Hilding Linnqvist reser i Italien

”På resa, det är enkelt – men också mångtydigt! Jag är på resa och jag vill fortsätta min resa. Jag befinner mig ständigt på resa. I världen, i mitt eget land – ja, i min egen kammare! Jag reser i min inbillning – i nattlig klarhet, i mina dagdrömmar och i fullaste solljus.”

Ja, så skriver konstnären Hilding Linnqvist (1891-1984) och det har satts som motto för den nya utställningen på Marabouparken. Utställningen heter Italienska vyer och visar framför allt skisser och akvareller ur Hilding Linnqvists konstarkiv.

Ungefär en gång i kvartalet byter man ut konsten i det rum på Marabouparkens konsthall som är tillägnat Hilding Linnqvist. Här förvaltas konstnärens efterlämnade konst, skisser och rekvisita, och man visar upp en liten del i taget utifrån olika teman.

Det är ett väldigt behagligt sätt att visa upp hans konst, ett enda rum och ett tema i taget som byts ut upp till fyra gånger per år. Alldeles lagom när man har en liten stund över och har vägarna förbi Sundbyberg.

Hilding Linnqvist hade en ateljé i Italien vid Gardasjön. Han var där första gången 1947 då han besökte sin blivande svärmors villa och det var också i hennes hus det byggdes en ateljé till honom, under sent 1960-tal.

Det är lätt att se att Hilding Linnqvist tyckte om Italien. På den lilla utställningen finns många skisser som visar folklivet i Italien men framför allt är det skisser med interiörer och exteriörer från villan vid Gardasjön.

Det intressanta med skisserna, de flesta av dem är inte fullbordade, är att man ser hur han arbetade fram sina konstverk. När han målar akvareller ser man hur han skissar kraftigt med blyerts först och sedan målar med tjock akvarellfärg.

Det är som om han målar olja med akvarell. Det ger en säregen prägel åt hans konst och jag tror det är en av hemligheterna med hans tavlor. De har akvarellens lätthet men oljemålningens tyngd på samma gång.

Det jag också uppskattar är att han låter blyertsstrecken vara kvar, de lyser igenom färgen om man går nära och tittar. Det skapar också liv och rörelse i bilden.

Det är ett vackert rum som används till de små utställningarna med Hilding Linnqvist, det utnyttjas väl. Extra anmärkningsvärt den här gången är att konstverken är ackompanjerade av klassisk italiensk musik. Som om man var på en av de välbesökta operaföreställningarna som ges runt Gardasjön.

Absolut en stämningshöjare och inte alls distraherande som det hade kunnat bli. En kort stund kan man drömma sig bort till Italien, och det speciella ljuset i tavlorna vittnar om det ljus som finns i Italien, eller snarare runt Medelhavet. Varmt och inbjudande.

Men som alltid finns det en tavla på utställningen som drar min uppmärksamhet till sig på ett särskilt sätt. Utan tvekan är det meningen att jag ska dras till den, den hänger i det direkta blickfånget när man kommer in i rummet och den är belyst med en mjuk belysning som förhöjer dess eget inre ljus.

Här står man framför Italien utan tvekan, och här står man också inför det som gör Hilding Linnqvist till en så uppskattad och älskad konstnär. Den här tavlan är den enda i rummet som är målad i olja, det ger den också en särskild lyster som gör att man lägger märke till den.

Vad är det då man älskar med Hilding Linnqvist? Jag skulle säga att det dels beror på det mjuka anslaget i både själva målningen, tekniken, och i själva motivet.

Det naivistiska och glada uttrycket i hans konst förmedlar en oförställd, till synes barnslig, övertygelse om att livet är gott och värt att leva. Det är smittande och upplivande.

Sen är det ju färgerna som gör det också, de enormt vackra färgerna målade med sådan lätthet och i sådana lyckliga kombinationer. I den här vackra tavlan är det de oranga fönsterluckorna som förhöjer värdet på de mjukt rosa, gula, gröna och blå färgerna.

Hilding Linnqvist hade en underbar känsla för hur färgerna förstärker och bejakar varandra. Man blir lycklig av hans konst, det tror jag är den främsta hemligheten med hans konst. Det är stort.

