Konstfacks julmarknad 2014

bild-53

I helgen är det Konstfacks julmarknad. En riktigt underbar upplevelse varje år. Studenterna på Konstfack ställer ut egenproducerade verk av alla slag som är till försäljning. Man blir aldrig besviken.

Det finns så mycket fantastisk kreativitet. Man får köa länge men det är det verkligen värt och när man väl är inne så är det mest gemytligt trångt.

bild-52

Idag och i morgon mellan klockan 10.00-18.00 är det öppet. Om du har möjlighet att besöka julmarknaden i morgon så tycker jag absolut att du ska ta chansen. Det kostar 10 kr i inträde men det är ju som hittat.

bild-55

bild-47

Ett av mina inköp var den här underbara tygkassen ”All girls are bad girls”. Dagens sanning! Kasse är gjord av channabianca.se det är också hon som är med på bilden. Det blir en härlig julklapp till en av tjejerna.

bild-51

bild-40

Min årliga affisch blev inte fåglar den här gången utan ett undervattenslandskap. Otroligt vacker och underbara färger. Gillar den väldigt mycket. Den är gjord av Tove Dreiman (tovedreiman.tumblr.com).

bild-39

bild-56

Så klart blev det en brosch också. Förra året en räv, i år en höna. Gjord i porslin av Amy Olofsson (www.highfiveglass.blogspot.se).

bild-46

Men man får också vara beredd på att bli lite skrämd och ibland till och med äcklad (som jag blev av de blodiga tampongerna som jag inte ens kunde förmå mig att ta kort på).

De här porslinsdockorna fascinerade mig otroligt mycket, hade svårt att slita blicken från dem. Men det var definitivt med blandade känslor. Skräckblandad förtjusning skulle jag nog kalla det. Det är en av de saker som gör ett besök på Konstfacks julmarknad så speciellt och härligt.

bild-45

bild-44

Här sitter Lina med assistent och säljer avokados av betong och äkta guld. Omöjliga att motstå så det blev ännu ett inköp. Vad gör man inte för att stödja unga, glada konstnärsstudenter!

bild-54

bild-57

Sist men inte minst, ett fantastiskt kort gjort av Hannah Waldron (www.hannahwaldron.co.uk) med en fågel inspirerad av japanska träsnitt. Omöjlig att gå förbi. Hannah är med på bilden och har även gjort de vackra sjalarna. Hoppas någon köper dem!

Ja, man kan göra underbara fynd på julmarknaden och det är sådan glädje och förväntan i luften när man kommer dit. Tack Konstfack och alla studenter för att ni ordnar detta varje år och gör oss andra konst- och kulturintresserade stockholmare glada och rikare på vackra ting.

Annonser

Frank Bowling, vem är Rachel?

bild-14

En regnig och grå novemberdag upptäckte jag att det finns ännu ett museum i Stockholm som har öppet på måndagar: Spritmuseum på Djurgården, diskret placerat mellan Liljevalchs och Nordiska museet. Tog spårvagnen ut på eftermiddagen för att äntligen se utställningen med Frank Bowling, Traingone.

Jag vet inte vad det var som fick mig att längta efter den här lilla utställningen, jag hade aldrig hört talas om Frank Bowling innan affischerna och annonserna började dyka upp i Stockholm. Kanske var det de ljusa, vackra färgerna i hans abstrakta målning som pryder affischerna, kanske var det ljuset och glädjen som förmedlades som en strimma hopp i det kompakta novembermörkret. I vilket fall som helst fick det mig att för första gången besöka Spritmuseum.

Utställningen är absolut värd ett besök, Frank Bowling är en konstnär vars konstverk väcker känslor. Positiva känslor. Det är precis vad man behöver i vintermörkret. Som en vitamininjektion. Helt rätt att ställa ut hans konst just nu.

Tavlan ovan heter Traingone, och har gett namn åt utställningen. Jag tycker om tavlan direkt när jag ser den men det är när jag vänder mig om för att gå in i nästa rum som det verkligen händer något.

bild-18x

bild-19x

bild-21

Då ser jag den här tavlan, Rachel III från 1989, och blir djupt gripen. Den är häpnadsväckande vacker. Självklart förstärks konstverkets lyster och skimmer av den guldmålade väggen som förstärker och kompletterar tavlans eget inre liv, men jag tror att den varit lika vacker även utan guldet (men jag är glad att det finns för det ökar upplevelsen av tavlan på ett underbart sätt).

