Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Annonser

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Madame Butterfly – igen!

maxresdefault

Var på Kungliga operan och såg Madame Butterfly igen. Det var andra gången i år, första gången var i våras, men jag kunde inte motstå att gå och se den en gång till bara för att få höra Asmik Grigorian sjunga ledrollen som Cio-Cio San, det vill säga Madame Butterfly.

Förra gången var det Sara Olsson som sjöng rollen som Madame Buttefly (det har jag skrivit om tidigare på bloggen) och hon gjorde ett mycket bra jobb. Jag såg föreställningen den gången för att jag i första hand ville se operan, hade inte sett den tidigare, och då spelade det inte någon roll vem som sjöng.

Jag tyckte om operan och föreställningen är väldigt skickligt  regisserad av Kirsten Harms. Jag kunde inte låta bli att boka en biljett till eftersom jag hade läst så många översvallande recensioner om Asmik Grigorian rollprestation. Jag kände att jag inte ville missa chansen att höra henne.

MadamaButterfly_fst2

Det ångrar jag verkligen inte. Asmik Grigorian är helt magnifik i rollen. Ibland var det närmast omöjligt att förstå hur den lilla kroppen kunde producera så starkt ljud och kraftfull sång. Hon såg inte ens ut som om hon tog i. Det var helt enastående.

Men det var ändå i de svaga, de lågmälda partierna, som hennes röst visade vilka kvalitéer den har. Även när hon sjöng så tyst att det närmast liknade en viskning hördes varje ord och varje ton i varje hörn av Kungliga operans salong. Det var otroligt bra. Jag är verkligen glad att jag fick vara med om den här upplevelsen.

Hennes inlevelse i rollen som den, till synes lurade och bedragna, Madame Butterfly var intensiv. Det smärtsamma slutet när hon offrar sig för sitt barn skull berörde på djupet, jag tror alla i salongen fick tårar i ögonen. Vissa snyftade så det hördes. Det var starkt, intensivt och plågsamt vackert.

MadamaButterfly_fst1b

Första gången jag såg föreställningen koncentrerade jag mig i första hand på musiken och brydde mig inte lika mycket om att följa med i texten (översättningen som syns i en display uppe i taket). Jag tänkte att jag hade tillräckligt stor kunskap om själva handlingen att jag inte behövde följa med i texten.

Men det borde jag ha gjort eftersom jag inser nu att jag missbedömde vissa delar av handlingen då. Den här gången var jag mer uppmärksam på detaljerna och insåg att all skuld för Madame Butterflys öde inte kunde läggas enbart på Pinkerton och de andra männen i spelet.

Cio-Cio San var medveten om vad hon gav sig in i, även om hon som alla förälskade människor hoppades att allt skulle gå bra, att det trots allt skulle handla om äkta kärlek och inte ett lustfyllt tidsfördriv. Hon valde att ingå äktenskap med den amerikanske sjökaptenen för att komma bort från den misär hon hamnat i då hennes familj mist allt de ägde.

Hon valde illusionen framför fattigdom och förnedring. Hennes släkt var också på det klara med vad det var för en slags charad som utspelade sig framför deras ögon och fram tills Cio-Cio San valde att avsäga sig tron på sina gudar och anamma den västerländske guden var de på hennes sida. Men där drogs en gräns.

Kanske var det därför hon valde att begå harakiri (precis som hennes far hade gjort) för att behålla sin heder. Hennes kort på hand hade synats och hon hade förlorat. Hon hade gjort en chansning men den hade inte lyckats vilket hon tog konsekvenserna av på ett klassikt japanskt sätt.

3438190_2048_1152

Historien fick en annan betydelse för mig när jag bortsåg från den romantiska västerländska tolkningen av den och jag såg relationen mellan Madame Butterfly och Pinkerton för vad det var: ett beräknande spel för dem båda. Att det skulle slå fel var väntat även om Cio-Cio San hoppades in i det sista att allt skulle sluta väl.

Trots denna breddade förståelse av historien upplevde jag, precis som förra gången, att regissören Kirsten Harms med mycket små men dramatiska effekter får fram det strukturella patriarkatet som styr vår värld.

