Avundsjuk på Florian Illies 1913

florian-illies-BM-Kultur-Berlin

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

florian-illies-1913-der-sommer-des-jahrhunder-L-Mk9P4A

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

matisse-picasso

m&p

picasso_matisse-500x309

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

friedländer_kafka

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

1671cd906f754de3692f4d81e494ffe7_large

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

mona-lisa

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

9789113056517_200

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!

Annonser

Matisse, découpagen och Gud

large-bathers-1900

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

bild

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

handpainted-oil-painting-Reproduction-on-Canvas-Henri-font-b-Matisse-b-font-The-font-b-Dance

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

matissejazzcodomas

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

1138609767_large-image_matisse256lg

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!

Pigg Picasso serverad på ett fat

pp4

Vem Pablo Picasso är kräver nog ingen längre förklaring. Alla mer eller mindre intresserade av konst vet vem denna spanske, boende i Frankrike, konstnär var och skulle känna igen någon av hans målningar. Att han också var keramiker kanske inte är lika känt för alla, men det var han och han var extremt produktiv även som keramiker.

pp7

Röhsska museet i Göteborg har gjort en mindre kulturell välgärning som under sommaren visat en liten utställning kallad ”Picasso på ett fat”. Den stängde idag den 28 september så jag hann dit för att se utställningen i sista sekunden. Det var det värt på många sätt.

pp11

Utställningen består av keramik gjord av Picasso mellan åren 1948 och 1971 och består mest av tallrikar, fat, kannor, krukor och andra bruksföremål. Jag vet inte om han verkligen föreställde sig att man skulle använda föremålen i det dagliga livet, de känns inte så funktionella även om de har den rätta formen. Jag tror att han lekte sig fram utan att tänka alltför mycket på den praktiska användningen.

Jag tror inte heller att någon som köpte hans föremål från början tänkte att de skulle använda dem på det sättet. Picasso var en världsberömd konstnär redan när han började med keramiken så de flesta som köpte hans föremål gjorde det nog i samlarsyfte.

pp6

Vad man helt klart kan se i konsten är att Picasso måste ha älskat att arbeta med leran, det finns en sådan fantastisk glädje och livslust i föremålen. Jag tror inte någon annan konstnär hade kommit undan med ett fat som detta till exempel, en smiley helt enkelt, men han gjorde det och det är underbart. Att ha förmågan att sprida sådan glädje är häpnadsväckande.

pp8

pp12

De här bilderna visar samma kruka från två olika håll, en uggla på den ena sidan och ett människoansikte på det andra. Det är helt otroligt hur Picasso med bara några snabba penseldrag kan forma en uggla som är mer verklig än en uggla i levande livet. Det är som om han trollar fram själva idén om ugglan – och människan – som är mer verklig än verkligheten själv.

pp2

pp5

pp9

På utställningen fanns inte bara keramik av Pablo Picasso, där fanns också mängder av utställningsaffischer som Picasso gjorde under samma tid, både för sina egna utställningar och för andras. Faktum är att affischerna ibland var mer intressanta än keramiken. Det var kanske inte tanken med utställningen, men det spelar ju ingen roll.

pp14

Pablo Picasso var en fantastisk konstnär oavsett vilket material han använde och jag är glad att jag hann till Göteborg för att se den här lilla utställningen, men än en gång måste jag få släppa ut lite frustration över att det råder fotoförbud på en utställning som den här. Varför?

För det första: varenda konstverk och affisch på utställningen kan man googla sig till på nätet. Så är det alltid när man visar äldre konst. Varför fotoförbud då? Om det är ny, nutida konst som visas kan jag absolut förstå fotoförbud men inte när det är så gammal konst och en så välkänd konstnär som till exempel Picasso.

För det andra: har man har inte förstått något av vikten att få gratisreklam genom social medier genom att tillåta fotografering? Alla bilder genom Instagram, Twitter, Facebook flöden och allt annat som finns att tillgå på nätet måste vara värt enorma summor i reklamsammanhang. Varför inte ta den chansen? Helt obegripligt för mig.

