Marc Chagall – Love and Life

Jag hade också lyckan att upptäcka att en utställning med Marc Chagall (1887-1985) pågår i Rom just nu. Både Matisse och Chagall på samma resa, hur ofta händer det? Faktum är att jag aldrig varit på en utställning med Chagall förut. Jag hade chansen i St Petersburg för några år sedan men missade den. Den här gången hann jag med det.

Utställningen med Chagall var betydligt mer annonserad i Rom än utställningen med Matisse, det kan man ju fundera lite över hur det kommer sig. Utställningen heter Chagall Love and Life och pågår till den 26 juli.

Rom är ju en underbar men samtidigt lite lustig stad, att hitta fram till de inte så kända byggnaderna är inte lätt. Chiostro del Bramante, där den här utställningen finns, ligger vid den berömda Piazza Navona, som många kallar Roms hjärta.

Piazzan var det lätt att hitta till men sen var det inte lika enkelt att leta sig fram bland de små bakgatorna och alla byggnader som upplevs som staplade på varandra. Som tur är, är italienarna ett tålmodigt och hjälpsamt folk när det kommer till turisterna så det är enkelt att fråga sig fram.

Utställningen handlar om Marc Chagalls liv och kärlek, framför allt kärleken till hans första hustru Bella. Många av konstverken vittnar om att hans relation till Bella måste varit väldigt kärleksfull och lycklig. Hon dog tidigt av sjukdom och han sörjde henne djupt.

Med några snabba penseldrag får han fram det viktigaste i en relation: närhet, trygghet, spänning, åtrå, värme och bekräftelsen av varandra som människor och kärlekspar. Han gör det så till synes lätt och elegant men samtidigt berörande och innerligt. Man förstår att han upplevde vad som många skulle kalla äkta kärlek.

Marc Chagall förstod sig också på färgerna, hur de kan kombineras för att förstärka och komplettera varandra. Han målade på ett sätt som får färgerna och motiven att vibrera utan att det känns rörigt eller oroligt.

Det här citatet som satt uppsatt på väggen i utställningen (tillsammans med många andra citat) säger allt om hans relation och uppfattning av färgerna innersta väsen:

Man får känslan av att Chagall hade en fysisk relation till färgerna, och man inser att för honom – liksom för Matisse – är färgerna i sig själva en precis lika viktig komponent som motivet för en målning.

Färgen är inte underordnad motivet utan existerar med samma berättigande som motivet. Ja, ibland är det färgen som är motivet men utan att släppa greppet om formen. Det blir aldrig abstrakt även om det ibland kan upplevas så på håll, men kommer man närmare så ser man att det alltid finns en ordning och en berättelse i målningarna.

Om Bella i stor utsträckning står för kärleken i utställningen Love and Life så är det Marc Chagalls barndom och ungdom som står för livet, Life. Här kommer hans judiska uppväxt fram på ett tydligt sätt, och även här finns en stor kärlek till hans ursprung och historia, det judiska arvet.

Chagall föddes i Ryssland, det som idag är Vitryssland, och växte upp i en judisk miljö. Det var många konstverk på utställningen som vittnade om det, särskilt hans illustrationer till olika bibeltexter från det vi kallar Gamla testamentet. Här syns några av dem. Det finns en livsglädje och stolthet i bilderna som smittar av sig.

Men verkligheten tränger sig på även i konsten. Här illustreras på ett tydligt sätt hur den judiska förföljelsen var ständigt närvarande genom större eller mindre utbrott av pogromer. Dessa var ständigt återkommande i Ryssland och även Marc Chagall drabbades. Den här målningen talar sitt tydliga språk och heter ”Korsfästelse”.

Här stod jag länge och kände hur viktigt konsten är för att inte bara berätta något för oss betraktare, utan för att få oss att känna i våra egna kroppar, med våra egna sinnen. Att se den här tavlan i verkligheten var rent fysiskt plågsamt samtidigt som den är så vacker.

Förutom att Marc Chagall illustrerade många bibeltexter målade han också bilder till La Fontaineʼs fabler. Det finns med flera på utställningen och den här målningen tyckte jag var extra vacker.

Det var tyvärr inte tillåtet att fotografera på utställningen men som ett litet plåster på såret ville man i alla fall erbjuda något. Här hade man klippt ut figurer ur centrala verk på utställningen och hängt upp dem i ett rum , och satt dem som magneter på en tavla. Sedan fick man arrangera figurerna som man ville och ta en selfie tillsammans med dem.

En kul idé, särskilt om man har med barn på utställningen, men ändå inte en tillräckligt tillfredsställande ersättning för den tråkiga vanan att förbjuda fotografering på utställningarna. Har de inte hört talas om sociala medier och all den gratisreklam de erbjuder?

I vilket fall som helst är det en vacker och tankeväckande utställning och jag är glad att jag tog mig tid att besöka den. Marc Chagall har en alldeles särskild plats i konsthistorien som han definitivt förtjänar.