Scenen med sjömännen och den ensamma flickan är omöjlig att återge på ett trovärdigt sätt, den måste ses och upplevas med egna sinnen. Den illustrerar ett övergrepp så elegant och obehagligt att jag har svårt att se på. Jag vill blunda, för scenen och för verkligheten, Men jag kan inte sluta titta.

Cio-Cio San spelar högt och förlorar och det får hon betala ett brutalt pris för, hon förlorar allt, men den här gången upplevde jag på ett annat sätt än förra gången att även Pinkerton gjorde en kännbar förlust även om han tog hem det yttersta priset: att behålla sin heder.

Vilken föreställningen! Tack Kungliga operan!

Havets sång förtrollar publiken

Havets_s-ng2

Det är något märkligt med folks förutfattade meningar att en tecknad film självklart måste vara lämplig för barn, bara för att den är just tecknad. Som om formatet i sig vore en garant för att den är anpassad för barn. Inte ens den satta åldersgränsen på sju år verkar få folk att inse att en film kanske inte är lämplig för barn i 4-5-årsålden.

Jag var och såg den mycket omskrivna och, av en enig filmkritikerkår, så hyllade irländska filmen ”Havets sång” som hade premiär i dagarna. Det är bara att stämma in i kören, filmen är både sagolikt vacker och rik på innehåll. Men den är inte självklart lämplig för barn under sju år.

screenshot-2014-11-10-at-3-44-20-pm-song-of-the-sea-is-shaping-up-to-be-utterly-utterly-beautiful

Filmsalongen var full av större och mindre barn och det gick inte många minuter in i filmen förrän det blev svårt för de minsta att hänga med och måste fråga hela tiden vad som händer. Inte heller tog det lång tid innan de började bli rädda och kröp upp i de vuxnas knä. I slutet av filmen var det ett barn som storgrät högt i salongen. Det finns en anledning till att man sätter en åldersgräns.

1_birthday_party

Filmen har många bottnar och den grundar sig i klassiska keltiska och irländska mytiska sagor och legender, främst den om de så kallade selkies, varelser som är till hälften människor och till hälften sälar.

Samtidigt handlar filmen om eviga mänskliga teman, som syskonrivalitet: avundsjuka och svartsjuka. I filmen gestaltad genom storebror Ben och lillasyster Saoirse, som är sex år när filmen utspelar sig. Ben anklagar Saoirse för deras mammas försvinnande, hon försvann samma natt som systern föddes.

Bens relation med mamman var varm och innerlig och hon lärde honom alla de keltiska sagorna och sångerna. Som gåva, innan hon försvann, fick han en snäcka som han kunde höra havets sång i. Den är hans största skatt och den får lillasystern inte röra.

songofthesea_07

Ben känner sig åsidosatt. Saoirse får all uppmärksamhet, och samtidigt måste han ta hand om henne hela tiden som en snäll storebror. Barnen bor på en fyr ute i havet där deras pappa, Connor, arbetar som fyrväktare. Saoirse kan inte prata, hon har inte sagt ett ord på de sex år hon levt. Filmen tar sin början i en klassisk situation mellan syskon.

Bredvid mig i salongen sitter en mormor med sina två barnbarn. Närmast henne en lite äldre pojke och bredvid honom en mindre flicka, en lillasyster, som helt klart är alldeles för liten för filmen. Vad händer? Jo, den lilla flickan ställer tusen frågor till mormor, hon behöver få hjälp att förstå och bearbeta de känslor som filmen drar fram.

Vad händer? Varje gång hon vill säga något till mormor lutar sig mormor över storebror för att höra vad lillasyster säger och för att svara henne. Det händer igen och igen. Varje gång får storebror problem att se filmen. Till slut sätter sig storebror längst ut på stolen och låter mormor och lillasyster prata bakom hans rygg istället.

Han ser obekväm och besvärad ut men han ser ju i alla fall. Mot slutet av filmen blir lillasyster så rädd att hon lyfts över till mormor för att sitta i hennes knä. Hon fortsätter prata. Vad betyder det här?

