William Shakespeare 400 år senare

3809738-3x2-700x467

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

IMG_0797

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

William_Shakespeares_birthplace,_Stratford-upon-Avon_26l2007

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

normal

Globe_Thtr_0738

globe_theatre

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

6a00d83453698869e20162fd7be015970d

kopafbeelding2

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

william_shakesp

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

shakespeare_tomb_poem_engraving

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

IMG_0285

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Annonser

Spanien – den gåtfulla passionen

Dengåtfullapassionen

Jag har väldigt många böcker och jag köper hela tiden nya. Det är en av mina passioner: böcker. Ibland får jag frågan: har du läst alla dina böcker? Nej, svarar jag då. Frågeställaren skakar på huvudet och undrar vad det är för mening med att köpa böcker som inte läses. Jag försöker förklara.

Det finns två skäl till att jag medvetet inte har läst alla mina böcker: 1) Jag vill alltid vara säker på att det finns olästa böcker i bokhyllan så jag alltid har olästa bok att läsa. Det är en livförsäkring. 2) Varje bok har sin tid. Jag köper bara böcker som jag vet att jag verkligen vill läsa, men jag vet aldrig när det är rätt tid att läsa just den boken.

Varje bok har sin tid. Ibland läser jag den nyköpta boken på en gång, det är den bokens tid omedelbart. Ibland kan det dröja år innan bokens rätta tid kommer. Jag vet inte vad det är som avgör tidens längd men det är en naturlag hos mig som jag är bunden till lika mycket som till gravitationen eller annan naturlag som styr livet.

Plötsligt bara vet jag. Nu är det rätt tid. Den här boken till exempel: ”Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen” av Nathan Shachar (utgiven på Atlantis förlag). Den har stått i min bokhylla i nästan tjugo år, den utkom 1997 och jag köpte den på bokrean något år eller två efter. Jag har längtat efter att läsa den, tänkt på den, känt på den och sett fram emot att läsa den. Nu var rätt tid. Helt rätt tid.

1423145512464573

Jag vet inte varför det var rätt tid just nu, man jag har kommit in i en period då jag vill veta allt om Spanien. Spanien är ett av få länder i Europa som jag aldrig besökt, jag vet verkligen inte varför det blivit så, men nu längtar jag dit enormt mycket. Jag vet inte varför. Jag ser alla tv-program jag kommer över som handlar om Spanien (särskilt tack till Axess TV!) och letar böcker.

Den första boken jag ville läsa var självklart min egen, som väntat på mig i stillhet. ”Den gåtfulla passionen” blev mycket omskriven när den kom ut och Nathan Shachar fick priser för den, allt mycket välförtjänt. Det är en mycket bra bok och en utmärkt ingång i den spanska världen som i alla fall jag visste väldigt lite om. Boken finns numera i pocket och i den upplagan har författaren lagt till ett nytt kapitel (som jag inte läst).

Nathan Shachar har levt och arbetat som journalist i den spanska världen under många år, både i Spanien och i Latinamerika. Han skriver inlevelsefullt och initierat, jag blir lätt euforisk under läsningen, det är spännande på en nivå som egentligen känns overklig: jag upplever så tydligt att jag ökar min bildning på ett påtagligt sätt. Om så många saker. Jag kan inte släppa boken ifrån mig på samma sätt som när man läser en riktigt bra deckare.

spanien

Även om boken mest handlar om det vi kallar Spanien idag, dess historia och framväxt som nation, känns den ändå högaktuell på många sätt. Ur Spaniens, den iberiska halvöns, historia finns mycket att lära om vår tid. Som alltid med historien, det är sällan något nytt under solen.

Nathan Shachar började resa i Spanien under 1970-talet och har levt med och följt landets utveckling sedan dess. Han berättar om människor han möter, historiska och politiska skeenden, religionens betydelse (eller snarare icke-betydelse), integrationsfrågor, demokrati- och identitetsfrågor. Det finns mycket att känna igen för oss i vår tid och i vårt land.

Spanien.ashx

Under läsningens gång inser jag hur lite jag egentligen vet om Spanien trots att jag normalt brukar känna mig ganska allmänbildad, men Spanien är en vit fläcka på min karta. Både i verkligheten eftersom jag aldrig varit där, men också mentalt eftersom jag vet så lite. Under läsningens gång tänker jag att jag vill se allt som finns att se, men vart ska man börja?