Hildning Linnqvist i Grekland

Marabouparken, den hemtrevliga konsthallen i Sundbyberg, förvaltar konstnären Hilding Linnqvists efterlämnade livsverk; tavlor, skisser, fotografier och mycket mer. I ett rum på övervåningen i konsthallen finns en ständig utställning av Hilding Linnqvists konst som byts ut cirka fyra gånger per år efter vissa teman.

Det är en genialisk idé, att man får fokusera på ett stråk, eller tema, i taget. Utställningen är aldrig särskild stor vilket gör att man hinner njuta av enkelheten och lättheten i hans konst eftersom man inte riskerar att bli övermätt som man så ofta kan bli på stora utställningar eller museum. Det gör också att man får längta efter nästa tema.

Det tema som just har satts upp i konsthallen är Hilding Linnqvist i Grekland. Han reste vid flera tillfällen i den grekiska övärlden och utställningen visar tavlor, skisser och anteckningar från åren 1937-1978. Hans resor resulterade också i boken ”Grekisk resa” som kom ut på Bonniers förlag 1946.

Han målade gärna traditionella grekiska klädedräkter. Här ser man flera olika kvinnliga, klassiska grekiska kläder.

Och här ses manliga, traditionella grekiska klädedräkter.

Många av akvarellerna och skisserna har självklart hav och himmel som motiv, det är oundvikligt när man besöker Grekland och dess övärld. Men Hilding Linnquist strävade också efter att återbilda det grekiska livet på tavernorna och vardagen, t ex genom kläderna skissade ovan.

Tempeltrappa Delfi, olja målad 1937. Den här tavlan, som är den enda större målningen i olja på utställningen, målade han under den första resan till Grekland som gick till Delfi och Mykonos. I boken ”Grekisk resa” skriver han själv:

”Vid en havsvik ligger små vita städer som blommande strandängar. På natten lyser en röd stjärna i bergen: herdarnas eld. Mykonos, den vita staden vid havet – min barndoms vita julkyrkor med varmt ljus och blå skuggor bland granar i blå snö.”

@modernamuseet hör bön

I fredags dök en bild upp på Instagram som fick mitt hjärta att slå snabbare. Det var Moderna museet som meddelade att de återigen hängt upp Hilding Linnqvists monumentala målning Torget i Chinon och att den fanns att beskåda från och med den dagen. Få saker kunde ha gjort mig gladare och lyckligare, så länge som jag har längtat efter att få se den här målningen i verkligheten och nu var det plötsligt möjligt.

Idag gav jag mig av till museet och fick äntligen njuta av konstverket i sin fulla prakt, men på väg in i rummet där den hängts föll mina ögon på en annan mindre tavla som hängts bredvid. Utan tvekan en Hilding Linnqvist (1891-1984) det också, det syntes på långt håll. Så innan jag ägnade all min tid åt Torget i Chinon förtjusades jag av denna lilla målning kallad Vid stadsmuren, Siena, från 1922.

Sen var det dags att försjunka i den stora magnifika Torget i Chinon (1920-talet) som i sig själv sammanfattar allt som Hildning Linnqvist är som konstnär, och förmedlar till åskådaren: glädje, livslust, naivitet, färg, form och oblandad lycka. Samma känsla som hos Henri Matisse men betydligt diskretare och stillsammare, men i grunden samma känsla.

Tavlan är stor och rymmer en väldig detaljrikedom. Stämningen i en fransk liten småstad är perfekt fångad. Jag njuter av att insupa alla detaljer och längtar efter att sitta på torget med ett glas rött vin. När jag hade studerat tavlan länge och noga upptäckte jag den här lilla flickan i centrum av tavlan.

Hon är den enda person av alla i tavla som möter min och konstnärens blick. Kavat ser hon mig rakt in i ögonen genom tid och rum. Det känns nästa lite magiskt.

Man kan titta länge och upptäcka nya saker i tavlan hela tiden. Jag kommer definitivt att återvända många gånger för att få sitta på bänken framför tavlan och fantisera om dess invånare.

Hildning Linnqvists tavla är fantastisk och jag hoppas den får hänga kvar länge och att många nya människor upptäcker både tavlans och konstnärens storhet.

