Charlie Hebdo: Même pas mal!

bild-92

Jag befann mig i Paris en vecka efter terrordådet den 7 januari då redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo stormades av extremister som sköt chefredaktören, fem av de mest kända tecknarna och ytterligare några medarbetare, till döds. Ett fullständigt vansinnigt våldsdåd som det inte finns någon som helst ursäkt för.

bild-93

Vid den här tiden var staden tapetserad med affischer till stöd för tidningen och för press- och yttrandefriheten. Det första numret av Charlie Hebdo efter terrordådet, en tidning som i normala fall har en upplaga på cirka 60 000 trycktes upp veckan efter terrordådet i tre miljoner exemplar. De tog omedelbart slut vilket gjorde att man tryckte upp ytterligare två miljoner exemplar. Trots det var det omöjligt att få tag i en tidning i Paris.

Andra tidningar, som till exempel tidningen Elle och L’Express, gav sitt stöd genom att ge ut särskilda utgåvor med fokus på rätten att säga vad man vill. Det är sällan man får var med om att ett helt land, och särskilt Frankrike, står totalt enade i sin protest och i sitt stöd för något man tror på.

bild-94

Det var rörande på något sätt att se den solidaritet som skapats kring tidningen och dess rätt att skriva och rita vad den vill. Och den rätten har de och ska ha, men det betyder väl inte att man måste gilla vad de gör? Nej, det tycker jag inte. Jag gillar egentligen inte tidningens innehåll och dess många gånger obehagliga bilder, men det minskar inte rätten av skriva och rita vad man vill.

bild-95

Mest gripande av allt jag såg i staden var den här tygaffischen som satts upp på en husvägg (jag vet tyvärr inte vad det är för byggnad men den ligger vid Seines vänstra stranden). Den föreställer den omtyckte tecknaren Cabu med massor av skotthål i bröstet. Texten lyder: Même pas mal!

bild-96

Même pas mal är ett franskt uttryck som framför allt barn använder när de inte vill visa att något gör ont, jämförbart med det svenska ”det gjorde i alla fall inte ont!” Det var riktigt sorgligt att se att man till och med skämtar om deras död, men om tidningens egen filosofi är att man ska kunna skämta om allt så måste det även gälla dem själva. Säga vad man vill, men fransmännen lever som de lär.

bild-126

Små hemmagjorda affischer satt uppsatta här och där över hela Paris, samma affischer som användes vid demonstrationen i Stockholm söndagen efter dådet: Je suis Charlie. Många byggnader och institutioner hade banderoller med denna slogan uppsatta på väggar eller på sina sidor i social medier, allt som en solidaritetshandling.

bild-127

Trots att jag inte lyckades få tag i det historiska numret av Charlie Hebdo i Paris (men väl specialnumret av Elle, vilket jag också är glad för) så lyckades jag till min förvåning få tag i ett av de nummer som Pressbyrån distribuerade online i Sverige. De hade drygt 300 exemplar att sälja. Så nu har jag tidningen och det känns fint.

bild-128

Men jag gillar den inte särkilt mycket, bilderna och texterna är inte särskilt roliga eller uppbyggliga om man så vill. Jag kommer inte köpa något fler exemplar av tidningen och det ska bli intressant att se vad som händer framöver, om fransmännen kommer att fortsätta att gå man ur huse för att köpa ett nummer av Charlie Hebdo. Troligtvis inte.

Men det gör inget, köpet av det här numret är en motståndsaktion, en ickevåldshandling. Att göra något, att ta ställning för något man tror på utan att ta till våld eller hot mot oliktänkande eller motståndare av olika slag. Det är också något viktigt, sedan kan tidningen var hur tråkig och snaskig den vill.

Je suis Charlie.

Annonser

Från #Gotham till New York

9789187319624_200_new-yorks-gudar_pocket

2012 utkom den amerikanska författaren Lyndsay Faye med den historiska deckaren New Yorks gudar (Norstedts) som den svenska titeln lyder. Originaltiteln är The Gods of Gotham. Jag blev nyfiken redan då men inte förrän nu, när den kommit ut som pocket, har det blivit av att läsa den.

Jag blev nyfiken på boken för att den kombinerar en deckarintrig med ett historiskt skeende, nämligen när poliskåren i New York bildades vilket inträffade samtidigt som den stora inflyttningen av irländare kulminerade, på grund av svält på Irland. Potatisskörden slog till och under en period anlände cirka 15 000 irländare till Amerika per vecka.