Madrid? Barcelona? Andalusien? Mallorca? Var börjar man för att få en så säker känsla och erfarenhet som möjligt om vad som är Spanien och det typiskt spanska? Ingenstans inser jag när jag lägger ihop boken efter avslutad läsning. Ingenstans och överallt. Är det något som jag lärt mig av boken så är det att det inte finns något enhetligt Spanien, inte ett Spanien utan många.

Det vi kallar Spanien, nationalstaten Spanien, består i praktiken av en grupp, i mycket hög utsträckning, självständiga landsdelar som ser på sig själva utan att direkt identifiera sig som spanjorer. Man är valensare, katalonier, basker och mycket mer. Projektet Spanien är en chimär men ändå finns det.

Den här mångfalden och den djupt liggande, historiska oviljan från de respektive landsdelarna att erkänna sig själva som en del av Spanien, i betydelsen underställda Spanien och makten i Madrid, är ett av skälen till att det ofta uppstår mycket besvärliga politiska lägen i landet.

The_Spanish_Empire

Vid en av sina resor i Alicante upptäcker Nathan Shachar att varje liten del av landskapet har sin egen stolthet och identitet. Han frågar sitt spanska resesällskap Luci:

-Har varje fläck på kartan en egen nationalism?
-Även om det bara fanns en enda by i hela universum, sade Luci, där alla såg precis likadana ut och hade lika många kor, så skulle där snart utkristallisera sig stridande fraktioner.

Spanien är verkligen gåtfullt och passionerat. Jag vill ha mer av det. Mångfalden, spänningen och stoltheten är en del av fascinationen med Spanien. Till det kommer så klart klimatet, solen, maten, vinet, konsten, kulturen… ja, jag längtar verkligen till Spanien. Men vart ska jag resa först?

Boken finns att köpa begagnad på Bokbörsen och i pocketupplaga på Adlibris och på Bokus.

I tider av längtan efter bildning

ellen key

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

bild-3 kopia 11

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

5978b

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Träna sig i att uppskatta konst?

Henry_Meynell_Rheam_-_Sleeping_Beauty-550x350

För en tid sedan var det en vän till mig som uppgivet sa: ”Jag önskar att jag kunde lära mig att uppskatta konst. Jag förstår mig inte på konst även om jag kan tycka vissa konstverk är vackra att se på. Kan man lära sig att uppskatta och förstå sig på konst? I sådana fall, hur gör man?”

Hon lät nästan förtvivlad, eller i alla fall uppgiven. Till saken hör att hon är skolad sångerska och förstår sig på musik som konst alldeles utmärkt, men det hon menade var konst i bemärkelsen tavlor, skulpturer, ja, föreställande konst helt enkelt. Min första reaktion på frågan var förvåning.

Först och främst den instinktiva reaktionen: hur är det möjligt att INTE tycka om konst? Men det vet jag ju att inte alla gör. Den andra instinktiva reaktionen: tänk att någon kan LÄNGTA efter att förstå sig på och uppskatta konst. Att någon vill träna sig i att tycka om konst.

Vännen frågade mig: ”Hur lärde du dig att tycka om konst?” Jag tänkte efter länge och insåg till slut att jag inte kunde svara på frågan. Jag kunde inte komma på en tid INNAN jag tyckte om konst. Jag har alltid uppskattat konst på olika sätt, det har varit som ett livselixir för mig från början även om ingen någonsin uppmuntrade det eller visade vägen för mig när jag var barn.

Som jag skrivit om här tidigare på bloggen så blev Bengt Lagerqvist med Konstalmanackan en av mina första ciceroner. Barnböckernas illustrationer var också en av de allra första konstupplevelserna för mig. Annars har jag tagit mig fram själv, driven av en passion som brunnit inuti mig.

3977185074

Min väns fråga, om det går att träna sig i att uppskatta konst och hur gör man i sådana fall, fick mig att citera ur den brittiska författaren  Jeanette Wintersons bok ”Konst – Essäer om extas och smaklöshet” för henne. Boken utkom redan 1995 men utgavs inte på svenska förrän 2014 av förlaget Kabusa böcker. 19 år tog det vilket är helt ofattbart märkligt. Men nu finns den i alla fall tack och lov.

