Staden vid Sidenvägen visar vägen

IMG_8542

IMG_8547

Att utnyttja det gamla bergrummet under Östasiatiska museet på Skeppsholmen är verkligen en genial idé. När man träder in får man en känsla av att förflyttas i både tid och rum. det är fantasieggande.

Man träder in genom den diskreta porten och vet inte riktigt vart man kommer att hamna och om man kommer att komma ut i, och tillbaka till, samma verklighet som man lämnade när man klev över tröskeln.

IMG_8543

Just nu pågår en riktigt bra utställning där lokalen verkligen kommer till sin rätt. Utställningen heter ”Staden vid Sidenvägen” och berättar om handelsstaden Luoyang i Kina, som blomstrade under Tangdynastin cirka år 618-907. En period som av många anledningar kallas en guldålder för Kina.

IMG_8535

Man kliver in från det, i alla fall den dagen jag var där, snöiga och kalla Stockholm in till en varm och inbjudande stad för längesedan. Det är en härlig känsla. Utställningen är uppbyggd av flera rum där man gör en resa genom staden, men också för en känsla av karavanernas resa längst Sidenvägen, den urgamla handlesvägen som förenade öst med väst längt före alla moderna uppfinningar såsom tåg, telefon, bilar, flyg och internet.

IMG_8401

IMG_8398

IMG_8407

Det är roligt att se statyerna som vittnar om livet i staden Luoyang och den period som kallas Tangdynastin, eftersom det är så oväntat komiska och levande. Här finns inte mycket av uppsträckta ryggar och förskönande illusioner för att imponera på oss sentida besökare.

Här visas människor och djur rakt upp och ned såsom de såg ut: vackra, fula, korta, långa, lustiga hattar och ansiktsuttryck. Jag gillar det mycket. Det är som snapshots, snabba ögonblicksbilder som visar det verkliga livet snarare än det drömda och idealiserade livet. Som om de haft en kamera.

FullSizeRender-170

De som byggt upp utställningen har verkligen lagt sig vinn om att skapa en känsla av Kina, så att framför allt vi som inte varit där kan få en känsla av landet, både då och nu.

Till exempel finns det många dikter med för att förstärka och förhöja känslan av närvaro. Det uppskattar jag eftersom det är något mycket speciellt med kinesisk poesi tycker jag. den visar på ett Kina som inte syns i verkligheten.

Ett inre Kina som är poetiskt, innerligt och skönhetstörstande. Ett Kina vi inte ser lika ofta eftersom vi oftare hör om revolutioner, förtryck och diktatur. Det är Kinas Janusansikte.

IMG_8417

Utställningen är pedagogisk och interaktiv, det finns mycket att göra och känna på. Det är bra, särskilt om man besöker utställningen med barn, men också för att det skapar en känsla av närvaro. En närvaro av människor från staden och tiden, som om vi möts i ett långt här och nu.

IMG_8422

Och det gör vi på sätt och vis för utställningen har två syften: dels att berätta om handeln på Sidenvägen som till och med ledde till att ett kinesiskt sidentyg från den här tiden nådde de samtida vikingarna i Birka utanför Stockholm (det tyget visas på utställningen), dels att visa vilka likheter – och utmaningar – stadens mångfald har med vår tid.

FullSizeRender-180

Det är inte så att man försöker mörka vilka utmaningar staden hade under sin blomstrande guldålder, tvärtom, det framgår tydligt till vilket pris kejsarna höll sig kvar vid makten. Tangdynastin var en period av både guld och blod, och utställningen lyckas förmedla dem båda som en påminnelse och en varning till vår tid.

IMG_8429

IMG_8495

Vi får lära oss mycket om den första och hittills enda kvinnliga kejsaren av Kina: Wu Zetian. Vägen in till hennes audiensrum är spöklik och lite läskig och när man kommer fram till ingången hörs plötsligt en viskande röst som ger förhållningsorder och varningar innan vi träder in inför kejsaren ansikte.

Jag kan inte låta bli att stanna upp och gripas av en kort men intensiv rädsla och spänning, trots att jag vet att allt är på låtsas. Hur var det inte då, på den tiden? När en felriktad blick på kejsaren kunde kosta dig ditt huvud?

IMG_8455

IMG_8456

IMG_8453

På tal om huvuden så är det ovanligt många statyer som visar kvinnor i den här utställningen och det är man ju sannerligen inte van vid. Och inte bara passiva kvinnor i behagfulla poser utan kraftfulla kvinnor som spelar hästpolo, musicerar och på alla sätt tar aktiv del av livet i staden.

