Pigg Picasso serverad på ett fat

pp4

Vem Pablo Picasso är kräver nog ingen längre förklaring. Alla mer eller mindre intresserade av konst vet vem denna spanske, boende i Frankrike, konstnär var och skulle känna igen någon av hans målningar. Att han också var keramiker kanske inte är lika känt för alla, men det var han och han var extremt produktiv även som keramiker.

pp7

Röhsska museet i Göteborg har gjort en mindre kulturell välgärning som under sommaren visat en liten utställning kallad ”Picasso på ett fat”. Den stängde idag den 28 september så jag hann dit för att se utställningen i sista sekunden. Det var det värt på många sätt.

pp11

Utställningen består av keramik gjord av Picasso mellan åren 1948 och 1971 och består mest av tallrikar, fat, kannor, krukor och andra bruksföremål. Jag vet inte om han verkligen föreställde sig att man skulle använda föremålen i det dagliga livet, de känns inte så funktionella även om de har den rätta formen. Jag tror att han lekte sig fram utan att tänka alltför mycket på den praktiska användningen.

Jag tror inte heller att någon som köpte hans föremål från början tänkte att de skulle använda dem på det sättet. Picasso var en världsberömd konstnär redan när han började med keramiken så de flesta som köpte hans föremål gjorde det nog i samlarsyfte.

pp6

Vad man helt klart kan se i konsten är att Picasso måste ha älskat att arbeta med leran, det finns en sådan fantastisk glädje och livslust i föremålen. Jag tror inte någon annan konstnär hade kommit undan med ett fat som detta till exempel, en smiley helt enkelt, men han gjorde det och det är underbart. Att ha förmågan att sprida sådan glädje är häpnadsväckande.

pp8

pp12

De här bilderna visar samma kruka från två olika håll, en uggla på den ena sidan och ett människoansikte på det andra. Det är helt otroligt hur Picasso med bara några snabba penseldrag kan forma en uggla som är mer verklig än en uggla i levande livet. Det är som om han trollar fram själva idén om ugglan – och människan – som är mer verklig än verkligheten själv.

pp2

pp5

pp9

På utställningen fanns inte bara keramik av Pablo Picasso, där fanns också mängder av utställningsaffischer som Picasso gjorde under samma tid, både för sina egna utställningar och för andras. Faktum är att affischerna ibland var mer intressanta än keramiken. Det var kanske inte tanken med utställningen, men det spelar ju ingen roll.

pp14

Pablo Picasso var en fantastisk konstnär oavsett vilket material han använde och jag är glad att jag hann till Göteborg för att se den här lilla utställningen, men än en gång måste jag få släppa ut lite frustration över att det råder fotoförbud på en utställning som den här. Varför?

För det första: varenda konstverk och affisch på utställningen kan man googla sig till på nätet. Så är det alltid när man visar äldre konst. Varför fotoförbud då? Om det är ny, nutida konst som visas kan jag absolut förstå fotoförbud men inte när det är så gammal konst och en så välkänd konstnär som till exempel Picasso.

För det andra: har man har inte förstått något av vikten att få gratisreklam genom social medier genom att tillåta fotografering? Alla bilder genom Instagram, Twitter, Facebook flöden och allt annat som finns att tillgå på nätet måste vara värt enorma summor i reklamsammanhang. Varför inte ta den chansen? Helt obegripligt för mig.

Annonser

Pinsamheter på #Bokmässan

bb9

Så var det dags att förlora oskulden igen – dags att som bok- och litteraturälskare för första gången besöka Bok- och biblioteksmässan. Jag tog mig dit med en blandning av förväntan och förfäran. Befann mig av andra skäl i Göteborg och insåg att nu var det ändå dags även om jag medvetet undvikit arrangemanget i hela mitt liv. Jag vet egentligen inte varför, det har bara blivit så.

bb6

Så var jag där. Allt jag oroat mig för slog in. Jag kände mig inte hemma fast man tänker att jag borde varit som fisken i vattnet. Tänkte att jag som bokmissbrukare skulle gå överstyr och släpa hem mängder av böcker och hänga vid varenda monter med en mer eller mindre känd talare. Så blev det inte. Jag trivdes inte alls.