Att storebror blir helt nonchalerad och åsidosatt för lillasysterns behov och ingen tänker på vad det betyder för honom. Exakt samma dramatik som på filmduken. Jag kände mig enormt frustrerad av flera skäl, främst för pojken skull. Jag hoppas ändå han hade behållning av filmen.

Havets_s-ng

Syskonens relation, med alla dess för och nackdelar, beskrivs väldigt fint i filmen och är en filmens stora behållningar. Man får följa storebrors kluvna känslor inför lillasyster Saoirse, både behovet av att ta avstånd och att beskydda.

Även lillasysterns ogrumlade kärlek och beundran för sin bror finns där, så lätt att känna igen. Hon tål vad som helst från honom bara hon får vara med honom. Många igenkänningsfaktorer för syskon som kan ligga till grund för fina samtal med barn, om man vill.

fdgfdh

67_fairies_soairse_ben

screen-shot-2014-12-29-at-5-16-26-pm

Om syskonrelationen är en viktig dimension i filmen är de irländska myterna, sagorna och legenderna en annan. Det görs med stor finess. Det urgamla blandas med det nya och moderna på ett högst naturligt sätt, och framför allt ett roligt sätt.

Några av de förstenade feerna, som behöver hjälp av selkin, Saoirse, vars sång kan befria dem och hjälpa dem att äntligen färdas till landet bortom, lever i en rondell i Dublin. I rondellen finns en hög med stenar och där, dit ingen människa kommer, finns ingången till deras bo. På dörren står det något på irländska, sedan ”Feic of” och ”No Humans”.

Det är mycket humor i filmen och man skrattar ofta, men skrattet sätter sig ofta i strupen för mitt i allt det småroliga handlar det om död och liv på ett mycket konkret och allvarligt sätt. Det är definitivt en film för både (lite större) barn och vuxna.

Havets_s-ng3

havets-sång-(2014)-large-picture2

Filmen är överjordiskt vackert gjord. Den är tecknad på klassiskt maner och ofta är bakgrunderna vackra akvareller som man gör tekniska under med. Man kan utan tvekan se filmen enbart som en vacker konstfilm med stor behållning. Så otroligt välgjort och detaljerat.

86_taking_shelter

I filmen tas den folkliga traditionen till vara, här blandas utan att tveka den traditionella keltiska andligheten med den ”nutida” katolska traditionen och kulturen. Det blir en härlig, trovärdig irländsk mix som säger något intressant om folklig tro och tradition. Det är vackert.

song3

Självklart finns det en djupt mänsklig och psykologisk dimension i filmen också, annars skulle den inte vara så bra som den är. Det är det faktum att häxan Macha, som jagar Saoirse genom hela berättelsen, vill åt hennes känslor.

Häxan samlar allas känslor i burkar, det börjar med att hon tömmer sin son med det brustna hjärtat på känslor för att han ska överleva sin sorg och smärta. Sedan fångar hon feerna och tar deras känslor, även sina egna känslor samlar hon i burkar. Hon gör det av missriktad omsorg.

Hon vill befria alla från deras känslor som skapar så mycket tumult och oro, men genom att befria dem från känslorna orsakar hon att de alla förvandlas till sten. Även hon själv.

Sensmoralen: utan känslorna, onda som goda, kan vi inte vara levande varma varelser. Även de mest plågsamma känslor är en förutsättning för vårt liv och vår existens. I sin missriktade välvilja att skydda så förgör hon sig själv och andra.

Havets sång är en film med många bottnar. På slutet var det inte bara barnet i salongen som grät, det gjorde vi alla, om än inte lika högljutt. Många var barnen som satt kvar när eftertexterna rullade och den urtida, irländska sången fyllde salongen. Alla ville vara kvar i förtrollningen så länge som möjligt. Jag också.

Hyllning till Hedvig Eleonora

hedvig-k

I år är det 300 år sedan den svenska barockdrottningen Hedvig Eleonora (1636-1715) dog. Det uppmärksammas på flera olika sätt, framför allt på några av de kungliga slotten: Gripsholm, Drottningholm och Strömsholm med utställningar och böcker.