Vem är Rachel? Vem är kvinnan som ger konstnären sådana sällsamma känslor att ett konstverk som detta kan skapas? Titta noga på närbilderna av tavlan. Självklart kan bilderna inte tävla med originalet, men det ger ändå en fingervisning. Det finns ett magiskt, sällsamt liv i tavlan som förmedlar en sådan ömhet och tillbedjan. Otroligt vackert.

bild-25

bild-26

bild-27

bild-22

Vem är Rachel? Det får vi inte veta, men på väggen mittemot finns Rachel I och Rachel II, också målade 1989. Vackra de också, men inte alls med samma inre lyster. Är det bara färgvalet som gör skillnad eller har det hänt något med Rachel, eller med Frank Bowling i tiden mellan målningarnas tillkomst?

De är målade samma år men jag antar att de är målade i den ordning siffrorna anger. Jag antar också att det är samma Rachel som stått som förebild för alla tre tavlorna, men något avgörande hände definitivt mellan tavla nummer II och III. Vad, Frank Bowling? Något mycket vackert måste det ha varit, något som kunde fylla dig med sådana fantastiska färger. Ett abstrakt måleri som talar i klartext. Ovanligt.

bild-16

bild-23

Frank Bowlings tavlor är monumentalt stora, i princip alla som är med på utställningen. Varje tavla inbjuder till tolkning och reflektion. Vid första anblicken ser de så enkla och lättgjorda ut, bara massor av lager av färg på varandra, men det är en chimär, en flyhänt illusion.

Varje tavla måste tagit enormt lång tid att göra, ingen färg har hamnat där den är av en slump, allt är väl genomtänkt och planerat. En känsla fångad i farten men gediget genomförd. Jag blir mer och mer imponerad.

bild-24

Men det är när jag kommer hit som jag börjar fundera på allvar kring hur konstnären arbetar. Kanske handlar det inte alltid om att han vill få fram en känsla enbart, kanske finns det mer att se? Jag står länge framför den här tavlan som heter Squashed Unicorn från 1983. Bilden gör den inte rättvisa, den måste ses i verkligheten. Men det är något med den som jag känner igen.

bild-15

bild-17

Jag går närmare och närmare och plötsligt ser jag det.

unicorn

Tavlan är i dialog med ett av medeltidens mest kända och uppskattade konstverk, Damen med enhörningen, gobelänger som finns på Cluny Museum i Paris. Det finns så mycket mer i varje tavla än man kan föreställa sig vid första anblicken. En njutning.

Frank-Bowling-i-Trainegone

Frank-Bowling-atelje

Vem är då Frank Bowling? Han föddes i dåvarande kolonin Brittiska Guyana 1934 och kom till London 1953, som det står i presentationen av utställningen på museets hemsida. Han delar sitt liv mellan London och New York.

Utställningen på Spritmuseum är den första större utställningen i Europa utanför Storbritannien. Jag vill verkligen veta mer om honom. Tummar länge på utställningskatalogen men väljer till slut att inte köpa den.

frank_bowling_-_traingone-gooding_mel-30409859-450006772-frntl

Ångrar mig direkt när jag kommer hem, beställer den på Bokus. Den finns också att köpa på Adlibris och CDON, och i museets shop förstås. Om du inte har möjlighet att besöka utställningen rekommenderar jag verkligen katalogen. Frank Bowling är en man som inspirerar och kanske, kanske ger boken svar på min brinnande fråga: vem är Rachel?

Utställningen pågår mellan 23 oktober 2014 och 6 april 2015.

Tennismatch genom tid & rum

444910013

Nu har jag läst klart den första bok, av sju, som jag köpte i samband med Stockholms litteraturfestival, Tiebreak av den mexikanske författaren Alvaro Enrigue. Hade inte hört talas om honom innan jag läste programmet för festivalen men bestämde mig för att gå och lyssna på samtalet mellan honom och Carina Burman ändå. Spännande med nya upptäckter tänkte jag.

tennis-jpg

Och så blev det. Först och främst var det ett mycket intressant och roligt samtal mellan de två författarna, det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men efter att ha lyssnat till Alvaro Enrigue berätta om sin nyutkomna bok på svenska, Tiebreak, blev jag sugen på att läsa den.