I den boken berättar Jeanette Winterson att hon som författare alltid varit passionerat förtjust i böcker och i det skrivna ordet, men aldrig förstått sig på konst i bemärkelsen bildkonst, och inte heller varit särskilt intresserad av att lära sig något om det.

04_Animula Vagula Blandula

Tills den dagen hon drabbas. I bokens första kapitel berättar hon hur hon är på besök i Amsterdam och strosar i ett vintrigt landskap längst kanalerna. Plötsligt får hon syn på en tavla i fönstret på ett litet galleri. Det är då hon drabbas. (Kuriosa: det känns som om Donna Tartts läste den här bokens inledning och genom den delvis inspirerades till sin senaste bok ”Steglitsan”, 2013.)

Jag vet inte om det var exakt den här tavlan, men i vilket fall som helst så var det en som liknar den här, som också är målad av samme konstnär, italienaren Massimo Rao. Här börjar Jeanette Wintersons färd in i bildkonstens värld. Hon vill lära sig mer, hon vill lära sig förstå och uppskatta konsten. Men hur gör man frågade hon sig själv. Samma fråga som min vän ställde till mig.

_75613988_75613987

Hon skriver: ”För många år sedan, då jag helt kort levde med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle bära mig åt för att lära mig något om vin. ‘Drick det’, sa han. Det är sant. Enda sättet att utveckla ett smaksinne är att utveckla ett smaksinne.”

Det var det här jag citerade för min vän. Jag tycker det är otroligt bra sagt. Så enkelt är det. Vill man träna sig i att förstå och uppskatta konst på ett djupare plan än att man tycker att en eller annan tavla är dekorativ eller vacker (vilket inte på något sätt är fel, man kan uppskatta konst på det sättet också, alla sätt är bra, men önskan från min vän – och författaren Jeanette Winterson – var att gå djupare, förbi det dekorativa och uppskatta även det som inte är vackert men som kanske har något att säga) måste man utsätta sig för konst. Igen och igen.

Och det gör Jeanette Winterson. Första kapitlet i boken handlar just om hennes strävan efter att förstå och uppskatta konst. Hon blir till och med lite besatt skulle man kunna säga. Det är ett kort men fantastiskt innehållsrikt kapitel om vad konst är och vad konsten gör med oss.

När jag började läsa boken kom jag först bara några sidor, sedan var jag tvungen att sluta läsa för jag kände hur mitt hjärta trycktes ihop som av en järnhand, av rörelse. Jag blev så tagen av att någon kunde sätt ord på vad jag känner inför konsten. Jag var tvungen att vänta månader med att fortsätta läsa boken. Den fick mig att känna mig mindre ensam i min passion, men det var samtidigt plågsamt att inse att det händer så sällan: att man stöter på en besläktad själ.

wintersonomslagx3

Jeanette Winterson skriver bland annat, en insikt som är högaktuell i vår tid:

”Naken kom jag till världen, men penseldrag täcker mig, språk lyfter mig, musik ger mig rytm. Konsten är min käpp och min stav, min viloplats och min sköld, och inte bara min, ty konsten utestänger ingen. Till och med de som blivit bestulna på konsten, av tyranni, av fattigdom, börjar utöva den igen. Om konsten inte hade funnits skulle i varje ögonblick någon börja skapa den igen, i sång, ur damm och lera, och även om artefakterna kan bli förstörda kan den energi som skapar dem inte förstöras.”

Längtar du efter att träna dig i att förstå och uppskatta konst? Börja med att läsa första kapitlet i Jeanette Wintersons bok så är du redan en bra bit på väg. Genom hennes väg in i konsten kan du få hjälp att hitta din väg. Och längst den vägen kommer du inte bara att finna konsten, du kommer också att finna dig själv.

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Berlinmuren: East Side Gallery

IMG_5380

Vart man sig i Berlin vänder dyker konsten upp, både i organiserad och i tillfällig form. Muren är ett både och. Den målade muren består av både organiserad och tillfällig konst eftersom nya målningar dyker upp ibland, om jag förstått det rätt. Konsten på muren är inte statisk.