Roligast är ändå den här montern som visar på deras olika håruppsättningar där vi till och med får veta vad de olika frisyrerna kallas och hur de formas. Hur ofta får man ta del av sådan central information?

Men det är inte bara roligt, det är framför allt ett vittnesmål om att kvinnorna i staden hade en för sin tid (och för vår tid på allt för många platser i världen) friare position. Det framgår med tydlighet på utställningen och ett av skälen till det är just den kvinnliga kejsaren.

FullSizeRender-190

IMG_8466

Hennes position och hennes önskan att lyfta fram kvinnor som förebilder, bland annat genom att beställa biografier av framstående kvinnor, lyfte kvinnor i allmänhet, framför allt i staden om än inte lika tydligt ute på landsbygden.

Dikten ovan är skriven av Xue Tao (768-831) en kvinnlig poet som är en av de mest kända kvinnliga poeterna i Kina än i dag och som försörjde sig på sin poesi under sin livstid.

IMG_8475

Det var mycket som fascinerad på utställningen men kanske den här guldtavlan ändå tog priset. Den gjordes av kejsaren Wu Zetian själv som en offergåva till gudarna för att hennes många synder skulle bli förlåtna. För att vidmakthålla sin makt begick hon många synder, det vill säga hon mördade många som hon ansåg hotade hennes position.

Självklart har historikerna framställt henne som mer blodtörstig än andra, manliga, kejsare och som en ond kvinna. Andra vill göra henne till en feministisk hjältinna. Troligtvis ligger sanningen någonstans där mittemellan.

Guldplattan, som har en inskription där hon vädjar till gudarna om överseende med hennes synder, slängdes ned för ett berg som offer till gudarna. Där blev den liggande till 1982 då en bonde hittade den. Och nu kan man se den med sina egna ögon på utställningen. det kallar jag en ordentlig resa i tid och rum!

Gör ett besök i Bergrummet, det finns så otroligt mycket mer att se och lära än det lilla jag fått med här! Utställningen pågår till den 28 februari.

Annonser

Om en glömd pyjamas i Kina

Göran_Leijonhufvud

I dagarna släpper Göran Leijonhuvud sin nya bok ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina”. Det är en bok som handlar om Kinas utveckling under de senaste 50 åren men också om Göran Leijonhufvuds egen utveckling, och enskilda människor han mött under sina år i Kina. I går besökte han Östasiatiska museet i Stockholm för att ”presentera den här lilla skriften” som han själv uttryckte det.

Boken är på nästa tusen sidor. ”Men jag ber inte om ursäkt för att den blev lite tjock, de senaste 50 åren av Kinas utveckling har varit dramatisk”, säger Göran Leijonhuvud.

bild-59

Göran Leijonhuvud är tidigare utrikeskorrespondent för Dagens nyheter i Kina men hans intresse för Kina kom till av en tillfällighet. Under 1960-talet var intresset stort för Afrika, Asien och Latinamerika. Det var den tiden då frigörelsen från kolonialismen tog fart och många var trötta på kalla krigets spänningar, det öppnade för ett nytt intresse för tredje världen. Göran Leijonhufvud var från början intresserad av Afrika och Panafrikanism och planerade att doktorera i ämnet, men så blev det inte.

En studiecirkel om Asien och Kina behövde en ledare och för att kursen skulle bli av bestämde han sig för att ta hand om den och på den vägen är det. 1966 ordnade de en studieresa till Kina, först med Finlandsfärjan och sedan med Transibiriska järnvägen till Peking. Mötet med Kina blev livsavgörande.

”Jag började som en nyfiken Maoist men blev senare en kritisk observatör. Jag insåg att det inte var det drömsamhälle jag hade trott”, säger han själv. Från 1971 arbetade han som korrespondent för DN i Kina och har sett det mesta som gått att se i Kina under de 50 år han till och från har levt och verkat i landet.

bild-62

Något som fascinerade honom när han kom till Kina var väggtidningarna som har en flertusenårig tradition i landet, skrivna på papper eller siden. Han berättar om en händelse som samtidigt på ett tydligt sätt visar det Kina som existerade när han kom dit, men som har förändrats idag. Vid ett tillfälle i slutet av 1960-talet fotograferade han olika väggtidningar vilket inte uppskattades. Han arresterades, blev förhörd på ett mindre trevligt sätt, blev fråntagen filmen, men till slut släppt.

