Inga teorier, inga former – blott färger

IMG_9274

Ibland blir jag så arg. Så otroligt arg över hur historien skrivs, och i det här fallet konsthistorien. Läser man konsthistoria får man i princip inte lära sig något om kvinnliga konstnärer, endast manliga. Då tänker man: det fanns inga kvinnliga konstnärer. Men det gjorde det. Då tänker man: de fanns men de kom inte fram i sin samtid, ingen visste om att de fanns. Men så var det inte.

Det finns mängder av fantastiska kvinnliga konstnärer i konsthistorien som var kända och uppburna av sin samtid, men som blev helt förbigångna när det var dags att skriva konsthistoria. Då blev de plötsligt blinda fläckar. Det gör mig tokig. Jag har just varit på en utställning som jag anser bekräftar den ”regeln” mer än väl.

IMG_9280

Sven-Harrys konstmuseum visas just nu en utställning med den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff (1869-1954). Jag hade aldrig hört hennes namn förut innan jag läste om den kommande utställningen. Varför har jag inte hört talas om henne förut? Det gör mig arg för hon är helt underbar och hon var uppburen redan under sin tid. Hon ställde ut runt om i världen och och levde på sin konst, men ändå: inte ett ord.

IMG_9284

IMG_9287

IMG_9292

Titta noga på de här tavlorna, som några exempel på hennes konst. Se hennes färgval, hennes färgkombinationer och hennes flyhänta penseldrag. Hon är helt fantastisk och ändå så okänd för de allra flesta, även sådana konstintresserade personer som jag. Därför är jag väldigt glad och tacksam över att Sven-Harrys bidrar till att öka kunskapen – och skulle jag tro – intresset för henne.

IMG_9297

IMG_9299

Det är något mycket finskt över Ellen Thesleffs färgsättningar. Jag tänker mer än en gång på Marimekko när jag står framför hennes konst. Det är något med djupet i färgerna, kombinationerna och formerna som gör det. Ellen Thesleff var klassiskt utbildad och målade från början realistiskt men ju mer hon hittade sin egen stil desto mer frångick hon reglerna.

Hon säger själv: ”Inga teorier, inga former – blott färger” och det märks. I hennes konst är det färgerna som sitter på första parkett. Allt annat är underordnat färgerna. Jag tycker verkligen om den här tavlan som vid första anblicken föreställer enbart ett stort träd, men vid närmare åsyn ser man plötsligt den lilla människan nere vid ramen. Det märks att naturen är Ellen Thesleffs stora inspirationskälla, människan är inte hälften så intressant för henne.

IMG_9313

IMG_9319

Ellen Thesleff älskade att resa till Florens, det var hennes favoritstad. Många av hennes målningar föreställer italienska landskap och gatubilder. Man känner igen färgerna, ljuset och skönheten från Italien. Man riktigt känner hur mycket hon älskade att vara där.

I samband med utställningen visas en film om henne, nästa en timme lång, gjord av hennes systers barnbarn. Själv fick hon aldrig några barn, hon gifte sig inte heller. Hon levde med sina systrar, särskilt en av dem som hette Greta. Greta var också konstnär men höll på med keramik. De levde i Finland men så fort de sålt något, en tavla eller en kruka, reste de till Florens för pengarna.

Filmen är väldigt intressant, inte bara för att man får lära sig mycket om Ellen Thesleff utan också för att man får lära sig mycket om hennes tid och den tidsanda som rådde. Ellen, hennes systrar och mamma, reste mycket i Europa i början av 1900-talet innan det första världskriget bröt ut. De var en borglig familj med god utbildning, de behärskade många språk som man gjorde på den tiden: franska, tyska, engelska, italienska. De hade inga problem med att resa, bosätta sig och att umgås med folk från hela Europa. Språkkunskaperna förenade dem.