Drottningholms slottsteater har man satt upp en föreställning som heter Esprit! Hedvig Eleonora. Det är operasångesrskan Charlotte Hellekant som står för både idé, manus, koreografi, regi och sist men inte minst: sjunger rollen som drottningen själv.

rectangle_big_retina

Det måste ha varit en dröm för henne att förverkliga den här idén. Att få ge sig hän och göra precis, mer eller mindre, som hon själv vill och Charlotte Hellekant har definitivt gjort ett riktigt bra jobb.

Föreställningen är en blandning av opera, teater och en lektion i historia. Plötsligt inser jag, där jag sitter i slottsteatern, hur lite jag egentligen vet om drottning Hedvig Eleonora. Jag vill veta mer, och det får man säga är ett gott betyg till föreställningen.

Berättelsen om Hedvig Eleonora är ihopsatt av musikstycken av olika kompositörer: Vivaldi, Händel, Biber, Lully med flera. Jag får påminna mig själv då och då under föreställningens gång att det inte är en sammansatt opera som visas, utan att musiken är vald för att spegla en tidsepok och passa in i berättelsen.

karl-x-gustaf-jpg

Hedvig Eleonora var gift med kung Karl X Gustav. I föreställningen framställs det som att de hade en varm och innerlig relation, och med tanke på att Hedvig Eleonora till och med följde med honom ut i fält, får man anta att det var så och att de ville vara tillsammans så mycket som möjligt.

Det kan inte ha varit helt vanligt på den tiden, med alla de arrangerade kungabröllop som i första hand handlade om att förenar kungadömen – inte människor. De gifte sig när Hedvig Eleonora var 18 år och redan sex år senare, vid 24 års ålder, böir hon änka. Kungen dör då i sjukdom.

Charlotte Hellekant illustrar drottningens sorg på ett mycket elegant och vackert sätt, men mest gripande blir det när flöjtisten Mats Klingfors vandrar över scenen spelandes ett musikstycke som berättar om kungens död. Det är vackert, innerligt och sorgligt. Mycket effektfullt.

jsv6bqnnnp42cwilurwk

Ensamblen består egentligen bara av tre personer: mezzosopran Charlotte Hellekant själv, barytonen Olle Persson som spelar flera olika roller, och skådespelerskan och dansösen Josephine Alhanko.

Under större delen av första akten förs berättelsen framåt genom sång och musik, i slutet av akten utökas det med teater, med talande röster. Det tillför föreställningen en extra dimension som känns behövlig och som lyfter spelet och känslan.

Nu blir det också lite komisk teater, det är bitvis både roligt och underhållande. Olle Persson har definitivt en komisk ådra. Hoppas han använder sig av den igen. Eftersom det är mycket död i historien om Hedvig Eleonora känns det uppfriskande med lite skratt ibland.

qrynqc6zgrvfudjnjowa

Det som är föreställningens absoluta höjdpunkter, för mig, är för det första teatern själv. Här visas dess kulisser, vågmaskiner, åska och mycket mer, i sin fulla glans. Det är helt fantastiskt. Drottningholms slottsteater är ett riktigt smycke i det kungliga kulturarvet. Underbart att få uppleva det.

Vad som, för det andra, var en riktig höjdpunkt var Drottningholms egen orkester. Så de spelade. Helt underbart. Musiken var tidstypisk, barock, och även instrumenten var det, till exempel cembalo och luta.

Tyvärr hade Charlotte Hellekant problem med halsen och kunde inte sjunga med full kraft. Det märktes att hon fick kämpa med både sången och talet, men hon klarade det absolut med hedern i behåll även om det hade varit härligt att får höra henne ge sig hän. Det får bli en annan gång.

Eftersom det var en berättande, musikalisk, föreställning var inte heller sången den tyngsta och bärande delen så det fungerade bra ändå. Här var det drottningen personligen som var berättelsens centrum, musiken och sången var där för att förstärka och skapa atmosfär. Jag tänkte: så här måste det låtit och upplevts när teatern var ny.