bb3

Helt klart är att jag för det första har mig själv att skylla. Jag gjorde alla klassiska nybörjarmisstag: jag hade skoskav redan när jag kom fram, jag släpade på en alldeles för tung väska redan från början, jag hade inte läst på programmet i förväg utan strosade planlöst hit och dit överväldigad av alla intryck som bara blev ett enda smärtsamt sammelsurium. Så klantigt av mig.

bb4

Men det var inte det enda som orsakade min besvikelse. För det andra blev jag så förvånad över hur saker och ting gick till på mässan. Här samlas alla kvinnor som bär den svenska kulturen, både som besökare och som ansvariga i de många montrarna. Överallt kvinnor, fantastiskt och underbart, men…

Under den tiden jag var där, och i de montrar och på de föredragsplatser jag passerade, befolkades de av äldre herrar, ofta intervjuade av till synes yngre kvinnor. Inget emot äldre, kloka herrar, men det känns ändå väldigt tröstlöst att de fortfarande hyllas som kulturens överstepräster, nä, det kändes unket.

Nu vet jag av programmet att det här inte är hela sanningen, massor av kvinnor deltar i mässan och skulle man sätta sig och räkna kanske det är en balans i antalet medverkande, men ändå, när man besöker mässan för första gången och går ett varv runt är det till synes i varje hörn en äldre herre som hyllas och prisas. Den förste jag såg var Jan Guillou.

bb5

Näste man var Klas Östergren.

bb7

Sedan Lasse Bengtsson. Kloka män, ja visst, men det kändes ändå lite pinsamt å mässan och det svenska kulturlivets vägnar.

bb1

Bäst trivdes jag i den delen av mässan där serietecknarna, science fiction och manga/animé fantasterna höll till. Där fanns framtiden. Inte bara för att de jag såg var yngre utan också för att könsfördelningen var en aning bättre fördelad. Här gick det lättare att andas.

bb2

bb8

Nu ska jag inte klaga, jag erkänner att jag gjorde alla misstag, kanske ska jag ge det hela en ny chans nästa år. Men det är något som inte stämmer när jag upptäcker att det bästa med mitt korta besök på bok- och biblioteksmässan var tågresan hem då jag lusläste programtidningen, med allt innehåll på mässan, och drömde mig bort. Då trivdes jag. Sedan försjönk jag i ”Steglitsan” av Donna Tartt. Där är jag hemma.

Matisseeleven som ”vinner” är…

w11

Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg visas just nu en utställning på Waldemarsudde som heter Inspiration Matisse! Där visas de skandinaviska konstnärer som utbildade sig på Akademi Matisse i Paris, i början av 1900-talet. Många av de idag mest kända svenska modernister, till exempel Isaac Grunewald och Sigrid Hjertén, var några av dem.

Utställningen på Waldemarsudde visar tydligt hur eleverna influerats av Henri Matisse men det är också tydligt att de gick sina egna vägar och fann sina egna uttryck. Matisse själv gillade inte imitatörer och det kan man inte påstå att någon av de som finns med på utställningen är. Men var det då någon som, enligt mig, närmade sig Matisse storhet?

w16

Ja, visst finns det mycket att säga om just till exempel Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som var och en är fantastiska konstnärer, och de mest kända av dem idag. Här kan man verkligen se inspiration av Matisse i färgspråket, i formerna och i avsaknaden av centralperspektiv, bilderna är tvådimensionella. Typiska drag i en målning av Matisse. Men det är något i de svenska målningarna som saknas.

Det är känslan. Deras konst är fantastisk på sitt sätt, men den fångar inte in det som är unikt för Matisse: känslan. Den här känslan har Matisse själv definierat. Han ville att hans konst skulle förmedla lyx, lugn och vällust. Det förmedlar inte de svenska konstnärerna, förutom en: Einar Jolin (1890-1976).

w10

Einar Jolin är den av konstnärerna på utställningen som kommer närmast den här känslan. Hans tavlor har en inre lyster som drar blickarna till sig och som förmedlar ett lugn och en känsla av harmoni. Man bli glad, ja till och med lycklig, av att se hans konst. Här möter hans konst Matisse och Einar Jolin blir utställningens ”vinnare” om jag får bestämma.