IMG_9324

Den här tavlan, som heter Ekot (1891), blev Ellen Thesleffs genombrott. Den var med på en utställning i Finland och blev mycket omskriven och uppskattad. Den lade grunden till hennes karriär och blev hennes signum. Den säger mycket om Ellen Thesleff själv tycker jag. Hon var en fri själ, som med stöd av sin älskade familj, levde sitt liv som hon själv ville. Aldrig någonsin verka det som om hon känt sig begränsad av att vara kvinna.

IMG_9332

IMG_9370

Här ser man henne tillsammans med sina konstnärskamrater, elever vid Finska konstföreningens ritskola 1889. Hon är verkligen sin egen redan här, en som går sina egna vägar, som tjugoåring. Jag blir imponerad och lite avundsjuk.

IMG_9340

IMG_9342

Vilka färger!

IMG_9361

Hon lärde sig behärska träsnitt och torrnål också, olika former av högtryck och djuptryck. Här blev hon banbrytande och en föregångare på många sätt. Den som försökt sig på den konstformen vet hur svår den kan vara, desto mer imponerad blir man av hennes konstverk.

IMG_9349

IMG_9352

IMG_9357

Här är några närbilder från de små konstverken från tidigt 1900-tal. Jag älskar dem.

IMG_9378

Ellen Thesleff använde ofta sin yngre syster Thyra Elisabeth som modell, som på den här tavlan från 1892. Noteras ska att den här tavlan är målad några år innan Edvard Munch målar sin berömda Madonna svit. Jag är fullständigt övertygad om att han hade sett Eller Thesleffs tavla och inspirerats av den när han målade sina tavlor med ett så likt motiv. Men det skulle han antagligen aldrig erkänna och det skulle antagligen aldrig noteras i en konsthistorisk bok. Eller har jag fel?

Se utställningen, den pågår endast till den 10 april, och missa inte filmen i källaren. Den är värd att se varje minut av den.

Annonser

Francesca Woodman, en ängel?

ED-AM899A_woodm_G_20110118180110

De två tyngsta skälen till att jag inte kunde motstå att besöka utställningen Om att vara en ängel med Francesca Woodmans fotografier, på Moderna museet i Stockholm, var de här:

1. Det mycket fantasieggande och vackra namnet.
2. Den smutsgrålilarosa färgen man valt att komplettera hennes fotografier med på affischerna och utställningskatalogen.

Inför utställningens öppnande den 5 september var det mycket skriverier om den amerikanska konstnären och fotografen Francesca Woodman (1958-1981), om vilket underbarn hon var etc. Det gör mig alltid skeptisk. En konstnär som dör ung, och särskilt om det sker genom självmord som i det här fallet, betitlas gärna underbarn och tidens gång kan inte motbevisa det eller bekräfta det.

30300298-origpic-af0df3

30300279-origpic-e34b4a

IMG_6082

Att hennes fotografier mest bestod av hennes egen och andra modellers nakna kroppar kändes också, som ofta, som ett enkelt publikfrieri. Jag kände mig helt klart skeptisk. Men så var det hennes namn, Francesca Woodman, och den intressanta rosa färgen. Jag kapitulerade. Jag måste dit.

FrancescaWoodman_Selfportrait-at-13_1972

Det här är den första bild jag ser när jag kommer in i det första utställningsrummet, och det är också en av Francesca Woodmans första bilder hon tog. Den heter ”Självporträtt vid tretton” och är tagen 1972 i Antella, Italien. Den här bilden drabbade mig. Varför? Jag vet egentligen inte men det var en stark igenkänning från tiden som tonåring.

Tröjan, hennes sätt att exponera sig själv men vill ändå inte visa ansiktet. Sen den hemsnickrade anordningen för att kunna fotografera sig själv på avstånd. Långt bort från dagens snabba selfisar. Att söka bekräftelse samtidigt som man vill gömma sig för världen i bulsig tröja (så inte de nykläckta brösten ska synas) eftersom man inte själv ännu lärt känna den nya kroppen man fått. Man vill finnas men inte synas.