Han hade en resa inplanerade inom Kina och fick på grund av arresteringen bråttom i väg och glömde sin pyjamas på hotellet. När han sitter på den stora flygplatsen ringer en telefon i andra änden av hangaren, det är till honom. Det är hotellet som informerar om att han glömt sin pyjamas och hur kan de överlämna den till honom? Det fanns inte tid att lösa det så Göran Leijonhufvud säger till dem ”jag hör av mig”.

bild-63

Några år senare är han på besök i samma stad och kommer på att han kan passa på att gå till hotellet och fråga efter pyjamasen. Damen i receptionen tar fram ett ljusblått papper och frågar ”är det den här färgen på pyjamasen?” Ja, det stämde. ”Tyvärr, vaktmästaren som har nyckeln till förrådet har gått hem för dagen så jag kan inte ge dig pyjamasen just nu”, svarar damen.

Senare på kvällen, efter en bankett, sitter han och skriver på sitt hotellrum. Då knackar det på dörren. Utanför står en delegation på tre personer; en tolk, en myndighetsperson från staden och en personal från hotellet som håller hans nytvättade och nystrukna pyjamas på en galge. ”Kamrat Mao har lärt oss att vi ska tjäna folket” säger de. Det gällde tydligen även besökare konstaterar Göran Leijonhufvud.

bild-64

Det här är bara ett exempel på vad Göran Leijonhufvud har att berätta om sina år i Kina och den enorma utveckling som landet genomgått, på gott och ont. Miljontals människor har rests från fattigdom i landet men samtidigt håller miljöförstöringen på att förstöra hela landet. Göran Leijonhufvud avslutar sitt mycket intressanta och lärorika föredrag med att visa en bild på en mindre stad i Kina som andas framtidshopp. Jag ser verkligen fram emot att läsa boken!

9789100139414

Det är Albert Bonniers förlag som gett ut boken ”Pionjär och veteran – 50 år med Kina” av Göran Leijonhuvud. Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Japansk anime på Östasiatiska

anime9

Det är mycket jag gillar med Östasiatiska museet på Skeppsholmen, mitt favoritmuseum i Stockholm, men en av de saker jag gillar mest är att deras utställningar ofta är små och koncentrerade. Inte alltid, men ofta. Ett av skälen till det är att museet i sig själv inte är särskilt stort vilket gör det svårt med större utställningar. Det är behagligt som omväxling.

Just nu pågår en utställning som heter Japan – Kingdom of Characters som handlar om de japanska anime figurer som är så älskade inte bara i hemlandet utan i större delen av världen. På bilden ovan syns i princip hela utställningen, men trots sin litenhet innehåller den mycket information och känsla. Det är bra gjort.

anime1

Utställningen är en uppföljning av den manga utställning som museet ordnade för tio år sedan, den första i Sverige och i början av den stora japanska invasionen i Sverige när det gäller manga och anime. Östasiatiska kände verkligen vart vinden var på väg då, trendsättare kan man absolut kalla det.

Hello Kitty är förstås ingen nyhet, henne har vi känt till sedan 1970-talet, men då var hon endast en tecknad gullig figur, inte en hel industri som hon är idag. Det är helt otroligt vad internet, dataspel, globalisering och sociala medier av alla slag har betytt för utvecklingen och spridningen av den japanska animé kulturen.

anime2

I utställningen får man möta flera av de mest kända figurerna från 1950 till 2000 talet. Här ses Ultraman, en 40 meter hög superhjälte som skyddar Japan från hot från yttre rymden. Han skapades under 1950 och 1960-talet men är lika populär idag.

anime7

Utställningen beskriver ett årtionde i taget med de största figurerna från den aktuella epoken utvalda för en närmare presentation. Tillsammans med figurerna visar man också olika viktiga sociala och politiska händelser som påverkade Japan under den tidsperioden, som påverkade utvecklingen och expansionen av vissa figurer.

anime3

Här visas några av de mest populära figurerna under min barndom, vissa av dem är lika stora – om inte större – idag som de var då.

anime6

Här ses de mest populära figurerna under 2000-talet. Under den här perioden har fenomenet fullständigt exploderat. Ett kännetecken på animé figurerna och som är väldigt typiskt japanskt – fick vi lära oss på utställningen av den intressanta introduktion som hölls av personalen – är de stora ögonen.