Nu är förstås inte tanken att någon ska ”vinna” men det är ändå intressant att se vem man själv upplever kommer närmast Matisse i sitt skapande, och enligt mig är det Einar Jolin. Inte för att hans konst liknar Matisse i övrigt, han har inte alls samma form, linjeteckning och samma kraft i färgerna. Men han har den ”rätta” känslan.

Det syns i konstverket ovan, ”Jenny Hasselqvist” från 1916-26. Den här målningen vann över mig på knockout. Den är helt självlysande och färgsättningen är magnifik. Bara den här tavlan är värd en tur till Waldemarsudde.

w13

Han målade med så mjuka, vackra, självlysande färger och det gör mig lycklig och det är vad som gör honom till min vinnare. Den här målningen föreställer Einar Jolins far. Man kan nästa rent fysiskt känna kärleken han kände för sin far, den strömmar ut ur tavlan. Den är underbar.

w7

Även om Einar Jolin var känd, och väldigt populär, som porträttmålare så kommer hans känsla fram även i andra motiv. Här ses ”Utsikt över Riddarholmen”, från 1914, där Stockholm strålar i all sin glans. En älskad stad, helt klart. Allt han rör vid blir till kärleksförklaringar. Det är en unik förmåga och Einar Jolin är värd all vår beundran och respekt för det.

Trots att man ser en mer eller mindre tydlig influens av Matisse i hans elevers konst är det bestående intrycket på utställningen, som sagt tidigare, att alla eleverna ändå står på egna ben. Men ett citat, som finns med på utställningen, av Isaac Grûnewald visar med all tydlighet vilket starkt intryck den franske målaren gjorde på de svenska eleverna. Så här skriver han efter sitt första möte med Henri Matisse konst:

”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet. Mina nyförvärvade vänner, impressionisterna, förbleknade, smulades sönder, torkade bort,. Alla de regler, jag förut lärt och använt, voro slopade, alla de lagar, jag förut trott okränkbara, voro upphävda. Perspektiv och djuppåverkan genom valörer, alla sådana saker som man fått slita med i åratal voro obefintliga. Det är ett helt nytt språk som ljöd ur dessa dukar.”

Matisse elever står på egna ben

MOMA 08 Henri Matisse The Red Studio

Prins Eugens Waldemarsudde har just öppnat vad som troligtvis kommer att bli en publikdragande utställning och som heter ”Inspiration Matisse!” Utställningen består av konst av den skandinaviska modernismens pionjärer, från tidigt 1900-tal, framför allt från Sverige och Norge.

Under några år ledde den franske konstnären Henri Matisse en fri konstskola, kallad Academié Matisse, i Paris, finansierad av amerikanska konstälskare. Akademin var bara i funktion under några få år, 1908-1911, men hann under den korta tiden betyda enormt mycket för cirka 100 unga konstnärer från Europa, USA och Ryssland. Cirka 40 stycken av dessa elever kom från Skandinavien.

w1

En av dessa var Isaac Grünewald som målat detta konstverk kallat ”I fantasins värld”, från 1915. Han var en av Matisse favoriter, av de unga elever som kom till hans akademi. Isaac Grünewald, tillsammans med de andra skandinaviska konstnärerna på skolan, blev oerhört imponerade av Henri Matisse och de tog alla intryck av honom i sin konst.

Men Matisse ville inte ha imitatörer, han ville att alla skulle hitta sin egen stil, sitt eget personliga uttryck, inte bara kopiera honom. Det finns flera aspekter som gör Matisse konst unik och speciell och enkelt kan man sammanfatta det i att det handlar om; formen, färgerna, det dekorativa, det tvådimensionella perspektivet (där man inte längre tar hänsyn till centralperspektivet), och känslan.

w6

Efter att ha tagit del av utställningens 170 verk (om jag minns rätt) kan jag konstatera att de skandinaviska konstnärerna absolut påverkats av Matisse, men har fångat in ett eller några av de aspekter som utgör Matisse konst, ingen har som han fångat in dem alla och det ska vi vara glada för tycker jag. På så sätt har Matisse elever funnit sina egna uttryck.