Staden New York, också kallad Gotham på den tiden, växte från 60 515 invånare år 1800 till en halv miljon 1850. Självklart var inte alla irländare, men många var det och det skapade enorma spänningar i staden när den fylldes av utfattiga, svältande irländare. Boken utspelar sig vid den här tiden, 1845.

Lyndsay-Faye-Seven-for-a-Secret

New Yorks gudar handlar om Timothy Wilde, en bartender som efter en brand värvas till den nybildade poliskåren i staden. Boken är först i en tänkt serie om kommissarie Wilde och under 2013 utkom bok två i serien som fått namnet Seven for a Secret, och på svenska Tiga är guld.

Jag ska säga direkt att jag inte föll för boken i sig, det vill säga själva stilen och intrigen, den känns inte så gedigen, men däremot läste jag den med stor intresse för den historiska berättelsens skull. Här har författaren verkligen lyckats med att förmedla en känsla för stadens framväxt och utveckling. Hennes research är noggrann och gjord med inlevelse. Det gör boken definitivt läsvärd.

gangs-of-new-york-martin-scorsese

Eftersom jag inte heller sett filmen Gangs of New York som kom år 2002, regisserad av Martin Scorsese, och som handlar om samma historiska skeden av staden New Yorks utveckling, passade jag på att se den direkt efter att jag läst klart boken. Det var nog inte världens bästa idé ska erkännas.

Det känns som något värdigt självklart att Lyndsay Faye fått inspiration till boken genom att se den här filmen, vilket i sig inte är något fel. Problemet är att det är alltför mycket som är direkt hämtat från filmen, på gränsen till ett plagiat. Nåväl, det historiska skeendet kan ju alla beskriva så det kan ju inte kallas ett plagiat, men det känns ändå lite väl taget, så att säga.

Paradise_Square_n

GONY 1

Om man vill lära sig något om New York från den här tiden ger filmen en fantastisk visuell upplevelse av tiden och staden, men filmen är inte heller särskilt bra när det kommer till intrigen och skådespeleriet, även om vissa gör väldigt bra ifrån sig, till exempel Daniel Day-Lewis.

Både boken och filmen bygger på verkliga händelser och historiska personer men de spinner två olika historier även om det tyvärr finns alltför många kopplings emellan de. Jag tycker faktiskt att det är oärligt av författaren att inte på något sätt nämna filmen som en inspirationskälla till boken, ingen skulle tycka illa om det, tvärt om.

gangs-of-newyork1

Filmens manusskrivare väver sin berättelse utifrån Herbert Asbury bok, The Gangs of New York, An Informal History of the Underworld, från 1928. Jag kan inte se någonstans i bokens eftertexter att författaren Lyndsay Fay hänvisar till den boken. Känns verkligen inte trovärdigt, hon kan inte ha gått förbi den, det borde räknas som tjänstefel.

irish-riot

I vilket fall som helst, här spekulerar jag ju bara, så tillför boken dimensioner som inte filmen har. I filmen så består de största spänningarna mellan folk med olika etnisk bakgrund, fram för allt de så kallade Infödda mot irländarna. Det blir lite komiskt med de Infödda som anser sig vara fullvärdiga amerikaner till skillnad från irländarna, men de är ju också, framför allt europeiska, invandrare; britter, italienare, tyskar som kanske funnits en eller två generationer i landet. Ironiskt, men så var det.

I boken är spänningarna inte i första hand etniska utan religiösa. Här målar författaren upp, på ett föredömligt sätt, de spänningar och det hat som fanns mellan protestanterna och katolikerna. Om det inte hade varit för att hon börjar varje kapitel med verkliga citat ur tidningar och böcker från den tiden skulle man trott att hon överdrev hatet, men det gör hon inte.

Det här fick mig att fundera ordentligt: varför blev det så? Men så klart, den stora majoriteten av europeiska invandrare som var de första pilgrimerna och emigranterna till den nya kontinenten Amerika var ju religiösa dissidenter som flydde den religiösa förföljelsen i Europa på 1600-1700-talet. Alltså frireligiösa grupper av olika sorter som förföljdes av majoritetskyrkan, den Romerska katolska: metodister, baptister, mennoniter etc. Alla vad som idag räkna som protestanter.