1365029905

Den eventuella blygheten inför sin transformerade kropp gick över ganska snabbt hos Francesca Woodman verkar det som. I hennes fortsatta fotograferande var kroppen hennes främsta verktyg och motiv. Jag uppfattar det som om hon omfamnade sin nya kropp med kärlek. Genom den erövrade hon världen i dubbel bemärkelse.

Jag kapitulerar igen. Den här gången inför hennes konst, hennes fotografier. De är så små, så små de flesta av dem. Man måste luta sig nära för att kunna se vad de verkligen föreställer. Ibland hajar jag till när bilden i närbild visar något annat än jag trott på håll.

fw-francesca-w1

Franscesca Woodmans bilder är en blandning av oskuldsfullhet, humor och existentiellt bråddjup. Man vet inte vilket som ska möta i bilden man står framför. Inte förrän man tittar riktigt, riktigt nära och då kan man tas på bar gärning. Oförberedd.

Som den här bilden. En av de allra bästa. ”Untitled”, Providence, Rhode Island, 1975-78. Jag kan inte se mig mätt på den samtidigt som den berör och upprör mig på samma gång.

IMG_6071

Här kan man få en föreställning om hur små bilderna är, det här är tre bilder i en bildsvit från New York 1979, ett par år innan hon dog. Det är några få bilder som är i färg annars är alla bilder i svartvitt.

woodmancolor.jpg.CROP_

Här ses en av bilderna på närmare håll. De är vackra, gripande och annorlunda. Francesca Woodmans konst är definitivt annorlunda, de är existentiella utan att vara abstrakta. Hennes varma, levande kropp kan aldrig bli abstrakt. Den är garanten för att Francesca Woodmans konst förblir förankrad i den skarpa jordskorpan.

Hennes bildet är fysiska, inte bara på grund av de många nakna kropparna utan också för att hon drogs till gamla, slitna rivningshus. Hennes konst blir aldrig sakral eller seren och ändå finns det något övernaturligt i bilderna. Hennes vita, rena kropp i den smutsiga omgivningen, garanten för att livet är vackert och värt att leva även om omgivningen faller i bitar. Och ändå inte. Inte för henne.

artwork_images_969_503078_francesca-woodman

Det är också något gotiskt, makabert över hennes dragning till död och liv i samma andetag. Vad ska man annars säga om dessa korsfästa fåglar? Uppstår de i konsten? Är det vad Francesca Woodman gör, återuppstår i konsten? Hon är död men hennes varma, levande kropp är mer närvarande än någonsin. En paradox som bara konsten kan härbärgera på ett trovärdigt sätt.

IMG_6069

Att hon bodde stora delar av sitt liv i Italien blir tydligt i hennes bilder, både i omgivningarna som har starka drag av katolska kyrkomiljöer, men också i detta att hennes nakna kropp aldrig känns pornografisk. Den är som vita, italienska marmorstatyer som kommit till liv. Hennes konsthistoriska kunskaper är gedigna.

1239296074_francesca-woodman-from-polka-dots-providence-rhode-island-1976-p025_web_2-jpg

Jag tycker om de bilder där hon ser rakt in i kameran. Lär man känna henne? Nej, det gör man inte. Hon undflyr åskådaren trots att hon ser oss stint i ögonen. Är hon en ängel? Nej, hon är en människa. Önskar man att hon var en ängel. Ja.

IMG_6074

”Om att vara en ängel”, Providance, Rhode Island 1976, och ”Om att vara en ängel #1, Providence, Rhode Island 1977.

Just nu visas en dokumentär om familjen Woodman, både Francesca Woodmans föräldrar och hennes bror är konstnärer, och de berättar om Francesca och hennes konst i filmen. Finns att se på SVT play. Både dokumentären och utställningen, som pågår på Moderna museet till den 6 december, är mer än sevärda. Snarare helt omistliga.

Marc Chagall – Love and Life

IMG_2048

Jag hade också lyckan att upptäcka att en utställning med Marc Chagall (1887-1985) pågår i Rom just nu. Både Matisse och Chagall på samma resa, hur ofta händer det? Faktum är att jag aldrig varit på en utställning med Chagall förut. Jag hade chansen i St Petersburg för några år sedan men missade den. Den här gången hann jag med det.