Sigrid Hjertén, som också var en av Matisse favoriter, och som målat den stora tavlan till höger på bilden ovan, har fångat in färgerna och formerna men helheten är hennes egen. I hennes konstverk syns tydligt det jag tycker är den största skillnaden mellan Matisse verk och hans elevers: känslan. Den skandinaviska konsten lyckas inte frigöra sig från det nordiska vemodet, och ibland till och med svårmodet, ångesten.

w21

I detaljerna ser man samma känsla av glädje och lätthet som i Matisse konst, till exempel i den här detaljen i Sigrid Hjerténs målning, men när man ser hela verket är det något som griper tag kring hjärtat och vrider om. Sigrid Hjertén förmedlar starka känslor men de är dubbla och de är mångbottnade, de oroar och stör samtidigt som de starka klara färgerna och formerna är minst lika dekorativa som Matisse.

w8

Maj Bring var en av Matisse elever och hon målade denna ”Studie från Matisse Akademi” 1910. Det är en mycket vacker tavla men det enda som egentligen vittnar om Matisse är de vackra tygerna i bakgrunden av studien. Matisse dekorerade alltid sina ateljéer med vackra tyger vilket är tydligt i flera av hans konstverk.

Men det faktum att de skandinaviska elevernas verk inte ser ut som Matisse är till deras fördel, det visar att de kunde befria sig från mästaren och finna sina egna uttryck, precis som han var noga med att betona.

w9

Den här målningen av Tor Bjurström, kallad ”Läsande kvinna” (odaterad) speglar utan tvekan Matisse form och är ett av konstverken på utställningen där Matisse påverkan blir tydligast.

w14

Likaså det här fatet, här finns både formen, känslan och färgen, kanske det verk som jag själv tycker andades allra mest Matisse på hela utställningen. Tyvärr kommer jag inte ihåg vem som gjort det.

w3

w4

”Liggande modell med päron och ros”, målad 1913 av Leander Engström visar på en av de mest avgörande skillnaderna, enligt mig, mellan Matisse konst och hans elevers. Det här är en väldigt vacker och dekorativ målning, särskilt i detaljerna, men det är en studie av en kvinna, en kvinnokropp, i vila på en soffa. Det är ett objekt som endast existerar tack vare vår blick.

När Matisse målar ser man en person, en levande kvinna, ett subjekt, som existerar oberoende av vår blick. Det är för mig den absolut största skillnaden och det som gör Matisse till en storhet. Att sedan ingen kan hantera färger, former och den ”sammanfattande linjeteckningen” som han är helt enkelt ett faktum, men det gör inte den skandinaviska konsten mindre intressant.

w12

Den skandinaviska konsten står på egna ben. Låt vara att det är glasklart att de svenska, och nordiska, modernisterna tog avgörande intryck av Henri Matisse, men lika mycket tog de intryck av varandra. De flesta av dem fanns sitt eget uttryck som inte på något sätt behöver konkurrera med Matisse. Det här verket av Isaac Grünewald liknar inget Matisse skulle gjort, och det är Isaac Grünewalds storhet.

w15

På ett sätt är det synd att utställningen fokuserar så mycket på Henri Matisse även om det är ett publikfriande grepp, det erkänner jag, för den konst som visas på Waldemarsudde står som sagt helt och hållet på egna ben. Här får man göra bekantskap med många, framför allt kvinnliga konstnärer, som gömts undan i historiens mörker. Det är en bedrift att lyfta fram dem i ljuset igen.

w5

Samtidigt är det utan tvekan intressant att få en inblick i hur Matisse agerade som lärare och hur hans elever uppfattade honom. Här har Arvid Fougstedt skissat en teckning (1910, 1920) över hur det gick till vid undervisningen och här syns de nordiska konstnärerna samlade kring mästaren. Absolut sevärt.

Var det ingen av de nordiska konstnärerna som förvaltade Matisse arv på ett sätt som förmedlar samma glädje och livslust som Matisse gör? Jo, enligt mig var det en som gjorde det, som i sin känsla påminner mest om Matisse. Den konstnären får ett helt eget blogginlägg inom kort!

För det är just det som utmärker Matisse bland andra, att hans konst förmedlar en känsla som gör mig glad, det finns något varmt och lyckligt i hans konst. Se bara på ”Den röda ateljén” från 1911, den målning som inleder det här blogginlägget och som används som dekoration under utställningen. Ingen målning på hela utställningen förmedlar vad den förmedlar. Men utställningens syfte är inte att jämföra så det gör ingenting.

Utställningen på Waldemarsudde pågår till den 15 februari 2015 och är absolut värt ett besök.