Inte konstigt att det blev krig. Här hade massor av flyende människor som tvingats bort från sina hemländer på grund av religiösa skäl äntligen funnit en fristat där de inte längre förtrycktes av den katolska kyrkan och plötsligt kommer alla dessa fattiga svältande katoliker och kräver utrymme och acceptens. Ja, dessa spänningar beskrivs väldigt väl i boken. Mycket bra.

cartoon

Både boken och filmen, trots vissa brister, ger liv till ett historiskt skeende som i alla fall jag visste väldigt lite om. Nu vet jag betydligt mer och det är jag glad för, jag ger nog hennes andra bok en chans ändå!

Kravallstaket kring Hokusai

bild-89

Bara i Frankrike tänkte jag när jag såg kravallstaketen, vakterna och poliserna och det hade inget med terrordåden i Paris förra veckan att göra, nej det handlade om sista helgen för utställningen med den japanske konstnären Hokusai (1760-1849) på Grand Palais. Köerna ringlade långa och många framför och runt hörnet på huset, hundratals människor som ville in.

Vi hade förköpta biljetter men vi fick köa ändå och hur de fördelade turen att gå in på utställningen är fortfarande en gåta för oss, men in kom vi till slut och det är jag glad för. Typiskt nog kommer man en av de sista dagarna, utställningen har pågått sedan oktober, men bättre sent än aldrig. Trångt inomhus också men det var bara att bita ihop.

hokusai_0

Vågen av Hokusai måste vara ett av världens och konsthistoriens mest kända konstverk, och det är fullt begripligt. Det finns något så sugande och förförande med den kraftfulla, farliga, vackra vågen – eller snarare tsunamin – som gör den oemotståndlig. Många konstnärer har inspirerats av de japanska träsnitten och kanske är det här ett av de mest inspirerande och kopierade.

hokusai-grandpalais

Självklart hade utställningen vågen på sin affisch, här ser man vilken del av konstverket som används till affischen. Bara inköpet av utställningsaffischen kändes värt besväret att ta en 24-timmars tripp till Paris enbart för att hinna se utställningen innan den vandrar vidare till Museum of fine Arts i Boston, USA.

1200x630_289380_crashing-onto-the-paris-exhibitio

Det var mäktigt att se originalet i verkligheten, eller snarare ett av originalen ska man väl säga eftersom det finns flera versioner av konstverket, fyra om jag minns rätt. Så många gånger man sett kopior av Vågen: vykort, muggar etc som jag själv köpt genom åren och sett på med beundran. Nu står jag äntligen, mycket efterlängtat, framför originalet.

Två saker slår mig: för det första, vad liten tavlan är. Men så är det, de japanska träsnitten är inte stora, det är lätt att glömma. det andra är lyckan över att inse att just det här träsnittet är det som den franske konstnären Claude Monet ägt och haft i sitt hem i Giverny.

Monet samlade på japansk träsnitt och i hans hem i Giverny hänger kopior av alla träsnitt han samlat på sig, originalen hänger på olika museum. Jag har varit där och sett kopian. Nu står jag inför hans eget original, tavlan han älskat och inspirerats av. Stort.

Red_Fuji_southern_wind_clear_morning-810x477

På utställningen hänger Vågen och Fuji i rött bredvid varandra, de två mest kända verken av Hokusai skulle jag tro. Det är ändå något speciellt att se dem i verkligheten. Att se att färgerna bevarats med sin lyster och glans på ett fantastiskt sätt.

Utställningslokalen, alla rummen i två våningar, är sänkt i mörker för att skydda konstverken vilket skapar en märklig känsla av att man måste smyga och viska vilket inte alls är nödvändigt egentligen. Men alla gör det och vi är som sagt många besökare den här fredagen. Vissa konstverk är utbytta under utställningstiden för att de inte tål att exponeras för länge.

Hokusai-Flowers

1-univ wisconsin-madison

Utställningen består av cirka 500 verk och det finns många vackra och stämningsfulla bilder att förlora sig i. Det är något alldeles särskilt med japanska träsnitt, de är så otroligt lätta att älska och fascineras av. Inte konstigt att de genom tiderna inspirerat mängder av konstnärer, framför allt de franska impressionisterna.

