG_1441

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

Cherry-Moki_Konsert_70-tal_1500x1077-625x449

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

IMG_1395

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

IMG_1401

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

IMG_1419

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

IMG_1422

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

IMG_1425

IMG_1428

IMG_1431

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

IMG_1438

IMG_1441

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.

Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Vänligen En tveksam beundrare

IMG_9957

Jag känner till konstnären och författaren Lars Lerin. Jag har inte läst någon av hans böcker, inte sett filmen om hans liv, inte sett TV-serien ”Vänligen Lars Lerin”, jag hade aldrig stått inför någon av hans tavlor i verkligheten. Det närmaste jag hade kommit honom, fram tills nu, var en gång för några år sedan när jag besökte Värmlands museum och fick veta att Lars Lerins Sandgrund var huset bredvid.

Det gamla danspalatset, en låg vit byggnad som brer ut sig åt alla håll utom på höjden. När jag den gången gick dit var det mörkt, låst och stängt. Det tyckte jag var tråkigt, även om jag visste mycket mindre om Lars Lerin då än vad jag vet idag. Det var värmländska vänner som tipsade om hans konsthall när de hörde att jag skulle till Karlstad. Inte många andra visste vem han var då. Det är verkligen annorlunda idag.

Idag vet alla vem han är. Det kan inte vara helt enkelt för Lars Lerin men mycket bra för Sandgrund, hans personliga konsthall i Karlstad. Nu har även jag varit där och lyssnat till den trevliga guiden som berättade om Lars Lerins skapande och liv. Jag har också strosat runt i de stora rummen med Lars Lerins konst, café, butik och galleri för gästande konstnärer.

IMG_9977

Jag känner mig inte helt övertygad. Till saken hör att jag inte är helt såld på akvareller. Lars Lerins akvareller är otroligt vackra och detaljrika, men de talar inte till mig. Inte på djupet. Akvareller gör sällan det, inte för mig. Jag önskar verkligen att jag någon gång får se Lars Lerins oljemålningar. Guiden berättade att han först målade med olja men gick över till akvarell och det är det senare han blivit berömd för – med all rätt. Men jag vill ha något annat, något mer.

Det jag fick istället var en glad överraskning när jag upptäckte vilken lekfullhet det finns i Lars Lerins skapande, att han tar intryck från precis vad som helst som faller honom in. Filmer till exempel. Guiden berättade att Lars Lerin tittar mycket på film. Den här tavlan är inspirerad av Alfred Hitchcocks film ”Fönster mot gården”. Mycket fantasieggande, särskilt med de uppstoppade fåglarna som sitter bredvid. Plötsligt är det två filmer av Hitchcock i ett. Det gillar jag.

IMG_9963

IMG_9971

Vad jag också uppskattar mycket är Lars Lerins sinne för detaljer. I de stora monumentala akvarellerna, som var och en kan täcka en hel vägg, finns det många små geniala detaljer, hämtade från naturen, hans främsta inspirationskälla.

IMG_9975

Det märks också genom de många naturfenomen som finns placerade i rummen, som komplement till konstverken. Där finns skelettdelar från valar, uppstoppade fåglar av olika sorter, fossiler, fjärilar och insekter spetsade på nålar, herbarium och mycket mer. Det är vackert men det andas också en slags övergivenhet och ödslighet, som om drömmen om livet stelnat och arkiverats. Det finns en sorgsenhet hos Lars Lerin. Det är som om han har två ansikten, två persona. Det lekfulla och det allvarsamma sörjande.

IMG_9984

IMG_9993

Det här är ett typiskt exempel på när lekfullheten tar över. Det är vackert och roligt. Det är barnsligt och påhittigt. Det är barnet i honom som tittar fram. Jag gillar det mycket.

IMG_0001

Lars Lerin har målat Draculas slott i flera varianter. Här blandas hans fäbless för naturen med förtjusningen i filmer och resultatet blir en skrämmande lekfullhet. Hur många kan lyckas med det konststycket?

IMG_0017

IMG_0018

Apropå att hitta inspiration vart helst den sig röjer, vem hade kommit på att måla alla sina arkivpärmar och böcker? Det är magnifikt och deprimerande på samma gång. Än en gång är det som om Lars Lerin ser på sitt liv utifrån, livet arkiverat i pärmar och böcker, sparade men dammiga. Ingen ser ut att öppna dem längre. Men ändå är det lekfullt och inspirerande. Lars Lerin har verkligen en dubbelhet av barnslig nyfikenhet, som hela tiden ser det stora i det lilla, och samtidigt en tveksamhet och osäkerhet inför livet i sig självt.

IMG_9988

IMG_9991

Titta på det här! Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så har man väl aldrig sett Mårbacka förut? Aldrig förr med sådana ovädersmoln på himlen, i dunkelt mörker, med få livstecken (man kan bara precis skönja de små människorna i mitten) och en skrämmande ensamhet. Har han verkligen målat gården, eller är det en allegori över författarinnan? Så imponerande!

IMG_0031

Lars Lerin blundar inte för verkligheten. Han reser världen runt med Google Earth och ser och förstår mer än många andra. Han målar sina vackra, livsbejakande akvareller, men han vet att allt kan kastas omkull i ett ögonblick. Det finns också med i konsten. Livet är skört. Livet är vackert. Livet är farligt. Livet är livsfarligt. Döden är livets nemesis men också dess förutsättning. Lars Lerin vet det och han målar det.

IMG_0026

Därför är det så befriande att se hans fotografier från Brasilien. Jag tycker om hans fotokonst eftersom han har ett sådant sinne för detaljer även här. Hans fotografier, i alla fall de som finns upphängda på Sandgrund just nu, andas en underbar livsbejakande glädje. Det märks att det bästa i Lars Lerins liv just nu kommer från Brasilien. Där finns bara ljus och kärlek. Inget mörker och ingen död. Därifrån utgår liv i överflöd.

Och Junior stökar i rummet bredvid. Han hänger upp sin egen vackra fotokonst och vi tittar fascinerat på. Livet rör sig i rätt riktning för Lars Lerin och hans familj.

Vänligen
En tveksam beundrare