Depeche Mode i Globen 2013

Jag var där. I Globen, i Stockholm, igår kväll på konsert med Depeche Mode. Ingen tvekan: det var fantastiskt! Globen nästan full, cirka 12 000 besökare, helt klart en mycket städad publik som ändå kom loss rejält under konserten. Det var tight, snyggt och mycket underhållande. Sångarens röst var på topp tack ock lov. Rösten och mannen, David Gahan, är bandets nav och fixstjärna.

Det är alltid intressant att se och höra hur ett band som hållit på så länge ändå kan fortsätta att kännas nytt, det vill säga att det fortsätter att utvecklas. För mig som inte hunnit lyssna på deras senaste skiva, Delta Machine, som kom i våras, var det många låtar som var nya och de var riktigt bra. Särskilt Welcome to My World och fantastiska Should Be Higher. Den sistnämnda låten ackompanjerades av en magnifik eldshow på alla storbildskärmar som finns i Globen. Fantastiskt!

De hade lagt ned mycket möda på att komplettera musiken med illustrationer på storbildsskärmarna. Under hela konserten var det något där som drog blickarna till sig. Särskilt uppskattade jag de svartvita filmerna med bandet som var som små 30-tals stumfilmer med lite stillsam Charlie Chaplin humor. Särskilt den där bandet under tystnad sitter på tre stolar och förflyttar en hatt i taget från person till person. Bara en helt enkelt underbar liten film.

Depeche Mode är ju från början ett rejält synthband men nu får man nog snarare kalla dem för ett pop/rockband. Det var sällan det blommade ut i 100% synth, just bara i klassikern Just Can´t Get Enough från debutalbumet från 1981. Då blev det röj i Globen!

Annars får man säga att de både hottat upp och moderniserat gamla klassiker som Enjoy the Silence och Personal Jesus, båda från 1990. I det här fallet kändes det som att Enjoy the Silence förlorade på det, men Personal Jesus vann definitivt på tempohöjningen. Men för min del gör det inget, vill man höra originalet finns det på skiva, under en konsert är det mer intressant att se vad de kan göra av det gamla materialet för att det inte bara ska bli nostalgi.

Helt klart: nostalgi blev det inte igår kväll. Depeche Mode utvecklas med tiden och känns lika bra idag som då, för länge sedan. Ljudet i Globen igår var väldigt bra, basljudvågorna vällde in över bröstet och man kände att musiken integrerades med kroppen i en härlig återkommande vågrörelse. Jag njöt. Då gjorde det inget att vi hade lokalens fyra mest skrikande och hoppande tjejer (eller var det medelålders damer?) framför oss. Depeche Mode är ett riktigt bra liveband!

Läs gärna dagens recension i Expressen också, eller i Svenska Dagbladet. Vill man köpa deras senaste album, Delta Machine, har CDON ett bra erbjudande just nu.

Doctor Who möter Vincent van Gogh i säsong 5

Tack vare att vi började prenumerera på Netflix, en av dessa filmleverantörer som streamar genom nätet, fick vi tillgång till den fantastiska, brittiska TV-serien Doctor Who. Fem säsonger finns på Netflix, av sju gjorda hittills. Egentligen finns det ännu fler säsonger eftersom Doctor Who är en gammal klassiker som började på 1960-talet, men de säsonger som finns här är de nya som gjorts i ”modern” tid när man återupptog serien igen.

Doctor Who handlar om The Doctor, en tidsresenär som reser genom tid och rum genom hela universum i sin farkost, TARDIS. Serien klassas som världens äldsta science fiction serie. Den är verkligen toppen. Se den om du är det minsta intresserad av SF.

I ett av de absolut bästa avsnitt som jag sett hittills reser Doctor Who, och hans följeslagare Amy, till Vincent van Gogh. Jag ska inte berätta vad som händer, se det! Det här avsnittet visar på seriens storhet, hur man kan kombinera ett storslaget rymdäventyr med kultur, konst, och bildning. Helt enkelt ett intelligent underhållningsprogram. Sådant gillar jag!

I avsnittet, som finns i säsong fem, får vi följa konstnären Vincent van Gogh och lära känna honom, och hans känsla för konsten och färgerna, en aning. Den mycket bildlike skådespelaren gör ett utmärkt jobb. Här får man se hans konst, denna märkvärdiga konst som ingen uppskattade under hans livstid men som idag räknas till världens mest populära och mest dyrbara konst hittills.