Här syns det hur stor tavlan är, från golv till tak, och den är målad i olja på canvas.

Bredvid den lilla tavlan från Siera hänger också denna underbara lilla målning, som passar så fint tillsammans med Hilding Linqvists verk: Åsnan i köksträdgården av Joan Miró från 1918. Man ser att konstnärerna är samma andas barn. Det är bara att njuta.

Tack Moderna museet, ni har gjort en flitig besökare mycket lycklig!

@modernamuseet – hear hear!

Det finns alltid en risk att man, vid ett besök, glömmer bort att besöka den permanenta samlingen av konstverk på Moderna museet eftersom det oftast är en tillfällig utställning som gör att man har vägarna förbi. Ibland händer det, som för mig häromdagen efter att jag sett utställningen med Cindy Sherman, att tiden även räcker till för ett besök i museets egen fantastiska samling modern konst.

Oförglömlig är målningen ovan, av Nils Dardel (1888-1943), som kallas Crime Passionnel (Svartsjukedrama), från 1921. Målningen är en hel roman inom en ram, oändligt stimulerande för fantasin. Den är färgstark, detaljrik, komisk, dramatisk och på alla sätt banbrytande för sin tid. Ta tid att studera den noga.

Egensinniga Siri Derkert (1888-1973) finns representerad på museet med några verk, bland annat den här kallad Nature morte från 1915.

Nils Wedel (1897-1967), en för mig okänd svensk konstnär, har målat den här monumentalt stora målningen som kallas Jury (Censur) från 1938. Den innehåller också många detaljer, berättar en historia som blottlägger starka känslor. Mycket sevärd.

Jag blev helt tagen på sängen av detta konstverk, som jag inte sett tidigare, av Eva Aeppli (f 1925), från Schweiz, kallad Zodiaken från 1979-1980, formad i patinerad brons. Den är magnifik.

Det blev nog en extra stark upplevelse för mig som alldeles nyligen varit på det danska museet Arken där jag fick uppleva den kinesiske konstnären Ai Weiweis kinesiska zodiak i glänsande guld (se ett tidigare blogginlägg). Mötet mellan dessa så olika tolkningar av zodiaken var mycket starkt.

Ja, detta och mycket mer finns att se och uppleva och det är storstilat och magnifikt på många sätt. Men det gör mig samtidigt alltid lika besviken och lite ledsen att inse att Hilding Linnqvists vackra målning Torget i Chinon, från 1920-talet, fortfarande finns undangömd någonstans i Moderna museets gömmor istället för att hänga framme.

Moderna museet: Hear, hear! Ta fram målningen igen, vi är många som vill se den i verkligheten och den skulle göra sig så bra tillsammans med den konst som hänger där nu. Hilding Linnqvists naiva, färgglada konst ligger helt rätt i tiden. Visa den, snälla!

”Uppbrott från hotellrummet”

Äntligen har Marabouparken bytt Hilding Linnqvist utställning. Cirka fyra gånger per år byter man ut tavlorna i det lilla Hilding Linnqvist rummet en trappa upp i huset. Det är den tredje jag besöker och den här gången ingick en av mina absoluta favoriter bland hans konstverk: ”Uppbrott från hotellrummet”, hans sista självporträtt från 1968, målat i olja. (Klicka på bilden så blir den större och man ser detaljerna bättre.)

Att tavlan kallas självporträtt är för att den visar det liv Hildning Linnqvist levde, ett kringflackande liv runt Europa och Nord Afrika med målargrejerna med överallt. Ett vagabondliv. Det är en mycket vacker tavla tycker jag. Den gör mig lycklig. Den andas både exotism, ensamhet, spänning och livsglädje. Färgerna är milda och mjuka.

Bredvid tavlan har man ställt upp en installation av de prylar som finns med på tavlan. Jag vet inte om det är samma saker, om det är Hilding Linnqvists egna ägodelar, men man skulle faktiskt kunna tro det. Särskilt vad gäller pallen, väskan och ryggsäcken. Fantasieggande är de i alla fall.