Utställningen med Chagall var betydligt mer annonserad i Rom än utställningen med Matisse, det kan man ju fundera lite över hur det kommer sig. Utställningen heter Chagall Love and Life och pågår till den 26 juli.

IMG_2026

Rom är ju en underbar men samtidigt lite lustig stad, att hitta fram till de inte så kända byggnaderna är inte lätt. Chiostro del Bramante, där den här utställningen finns, ligger vid den berömda Piazza Navona, som många kallar Roms hjärta.

Piazzan var det lätt att hitta till men sen var det inte lika enkelt att leta sig fram bland de små bakgatorna och alla byggnader som upplevs som staplade på varandra. Som tur är, är italienarna ett tålmodigt och hjälpsamt folk när det kommer till turisterna så det är enkelt att fråga sig fram.

10_Chagall_Gli-amanti

30285-12_Chagall_Coppia_di_amanti_con_gallo

Utställningen handlar om Marc Chagalls liv och kärlek, framför allt kärleken till hans första hustru Bella. Många av konstverken vittnar om att hans relation till Bella måste varit väldigt kärleksfull och lycklig. Hon dog tidigt av sjukdom och han sörjde henne djupt.

Med några snabba penseldrag får han fram det viktigaste i en relation: närhet, trygghet, spänning, åtrå, värme och bekräftelsen av varandra som människor och kärlekspar. Han gör det så till synes lätt och elegant men samtidigt berörande och innerligt. Man förstår att han upplevde vad som många skulle kalla äkta kärlek.

85-Chagall

Marc Chagall förstod sig också på färgerna, hur de kan kombineras för att förstärka och komplettera varandra. Han målade på ett sätt som får färgerna och motiven att vibrera utan att det känns rörigt eller oroligt.

Det här citatet som satt uppsatt på väggen i utställningen (tillsammans med många andra citat) säger allt om hans relation och uppfattning av färgerna innersta väsen:

IMG_2046

Man får känslan av att Chagall hade en fysisk relation till färgerna, och man inser att för honom – liksom för Matisse – är färgerna i sig själva en precis lika viktig komponent som motivet för en målning.

Färgen är inte underordnad motivet utan existerar med samma berättigande som motivet. Ja, ibland är det färgen som är motivet men utan att släppa greppet om formen. Det blir aldrig abstrakt även om det ibland kan upplevas så på håll, men kommer man närmare så ser man att det alltid finns en ordning och en berättelse i målningarna.

17_Chagall_Davide

IMG_2033

IMG_2037

Om Bella i stor utsträckning står för kärleken i utställningen Love and Life så är det Marc Chagalls barndom och ungdom som står för livet, Life. Här kommer hans judiska uppväxt fram på ett tydligt sätt, och även här finns en stor kärlek till hans ursprung och historia, det judiska arvet.

Chagall föddes i Ryssland, det som idag är Vitryssland, och växte upp i en judisk miljö. Det var många konstverk på utställningen som vittnade om det, särskilt hans illustrationer till olika bibeltexter från det vi kallar Gamla testamentet. Här syns några av dem. Det finns en livsglädje och stolthet i bilderna som smittar av sig.

18-The-Crucified-resize

Men verkligheten tränger sig på även i konsten. Här illustreras på ett tydligt sätt hur den judiska förföljelsen var ständigt närvarande genom större eller mindre utbrott av pogromer. Dessa var ständigt återkommande i Ryssland och även Marc Chagall drabbades. Den här målningen talar sitt tydliga språk och heter ”Korsfästelse”.

Här stod jag länge och kände hur viktigt konsten är för att inte bara berätta något för oss betraktare, utan för att få oss att känna i våra egna kroppar, med våra egna sinnen. Att se den här tavlan i verkligheten var rent fysiskt plågsamt samtidigt som den är så vacker.