Hokusai_scalewidth_460

Extra intressant med just Hokusai är att det är han som är upphovsmannen till den japanska konstformen manga, de tecknade böckerna i en väldigt speciell stil. Allt började med att Hokusai, som var beundrad och upphöjd redan under sin livstid, bestämde sig för att i princip lägga ned sitt eget skapande för att hjälpa sina beundrare och efterkommande konstnärer,

o-HOKUSAI-GRAND-PALAIS-570

cent-vues-mont-fuji-5632-diaporama

26552

Han började göra små skissböcker med riktlinjer och tips om hur hans elever skulle teckna, små skisser som visar hur en bild byggs upp, eller hur människokroppen ska tecknas i vissa poser etc, och det är just vad ordet manga betyder: diverse teckningar, eller skisser.

Här ser man hur de små skisserna är embryot till serietidningarnas speciella stil med flera bilder på samma sidor. Utställningen innehåller mängder med manga blad och böcker, redan på sin tid sammanställde Hokusai sina skisser i små häften. Mangan är född. Man förstår att manga kulturen är så stor och djupt rotad i Japan.

bild-90

Det var inte tillåtet att fotografera på utställningen och den här gången valde jag att respektera förbudet. Här insåg även jag att konstverken kunde ta skada och det ville jag verkligen inte bidra till. Den här filuren, uppförstorad till mastodontstorlek, hängde i trapphuset mellan de två våningarna och den kändes tillåten att fotografera.

bild-91

Det här porträttet av Hokusai var inte heller ett original så det passade jag på att fotografera.

6a00e5535ff83b883301538fba817f970b

scannedimage-2

z4-outside-riviere-a-20140711

Det var en magnifik utställningen och jag är verkligen glad att jag åkte dit. Men som så ofta är det andra saker man tar störst intryck av än det man förväntade sig när man besöker en konstutställningen eller liknade.

I det här fallet var det ”Frankrikes egen lille Hokusai” som förvånade och fascinerade mig mest. Jag visste inget om Henri Rivière före det här besöket. Nu har jag fått en ny favorit. Så kan det gå.

Henri Rivière gjorde egna träsnitt i japansk stil men motiven var från Paris och Frankrike. Otroligt vackra och stilfulla.

thirty-six-views-of-the-eiffel-tower

Så nu har jag beställt den här boken, Thirty-six Views of Eiffel Tower, för att få fortsätta att njuta av hans konst. Man tror man vet så mycket, men det finns alltid nya konstnärer att lära känna och bli förtjust i. Den insikten gör mig outsägligt lycklig och tillfreds.

Vill du veta mer om Hokusai och utställningen, läs gärna Monica Braws utmärkta artikel i Svenska Dagbladet. Det var den som fick mig att skynda mig till Paris för att hinna se utställningen.

#JeSuisCharlie i Stockholm

penna

Terrordåden i Paris den 7 januari, och dagarna efteråt, då en tidningsredaktion, Charlie Hebdo, attackerades och minst 12 personer dödades, bland annat chefredaktören och flera välkända tecknare, har skakat om oss alla rejält. En del besväras av att vi blir så otroligt upprörda vid det här tillfället när mängder av journalister dödas på andra platser i världen utan att vi upprörs på samma sätt, till exempel i Gaza där 17 journalister dödades under det senaste kriget mot Israel.

Jag kan hålla med om det, att vi borde bli mer upprörda varje gång det fria ordet attackeras, men som alltid är det skillnad när det kommer riktigt nära. När man inser att det kunde varit jag, eller någon man känner. Det är en helt naturlig och mänsklig reaktion tycker jag, inget vi ska behöva skämmas över.

Men det man kan hoppas är att den egna upplevelse man varit med om kan skapa större solidaritet och medvetenhet om vad som händer i världen. Det är vad manifestationerna idag, runt om i världen, också handlar om, förutom att man vill hedra de döda och stå upp för press-och yttrandefriheten.