En central diskussion mellan författarna var huruvida boken Enrigue skrivit är en historisk bok eller inte. Den handlar om två verkliga, historiska personer; den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske poeten Francisco de Quevedo, båda verksamma under barockens 1500-tal. I boken spelar de tennis med varandra, men man vet att de aldrig någonsin träffades. Ändå tror man att boken är dokumentär när man läser.

Det går liksom inte att låta bli. Författaren blandar fiktion med historiskt korrekt material på ett så raffinerat sätt att man inte kan motstå att tro att det är på riktigt. Boken handlar om en duell, i form av en tennismatch, mellan konstnären och poeten, båda representanter för en epok i Europa som utgör brytpunkten mellan det gamla och det moderna.

1024px-Judith_Beheading_Holofernes-Caravaggio_(c.1598-9)

Konstnären Caravaggio representerar det nya och poeten Quevedo det gamla Europa, det som kommer att gå under. Parallellt med tennismatchen får vi lära känna dessa historisk personer och den spanska erövringen av Latinamerika, som flätas samman på ett mästerligt sätt både innehållsmässigt och litterärt. Imponerande.

Även om man vet att boken inte ska läsas dokumentärt är det svårt att låta bli. Två saker hände med mig när jag läste boken: 1) jag ville googla på allt för att ta reda på vad som verkligen har hänt och hur det gick till och vilka de här personerna egentligen är, man vill veta mer och mer, och 2) jag vill veta mer om Spanien som jag vet så lite om och Latinamerika så nu är det verkligen dags att läsa den bok jag haft så länge i min bokhylla:

37566

xxxx

Både Caravaggio och Quevedo framstår som ganska obehagliga personer, liksom hela tidsepoken barocken. Det är så svulstigt, köttigt och smutsigt som man föreställer sig att det ska vara. Boken innehåller några erotiska partier som först irriterade mig eftersom jag upplevde dem som effektsökeri, men efter ett tag insåg jag att det framför allt var de partierna i boken som fick mig att rent fysiskt känna den sunkiga odören från tidsepoken. De fyller sin funktion helt klart.

Bilden ovan är målad av Caravaggio och föreställer den grekiske guden Bacchus, men det är samtidigt ett självporträtt av den unge konstnären. Han använde ofta sig själv som modell i sina målningar.

quevedo_3

Den spanek poeten hade jag aldrig hört talas om innan så det blir till att googla runt och lära mer, men mest av allt vill jag lära mig mer om Spanien och koloniseringen av Latin- och Sydamerika. Alvaro Enrigue som själv är mexikan är så klart mycket kritisk till den historiska epoken men hans kritik är raffinerad. Det finns en kluvenhet i kritiken. Det ger mersmak att lära mer.

bild-165

I samtalet på litteraturfestivalen var Alvaro Enrigue väldigt noga med att betona att det inte är en historisk roman, och det är det inte, men den förmedlar en känsla för historien som gör att man verkligen vill veta hur det egentligen gick till (om det ens går att ta reda på med tanke på att ingen historiebeskrivning är neutral eller objektiv) och den förmedlar en känsla av att historien är viktigt för att förstå skeenden idag, och det vet vi ju att den är, men ändå skriver han i boken:

”Men allt det här känner vi redan till, vi som lever i en värld där det förflutna och det samtida är simultana, eftersom historien skrivs för att vi ska tro att A leder till B och därmed har betydelse. En värld utan gudar är en värld i historien, i historierna som den jag håller på att berätta: de tröstar med sin ordning.”

Tiebreak är en bok om konst, litteratur, politik, tennis och mycket mer, och ger enorm mersmak att få veta mer, och efter att jag lärt mig mer ska jag läsa den igen. Det händer mig inte ofta att jag, samtidigt som jag lägger en färdigläst bok ifrån mig, direkt får lust att läsa den från början igen. Det säger något om boken.