Ballongerna som kom med båt

ballong1

Läste en notis i både DN och SvD igår om de stora ballongerna som landat i Stockholm på Nybroplan, framför Dramaten. Eftersom jag ändå hade vägarna förbi kunde jag inte låta bli att ta en omväg för att få se ballongerna, eller sfärerna, med egna ögon.

ballong2

De är väldigt vackra och helt klart lite oväntade i det gamla området där allt andas 1700- och 1800-tal, till och med spårvagnen som passera på väg ut mot Djurgården. Men de gör sig bra.

Sfärerna är skapade av den tyska konstnären Katharina Grosse (född 1961) och man kan förstås tycka att hennes namn passar bra till installationen av dessa stora (grosse betyder stor på tyska) sfärer, eller ballonger, bollar, klot, vad man vill kalla det. Verket i sig själv heter Untitled och är från 2014.

ballong3

Utomhusinstallationen är en del av en utställning som kommer att vara på Magasin III i Frihamnen senare i höst. Då ställer Katharina Grosse ut tillsammans med Sol LeWitt och Walter De Maria i en gemensam utställning kallad ”wizz eyelashes”, men tills dess finns ballongerna på Nybroplan, från den 18-21 september. Väl värda ett besök!

ballong4

Ballongerna är skapade av en kärna av pvc-plast med målarduk som ytterhölje. Katharina Grosse har sedan målat sfärerna i olika färger, klara starka som får dem att likna enorma stenkulor att spela med i gruset. Jag gick inte fram och kände på ballongerna, och det kanske man inte fick heller, men jag skulle gärna vilja veta om de är hårda eller mjuka. De ser ändå mjuka ut på något sätt.

ballong5

Jag uppskattar den här sortens pop up konst som dyker upp några dagar och sedan försvinner, och konsthallen Magasin III uppnår verkligen sitt syfte som jag antar är: 1) att bjuda stockholmarna på en oväntad men glad konstupplevelse mitt i vardagen, och 2) locka mig – stockholmarna – till utställningen i Frihamnen senare i höst. Jag kommer!

Men mest av allt uppskattade jag den lilla kommentaren från konstnären: att hon tillverkat sfärerna i sin ateljé i Tyskland, vilket kräver en väldigt stor ateljé, och sedan har ballongerna färdats med båt till Sverige. Det gillar jag! Undrar vad kaptenen på båten sa när ballongerna rullade ombord…

ballong6

#Södertälje och Japan = magi

japan5

Södertälje konsthall visar just nu en utställning som heter ”Contemporary Art from Japan part II”, den öppnade lördagen den 6 september och pågår till den 19 oktober. Den är ett resultat av ett utbyte mellan svenska och japanska konstnärer och det är andra gången det visas en utställning i Sverige. Svenska konstnärer från Södertälje har också ställt ut i Japan.

TACK Södertälje konsthall för att 1) ni anordnade utställningen, 2) besöket var gratis, 3) det var tillåtet att fotografera, 4) personalen som bemannade konsthallen i fredags (12/9) timmen före stängningsdags var väldigt trevlig. Mitt besök blev en glädjeinjektion av flera skäl.

japan1

Det var den här tavlan som fick mig att sätta mig på pendeltåget en fredagseftermiddag istället för att åka hem till TV-soffan. Jag läste om utställningen på nätet, efter att ha sett en annons i Metro, och bläddrade i utställningskatalogen. Mycket vackert tänkte jag, men det var när jag kom till den här det klickade till inom mig: jag måste se den.

japan2

Konstverket heter The Traditions Gold ”Fuji” och är målad 2011 av konstnären Seikou Kawachi (född 1946), som finns representerad med tre konstverk på utställningen. Konstnären skriver själv att den stora jordbävningen i Japan 2011 förändrade hens syn på och känsla för konsten: ”The Beauty comes from the great energy of Nature”.

japan3

Det var just det som drabbade mig när jag såg konstverket första gången, det är som om det välkända konstverket ”Vågen” och alla bilder jag sett av berget Fuji blivit sönderplockade och omplacerade i en inte alls logisk och naturlig följd. Som om någon slagit dem i bitar och byggt något nytt, passat ihop bitarna på ett nytt sätt.

