”Från tsarer till folkkommissarier” heter en utställning som pågår just nu på Nationalmuseum (utlokaliserat till Konstakademin, Fredsgatan 12, medan originalbyggnaden renoveras) fram till den 11 januari 2015. Utställningen är en fortsättning, kan man säga, på den utställning som visades på Nationalmuseum hösten 2011, om den ryska konstnärsgruppen ”Peredvizjniki – banbrytare i ryskt måleri”.
Nu visas flera verk från tiden före och efter Peredvizjniki, som bildades 1870. Verken kommer alla från Ryska museet i St Petersburg och speglar Ryssland från tsartiden tidigt 1800-tal in i vår tid och Sovjetunionens konst på 1960-talet. Det gör den här utställningen annorlunda än den tidigare, annorlunda på ett både bra och ett mindre bra sätt.
Vad som är bra med utställningen är att man får se en bredare representation av ryska konstnärer och en komplexare bild av det ryska samhället och den ryska konsten. Här syns en liten tavla i rummet med den äldsta konsten,”Framtidsdrömmar” målad av Vasilij Maksimov (1844-1911) 1868. En liten, traditionell men fullständigt strålande målning som har ett fantastiskt inre ljus. Här blev jag stående länge.
Vad som är mindre bra med utställningen är att man får se en till synes väldigt tillrättalagd bild av det ryska samhället. Det är tydligen det ryska museet självt som valt ut målningarna som visas på Konstakademin. I den andra utställningen, Peredvizjniki, speglades en mer komplex bild av Ryssland. Här är det i första hand ett Ryssland som presenteras i blanka fyrfärgsmålningar, en idealbild och ett önsketänkande om landet och dess folk. Det har sina poänger det också men det rimmar ganska falskt till slut.
Men är man bara medveten om de förutsättningar som utställningen har, och ibland skrivs det tyvärr alltför tydligt i texterna vid målningarna, så kan man ändå se vad som inte förväntas synas. I målningen ”Den heliga jungfrun. Ömhet mot onda hjärtan” från 1914-15, av konstnären Kuzma Petrov-Vodkin (1878-1939) ser man en oro för tidernas tillstånd, en protest mot första världskriget. En madonna i en ikonliknande målning som visar kraftiga känslor genom sina lyfta händer är ett starkt budskap.
Mest besvärande är de stora monumentala målningar som i blanka, lysande, starka färger speglar ett Ryssland som antagligen aldrig har funnits annat än i drömmarna. Lite som det svenska samhället som målas upp hos Carl Larsson, Evert Taube och Astrid Lindgrens sagor. Kanske visste ryssarna då lika bra som vi gör idag att det ideala samhället som konsten målade fram var ett önsketänkande och en dröm, att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas, men som vi mår bra av att föreställa oss och drömma om.
Varför skulle ryssarna vara dummare än vi i det fallet? Men ändå är det svårt att ta till sig vissa av tavlorna, de är helt enkelt bara för mycket. Till exempel den här, ”Kolchosfest” målad 1937 av Arkadij Plastov (1893-1972). Här är allt så vackert och så festligt och alla ser så lyckliga och välmående ut, och Stalin hyllas som en gud på den röda banderollen. Alla mår så bra och ler sina breda leenden. Utom två.
Först ser jag den lilla pojken med dragspelet nere i vänstra hörnet. Hans ser mig rakt i ögonen med sammanbiten mun. Tro inte vad du ser, säger hans blick. Allt detta är ett skådespel, ingenting är sant, framtiden är mörk. Hans ansikte talar ett tydligt språk.
Sen är det den gamle mannen i mitten till höger, med det stora vita skägget. Han rynkar på ögonbrynen och avslöjar att han inte är med på spelet, charaden. En gammal man från förra generationen och en ung man från den kommande, de har sett och de ser. De är sanningsvittnen mitt i glammet.
Det är sådant som lyfter hela utställningen, men då måste man ge sig tid till att titta noga och försöka läsa tecknen.
Utställningen är full av minnesvärda konstverk, men allra mest intressant var det att ta del av de mer moderna verken, till exempel den här tavlan ”De första modedockorna i kvarteret” från 1961, målad av Jurij Pimenov (1903-1977) som finns representerad med tre konstverk på utställningen.
Här ses det nya, moderna Sovjetunionen som växer fram, de enorma betongblocken till bostäder, lerigt och opersonligt. Men mitt i all detta, tre färgglada till synes lyckliga unga kvinnor med hela livet framför sig. Hur deras liv till slut utvecklade sig vet vi inte, men här är drömmarna och förhoppningarna starka och levande. En annorlunda bild av det ryska samhället än vad vi är vana vid från den här tiden.
Mina fördomar om Ryssland och Sovjetunionen både bekräftas och dementeras under utställningen, här finns både den klassiska propagandan och den tillrättalagda bilden med allt man vill att vi ska tror om landet, och samtidigt det annorlunda och det mer sanna.
De två målningarna ovan är gjorda av Andrej Rjabusjkin (1861-1904). Den första tavlan heter ”Kyrkan” från 1903 och den andra ”Moskvaflicka från 1600-talet” också från 1903. De speglar både drömmen om Ryssland och osäkerheten om framtiden.
Utställningen är full av tavlor som väcker känslor och är verkligen värd ett besök. Jag tycker om Konstakademin som utställningslokal, det är tre rum i fil som visar en lagom mängd tavlor på ett lättillgängligt sätt, vilket gör att man inte tröttas lika fort och man tar tavlorna till sig mer fysiskt, man blir inte uppslukad av rummens höjd och rymd. Det blir mer intimt och personligt.
I samband med utställningen ges en vacker utställningskatalog ut på både svenska och engelska. Där presenteras alla verken, och konstnärerna. Mycket läsvärd.
Utställningen kändes först lite malplacerad med tanke på det politiska läget i förhållande till Ryssland idag, men utställningen har planerats i två år så det finns ingen tanke med det, och kanske är det så att nu när det ryska hotet börjar kännas på allvar igen då behöver vi lära oss mer om historien. På så sätt gör utställningen en viktig insats i folkbildningens tjänst.