Med i utställningen som kallas ”Hilding Linnqvist porträtterar” finns också ett ungt självporträtt i olja från 1920. Det är mycket vackert. Besök gärna utställningen, i Sundbyberg, den är liten men det gör att varje tavla får mycket uppmärksamhet och det är de alla verkligen värda. Hilding Linnqvist (1891-1984) är en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Hilding Linnqvist blommar upp

Idag besökte jag Marabouparken i Sundbyberg för att se den nya utställningen – Blomstertid med Hilding Linnqvist. Det är en vacker liten utställning som gör mig glad. Första gången jag besökte Marabouparken och en Hilding Linnqvist utställning blev jag först besviken över hur få konstverk som visades upp utifrån ett tema, jag hade hoppats på att få se en stor utställning.

Men för varje gång jag återvänder inser jag att den minimala formen fyller en funktion. Man ser alla konstverk som finns i rummet, man studerar dem mycket noga eftersom de inte är så många. Varje verk får tid och uppmärksamhet vilket gör att man ser djupare och intensivare. Jag tycker om det. Istället för en större utställning under en viss tid väljer man att byta tema i rummet några gånger per år, och välja ett tema utifrån den stora samling man har av Hilding Linnqvist.

Den här gången handlar det om blommor. Redan i början av utställningen möts man av en stor, magnifik blomsterbukett som Hilding Linnqvist fick på sin 90-årsdag och som han målade av. Men hur vacker den än är så gör den inte djupast intryck på mig. Det gör istället den lilla tavlan med fikonen på. Den är i all sin enkelhet helt underbar.

Sedan vänder man sig om och, efter den milda målningen med några enkla fikon, står man inför en kaskad av blommor och färger, elegant matchad med en knallgul vägg. Man drar efter andan. Det går inte att uttrycka på något annat sätt än att man blir så glad av Hilding Linnqvist konst. Den är enkel, självklar och går direkt in på djupet. Jag skulle vilja definiera hans konst som ett tillstånd av lycka, oberoende av hur man känner sig just då.

På nästa vägg får jag en överraskning, ett konstverk som framstår som sakral i förhållande till de andra jordiska, sinnliga och sprakande. Här är det som ett stilla rum, ett kloster eller ett annat andligt rum av något slag. Målningen förmedlar en meditativ stillhet att vila själen i. Som ett altarbord med en nattvardskalk, utstrålande ett jordiskt lugn och ett himmelskt hopp.

Hilding Linnqvist, liksom Henri Matisse (jag har skrivit om det förut här på bloggen), lyckas förmedla livsglädje och lycka utan att på något sätt ignorera livets villkor på gott och ont. Jag känner det så starkt, de är mina vänner genom tid och rum.

Cézannes äpplen och apelsiner

Den här fantastiskt vackra tavlan av Paul Cézanne heter Pommes et Oranges (Äpplen och apelsiner) och är målad 1899. Inga foton i världen kan göra konstverket rättvisa. I verkligheten är färgerna självlysande. Man blir stående framför tavlan i ren och skär beundran. Den hänger i Musee d’Orsay i Paris, det fantastiska museet i den ombyggda järnvägsstationen. Museet i sig självt är en upplevelse.

Om Cézannes konst skrev Hildning Linnqvist i sin lilla bok Tankar om konst (1949):

”Cézannes äpplen på ett fat i sin märkvärdiga enkelhet är ändå ett tekniskt mästerstycke som inga cézannister i världen kan imitera! Och ändå rör han sig minst av allt med något slags trolleri; genom ett oändligt studium, ett oavlåtligt arbete, kom han fram till sin syntes. Förhållandet mellan en tankebyggnad och materialets skönhet, som genom honom får sitt fulla uttryck: förklaringen till hans allt omfattande påverkan på utvecklingen.”

Det är lika sant idag som det var när hans skrev sin bok, Cézanne är fortfarande en av de mest inflytelserika mästarna som få når upp till. Det är verkligen häpnadsväckande.