Exakt vad jordbävningen och katastrofen i Fukushima gjorde. Man känner igen sig i konstverket samtidigt som det visar något helt nytt. Jag blir enormt berörd av konstverket, både för att det berättar om en katastrof men också för att den ger hopp om att även det nya som uppstår ur ruinerna är något vackert och livgivande. Jag är tagen.

japan4

Den här bilden är en detalj ur konstverket Gold Country-Japon från 2008, det är tavlan längst till höger på bilden ovan. Den är så japansk i sitt uttryck och i sina färger att man blir lycklig. Ett japanskt träsnitt i modern tappning. Samtidigt som man ser det skandinaviska formspråket skymta fram. Att det finns ett släktskap vet vi och det fascinerar oss.

japan11

Här kommer ett monumental konstverk som täcker en hel vägg. Det heter ”Begins at the end of the beginning” och är skapat av Shigeru Idei. Här förenas det som karaktäriserar mångas uppfattning av Japan och japansk konst: det enkla, det skira, det vemodiga, sorgsna, starka, humoristiska och vackra.

japan12

japan13

Tittar man noga på detaljerna ser man det klassiska japanska bläckmåleriet som samsas med nya serietecknarliknande illustrationer, som man känner igen från serier och filmer och som syns tydligt i björnen, kaninen och fågeln. Det gamla möter det nya och det blir intagande.

japan14

japan15

Det är inte bara formerna och innehållet i konstverken som andas Japan och japansk kultur, även färgerna gör det. ”Message from Faraway, Current II” från 2011 skapad av Toshiko Watanabe (född 1947) fokuserar också på naturen. Här är det målat på papper och färgerna med silverinslag lyser starkt, ger en känsla av havet och himlen och jorden och rörelsen i den livgivande skapelsen.

Det är samma vatten som cirkulerar på jorden sedan tiderna begynnelse, inte en droppe har försvunnit eller tillkommit sedan dess. Det svindlar att tänka på, och inte vet jag om det är det som är meddelandet från längesedan, men det är tanken jag får: att allt samtidigt är nu och då och måste värnas för att bli ett sen. Japansk konst är ofta minimalistisk, liksom det här konstverket, men oj vad det öppnar upp för egna tankar och tolkningar.

japan17

Yasushi Kanno (född 1971) har skapat ”Monnlight on the Lotus” som syns i förgrunden. Det är lotusblommor i marmor och silver, ett konstverk som också kommit till efter den stora jordbävningen. Här ser man hur omvälvande händelser sätter sina tydliga spår i konsten och i människors liv.

japan9

Men det är konstverket bakom blommorna som jag fäster min blick på, ”The Winter Forest”, en väv skapad av Kyoko Nakahara (född 1987). Hon är en textilkonstnär och har bland annat utbildat sig i Sverige under ett år (2010) och jag utgår ifrån att hon under det året fick uppleva en riktig svensk vargavinter. I alla fall är det känslan man får när man ser hennes vackra väv.

japan20

Konstnären har verkligen lyckat fånga det svenska och det japanska i ett och samma konstverk och det är en kombination som verkligen lyfter. Den isiga men samtidigt varma känslan av vinter i kombination med det så otroligt japanska körsbärsträdet i vintervila är ett bevis på att det svenska och det japanska formspråket verkligen är lika och andas samma känsla. Jag är imponerad.

japan6

japan7

Ytterligare en monumental målning är den här, ”Floating petals in the shallow” målad av Yuki Yanada. Den är helt fenomenal och måste bara ses.

japan8

japan10

Genom Nao Kimuras fantastiska fjärilssvärm ”Labyrinth” skymtar Taeko Ukons ”The Shore of Visions – The People hanging around”, lysande blå puppor som jag tycker det ser ut som. De är magnifika.

Det finns mer att se, det här är inte allt! Det är 15 konstnärer som ställer ut och de är alla sevärda, tänkvärda, roliga, oroande och helt fantastiskt vackra, ja, magiska. Och allt detta i ett enda rum! Utställningen är otroligt bra arrangerad, en eloge till den eller de som ordnat konsten, där konstverken interagerar med varandra och förstärker känslan av Japan.

Jag rekommenderar alla som är minsta lilla intresserad av konst, och då särskilt japansk konst – eller kultur – att se den här utställningen. Och har du inte möjlighet att ta dig till Södertälje är det möjligt att ladda ner utställningskatalogen från konsthallens hemsida. Där finns mycket att se och lära om konstnärerna och deras tankar kring sina konstverk. Det enda som saknas i katalogen är en bild på varje konstnär, det hade förhöjt läsningen ytterligare.