11014934_1161367750545743_6931609431267855797_n

Mitt mest bestående minne från kvällen, förutom föreställningens skönhet i sig själv, är en längtan efter att få veta mer om drottning Hedvig Eleonora. Vem var hon? Hon var en kvinna i egen kraft, hon regerade Sverige under många år medan henne son, Karl XI, växter upp.

Jag vill veta mer. Kanske borde jag tagit chansen att fråga Herman Lindqvist som satt två rader framför oss.

Kraftwerk, att resa i framtiden

IMG_5742

Att besöka en utställning på ett museum kan var omtumlande på olika sätt. Särskilt när man upptäcker att man inte ”bara” upplever något utan också lär sig nya saker.

Det finns utställningar som lyckas kombinera det: att både uppleva med sina sinnen och införliva ny kunskap och förståelse. När det händer måste man kalla det för sitt rätta namn: succé!

IMG_5682

Utställningen Influenser, referenser och plagiat. En utställning kring Kraftwerks estetikRöhsska museet i Göteborg gör just det här och det är verkligen bra gjort. Jag förvånas och förundras. Den eller de som satt ihop utställningen har gjort ett pedagogiskt litet mästerverk.

Samtidigt som det tyska musikfenomenet Kraftwerk i sig själv presenteras får man en underhållande och lättillgänglig historielektion i hur det moderna 1900-talet utvecklades utifrån flera olika perspektiv.

IMG_5688

Det första man ser när man kommer in i rummet är den ikoniska trafikkonen, en välkänd symbol för Kraftwerks fans. Enligt texten blev den en integrerad del av Kraftwerks universum eftersom en av bandmedlemmarna hade små koner av det här slaget.

Konerna ställde han ut vid de instrument som var mest känsliga och som skulle aktas, i samband med deras konserter. Som små varningssignaler alltså, som i deras ursprungliga betydelse i trafiken.

IMG_5691

På Kraftwerks första skiva 1970 fick den bli framsidans motiv. Skiva nummer två hade också en kon men då var den grön och vit. Det är kraftfullt att ha en sådan påverkan på folks sinne att vi är många som tänker mer på Kraftwerk när vi ser konen än på vägbyggen och bilar.

IMG_5704

IMG_5709

Bandmedlemmarna, i alla fall de ursprungliga, är födda i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. De växte upp i efterkrigstidens Tyskland, deras konst och musik är präglad både av kriget och av det nya moderna, teknologiska samhälle som växte fram i Europa.

Deras estetik kretsar kring symboler och fenomen som tydligt signalerar den nya tiden – framtiden. Att födas och växa upp strax efter kriget i ett fullständigt demolerat Tyskland satte sina spår.

Kraftwerk säger själva att enda sättet att överleva var att se framåt. Det tyska undret som långsamt växte fram på 1960-70-talet är det som präglar och inspirerar Kraftwerk i deras konst.

Men man är inte okritisk. Samtidigt som man anammar och omfamnar allt det nya, av lika delar fascination och ren överlevnadsinstinkt, ser man med ett kritiskt öga på det som händer. Dubbelheten finns där hela tiden.

Som i den här klassiska symbolen för radioaktivitet som de skriver musik om. I sången finns både en underliggande insikt om att radioaktiviteten som kärnkraft är en av förutsättningarna för det moderna samhället, samtidigt som det är ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Som jag ser det är det en del av Kraftwerks storhet, att kunna innesluta hoppet och hotet i samma andetag, som två sidor av samma mynt.

FullSizeRender-23

Kraftwerk säger själva, som i citatet i början av texten, att man inte är en musikgrupp utan ett koncept. Från början gjorde man snarare konstinstallationer än konserter. Alla bandmedlemmarna utbildade sig till arkitekter, konstnärer etc samtidigt som bandet utvecklades.

En teckning med Florian Schneider är målad av hans pappa Paul Schneider von Esleben, som var arkitekt, år 1956. Den lilla teckningen tillför i sin enkelhet det som utställning har som ett av sina syften: att visa varifrån Kraftwerk kom.