Chagall-fable-paon chez kin-ou.over-blog.com[1]

Förutom att Marc Chagall illustrerade många bibeltexter målade han också bilder till La Fontaineʼs fabler. Det finns med flera på utställningen och den här målningen tyckte jag var extra vacker.

IMG_2039

IMG_2042

IMG_2045

Det var tyvärr inte tillåtet att fotografera på utställningen men som ett litet plåster på såret ville man i alla fall erbjuda något. Här hade man klippt ut figurer ur centrala verk på utställningen och hängt upp dem i ett rum , och satt dem som magneter på en tavla. Sedan fick man arrangera figurerna som man ville och ta en selfie tillsammans med dem.

En kul idé, särskilt om man har med barn på utställningen, men ändå inte en tillräckligt tillfredsställande ersättning för den tråkiga vanan att förbjuda fotografering på utställningarna. Har de inte hört talas om sociala medier och all den gratisreklam de erbjuder?

I vilket fall som helst är det en vacker och tankeväckande utställning och jag är glad att jag tog mig tid att besöka den. Marc Chagall har en alldeles särskild plats i konsthistorien som han definitivt förtjänar.

Unik Matisse Arabesque i Rom

IMG_2161

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

IMG_2142

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

matisse1791

image-2 kopia

Matisse-Zorah-sulla-terrazza

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

moorish

matisse-8

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

15-Henri-Matisse-Due-donne-1050x700

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

08-Mattonella-con-decori-policromi

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

dsc_0594

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

AGN_027

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

matisse2

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

de2a6aad861355b5e9b6ec77cb4fc32b

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Hilding Linnqvist reser i Italien

italien2

”På resa, det är enkelt – men också mångtydigt! Jag är på resa och jag vill fortsätta min resa. Jag befinner mig ständigt på resa. I världen, i mitt eget land – ja, i min egen kammare! Jag reser i min inbillning – i nattlig klarhet, i mina dagdrömmar och i fullaste solljus.”

IMG_1628

Ja, så skriver konstnären Hilding Linnqvist (1891-1984) och det har satts som motto för den nya utställningen på Marabouparken. Utställningen heter Italienska vyer och visar framför allt skisser och akvareller ur Hilding Linnqvists konstarkiv.

Ungefär en gång i kvartalet byter man ut konsten i det rum på Marabouparkens konsthall som är tillägnat Hilding Linnqvist. Här förvaltas konstnärens efterlämnade konst, skisser och rekvisita, och man visar upp en liten del i taget utifrån olika teman.

Det är ett väldigt behagligt sätt att visa upp hans konst, ett enda rum och ett tema i taget som byts ut upp till fyra gånger per år. Alldeles lagom när man har en liten stund över och har vägarna förbi Sundbyberg.

IMG_1634

IMG_1646

Hilding Linnqvist hade en ateljé i Italien vid Gardasjön. Han var där första gången 1947 då han besökte sin blivande svärmors villa och det var också i hennes hus det byggdes en ateljé till honom, under sent 1960-tal.

IMG_1619

Det är lätt att se att Hilding Linnqvist tyckte om Italien. På den lilla utställningen finns många skisser som visar folklivet i Italien men framför allt är det skisser med interiörer och exteriörer från villan vid Gardasjön.

Det intressanta med skisserna, de flesta av dem är inte fullbordade, är att man ser hur han arbetade fram sina konstverk. När han målar akvareller ser man hur han skissar kraftigt med blyerts först och sedan målar med tjock akvarellfärg.

IMG_1639

Det är som om han målar olja med akvarell. Det ger en säregen prägel åt hans konst och jag tror det är en av hemligheterna med hans tavlor. De har akvarellens lätthet men oljemålningens tyngd på samma gång.

Det jag också uppskattar är att han låter blyertsstrecken vara kvar, de lyser igenom färgen om man går nära och tittar. Det skapar också liv och rörelse i bilden.

italien

Det är ett vackert rum som används till de små utställningarna med Hilding Linnqvist, det utnyttjas väl. Extra anmärkningsvärt den här gången är att konstverken är ackompanjerade av klassisk italiensk musik. Som om man var på en av de välbesökta operaföreställningarna som ges runt Gardasjön.