I avsnittet har de byggt upp miljöer som bygger på Vincents tavlor och det har de gjort väldigt bra. Det är väldigt vackert att se. Ja, det är ett avsnitt att älska och att gråta över eftersom Vincent van Gogh hade ett sådant tragiskt öde. Det är ett mirakel att hans konst vittnar om en så stark kärlek till livet och skapelsen när hans samtidigt led så svårt av livets obegriplighet. Ja, får du möjlighet, se serien och särskilt detta avsnitt.

Militär visdom på slagfältet

På årets bokrea köpte jag Horace Engdahls bok ”Cigaretten efteråt” (Albert Bonnier förlag 2011) och håller som bäst på att läsa den. Det är en liten vacker bok innehållande korta texter såsom miniessäer, aforismer, reflektioner och spridda funderingar. Lättläst och tänkvärt.

Jag vill nedan citera en av dessa korta (även om det faktiskt är en av de längre i boken) texter som jag tycker är otroligt bra och lärorik:

”Shaftesbury berättar följande anekdot: En bonde hade hört talas om disputationerna vid universitetet och fick lust att vara med och lyssna när opponent och respondent drabbade samman. Disputationsakten hölls förstås på latin, som brukligt var på 1700-talet. Man frågade bonden vad det kunde vara för nöje att sitta där, när han inte ens förstod språket och alltså inte gärna kunde veta vilken av kombattanterna som hade de bästa argumenten. Å, sa han, jag dömer inte efter det de säger, så dum är jag inte. Men jag ser tydligt vem av dem som gör sin motståndare argast, och då vet jag att det är han som har rätt. Shaftesbury drar slutsatsen att naturen själv lär oss att i en dispyt har den rätt som behåller lugnet, medan människor som försvarar en dålig sak gärna fattar humör och blir våldsamma.

Abbé Morellet, som återger Shaftesburys resonemang i sina memoarer, protesterar livligt mot denna slutsats. Visst kan man bli upprörd även när man har rätt, menar han. Visst kan den sakligt överlägsna parten driva sin sak med hetta.

Är inte Shaftesburys åsikt i denna fråga typiskt engelsk och Morellets typiskt fransk? Man kan jämföra med stridssättet i de båda ländernas arméer under Napoleontiden. Fransmännen gick till anfall under höga rop och förbannelser över fienden. Deras officerare eldade truppen till raseri. Det engelska infanteriet anföll under tystnad. Soldaterna förväntades strida lugnt, koncentrerat och lidelsefritt: ‘Steady now, boys!’ Historikerna har gjort jämförande beräkningar av de båda stridssättens effektivitet. Det är inget tvivel om saken: engelsmännens kalla, disciplinerade metod gav i längden bättre utdelning. Redan den isande tystnaden verkade skrämmande på motståndarna och fick dem ibland att vända och ta till flykten. Jag förmodar att denna militära visdom låter sig överflyttas till det intellektuella slagfältet.”

Ja, jag tror att den här visdomen kan överflyttas till många slagfält… Tack Horace Engdahl för att du förmedlade detta till oss läsare.

Läs gärna hela boken, det finns många guldkorn i den. Finns att köpa på både Adlibris och Bokus som pappersbok och e-bok.

Ett imponerande konstnärsliv

Den amerikanska konstnären Georgia O´Keeffe (1887-1986) är verkligen en imponerande person. Inte bara hennes konst utan hela hennes liv. Jag har just avslutat läsningen av ”Porträtt av en konstnär” av Laurie Lisle (Forum, 1980) som fortfarande verkar vara den mest heltäckande biografin över Georgia O´Keeffe.

Boken är skriven utan Georgia O´Keeffes medverkan men författaren hade hennes tillåtelse att skriva den. Förutom att författaren förmedlar ett mycket levande, innehållsrikt och komplext portätt av konstnären är man som läsare tacksam över att den är skriven i en tid då O´Keeffe var enormt berömd men ännu inte en oantastbar ikon. Det gör porträttet så mycket mer trovärdigt. Boken finns att beställa på Bokbörsen. Absolut läsvärd om man är det minsta intresserad av en av Amerikas mest berömda – och en av de absolut största – konstnärer.

Georgia O´Keeffe levde större delen av sitt liv i Santa Fe i New Mexico, där hon hade två boenden: Ghost Ranch, som hon besökte första gången 1934 och köpte en del av 1940, och ett hus närmare civilisationen i Abiquiu som hon köpte 1945. Hon delade sin tid mellan sina två boenden och hade en ateljé på båda ställena. Hon målade de fantastiska miljöerna och utsikterna från båda ställena i resten av sitt liv.