Tankar om konst

(Målning av Hilding Linnqvist)

Det finns en liten skrift av den svenske konstnären Hilding Linnqvist (1891-1984) som heter Tankar om konst. Den kom ut 1949 efter att han hållit ett föredrag om konst på Nationalmuseum 1948. Boken finns fortfarande att få tag på i olika antikvariat. Jag köpte den på Bokbörsen och har läst den eftersom jag är väldigt förtjust i hans konst. Skriften är intressant och har flera tänkvärda funderingar, men jag måste tyvärr konstatera att den inte alls har överlevt tiden på samma sätt som till exempel Matisse bok Om konst, från ungefär samma tid. Här kommer ändå några spännande tankar ur Hilding Linnqvist bok:

”Vi har verkligen i svensk konst haft många ‘öden’, många begåvningar som dött unga och kring vilkas liv det uppstått en kvardröjande speciell atmosfär. Men vi må komma ihåg , att det stora äventyret ligger i VERKET. Att sakna inkomster, dvs lokal, mat och material för att ägna sig åt konst är icke romantiskt, i varje fall inte förrän efteråt. Att inrätta sitt liv mer eller mindre obunden av konventionen, av bestämd arbetstid och regelbundet levnadssätt kan ibland väl vara bra för en konstnär, men att vara bohem är ofta att göra en dygd av nödvändigheten och endast angenämt om man har pengar.”

(Målning av Gustave Moreau)

”Opinionen att skapa offentliga museer över en enskild konstnär kan nog ibland vara ganska problematiskt. Moreaumuseet i Paris hittar nog inte många till; jag måste erkänna, att jag aldrig själv varit där – det har blivit något av ett monument över en detroniserad storhet. Kanske skulle hans renommé varit mer betjänt av en väl vald representation i ett av de stora museerna. När jag första gången besökte Rodinmuseet i Paris, var det med en känsla av att mästaren själv krympte samman mellan alla dessa marmorblocks sinnligt och sinnrikt hopflätade gestalter. När jag ser enstaka verk av Rodin i andra museum, kommer jag däremot aldrig förbi den virila kraften av hans oändliga skaparförmåga.”

Besvikelse på Moderna museet

Jag har alltid varit förtjust i Hilding Linnqvists (1891-1984) konst, men alldeles särskilt i denna målning. Den heter Torgbild, fransk småstad (Chinon) och är målad 1921-25. Den var illustrationen på affischen till den stora Hilding Linnqvist utställningen på Moderna museet 1986-87, anordnad strax efter hans död. Jag missade utställningen men har sett utställningasffischen många gånger. Jag har längtat så länge efter att få se målningen i verkligheten.

Jag tog mig nyligen till Moderna museet för att äntligen få se den. Döm om min stora förvåning när jag får veta av personalen på museet att ingen av Hilding Linnqvists målningar, som är i Moderna museets ägo, hänger framme permanent. Hur är det möjligt? Hur tänker de? Inte en enda, och de äger flera stycken. Jag är verkligen besviken. Jag lämnade in en skriftlig protest, eller en stark önskan om man så vill, den möjligheten finns fick jag vet av personalen.

Snälla Moderna Museet, ni som bestämmer, häng upp Torget igen. Vi är många, skulle jag tro, som vill se den i verkligheten. Hur kan ni gömma undan en sådan skatt?

Hilding och Matisse – igen

Det finns fler gemensamma nämnare för Hilding Linnqvist och Henri Matisse. En av dem är att de båda har dekorerat kyrkor och kapell. Hilding Linnqvist har bl a målat en stor väggmålning i Sofia kyrka på söder i Stockholm. Han har också målat denna tänkta altarbild som aldrig blev uppförd:

Jag kan inte tänka mig att det föreställer någon annan än Heliga Birgitta, men hon framställs i en pose som ofta används för Fransiscus av Assisi. Färgerna och formerna känns besläktade med Henri Matisse kapell i Vence utanför Nice i Frankrike:

Och titta på den här fina bilden. En målning av Tomie de Paola som avbildat Matisse i det kapell han själv skapat på uppdrag.

I sin bok Om konst citeras Matisse med anledning av sitt kapell: ”På tal om kakelplattorna med Jungfrun och barnet sade Matisse till mig: Jag domineras i så hög grad av det som finns inom mig att jag inte har gjort något kön på Jesusbarnet. Det är en liten flicka. Jag hoppas att det inte är chockerande.”