Första boken från litteraturfestivalen var helt klart en en hit. Finns att beställa på Adlibris och Bokus om man vill.

Interstellar, Rosetta & kometen

movie-interstellar-battle-hd-wallpapers-free-download-movie-images

En rymdhistoriskt världshändelse ägde rum idag. Rymdsonden Rosetta landande på en komet efter tio års jakt. Så här skriver Aftonbladet: ”Rosetta sköts upp av Europeiska rymdorganisationen (ESA) 2004. Den har i tio år jagat kometen P67 runt om i rymden. Igår skickade Rosetta ut sin sond Philae som i sin tur landade på kometens yta. Målet med uppdraget är att få svar på hur solsystemet för miljontals år sedan uppstod.”

För alla vetenskapsmän som sysslar med rymden och för alla oss science-fictions fans är det en spännande dag. Kanske kommer vi att komma sanningen lite närmare om jordens uppkomst tack vare den information som sonden kan skicka hem till jorden. Händelsen får mig osökt att komma och tänka på den amerikanska filmen Interstellar som jag var och såg i fredags när den hade premiär.

Interstellar

Interstellar är ett rymdepos. Inte så mycket science-fictions som man förväntade sig, inga rymdvarelser inom synhåll, men desto mer av rymden i sig själv. På något sätt är det ironiskt att de här två händelserna sammanfaller i tid; Interstellars premiär och Rosettas landning. De har diametralt olika utgångslägen även om de vid första anblicken kan tyckas handla om samma sak: att tar reda på mer om rymden och möjligheten till liv på andra planeter. Men sedan skiljer de sig år.

interstellar-banner

I Rosettas fall handlar det om att ta reda på hur jorden, existensen och livets villkor uppkom, vi söker svar på var vi kommer i från. I Interstellar handlar det om att rädda livet och existensen, ta reda på vart vi kan ta vägen för att överleva, människornas överkonsumtion har orsakat jordens långsamma förfall och nu håller mänskligheten på att dö ut. Några får i uppdrag att hitta en ny planet med möjlighet att leva på, där mänsklighetens historia kan gå vidare.

Egentligen är det tre historiska händelser som sammanfaller när jag tänker efter, alla tre kopplade till varandra. Idag meddelade också USA och Kina, de två ledande länder vad gäller utsläpp och miljöförgiftningar, det som i sin tur leder till jordens undergång (enligt filmen Interstellar och verklighetens forskare), att de kommer att ta ovanligt skarpa och kraftfulla tag mot klimatförstöringen.

Varför nu när de inte velat bry sig om larmrapporterna tidigare? Jo, nu börjar de känna av klimatförändringarna i sina respektive länder och det är ofattbart kostsamma erfarenheter både vad gäller spillda människoliv och förstörelse av land och rike. Pengarna dikterar villkoren, precis som i filmen. Fiktion och verklighet sammanfaller.

Men det är egentligen en chimär att det filmen berättar är fiktion, filmen (av alla sorter) har på gått och ont alltid varit en profetisk röst som ropar i öknen när det gäller stora förändringar i människornas livsvillkor på jorden. Vi har bara varit väldigt dåliga på att lyssna och dra lärdom.

bwP8bM9gE

Filmen Interstellar är ett långt epos över människans livsvillkor på både mikro- och makronivå. Det handlar om människans överlevnad, framförallt om mänsklighetens överlevnad i dubbel bemärkelse. Det är en mycket sevärd och tänkvärd film som bitvis går i ett ovanligt eftertänksamt och filosofiskt tempo som man inte är så van vid i filmer av det här slaget. Absolut klart sevärd som sagt!

Men en rolig sak är att det förstås finns människor som nu ägnar tid och kraft åt att hitta fel i filmen, alla ologiska luckor i handlingen och ovetenskapliga luckor i framställningen, som om DET var poängen med filmen, att presentera en exakt verklighet. Hur skulle det ens vara möjligt med tanke på att det är en film som utspelar sig i framtiden med skeenden som inte ens är möjliga i vår egen tid. Vad är då poängen med att sitta och räkna fel?

