Vart man sig i Berlin vänder dyker konsten upp, både i organiserad och i tillfällig form. Muren är ett både och. Den målade muren består av både organiserad och tillfällig konst eftersom nya målningar dyker upp ibland, om jag förstått det rätt. Konsten på muren är inte statisk.
Jag imponeras över hur staden Berlin tagit sin historia på allvar numera, istället för att sopa den under mattan. Berlinmuren, som till största del är riven nu, finns markerad i marken. Där muren sträckte sig finns idag två rader gatsten för att markera vart den gick.
På olika ställen i staden, jag såg det främst i forna Östberlin, finns gatstenar i guld utplacerade vid hus där det bodde människor som fängslades och sattes i koncentrationsläger. På stenarna står deras namn, födelse-och dödsårtal och vart de dog. Det är otroligt gripande.
Även om det mesta av muren är rivet finns en sträckning av den kvar vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan öst och väst som vaktades av ryska och amerikanska soldater. Där är muren omringad av museum och minnesmärken av olika slag. Där har muren frusit i tiden som en evig påminnelse om hur det var.
Men längre åt öst, där har en lång sträckning av muren sparats och gjorts om till ett galleri: Berliner Mauer East Side Gallery. Här har konstnärer fått måla på den sidan av muren som var åt Östberlins håll. Här finns muren som ett minnesmärke, men inte fruset i tiden utan levande in i vår tid, som ett fortsatt samtal mellan historien och nuet.
Det är mäktigt att gå längst muren och se alla konstverken, vissa mer klassiska och andra mer som graffitikonst. Självklart finns flera målningar med typiska befrielsemotiv, som berättar om hur de fångna blev fria. Lite romantiserade kan man tycka.
Men den brutala verkligheten låter inte vänta på sig. Här har någon målat murens CV till minne av alla som dött i sina försöka att besegra den. Då är det inte like enkelt att småle lite överseende, då blir det ett hårt grepp om hjärtat som vrider till.
Det är inte film, det är – var – verklighet. Det kan vara lätt att förväxla fiktion med verklighet så här många år, och många filmer, senare.
Bilderna berättar något, oftast allvarligt, men ibland på ett roligt och lättsamt sätt. Som den här Trabanten, den klassiska östeuropeiska bilen, som spränger muren med ett leende (kan man tycka). Nummerskylten är datumet då muren revs. Här är det inte Väst som intar Öst utan tvärtom.
Man glömmer tyvärr att den tyska kulturen var lika dominerade i Europa före världskrigen som den amerikanska är idag. Det kan vara svårt att förstå. Tyska var allas andraspråk, på samma sätt som engelskan är idag. Här ses tre tunga, tyska kulturpersonligheter som en påminnelse om den tyska kulturens fornstora dagar.
Politiken finns förstås också med, här ses Östtysklands siste ledare Erich Honecker, i kejsarskrud, och den ryske ledaren Michail Gorbatjov som inledde glasnost och perestrojkan som ledde till både murens och Sovjetunionens fall – eller befrielse, hur man nu vill se det.
Och så den numera ikoniska bilden som är målad efter ett berömt fotografi. Den ryske presidenten Leonid Brezjnev och Erich Honecker, kysser varandra.
Ibland är bilderna mer okomplicerade, som de här två. Allvarliga i sitt budskap om ofrihet att resa och se vad som finns bakom muren, men också med en tillförsikt och hemtrevlighet där man är, innesluten innanför en mur som är både ett hinder och ett skydd. Inte alla applåderade murens fall.
Här ser vi bevis på att svenskar besöker Berlin. Staden är en enorm turistmagnet för oss svenskar och det har jag full förståelse för. Jag är en av dem.
Det som gladde mig särskilt var att se att muren inte bara berättar om ett politiskt skeende som i vissa avseenden är över, utan också kommenterar dagens händelser och politiska lägen.
Det är som om East Side Gallery vill vara ett ”levande” bevis på att historien upprepar sig: att vi måste vara vaksamma, vi måste lära oss och vi måste förbättra oss som mänsklighet.
Om du besöker Berlin, missa inte East Side Galley. Det är vår plikt att komma ihåg.