Bland annat var hon otroligt fascinerad av en dörr på gården i Abiquiu, hon kunde aldrig förklarar varför, men hon målade dörren ett otal gånger. Den var oemotståndlig för henne, och blev det även för hennes beundrare, Alla undrade vad som fanns bakom dörren, men det var inte mer spännande än att den dolde ett lager av målningar.

Till och med hennes kvarlämnade kritor är lika vackra och fantasieggande som personen själv. Porträtt ovan är taget av Malcolm Varon på Ghost Ranch 1977 när hon var över nittio år.

Ur ”Porträtt av en konstnär”: ”Många betraktare undrade varför hennes dukar var fulla av livlösa föremål och helt i avsaknad av mänskligt liv. Med få undantag, som fåglar i flykt över Palo Duro-kanjonen, bergen i Lake George och New Mexicos höjder, målade O´Keeffe aldrig levande varelser. ‘Jag har suttit modell för så många konstnärer att jag aldrig kan tänka mig att be någon göra samma sak för mig’, brukade hon säga. Ibland tillfogade hon, betydligt mer sanningsenligt: ‘Jag har alltid ansett mig kunna få med allt det i en målning genom att antyda det. Jag menar det liv som levts på en viss plats’.”

I Santa Fe finns numera ett Georgia O´Keeffe museum och hennes bostäder har blivit historiska minnesmärken man kan besöka.

Tavlan – en tavla i en tavla i …

Befann mig häromdagen i vår videobutik, där vi alltid hyr våra filmer, och råkade få syns på en animerad film som heter Tavlan. Visste inte vad det var för något men kunde inte motstå den utan hyrde den förstås. Jag gillar animerade filmer, särskilt de som är gjorda lika mycket för vuxna som för barn. Att filmen är från Frankrike ökade min nyfikenhet. Så klart att alla de positiva omdömena på filmkonvolutet gjorde sitt till också.

Det är en mycket vacker film som handlar om figurerna i en tavla som blivit, vad de tror, övergivna av konstnären som inte målat tavlan klart. Att tavlan inte är färdigmålad drabbar de figurer som ännu inte blivit helt färglagda, där någon färgklick saknas, men allra mest de stackars kluddarna – skisserna i blyerts – som inte ens påbörjats.Här har en stenhård hierarki uppstått där de fullbordade, det vill säga de färdigmålade, förtrycker de andra. Mycket effektivt.

Den stora diskussionen är om konstnären tänker komma tillbaka för att måla alla klara eller om han övergivit tavlan. Därom råder delade meningar bland figurerna. Tre figurer bestämmer sig, ofrivilligt från början efter som de är jagade av de fullbordade, att ta reda på om de kan finna konstnären för att få svar på alla sina frågor. Nu visar det sig att deras tavla inte är den enda, det finns en större värld där ute, men kan de finna konstnären?

Jag vill inte avslöja slutet, men det är helt klart en sevärd film, både för den vackra animeringen och det tänkvärda budskapet. Filmen gick upp på bio den 7 december 2012 och finns nu på DVD, t ex på CDON. Absolut sevärd på alla sätt och vis.

ANIMERAT
Land: Frankrike.
Av: Jean-François Laguionie.
Med: Vanna Rosenberg, Myrra Malmberg, Henrik Ståhl, Mikaela Ardai Jennefors.
Längd: 1.16.
Från: 7 år.

Vad vill Hamlet säga oss idag?

Dags att läsa Hamlet i min genomgång av alla Shakespears draman, som jag bestämt mig för att läsa i rask takt. Har undvikit att läsa Hamlet tills nu eftersom det är ett av de draman som jag har haft mest förutfattade meningar om. Jag trodde att jag kunde den pjäsen, men det upptäckte jag förstås att jag inte gjorde. I alla fall inte i dess ursprungliga form. Det är mycket i pjäsen som jag trodde skulle vara annorlunda mot vad det är. Det enda säkra med pjäsen är att alla dör i slutet som en magnifik operaföreställning.

Jag vet egentligen inte vad Shakespeare vill med det här dramat. Det har tolkats på massor av sätt och olika teaterregissörer har lagt den betoning på dramat som passat honom eller henne, men vad ville Shakespeare själv? Det har varit lättare att få en föreställning om det i de andra draman jag läst hittills.