Snabbt efter terrordådet började de social medierna fyllas av bilder av andra serietecknare som ville visa sin respekt och vördnad för de döda men också för att visa att verket lever vidare. Människor kan dödas men inte idéer, det vet vi. Den här illustrationen av Lucille Clerc är en av de bästa som kom fram tycker jag.

penna2

Bland alla tänkvärda och fyndiga illustrationer och hyllningar har det också dykt upp rent plågsamma bilder som den här från Instagram som lagts ut av tecknaren Georges Wolinskis, en av de mördade redaktionsledamöterna, dotter. Det föreställer hennes pappas arbetsrum hemma i Paris. Bilden är ytterst plågsam eftersom rummet är så fyllt av liv, kreativitet och skönhet och så vet man att rummets hjärta och centrum är borta. Ofattbar smärta för de närstående.

penna6

Idag stod jag tillsammans med upp emot 3000 andra på Sergels torg i Stockholm för att delta i den manifestation som Reportrar utan gränser och Svenska tecknare tagit initiativ till. I snö, kyla, blåst och fukt hade vi samlats med höjda pennor för att visa vårt motstånd mot terror och våld – och vår solidaritet för frihet och demokrati.

Det var en mäktig känsla att stå där, och enligt polisen var vi rekordmånga för att vara på vintern, endast på sommaren brukar så många samlas på Sergels torg. Det visar att vi som kom var ytterst angelägna om att visa vårt stöd. Det är också en känsla av katarsis att samlas tillsammans med många andra, att få ge utlopp för det tryck som ligger tungt över bröstet. Det är en befriande känsla som ger kraft framåt.

I Paris samlades en och en halv miljon människor i en mäktig manifestation tillsammans med ledare från hela världen. Det kändes som att vi var länkade till varandra där vi stod.

penna3

Den franske ambassadören i Sverige, Jacques Lapouge, deltog och tackade för visad solidaritet. Han initierade också en tyst minut för de mördade på tidningsredaktionen, i koscherbutiken och poliserna som föll i tjänsten. Han var noga med att betona att terrordåden inte har något med religion och islam att göra. Det applåderades med rätta.

penna4

Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN, talade och berättade vad som hade mött honom i London efter de fruktansvärda terrordåden i Londons tunnelbana 2005: en gatumusikant som spelade i tunnelbanan med texten Not Afraid skrivet på en skylt med den klassiska symbolen för Londons Metro. Det var en befriande syn för alla resenärerna och det är vad vi ska ta fasta på idag också, att inte bli rädda. Ola Larsmo fick starka applåder.

penna5

Det var många som talade och mycket klokt sades men för mig är en av de viktigast sakerna att ta fasta på nu det som statsminister Stefan Löfvén sa under sitt besök i Paris, där han deltog i manifestationen, att det här som händer nu inte är en strid mellan civilisationer eller religioner, det är en strid mellan dem som tror på demokratin (och det öppna samhället) och de som inte tror på det. Aftonbladets ledarskribent Katrine Marcal skriver om det i en mycket läsvärd artikel idag.

Ett slagord som skanderats högt under dagarna sedan terrordåden är att ”Pennan är starkare än geväret”, att det är verkligen en sanning att ta fasta på. Vad jag osökt kommer att tänka på är filmen ”12 years a Slave” där den frie afroamerikanen blir tillfångatagen och såld som slav och där hans jakt på en penna är filmens genomgående tema.

Om han får tag i en penna kan han skriva ett brev till sina vänner som kan intyga att han är en fri medborgare och på så sätt kan han bli befriad. Efter 12 år får han tag på en penna och han blir äntligen fri. Med en penna som enda vapen når han befrielse från förtryck, våld och fångenskap. Filmen bygger på en sann historia. Pennan är starkare.

Underskatta aldrig en penna. Je suis Charlie.

Snabbrecension: ”Jävla karlar”

3438323_2048_1152

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Asmik Grigorian och ensemble

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

MadamaButterfly_fst5

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

butterfly

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

bild-60

bild-63x

bild-64x

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Turner, min andra stora kärlek

mr_turner

Jag har alltid varit intresserad av konst, mer eller mindre passionerat, och min första stora kärlek i tonåren var den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Jag vet att jag inte på något sätt är unik i det fallet, Monet har den förmågan att väcka lust och kärlek till konsten. Man blir förälskad, fascinerad och världen blir en vackrare plats att leva på.

Jag tror Monet är den första kärleken för många vad gäller konst, men frågan är vad som händer sedan, vem blir nästa kärlek? I mitt fall var det den brittiske konstnären JMW Turner (1775-1851) som blev min andra stora kärlek. Det finns ett släktskap mellan Monet och Turner helt klart och jag kan så här i efterhand se vilken utveckling som ledde mitt konstintresse från Monet till Turner.