Tack Södertälje konsthall – igen!

Stenrik kvinna eller man sökes…

hill3

… för att rädda Hertha Hillfons ateljé. Det är helt obegripligt att ingen; staten, Stockholm stad, kommunen, en miljonär någonstans ifrån, eller vem eller vad som helst, räddar Hertha Hillfons hem, ateljé och efterlämnade konstverk. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, och som fler än jag skrivit, om det varit en manlig konstnär som lämnat detta ovärderliga arv efter sig hade det inte varit någon diskussion.

hill4

Till saken hör också att det inte finns något liknande bevarat från någon kvinnlig konstnär tidigare, men flera män (Eldh, Milles, Larsson, med flera), så här har man verkligen chansen att åtgärda den bristen. Att det inte finns några kvinnors hem och ateljé sparade beror väl också på att det inte funnits så många att spara.

De flesta kvinnor som skapar har fått göra det där det funnits plats, väldigt få har haft ”ett eget rum” för sitt skapande. Elsa Beskow till exempel som var både författare och konstnär fick sitta vid matsalsbordet och skapa med alla söner springande omkring sig.Så har villkoren varit för de flesta skapande kvinnor genom historien.

hill5

Men för Hertha Hillfon var det annorlunda. Hennes man Gösta Hillfon som var arkitekt skapade tillsammans med Hertha ett hem till dem båda med var sin ateljé, en trädgård med utrymme för skapande och lek, en plats för deras kreativa liv och arbete. Gösta har skapat en miljö för dem båda som är en dröm för vilken konstnär som helst.

hill8

Gösta Hillfon var med och skapade miljön, men det är Herthas ande som vilar över den. Han visste precis vad hon behövde. Vilken dröm det måste ha varit före henne – och honom. Det är en sagolik miljö som inbjuder till skapande och fritt lekande. Som att kliva in i en sagobok.

hill10

Här finns gungor, en tipi, duvslag, små avdelade rum smyckade med konstverk som dyker upp här och där och mycket mer. Både inomhus och utomhus präglas miljön av Herthas skapande och det andas en sådan harmoni att det är svårt att förstå. Att leva och skapa här måste ha varit fantastiskt. Inte konstigt att hennes konst är som den är. Underbar helt enkelt.

hill11

På tisdag den 9 september är det tänkt att allt hennes kvarlåtenskap ska gå under klubban på Stockholms Auktionsverk, men det vore ett helgerån och en skandal om det hände. Hertha Hillfons vänner kämpar för att samla in pengar för att rädda hennes konst. Man vill köpa in alltihop i förhoppningen om att hemmet och miljön ska räddas och återställas. Stöd gärna!

hill12

Någon – en man – skrev i en av kvällstidningarna att Hertha Hillfons hem inte var tvärt att spara, att hon inte var tillräckligt bra, inte om man jämför med de manliga konstnärer vars hem blivit sparade till eftervärlden, och att hennes hem är för otillgängligt, för svårt att besöka, ingen skulle besvära sig med att ta sig dit.

Ett bättre exempel på manligt, patriarkalt översitteri har jag sällan stött på. Jag undrar, har han ens själv varit där? Det är en perfekt miljö att spara, konsten är i världsklass och det är väldigt lätt att hitta dit: tunnelbanan till Mälarhöjden, en kort promenad och vips är du där. Till och med Millesgården är krångligare och tar längre tid att nå. Det är ju rent ut sagt löjligt att påstå något sådant!

hill13

Jag önskar verkligen att jag var stenrik. Om jag hade några miljoner skulle jag utan att tveka köpa allt och tillsätta en stiftelse som sköter om det och öppnar det för allmänheten. Åh, om det ändå var så! Snälla, snälla, om det finns någon rik kvinna eller man därute som vill göra massor av konstälskande människor – särskilt kvinnor – ofattbart lyckliga. Snälla, rädda Hertha Hillfons hem och ateljé!

hill18

hill27

hill26

Hertha Hillfon får sista ordet. Här skriver hon: ”Mitt hem är en kär- lek stuga”. Det säger allt.