Jag imponeras över hur staden Berlin tagit sin historia på allvar numera, istället för att sopa den under mattan. Berlinmuren, som till största del är riven nu, finns markerad i marken. Där muren sträckte sig finns idag två rader gatsten för att markera vart den gick.

På olika ställen i staden, jag såg det främst i forna Östberlin, finns gatstenar i guld utplacerade vid hus där det bodde människor som fängslades och sattes i koncentrationsläger. På stenarna står deras namn, födelse-och dödsårtal och vart de dog. Det är otroligt gripande.

IMG_5149

Även om det mesta av muren är rivet finns en sträckning av den kvar vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan öst och väst som vaktades av ryska och amerikanska soldater. Där är muren omringad av museum och minnesmärken av olika slag. Där har muren frusit i tiden som en evig påminnelse om hur det var.

Men längre åt öst, där har en lång sträckning av muren sparats och gjorts om till ett galleri: Berliner Mauer East Side Gallery. Här har konstnärer fått måla på den sidan av muren som var åt Östberlins håll. Här finns muren som ett minnesmärke, men inte fruset i tiden utan levande in i vår tid, som ett fortsatt samtal mellan historien och nuet.

IMG_5157

IMG_5161

Det är mäktigt att gå längst muren och se alla konstverken, vissa mer klassiska och andra mer som graffitikonst. Självklart finns flera målningar med typiska befrielsemotiv, som berättar om hur de fångna blev fria. Lite romantiserade kan man tycka.

IMG_5168

Men den brutala verkligheten låter inte vänta på sig. Här har någon målat murens CV till minne av alla som dött i sina försöka att besegra den. Då är det inte like enkelt att småle lite överseende, då blir det ett hårt grepp om hjärtat som vrider till.

Det är inte film, det är – var – verklighet. Det kan vara lätt att förväxla fiktion med verklighet så här många år, och många filmer, senare.

IMG_5176

IMG_5179

IMG_5182

IMG_5185

Bilderna berättar något, oftast allvarligt, men ibland på ett roligt och lättsamt sätt. Som den här Trabanten, den klassiska östeuropeiska bilen, som spränger muren med ett leende (kan man tycka). Nummerskylten är datumet då muren revs. Här är det inte Väst som intar Öst utan tvärtom.

IMG_5192

IMG_5194

Man glömmer tyvärr att den tyska kulturen var lika dominerade i Europa före världskrigen som den amerikanska är idag. Det kan vara svårt att förstå. Tyska var allas andraspråk, på samma sätt som engelskan är idag. Här ses tre tunga, tyska kulturpersonligheter som en påminnelse om den tyska kulturens fornstora dagar.

IMG_5197

IMG_5237

Politiken finns förstås också med, här ses Östtysklands siste ledare Erich Honecker, i kejsarskrud, och den ryske ledaren Michail Gorbatjov som inledde glasnost och  perestrojkan som ledde till både murens och Sovjetunionens fall – eller befrielse, hur man nu vill se det.

IMG_5212

Och så den numera ikoniska bilden som är målad efter ett berömt fotografi. Den ryske presidenten Leonid Brezjnev och Erich Honecker, kysser varandra.

IMG_5207

IMG_5208

Ibland är bilderna mer okomplicerade, som de här två. Allvarliga i sitt budskap om ofrihet att resa och se vad som finns bakom muren, men också med en tillförsikt och hemtrevlighet där man är, innesluten innanför en mur som är både ett hinder och ett skydd. Inte alla applåderade murens fall.

IMG_5222

Här ser vi bevis på att svenskar besöker Berlin. Staden är en enorm turistmagnet för oss svenskar och det har jag full förståelse för. Jag är en av dem.

IMG_5187

IMG_5241

IMG_5242

Det som gladde mig särskilt var att se att muren inte bara berättar om ett politiskt skeende som i vissa avseenden är över, utan också kommenterar dagens händelser och politiska lägen.

Det är som om East Side Gallery vill vara ett ”levande” bevis på att historien upprepar sig: att vi måste vara vaksamma, vi måste lära oss och vi måste förbättra oss som mänsklighet.

Om du besöker Berlin, missa inte East Side Galley. Det är vår plikt att komma ihåg.