Att Hamlet vill hämnas sin faders död, det är ju uppenbart, men är det verkligen dramats innersta budskap? Det känns för enkelt. Till exempel dramat Henrik V och Macbeth hade båda en psykologisk finess som tog dramat rakt in i vår tid och vår verklighet, men vad säger oss Hamlet idag? Jag vet inte.

Men att det finns oändligt mycket tänkvärt i texten, det är sant. Och många klassiska citat som till exempel: ”Ur led är tiden. Ve att jag är den som föddes för att vrida den rätt igen!” Sagt av Hamlet.

Vad jag fann mest intressant var att Shakespeare har smugit in en programförklaring till sina teaterpjäser. Så här skriver han, sagt av Hamlet när han ger instruktioner till ett teatersällskap som han vill ska uppträda för kungen och drottningen:

”Lämpa spelet efter texten och texten efter spelet, och se särskilt till att du inte överskrider gränsen för det naturliga. Alla sådana överdrifter strider nämligen mot skådespelarkonstens syfte som från första stund har varit och alltid ska förbli att hålla upp en spegel för naturen – att låta godheten se sitt ansikte och ömkligheten sin sanna bild, och att visa samtiden ett porträtt av dess väsen och gestalt.”

Kanske är det där hemligheten med Hamlets odödlighet ligger, att varje tid och plats kan spegla något viktigt i sin samtid i detta drama. Att regissörer genom alla tider finner något att kroka tag i i pjäsen för att spegla något centralt och viktigt i den tid som råder.

Vad jag också uppskattar med den här lilla serien av böcker, utgivna av Ordfront förlag, är de eleganta illustrationerna på framsidan av varje bok.

Det är Per Åhlin som gjort dem, mest känd för att ha illustrerat den tecknade filmen Karl Bertil Jonssons julafton, med text av Tage Danielsson.

Vill du själv läsa dramat och bilda dig en uppfattning om vad Shakespeare egentligen vill med pjäsen om Hamlet så finns boken att beställa på både Adlibris och Bokus

Georgia O´Keeffe, en konstnär

Jag håller på och läser boken ”Porträtt av en konstnär”, en biografi över Georgia O´Keeffe, av Laurie Lisle (från 1986). Det är en mycket välskriven bok som ger en fascinerande bild av både konstnären och hennes tid, Georgia O´Keeffe levde i Amerika mellan åren 1887-1986. Jag har alltid varit nyfiken på Georgia O´Keeffe men aldrig tagit mig tid att fördjupa mig i hennes liv och verk. Nu känns det som jag håller på att lära känna en ny vän.

Jag har kommit knappt halvvägs i boken och är glad att det finns mycket kvar att läsa eftersom varje sida lär mig något nytt. Jag läser med omsorg för att inte missa något. Trots att jag inte läst klart boken ännu kan jag inte låta bli att redan nu kommentera en intressant reflektion.

Georgia O´Keeffe är bland annat känd för sina enorma blommotiv. Konstverken är verkligen annorlunda. Hon målade extrema närbilder, kanske bara en detalj av en blomma med en precision som liknar ett kolorerat fotografi, men det är mestadels målat i olja med minutiös precision. Hennes blommor stötte på motstånd från början men blev med tiden hennes främsta kännetecken.

De är mycket intressant att Georgia O´Keeffe stod helt frågande och oförstående inför de reaktioner som blommorna genererade: de är erotiska och refererar till det manliga respektive det kvinnliga könsorganet. Recensenterna talade om freudianskt måleri, Freud var på modet i början av 1900-talets Amerika, men Georgia O´Keeffe protesterade upprört:

”Georgia protesterade och hävdade att kvinnliga konstnärers erfarenheter inte var ‘begränsad till en enda sida av livet’, och hon framhöll att blommålningar gjorda av män – exempelvis Hartley och Demuth – inte gavs en erotisk tolkning. Återigen hävdade hon att om åskådaren såg några sexuella symboler var dessa en produkt av deras egna hjärnor.”

Ja, det är ju väldigt intressant att hon blev så upprörd. Titta på dessa målningar och bedöm själva:

Är det erotiska i bilden eller i mitt sinne? Det är faktiskt ganska obegripligt att Georgia O´Keeffe blev så upprörd. Det borde inte vara svårt för henne att se varför dessa tolkningar gjordes. Och även om det var svårt för henne att förstå det så borde hon varit klok nog att förstå att det kanske var hennes undermedvetna som spökade när hon målade, helt ofrivilligt. Det är ju ändå inte otänkbart, det måste hon ha reflekterat över, hon var ju en mycket klok person.