Picasso på Moderna i Malmö

picasso7

Efter ett visst letande och en längre omväg genom Malmö stad hittade jag Moderna museet i Malmö. Det var absolut värt besväret. Moderna museet i Malmö är en vacker byggnad, gammalt och nytt i en smakfull kombination. Det är inget stort museum men det innehåller mycket ändå.Jag är glad att jag hittade dit så jag kan besöka det igen.

picasso1

Den här gången var det i första hand deras Picasso utställning som lockade mig. Det är alltid något speciellt att se en utställning med Picasso, stor eller liten. Den här utställningen kallas ”Pablo Picasso – Från Arkadiens sorglöshet till målad exorcism” och pågår fram till den 24 augusti. Det är första gången en separatutställning med Picasso (1881-1973) visas i Malmö.

Det är ingen stor utställning, tre mindre rum, men ändå berättar den väldigt mycket. Framför allt visar den Pablo Picassos olika stilar på ett tydligt sätt.Här ses ”Sländan” från 1929. Jag stod länge framför den och försökte förklara för mig själv vad det är som gör Picasso så speciell: det är något med färgerna, med de många lager färg, rörelserna i målningen, små oväntade instick… det finns mycket att ta fasta på.

picasso2

Men vad det än är, så är en av de främsta skälen till Picassos storhet att hans konst förmedlar glädje. Se den här lilla – ja den är väldigt mycket mindre i verkligheten än vad man tror – tavlan som nyligen skänkts till Moderna museet. Den heter ”Baigneuses au ballon”, målad 1928, och föreställer människor som badar med en badboll som syns i mitten om man tittar noga.

Det är något med färgen, ljuset, tjockleken på färgen som gör tavlan vibrerande av livslust och glädje. Jag känner bara igen det från Henri Matisse för väldigt få konstnärer lyckas som dessa två förmedla en sådan glädje till konsten att minst lilla motiv, till exempel en badboll, säger något viktigt om livet. Det är deras, Picassos och Matisse, storhet.

picasso3

Med på utställningen finns också den magnifika ”La source” (Källan), från 1921. Den är målad i en helt annan stil än de två tidigare konstverken, som mer ser ut som man tänker sig att en Picasso ska se ut. Här är mjukare former, mer allvar, dovare färger och en sorgsenhet som man kanske inte vanligtvis förknippar med Picasso. Det visar att han visste det mesta om livet, att det kan vara både färgstarkt och färglöst.

picasso4

Även om färgerna är en viktig ingrediens i upplevelsen av Picassos konst visar han att det inte är det enbart som är hemligheten med hans konst. I den här målningen, ”Målaren” från 1931, finns inga färger alls (svart och vitt räknas ju officiellt inte som några färger) ändå skapar han kraft i konsten. Är det då penselföringen som är hemligheten?

picasso5

Ja, något är det med rörelserna och de svepande formerna, det kan man se i den här teckningen. Utställningen består av många enkla teckningar i blyerts eller liknande. Här ser man Picassos formidabla förmåga att dra organiska linjer utan att till synes lyfta pennan en enda gång. Är det flödet som är hemligheten?

picasso6

Ja, det är svårt att säga vad som är hemligheten med Picassos genialitet, men att det har mycket med färgen att göra är helt klart. Bara en sådan här sak som att på det naturligaste sätt i världen måla ansiktet turkost, vilket inte ens upplevs märkligt när man ser det. Han får allt att verka så självklart. Även om formerna är, till synes, ologiska blir ändå helhetsintrycket helt självklart.

Det måste vara känslan som är hemligheten med Picasso. Känslan i färgsättningen, formerna, rörelserna och motiven. Något levande, inkännande och på djupet mänskligt som förmedlas. Hela hans känsloliv avspeglar sig i hans konst. Han målar sitt hjärta och sin själ. Det måste vara hemligheten.

Eller som Picasso själv skulle uttryckt det: ”Art washes away from the soul the dust of everyday life”.

Besök Moderna museet i Malmö själv och avgör du, vad är hemligheten med Picassos konst?