Det får mig att tänka på den polsk-amerikanske pianisten Arthur Rubinstein som var, enligt många, världens bäste konsertpianist under 1900-talet. Han berättade en gång att han genomfört en konsert och efteråt hade en åhörare och beundrare kommit fram till honom och tackat för den fantastiska konserten, men också påpekat att Rubenstein hade spelat fel på några ställen.

Rubensteins replik var: den som lyssnar på musik och noterar de små misstagen har inte förstått något om vad musik egentligen handlar om. Precis så är det med filmen Interstellar. Den som sitter och listar de små misstagen i handling och vetenskaplig framställning i filmen har inte förstått vad filmen egentligen handlar om.

Ryska önskedrömmar i fyrfärg

kqft4lv5qq7ub8mj7zay

Från tsarer till folkkommissarier” heter en utställning som pågår just nu på Nationalmuseum (utlokaliserat till Konstakademin, Fredsgatan 12, medan originalbyggnaden renoveras) fram till den 11 januari 2015. Utställningen är en fortsättning, kan man säga, på den utställning som visades på Nationalmuseum hösten 2011, om den ryska konstnärsgruppen ”Peredvizjniki – banbrytare i ryskt måleri”.

Nu visas flera verk från tiden före och efter Peredvizjniki, som bildades 1870. Verken kommer alla från Ryska museet i St Petersburg och speglar Ryssland från tsartiden tidigt 1800-tal in i vår tid och Sovjetunionens konst på 1960-talet. Det gör den här utställningen annorlunda än den tidigare, annorlunda på ett både bra och ett mindre bra sätt.

ryss11

Vad som är bra med utställningen är att man får se en bredare representation av ryska konstnärer och en komplexare bild av det ryska samhället och den ryska konsten. Här syns en liten tavla i rummet med den äldsta konsten,”Framtidsdrömmar” målad av Vasilij Maksimov (1844-1911) 1868. En liten, traditionell men fullständigt strålande målning som har ett fantastiskt inre ljus. Här blev jag stående länge.

ryss

Vad som är mindre bra med utställningen är att man får se en till synes väldigt tillrättalagd bild av det ryska samhället. Det är tydligen det ryska museet självt som valt ut målningarna som visas på Konstakademin. I den andra utställningen, Peredvizjniki, speglades en mer komplex bild av Ryssland. Här är det i första hand ett Ryssland som presenteras i blanka fyrfärgsmålningar, en idealbild och ett önsketänkande om landet och dess folk. Det har sina poänger det också men det rimmar ganska falskt till slut.

Men är man bara medveten om de förutsättningar som utställningen har, och ibland skrivs det tyvärr alltför tydligt i texterna vid målningarna, så kan man ändå se vad som inte förväntas synas. I målningen ”Den heliga jungfrun. Ömhet mot onda hjärtan” från 1914-15, av konstnären Kuzma Petrov-Vodkin (1878-1939) ser man en oro för tidernas tillstånd, en protest mot första världskriget. En madonna i en ikonliknande målning som visar kraftiga känslor genom sina lyfta händer är ett starkt  budskap.

ryss8

Mest besvärande är de stora monumentala målningar som i blanka, lysande, starka färger speglar ett Ryssland som antagligen aldrig har funnits annat än i drömmarna. Lite som det svenska samhället som målas upp hos Carl Larsson, Evert Taube och Astrid Lindgrens sagor. Kanske visste ryssarna då lika bra som vi gör idag att det ideala samhället som konsten målade fram var ett önsketänkande och en dröm, att det aldrig funnits och aldrig kommer att finnas, men som vi mår bra av att föreställa oss och drömma om.

Varför skulle ryssarna vara dummare än vi i det fallet? Men ändå är det svårt att ta till sig vissa av tavlorna, de är helt enkelt bara för mycket. Till exempel den här, ”Kolchosfest” målad 1937 av Arkadij Plastov (1893-1972). Här är allt så vackert och så festligt och alla ser så lyckliga och välmående ut, och Stalin hyllas som en gud på den röda banderollen. Alla mår så bra och ler sina breda leenden. Utom två.

Först ser jag den lilla pojken med dragspelet nere i vänstra hörnet. Hans ser mig rakt i ögonen med sammanbiten mun. Tro inte vad du ser, säger hans blick. Allt detta är ett skådespel, ingenting är sant, framtiden är mörk. Hans ansikte talar ett tydligt språk.