Enligt japanerna är det genom ögonen man förmedlar känslor och uttryck vilket gör ögonen mycket viktiga och centrala och därför tecknas mycket stora.

anime5

I utställningen har man byggt upp ett barnrum enbart av Hello Kitty produkter. Hello Kitty figurerar i tusentals och åter tusentals produkter och som aldrig verkar minska i popularitet. I Taiwan finns det en flygplats med ett rum inrett endast med Hello Kitty produkter, och flygplan med fullständig Hello Kitty inredning.

Ja, man blir lite fundersam efter ett besök på den lilla men lärorika utställningen: vad gör att även vuxna hänger sig åt dessa påhittade figurer? Vad fyller det för behov? Bör man bli betänksam eller ge sig hän? Själv saknade jag Hamtaro på utställningen!

Utställningen pågår till den 15 juni och är arrangerad av Japan Foundation som etablerades 1972 för att sprida kunskap och intresse för Japan och japansk kultur. Man kan helt klart konstatera att de sannerligen lyckats med sitt uppdrag och någon mättnad på japanska små figurer syns inte en skymt av vid horisonten. Men vem vill se det? Inte jag!

Populära japanska vykort

vykort

Som jag skrivit förut är mitt favoritmuseum i Stockholm det Östasiatiska museet. Det finns många skäl till det och ett av dem är att deras tillfälliga utställningar inte är så stora. Man glider in, tar in det nya och glider ut, stärkt och uppmuntrad i själen.

När det gäller den japanska avdelningen två trappor upp finns ett litet rum i den bakre delen som visar tillfälliga utställningar, ett komplement till den permanenta. Just nu visar de en utställning med 120 japanska vykort. Jag var där idag och tog en titt. Det var det värt.

bild-4 kopia 3

Från slutet av 1800-talet till 1950-talet var det väldigt populärt att skicka vykort i Japan. Det producerades vykort för alla tänkbara anledningar; de stora passagerarbåtsrederierna som reklam, krigspropaganda eller helt vanliga hälsningar. Bilderna ovan visar olika nyårshälsningar.

bild-3 kopia 8

Det var onekligen en del vykort som överraskade, till exempel det här i mitten, bland dessa vykort som visar kvinnor i olika situationer, som radar upp prostituerade, tidigt 1900-tal. Som en reklam för staden. Känns väl inte helt självklart för oss andra… De visar också geishor i reklamsyfte och ett vykort från Grand hotell i Yokohama som visar vilka exklusiva resurser de har för att servera te. Man tänker inte på vilken spännande kulturhistoria vykort utgör och vad mycket man kan lära om ett samhälle från dem.

Det är samlaren Anders Saxon som lånat ut sina vykort till museet. Passa på att se utställningen, den finns kvar till någon gång i oktober.

Chinese

Sist men inte minst måste man besöka den underbara butiken i museet, där finns massor av vackra frestelser. Jag tror inte att jag någonsin gått tomhänt därifrån. Den här gången kunde jag inte motstå denna lilla bok: Chinese Love Poetry (redigerad av Jane Portal). Den innehåller gamla kinesiska kärleksdikter som var och en illustreras med en vacker bild ur British Museums stora samlingar av asiatisk konst.

Om du inte har vägarna förbi museet finns boken att beställa från Adlibris och Bokus.

När bergen rör sig

japan kvinnor

Idag var jag på Östasiatiska museet i Stockholm och lyssnade på Monica Braw som brättade om sin nya bok: Kvinnor i Japan under tusen år (Atlantis, 2012). Det visade sig också vara releaseparty för boken så förlaget var där och bjöd på vin.

Boken inleds med en dikt, När bergen rör sig, av en av Japans första feminister, Yosano Akiko, och dikten är från 1911:

Dagen har kommit när bergen ska börja röra sig
Ingen tror mig när jag säger det
Bergen har bara vilat en tid
För länge sedan
fick bergen utbrott av eld. De var levande
Det behöver ni inte tro
Men. människor, var övertygade om detta:
alla, kvinnor, som legat stilla, reser sig nu.