Absolut en stämningshöjare och inte alls distraherande som det hade kunnat bli. En kort stund kan man drömma sig bort till Italien, och det speciella ljuset i tavlorna vittnar om det ljus som finns i Italien, eller snarare runt Medelhavet. Varmt och inbjudande.

IMG_1616

Men som alltid finns det en tavla på utställningen som drar min uppmärksamhet till sig på ett särskilt sätt. Utan tvekan är det meningen att jag ska dras till den, den hänger i det direkta blickfånget när man kommer in i rummet och den är belyst med en mjuk belysning som förhöjer dess eget inre ljus.

Här står man framför Italien utan tvekan, och här står man också inför det som gör Hilding Linnqvist till en så uppskattad och älskad konstnär. Den här tavlan är den enda i rummet som är målad i olja, det ger den också en särskild lyster som gör att man lägger märke till den.

IMG_1611

Vad är det då man älskar med Hilding Linnqvist? Jag skulle säga att det dels beror på det mjuka anslaget i både själva målningen, tekniken, och i själva motivet.

Det naivistiska och glada uttrycket i hans konst förmedlar en oförställd, till synes barnslig, övertygelse om att livet är gott och värt att leva. Det är smittande och upplivande.

Sen är det ju färgerna som gör det också, de enormt vackra färgerna målade med sådan lätthet och i sådana lyckliga kombinationer. I den här vackra tavlan är det de oranga fönsterluckorna som förhöjer värdet på de mjukt rosa, gula, gröna och blå färgerna.

IMG_1651

Hilding Linnqvist hade en underbar känsla för hur färgerna förstärker och bejakar varandra. Man blir lycklig av hans konst, det tror jag är den främsta hemligheten med hans konst. Det är stort.

Snabbrecension: ”Jävla karlar”

3438323_2048_1152

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Asmik Grigorian och ensemble

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

MadamaButterfly_fst5

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

butterfly

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

bild-60

bild-63x

bild-64x

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Varför översätter ingen Marco Vichi?

Sommaren 2011 besökte vi Florens och gjorde vid det tillfället vårt första besök på Uffizierna, det stora konstmuseet. Vi avslutade besöket med den obligatoriska rundan i museishopen (halva nöjet med varje museumbesök). Mitt intresse fångades av följande bokframsida:

vichi1

Både bokens grafiska form och titeln väckte mitt intresse. Jag köpte boken, en deckare, skriven av den italienska författaren Marco Vichi (utgiven 2011 på engelska). Boken utspelar sig i början av 1960-talet i Florens med omnejd och den som löser brotten är Inspektör Bordelli. Det är en spännande, men också en intressant, bok. Genom Bordelli, som deltog i andra världskriget när han var ung, får vi veta vad som hände i Italien under kriget (det var ju ett slags inbördeskrig parallellt med det stora kriget) och man får också en känsla av Italien på 1960-talet. Marco Vichi använder sin pappas berättelser som utgångspunkt när han skriver om kriget. Det är som sagt mycket läsvärt. Boken finns inte på svenska. Efter att ha läst den första boken hittade jag nästa (utgiven 2012 på engelska):

vichi

Därefter den tredje (utgiven 2012 på engelska):

vichi2

Alla tre böckerna är lika läsvärda. Jag undrar varför inget svenskt förlag översatt dem och gett ut dem i Sverige? Detta deckarälskande svenska folk, särskilt kvinnorna, som också älskar Italien, särskilt kvinnorna. Det borde verkligen finnas en marknad. Nu väntar jag längtansfullt efter nästa bok (utkommer 2013 på engelska):

vichi4

Marco Vichi är född 1957 och har till dags dato skrivit bland annat 11 romaner och två samlingar kortnoveller. Hans böcker om Inspektör Bordelli har vunnit olika deckarpriser.

Vichi_Marco-1x3a