Sen är det den gamle mannen i mitten till höger, med det stora vita skägget. Han rynkar på ögonbrynen och avslöjar att han inte är med på spelet, charaden. En gammal man från förra generationen och en ung man från den kommande, de har sett och de ser. De är sanningsvittnen mitt i glammet.

Det är sådant som lyfter hela utställningen, men då måste man ge sig tid till att titta noga och försöka läsa tecknen.

ryss4

Utställningen är full av minnesvärda konstverk, men allra mest intressant var det att ta del av de mer moderna verken, till exempel den här tavlan ”De första modedockorna i kvarteret” från 1961, målad av Jurij Pimenov (1903-1977) som finns representerad med tre konstverk på utställningen.

Här ses det nya, moderna Sovjetunionen som växer fram, de enorma betongblocken till bostäder, lerigt och opersonligt. Men mitt i all detta, tre färgglada till synes lyckliga unga kvinnor med hela livet framför sig. Hur deras liv till slut utvecklade sig vet vi inte, men här är drömmarna och förhoppningarna starka och levande. En annorlunda bild av det ryska samhället än vad vi är vana vid från den här tiden.

ryss6

ryss7

Mina fördomar om Ryssland och Sovjetunionen både bekräftas och dementeras under utställningen, här finns både den klassiska propagandan och den tillrättalagda bilden med allt man vill att vi ska tror om landet, och samtidigt det annorlunda och det mer sanna.

De två målningarna ovan är gjorda av Andrej Rjabusjkin (1861-1904). Den första tavlan heter ”Kyrkan” från 1903 och den andra ”Moskvaflicka från 1600-talet” också från 1903. De speglar både drömmen om Ryssland och osäkerheten om framtiden.

ryss9

Utställningen är full av tavlor som väcker känslor och är verkligen värd ett besök. Jag tycker om Konstakademin som utställningslokal, det är tre rum i fil som visar en lagom mängd tavlor på ett lättillgängligt sätt, vilket gör att man inte tröttas lika fort och man tar tavlorna till sig mer fysiskt, man blir inte uppslukad av rummens höjd och rymd. Det blir mer intimt och personligt.

I samband med utställningen ges en vacker utställningskatalog ut på både svenska och engelska. Där presenteras alla verken,  och konstnärerna. Mycket läsvärd.

Utställningen kändes först lite malplacerad med tanke på det politiska läget i förhållande till Ryssland idag, men utställningen har planerats i två år så det finns ingen tanke med det, och kanske är det så att nu när det ryska hotet börjar kännas på allvar igen då behöver vi lära oss mer om historien. På så sätt gör utställningen en viktig insats i folkbildningens tjänst.

Star Wars-parad som försvann

Comicon-Gamex

Comic-con har kommit till Sverige. Comic-con är en årlig seriemässa som startade i San Diego, Kalifornien, USA, på 1970-talet.”Evenemanget var till en början ett konvent kring serietidningar, science fiction/fantasy, film, TV och annan populärkultur. På senare år har mässan vuxit till att innefatta andra relaterade områden som exempelvis TV-serier, film och datorspel”, skriver Wikipedia.

I Sverige har man de senaste fyra åren arrangerat en mässa för dataspel, Gamex, som man i år för första gången expanderat till en klassisk Comic-con mässa. För alla oss fans är det en dröm som går i uppfyllelse. I två dagar, av fyra möjliga, har jag hängt på mässan i Kista. Jag vet inte ensam där. Särskilt inte på lördagen. Jag skulle nog våga påstå redan nu att mässa är en succé.

bild-193

Även om den svenska mässan är en mindre variant av de stora Comic-con mässorna i världen så har man ändå lyckats få med alla ingredienserna. På mässgolvet mötte man kända och okända figurer, bland annat Startroopers från Star Wars som roade sig med att skrämmas, men mest med att bli fotograferade. Där fanns allt möjligt till försäljning, spel att spela, föredrag och filmvisning etc. En dröm som går i uppfyllelse för ett fan som jag, och tusentals andra.