Vi får en skymt av dessa influenser: föräldrar, utbildning, konstnärer, designers och konceptgrupper de präglats av. Det är oavbrutet underhållande och lärorikt.

Den här lilla teckningen bryter av mot det andra mer opersonligt tekniska och skapar en ömsint känsla kring personerna i Kraftwerk. Den påminner oss om att de inte är robotar – eller dockor – på riktigt, de är varmblodiga människor av kött och blod.

IMG_5715

IMG_5718

IMG_5724

IMG_5746

Att Kraftwerks estetik präglat mycket och många efteråt är ingen överdrift. Deras förmåga att göra konst av skivfodral, affischer och andra promotionföremål är enastående.

De har fångat in det som skulle kunna definieras som det modernas essens på ett både vackert och sorgligt sätt. Deras estetik utstrålar kraft, modernitet, vemod och förlust på samma gång. Det finns en existentiell kraftfullhet och vilsenhet parallellt. För mig ger de det moderna Europa efter andra världskriget ”ett ansikte”.

IMG_5766

Det som entusiasmerar mig mest på hela utställningen är den här historiska tidslinjen som finns på ena väggen. Den är helt fantastisk. Vem har gjort den? Alla borde se den! Här finns så mycket att lära, upptäcka och förundras över.

IMG_5770

IMG_5777

IMG_5789

IMG_5791

IMG_5801

IMG_5807

IMG_5821

Här får vi veta vad som föregick Kraftwerk, vad som banade väg för deras konst och musik. Här kombineras den tekniska utvecklingen med populärkonstens utveckling, filosofi, konst, arkitektur, ja allt man kan komma på.

Att inse att Beatles la av samma år som Kraftwerks första LP kom ut kändes som en aha-upplevelse. Att se hur science-fiction filmer, som till exempel Star Wars trilogin, kommer parallellt med den tekniska samhällsutvecklingen är intressant.

Att se de parallella utvecklingslinjerna och hur de interagerar med varandra är spännande. Här blir jag stående länge och önskade att jag kunde ta den med mig hem för att i lugnt och ro kunna smälta all information.

IMG_5843

Röhsska museet har passat på att ställa ut mycket från sin egen samling för att visa möbler, instrument, tekniska apparater som utvecklats under Kraftwerks storhetstid. Här ses bland annat en av Apples allra första datorer. Det ger en tidskänsla och historisk tillbakablick som känns evig.

IMG_5831

Min egen favorit bland Kraftwerks estetiska uttryck är Tour de France affischen, som också är ett skivomslag. Färgen, formerna och kraften i bilden sammanfattar allt det Kraftwerk står för.

Två av bandmedlemmarna, Ralf Hütter och Florian Schneider, var själva mycket intresserade av cykling och på något sätt sammanfattar cyklingen deras budskap. Så här står det i texten till utställningen:

”Att Kraftwerk valde cykling som tema förvånade nog många. Men Ralf förklarade det med att cykeln är en optimal människomaskin. En perfekt symbios mellan teknik och kropp. Även samarbetet som krävs under ett lopp tycks fascinera Ralf och hur den enskilda individen nästan försvinner i bilderna av stora cykeltävlingar: Och så ljudet. En perfekt inställd cykel är som ett subtilt musikinstrument.”

Utställningen pågår till den 8 november. Behöver jag säga det? OK: Missa inte!! Även den som inte är ett stort fan av Kraftwerk har stor behållning av utställningen eftersom gruppen är satt i ett historiskt  sammanhang som berör oss alla.

Figaros bröllop, äkta såpopera

IMG_5423

Tidigt i våras besökte jag Drottningholms Slottsteater där det visades en utställning som hette ”Kulisser & krukor”. Då visades bland annat kulisser och annan rekvisita från teatern, den gamla 1700-tals teatern som finns kvar i sin ursprungliga form.

När jag gick runt i rummen, belägna i samma hus som teatern, vackra och inbjudande tänkte jag för mig själv: varför har jag aldrig gått på en föreställning på den här teatern? Varför har jag inte tagit chansen när jag finns granngårds? Tänk om den – Gud förbjude – brinner ned och jag missade att besöka den enbart på grund av lathet!