Det känns som en naturlig väg att gå även om det var Turner som var före Monet och sägs ha inspirerat till impressionismens framväxt. Själv definieras Turner som romantiker och det engelska landskapsmåleriets förgrundsgestalt. Andra stora kärlekar har följt sedan men man glömmer inte de allra första.

mrturner

Därför var det förstås med stort intresse som jag äntligen kom i väg på filmen Mr Turner, som hade premiär på juldagen. Man är ju inte direkt bortskämd med storslagna spelfilmer om konstnärer, eller konst i allmänhet.

Filmen var mycket bra men den handlade egentligen inte särskilt mycket om konst och måleri, det var mest som något i förbifarten, den handlade mer om människan Turner och hans samtid. Det gjorde absolut inte filmen sämre, men det blev något annat än jag förväntat mig.

Cannes 2014: Mr Turner

Självklart fick man en inblick i villkoren för konsten och målarna i tidigt 1800-tal, och det var lärorikt, men mest av allt fokuseras filmen på Turners person och hans relationer. Han var definitivt en komplex person, kommen ur arbetarbakgrund men mer bildad än många av de ”fina” herrar han mötte genom konsten. Han var inte känslornas man, förutom i sin konst, men tydligen hade han en mycket varm relation till sin far och det framkom på ett väldigt fint sätt i filmen.

Hans far hade varit perukmakare och barberare och William Turner hade som barn suttit i ett hörn av salongen och ritat små skisser. dessa hade sedan fadern satt ut i skyltfönstret och sålt för 2-3 shillings styck. ”Alla blev sålda” enligt pappan i filmen. Så började Turners karriär och sedan dess var hans pappa hans främsta stöd, assistent, maneger och ledsagare. Sorgen var stor när pappan dog.

mr-turner

I filmen får man också en inblick i villkoren för konstnärerna på den tiden och vilken makt den officiella Konstakademin hade. I filmen finns några mycket bra scener som både berättar om det och driver med fenomenet, särskilt med konstkritikerns John Ruskin, kanske inte helt rättvist, men helt klart underhållande. Konstakademin beslutade över vilka konstnärer som blev accepterade, vilka som fick visas upp för allmänheten och själva upphängningen av tavlorna i salen visade på vilken status man hade som konstnär.

I princip all makt låg hos akademin och dess konstkritiker, på både gott och ont. Så var det i många länder och det var bland andra impressionisterna i Frankrike som var med och drev utvecklingen bort från det här systemet genom att ordna egna utställningar och agera vid sidan om landets konstakademier, för att bryta upp deras makt och ge andra konstnärer en chans.

MR-TURNER_STILL-06 - low res

Turner protesterade inte mot Konstakademin, han var en del av spelet, och etablissemanget, men så mycket kan sägas att han ändå helt och hållet gick sina egna vägar, både vad gäller konsten och personliga relationer.

20140516-001557

Även om filmen Mr Turner inte direkt handlar om konsten och skapandet villkor så ger den en intressant inblick i den samhällsutveckling som Turner var en del av. Enligt filmen var inte Turner en bakåtsträvare och romantiker i den bemärkelsen att allt var bättre förr, tvärtom, han omfamnade den nya tekniken och avbildade den med samma passion som den överdådigt vackra naturen.

Enda gången framtiden och utvecklingen oroar honom är när han testar att fotografera sig, här ser han kameran som ett hot mot hans yrke och konstens framtid, det besvärar honom men det hindrar honom inte ifrån att testa. Han är nyfiken. Nu vet jag inte om det är något som verkligen hänt eller om det är ett påhitt av manusförfattaren, men scenen ger ändå en skarp bild av Turners sätt att förhålla sig till utvecklingen.

mr-turner-trailer-05152014-082438

Det är en häpnadsväckande vacker film och spännande nog läggs inte så mycket energi på att visa Turners konst och hur han tekniskt gått till väga, det är som sagt något vi får en känsla för liksom i förbifarten, men det vi definitivt får en stark känsla för är vad som inspirerade Turner att måla sina mästerverk. Filmen är full av undersköna landskapsbilder, Turners tavlor i verkligheten, det som låg till grund för hans konst.