bild-174

Det var en fantastisk upplevelse att se allt det engagemang som fanns i lokalen, all koncentration och all entusiasm. I första hand var det en mässa för dataspel, och det var flera nya spel som introducerades under helgen vilket bildade långa köer av tålmodiga människor som ville få en chans att prova dem. Både stora och mindre spel av alla sorter. I alla hörn satt ungdomar och spelade. Det var vackert att se på något sätt. Alla dessa späda nackar i full koncentration.

bild-175

Förutom spel fanns massor av försäljning av mer eller mindre galna prylar som kommer från programmen, spelen, serierna, filmerna; fantasy, manga, animé, sci-fi, äventyr, etc, etc. Man hade kunnat ruinera sig utan problem av allt som fanns att köpa på mässan. Att som gammal nörd plötsligt vara trendig och modern är definitivt en känsla som jag inte vant mig vid ännu.

Att ha älskat Sagan om ringen så länge, långt innan folk i allmänhet ens visste vad det var. Den första bok jag köpte på egen hand för egna pengar var Bilbo av JRR Tolkien. Den stora gröna boken symboliserar mitt första steg ut i världen som en fri och självständig individ. Eller Star Trek och mitt unga svärmeri för Dr Spock. Inget unikt längre, nu är man mainstream. Helt OK men lite oväntat.

bild-176

Det är ett av de starkaste minnena från mitt första besök på en Comic-con mässa, att här finns rum för alla och ingen tittar två gånger på någon, om det inte är för att beundra deras uppenbarelse förstås. Här får man verkligen komma som man är och alla tycks acceptera alla och ingen alkohol behövs för att glädjen och gemenskapen ska kunna delas. Det är underbart att sådana oaser finns för ungdomar och andra som vill våga vara sig själva.

bild-177

bild-179

bild-180

bild-181

Det är också roligt att se att tjejerna har en självklar plats på en mässa av det här slaget, och inte bara för de söta cosplay prylarna, smyckena, och annat som finna att köpa, utan också för att spelvärlden har öppnats upp mer och mer för tjejerna. I Sverige ökar fortfarande spelandet och det står framför allt tjejerna för. Visst finns det mycket att åtgärda fortfarande, men det är ändå en positiv förändring på gång.

bild-185

bild-191

Det är också fascinerade och uppmuntrande att se de korsbefruktningar som sker i den här världen, hur etablerad konst, så att säga, får en plats och öppnar upp för en nyfikenhet att veta mer. Ett exempel är ett avsnitt av Doctor Who där han reser till Vincent van Goghs tid, möter konstnären i ett av de bästa avsnitten i hela serien (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen), och där en tavla av van Gogh har en central plats.

Den tavlan finns sedan dess med på massor av prylar och väcker intresse för konstnären och hans konst. Är inte den en utmärkt kombination av så kallad populärkultur och ”finkultur”? Egentligen gillar jag inte den distinktionen mellan de olika konstyttringarna och som jag ser det håller gränserna på att luckras upp mer och mer. Konst som konst säger jag.

bild-190

Jag besökte mässan i Kista under två dagar, fredagen och lördagen. Under fredagen var det inte alls lika mycket folk så då kunde man verkligen se sig omkring ordentligt, men på lördagen var det galet mycket folk. Det har ju sina poänger det med, och många var utklädda så stämningen var hög. Till och med jag hade prinsessan Leia-frisyr för att smälta in i den annonserade Star Wars-paraden, som aldrig dök upp.

Det var en besvikelse. Vart tog den vägen? Inte kan man missa en hel parad? Vi letade efter den i över en timme och det var det fler som gjorde. Och inte fanns det någon att fråga heller, det fanns ingen mässpersonal på golvet som man kunde få information av. Det är det enda negativa jag har att säga om mässan: vart tog praten vägen och varför fanns det ingen personal att fråga?

Men mest av allt är jag lycklig över att få vara med om en resa till himmelriket för alla unga nördar som plötsligt befinner sig bland likar och kan njuta av sin passion fullt ut och bara bli beundrad för den och inget annat. Den här världen är en plats för glädje, vänskap och värme. Det är ingen överdrift, du kan fråga vem du vill som var där.

Mycket mer hände förstås under helgen och jag hoppas verkligen att mässan blir en tradition för jag vill mer än gärna uppleva den igen.