I vilket fall som helst var hon en mycket sinnlig person, det ser man i det här porträttet som hennes älskare, och senare hennes man, den berömde fotografen Alfred Stieglitz tagit av henne. Ett av flera hundra fotografier där varje del av hennes kropp, även de mest intima delarna av hennes kropp, dokumenterades. Att se en koppling mellan dessa parallella företeelser borde väl ändå inte vara helt otänkbart. Ska bli mycket intressant att läsa vidare i boken!

Boken finns fortfarande att köpa på antikvariat, till exempel på Bokbörsen.

Månadens Matisse – juni

Dags att vända blad i min väggkalender från Centre de Pompidou i Paris, med bilder på konstverk av Henri Matisse (1869-1954). Bilden för juni månad är Les Poissons rouges (De röda fiskarna), 1912, olja på canvas. Tavlan hänger i Pusjkinmuseet i Moskva.

En, i mitt tycke, mycket intressant information om konstverket är att tavlan mäter 146 x 97 cm. Den är väldigt stor, en jättetavla föreställande en skål med guldfiskar. Det är ändå lite märkvärdigt. Som vanligt är det en färgstark bild som förmedlar glädje och lust. Det är vad som gör Matisse till Matisse: en skål med guldfiskar ger mig lust att leva. Inte helt väntat, men inte heller något konstigt.

Det är vad som alltid händer när jag ser en Matisse tavla. Jag får lust att leva, det vill säga, min lust att leva stärks och blir fysiskt påtaglig. Man borde ha en av hans tavlor hemma. Då skulle varje dag bli en lyckodag, i alla fall skulle varje dag starta med en lyckorus-kick.

Eller som Henri Matisse själv formulerar det i sin bok Om konst (Raster förlag):

”Vad jag drömmer om är en jämviktens, renhetens, lugnets konst, en konst utan oroande eller tankedominerande ämne, som för varje person som arbetar med hjärnan, för varje affärsman lika väl som för varje ordkonstnär, blir till något lugnande, till något rogivande för hjärnan, till något i stil med en skön fåtölj som befriar personen från fysiska påfrestningar.”

”Jag ägnar mig åt att skapa en konst om ger betraktaren, oavsett vilket tillstånd han kan befinna sig i, ett slags lugnande medel för hjärnan, en vapenvila, en behaglig säkerhet som medför lugn och ro.”

”Jag vill göra konst med jämvikt, med renhet, en konst som varken oroar eller besvärar; jag vill att en trött, utmattad, utkörd människa inför min målning ska uppleva lugn och vila.”

”En tavla bör skapa en djup tillfredsställelse, en själens renaste vila och högsta andliga njutning.”

Kan det sägas bättre?

Sällsamma händelser i mitt liv

Det är nog ingen annan än jag som tycker att det är särskilt sällsamt att jag läst fyra noveller på en vecka. Antagligen fler än jag läst i hela mitt liv sammanlagt, fram tills nu (kanske en lätt överdrift, men ändå…) Nej, så märkvärdigt kanske det inte är, men dock anmärkningsvärt. Från att ha varit en notorisk vägrade, till en bejakare. Och allt detta på grund av de små nätta, snyggt formgivna böckerna utgivna av Novellix.

Tidigare i veckan, som jag redan skrivit om, läste jag en novell av Edgar Allan Poe och en av Sylvia Plath. Nu har jag läst de två andra i den nyligen utgivna serien av amerikanska novellklassiker, en av F. Scott Fitzgerald och en av Joyce Carol Oates. Alla var intressanta, men dessa två var bäst.

Särskilt den här: Det sällsamma fallet Benjamin Button, som var så otroligt mycket bättre än filmen som gjordes för några år sedan med Brad Pitt i huvudrollen. Det går inte ens att jämföra. Den här lilla novellen har en kvalité som filmen inte kommer upp i.

Jag har uppskattat den här lilla serien av amerikanska novellklassiker och rekommenderar dem varmt. Det lilla behändiga formatet gör dem lättlästa men ändå innehållsrika. Att läsa noveller gör att man får en första känsla för författarnas författarskap, deras stil och känsla. Det har ju sina poänger det också.

Förlaget koncept är också intressant; köper man boken så får man den samtidigt tillgänglig som e-bok (att läsa i mobilen till exempel) eller som ljudbok (novellen om Benjamin Button är inläst av Björn Kjellman). Det gör det verkligen värt pengarna. Läs mer om det på Novellix hemsida.