Han måste ha haft ett starkt sinne för skönhet och även om man var en säregen person utan särskilt många nära vänner så hade han passion och starka känslor när det kom till konsten. Det finns en underbar scen i filmen där Turner lyssnar på musik, en dam som spelar ett av hans favoritstycken på piano. Den korta lilla scenen vittnar om en enormt stark rörelse, om än med ytterst små medel. Mycket vackert.

J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day (oil on canvas)

Den brittiske skådespelaren Timothy Spall gör en fantastisk skådespelar insats. Jag vet inte om han är särskilt bildlik Turner men det verkar som att han fångat in hans personlighet så mycket det är möjligt att göra. Eftersom Turner är en brittisk nationalklenod så antar jag att man strävat efter att hålla sig så nära sanningen som möjligt annars skulle filmen inte ha en chans, men den har tydligen blivit hyllad i Storbritannien.

Om den här målningen stämmer överens med sanningen så kommer filmen riktigt, riktigt nära: J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day by William Parrott (1813-69)/The Collection of the Guild of St. George, Sheffield, UK.

jmw_turner_slave_ship

Den enda målningen som egentligen får någon slags djupare presentation är den här, kallad The Slaveship målad 1840. Den får representera Turners konst och även det som han själv påstår i filmen: ”En målning är tyst poesi”.

Se filmen.

Grisen på Nyårskonsert – igen

njk14_TRY_0497

Första dagen på det nya året 2015 är det återigen dags för den traditionsenliga nyårskonserten från Wien där Wienfilharmonikerna spelar musik av familjen Strauss. En tradition som jag uppskattat sedan jag var barn. Jag har knappt missat en enda konsert och det är lika underbart att vara med varje år.

Nytt för i år, tror jag, var att vi tv-tittare fick se hela konserten, inte bara andra delen efter pausen. Det uppskattade jag. Konserten började redan 11.15 istället för 12.15 som det gjort tidigare. Mycket är sig likt genom åren men visst har saker förändrats också.

Att kvinnor får vara med i orkestern är en nymodighet sedan bara några år tillbaka. Att baletten inte längre är i direktsändning är nytt. Nu spelas dansen i på sommaren, ofta utomhus, och så var det inte tidigare. Reklaminslag för staden Wien och landet Österrike har också smugit sig in i programmet. Det sista känns lite si så där, men det är bara att bita ihop.

350679848_09862dd033_b-e1420062290306

För femte gången var det den indiskfödde dirigenten Zubin Mehta som ledde orkestern. Jag gillar honom väldigt mycket, han sprider en personlig och intim stämning som gör att man känner sig inkluderad på ett speciellt sätt. Orkestern ser ut att gilla honom också och det påverkar musiken. Orkestern är fantastisk.

Rehearsal of Vienna Philharmonic New Year's Concert 2015

Plötsligt under konserten smällde dirigenten av en karamellraket och konfetti snöade ned från taket, det var verkligen effektfullt. Mycket sådant bus får plats när Zubin Mehta är i farten trots hans 79 år. Ingen ser ser ut att ta illa upp, men kanske lokalvårdarna blir lite griniga när de upptäcker att kristallkronorna i taket är fulla av konfetti på insidan. Blir nog lite pilligt att få bort det.

En ny effekt av att de svenska tv-tittarna får se hela konserten är att vi också får ta del av en liten film i pausen då publiken i konsertsalen får sträcka på benen. Under pausen spelades fantastisk musik av några av musikerna från Wienfilarmonikerna samtidigt som de reste runt i staden Wien. Mycket vackert och njutbart.

Ballett_04

Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2015

Tyvärr tyckte jag inte att de två balettinslagen var så roliga i år. Varken koreografin eller kläderna, särskilt inte om man jämför med förra årets supercoola kläder skapade av Vivianne Westwood, den brittiska punkikonen och modedesignern. Men man kan inte få allt, i år var det musiken och orkestern jag njöt mest av, ett annat är är det baletten. Allt som allt är det en tradition jag älskar.

Skärmavbild 2015-01-01 kl. 14.50.16

Men är det verkligen ingen mer än jag som ser den lilla rosa grisen som för andra gången smugit sig in bland blommorna? Den fanns med förra året och även i år, cirka 38 minuter in i första delen av konserten dök den upp. Varför blir det inga rubriker? Vem är det som gör det och varför? Jag älskar det!

Se både konserten och spana efter den lilla grisen. Konserten finns att se på SVT play. Det tackar vi för!