Beställde därför en biljett direkt när jag kom hem. Tog första bästa föreställning: Figaros bröllop, en opera av Mozart. Lättsamt och roligt tänkte jag, blir perfekt. Mitt huvudsyfte med besöket var ju att besöka lokalen och tillåta mig att drömma mig bort till 1700-talet.

612664395a40232133447d33247d383633343239

IMG_5415

IMG_5419

Sagt och gjort, dagen var kommen. Huset är vackert, interiören är fantasieggande och teaterrummet är magiskt. Till min överraskning visade det sig att jag beställt biljett till den sista föreställningen av Figaros bröllop, en föreställning som fått strålande recensioner. Det är vad jag kallar oväntad lycka.

Slider Figaro

by9h37px6jq4oxuh3o6p

89ed86995d192f6b676bc530fd151365-600x400

Figaros bröllop är en komedi, en tvättäkta såpopera från 1700-talet. Jag såg den en gång för länge sedan i London utan att förstå något av vad de sjöng, men förstod ändå tillräckligt mycket av handlingen: det sker massor av förväxlingar, kärlek och begär som riktas åt alla håll, oväntade vändningar i handlingen och till slut ett trippel-bröllop och alla blir lyckliga.

Den här gången var operan textad på svenska, men sjöngs förstås på italienska, och jag konstaterar att det likväl är till operans fördel som nackdel att man förstår vad de säger. Det är sällan något djupare budskap som förmedlas i Figaros bröllop, snarare tvärtom.

Men vad gör det? Operan är som sagt en komedi, den är skriven för att roa. Den är lättsam och igenkänningsfaktorerna är höga för alla som är eller har varit kära och/eller gifta. Man känner igen mödan i de älskande parens försök att förstå varandra – och hela det motsatta könet. Operan är som alla såpoperors moder.

Mozart2

Säga vad man vill om texten och handlingen i Figaros bröllop, det är ju för musiken man kommer. Musiken och sången i Figaros bröllop är, som så ofta med Mozart, magnifik. Så lätt och skimrande, enkel att ta till sig, och vacker som en stilla sommardag. För den som aldrig varit på opera och kanske har fördomar om konstformen, ja då är Figaros bröllop en perfekt början.

Mozart skrev så fantastisk musik. Hans liv var också som en såpopera men vad spelar det för roll – hans musik har verkligen, och det är ingen överdrift, blivit odödlig. Jag är helt och hållet säker på att mänskligheten kommer att fortsätta spela Mozart så länge det finns en civilisation där det är möjligt.

På något sätt är det som om han, Wolfgang Amadeus Mozart, fångar in det djupt mänskliga i sin musik, erfarenheter som alla kan knyta an till, både lättsamma och mer allvarligt. I just Figaros bröllop görs det med ett skimmer av lätthet, men som alltid med stor konst: bortom det lättsamma finns det dödliga allvaret.

Ensamblen på Drottningholms Slottsteater gör en fantastiskt föreställning med mycket humor och lätthet, men ändå med tyngd. De passager där det blir tydligast är i grevinnans sång, då hon våndas över sin makes förlorade kärlek och sin längtan efter att bli sedd och älskad igen. Camilla Tilling gör det så hjärtskärande vackert i den här uppsättningen.

IMG_5420

Det var en underbar upplevelse, i första hand att äntligen få vara med om en föreställning i den gamla teatern och känna stämningen av en tid för länge sedan, men också föreställningen i sig som från början bara var en orsak för mig att får se teatern. Jag är verkligen glad att jag fick se just den här uppsättningen av Figaros bröllop.

Jag var där en söndags eftermiddag i augusti, en het sommardag. Jag tänkte för mig själv: undrar hur varmt det är för sångarna på scenen? Fullt påklädda och i rörelse i timmar (föreställningen var tre timmar lång). I pausen, då man fick gå ut, såg jag dem vid sceningången, badande i svett. Vilken insats! Bara det är värd all vår beundran.