Den fantastiska dikten fick bilda fond till föredraget. Monica Braw berättade om fem av de nio kvinnor hon porträtterar i boken. En av dem var Hiratsuka Raicho (1886-1971), ännu en av de tidigaste feministerna i Japan. Hon startade en tidning för kvinnor, ett litterärt magasin där de bereddes plats för sina alster såsom dikter och andra texter. Den hette Seito vilket betyder Blåstrumpa på japanska. Tidningen blev en stor succé. Så här såg framsidan ut på det första numret som kom ut 1911:

1st_Issue_of_Seito

Det, i mina ögon, mycket intressanta med denna bild är den tydliga kopplingen till Art nouveau, som jag lärt mig mycket om tack vare serien som nyss gick på Kunskapskanalen. Där fick man lära sig att konstformen Art nouveau, som också kallas Jugend, hämtade mycket inspiration från japanska konst, särskilt japanska träsnitt. Det kan man verkligen se här. Det här skulle precis lika gärna kunnat vara producerad i Europa, av någon av de främsta Art nouveau konstnärerna. Omslaget blev mycket uppmärksammat när numret kom ut, vilket bidrog till att tidningen sålde bra redan från början.

First-Female-Novelist

En annan kvinna Monica Braw berättade om var den japanska författarinnan Murasaki Shikibu som levde i slutet av 900-talet. Hon skrev, vad som brukar kallas, världens första roman: Berättelsen om Genji, som handlar om en prins vid kejsarens hov på 900-talet, en riktig Don Juan. Hon är fortfarande Japans mest kända författare bland japaner. Murasaki Shikibu skrev också dagbok som finns kvar, den ger en väldigt detaljerad inblick i hur en kvinna vid hovet hade det för tusen år sedan i Japan.

Mycket inspirerande föreläsning och jag ser fram emot att läsa boken som man kunde köpa idag, direkt från förlaget.

Kvinnor i Japan under tusen år

Japan-mask

Om du är intresserad av Japansk historia i allmänhet och japanska kvinnor i synnerhet vill jag tipsa om ett föredrag på Östasiatiska museet på lördag den 16 mars, klockan 14.00. Monica Braw, fil dr i japansk historia, tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Tokyo och författare till flera böcker om Japan, bland annat Trollsländans land – Japans historia, föreläser.

braw_japanshistoria

Trollsländans land – Japans historia är en underbart vacker bok, men föredraget kommer att handla om hennes nyutkomna bok:”Kvinnor i Japan under tusen år – Nio porträtt”. ”Att japanska kvinnor har varit undertryckta i alla tider är en allmän missuppfattning. Det har alltid funnits starka kvinnor i Japan”, skriver de på Östasiatiska museets hemsida.

japan kvinnor

Jag kan inte tänka mig annat än att det kommer vara ett mycket intressant föredrag och jag rekommenderar alla som har möjlighet att gå och lyssna!

Den nya boken finns att beställa på Adlibris och Bokus.

Te som konst – 1996

te som konst 1

te som konst 2

Första gången jag besökte Östasiatiska museet var 1996 när de visade en utställning som hette Te som konst. Det var en oemotståndlig rubrik tyckte jag, tokig i både te och konst, och därtill kombinerad med en otroligt vacker affisch. Utställningsaffischen föreställer denna bild, inlagd i en bred vackert grön ram, av: ”En lärd man lagar te i skuggan av wudong-träd och bambu”, med signatur: Xu Yang gong hui (”Respektfullt målad av Xu Yang). Målningen är från mitten av 1700-talet, och är målad i tusch och färger på siden. Affischen är sedan dess inramad och upphängd i mitt hem. Med jämna mellanrum går jag till Östasiatiska museet endast för att se målningen i original. Livslång kärlek.

Vad är det som är så speciellt med te, och med te som konst? I boken om Ida Trotzig, den svenska Japanpionjären, skriver författaren: ”Tedrickningen, liksom behandlingen av blommor intar för västerlänningar en relativt ringa plats. I Japan har båda dessa företeelser upphöjts till rang av konst och vetenskap.”

Ida Trotzig fick i uppdrag att samla fotografier från Japan. Många av dess bilder har samlats i boken Det drömda Japan: Ida Trotzigs fotosamling från Meiji-tidens Japan, av Ulla Wagner (Carlssons, 2009). En av bilderna föreställer en tecermoni i Japan, i början av 1900-talet. Originalet finns på Etnografiska museet i Stockholm.

Tecermoni

Ida Trotzig blev utbildad temästare, auktoriserad att själv utföra tecermonier. Det tog tio år av studier för en temäster i Japan. Hon var, enligt boken den första svenska och troligtvis den första utländska, som fick lära sig tecermonins hemligheter. I boken får vi också en ledtråd bland flera till dragningskraften i kombinationen te och konst:

”Bakom all kontemplation och allt ceremoniel ligger en strävan som över sekler har haft samma orsak och syfte: att ge det genom århundraden så krigiska folket en motpol.”