Unik Matisse Arabesque i Rom

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Etnografiska: Japan äger rum

Någon har sagt att om man bara ser ut som man gör hela livet, utan att göra några förändringar i sitt utseende, kommer man minst en gång i livet vara högsta mode. Alla trender kommer och går. Det gäller även för museum.

Etnografiska museet på Djurgården i Stockholm som haft Japan som ett av sina fokusområden under hela sin existens (vad jag vet) är just nu högsta mode. Just nu sveper en Japanvåg över västvärlden, och har gjort det en längre tid, och det ger effekt även på ett museum.

Etnografiska har just nu en utställning som heter Japan äger rum. Den består i första hand av japanska dockor av alla de slag, men också av japanska förpackningar, bilder och arkitektur. Det handlar om rum på flera nivåer.

Dockorna kommer både från museets egna samlingar och från människor som lånat ut sina dockor, samlare av alla sorter och åldrar. När budet gick ut att museet ville låna privatpersoners dockor för ett halvår minst insåg man att det fanns de som inte kunde tänka sig att vara ifrån sina dockor så länge.

Det löste man genom att låta dem komma och bli fotograferade med sina dockor, och de bilderna hänger nu på väggarna runt montrarna fyllda av dockor. En genialisk lösning som ger mervärde till den lilla utställningen, både för att det är vackra och kärleksfulla bilder men också för att de symbolisera den passion som dockorna ger upphov till.

Det är verkligen något speciellt med de japanska dockorna, de är vackra att se på, många är gjorda för att leka med, men många har också ceremoniella betydelser. De lever sina liv i många dimensioner. Och de är djupt älskade och betydelsebärande.

Jag tycker bäst om de gamla dockorna som trots sin stelhet och enkelhet i uttryck ger en fördjupad bild av det japanska livet. Det okända och fantasieggande. De är välgjorda som dyrbara smycken.

Men jag uppskattar också de nya dockorna, de som kommer från olika TV-serier, animé, och mangaböcker. De är inte bara för barn som man skulle kunna tro, de japanska berättelserna har ofta flera djup så de även tilltalar vuxna med öppet sinne.

Men ibland reagera man trots allt, särskilt när den välkända girlpowern ska demonstreras, då kan det definitivt gå över styr, som i den här dockan som är delvis människa och delvis vapen. Men i fantasin är allt möjligt.

Den andra delen av utställningen handlar om förpackningar. Japaner är mästare på att göra den mest oansenliga matsäck eller present till ett litet mästerverk. Man njuter av att se enkla förpackningar för livets nödtorft upphöjt till njutning.

Och så mitt i alltihop, allt det färgglada och till synes barnsliga, dyker det klassiskt japanska upp. Stilrent, enkelt och mycket mycket vackert. Det är något väldigt speciellt med den japanska estetiken.

Studenter på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, har fått bidra med olika arkitektoniska lösningar: när blir en kub ett rum? och det finns modeller och skisser att ta del av på utställningen, alla inspirerade av den japanska arkitekturen. Det gör definitivt utställningen mer intressant när tid och rum knyts ihop.

Det är en mycket vacker och intressant utställning som på en liten yta berättar mycket om Japan och den fascination vi har i Sverige, och större delen av västvärlden, för landet och dess kultur.

Etnografiska museet har hittat sig själv mitt i händelsernas centrum och är just nu högsta mode. Håller man bara ut så kan det hända, inte bara en gång utan kanske till och mer fler gånger, även i ett museums levnad.

Sist men inte minst, man kan inte lämna Etnografiska museet utan att ta en liten sväng förbi det lilla tehuset upp på kullen. I år är det 25 år sedan det nya ( ett äldre fanns tidigare men brann ned) byggdes och det har man firat genom att man renoverat det under våren och det kommer att uppmärksammas under hela det kommande året.

Den som har vägarna förbi, missa inte!

Ylva Ogland utmanar i blodrött

Jag skulle tro att det är första gången jag tvingar mig själv att se en utställning. Jag har sett reklamen för Ylva Oglands utställning ”Hon i fyra akter” på Bonniers konsthall i Stockholm i flera veckor, jag har läst recensioner, både de som gör tummen upp och de som gör tummen ned. Jag har inte känt någon som helst dragning att gå och se den.

Varför inte? Varför har jag känt ett sådant inre motstånd, en ovilja, ett nej tack? Jag vet inte. Det har varit något med rapporterna om barnafödslar, blod, döda pappor som knarkat ihjäl sig, moderkakor och navelsträngar.

Och en konstnär som arbetar med sina verk mitt i utställningen men utan att interagera med besökarna utan iklädd i en ansiktsmask för att skapa avstånd till betraktarna. Varje rapport från utställningen, varje bild jag sett har ökat gapet och motståndet. Jag vill inte.

Ändå går jag dit. Jag måste. Jag känner ett moraliskt ansvar, ett nödvändigt ställningstagande. För vad? För rätten att skapa utifrån kroppens erfarenheter, kroppens vara och längtan. Rätten att utgå från det ”lilla” livet som samtidigt är det största tänkbara livet: barn som föds, föräldrar som dör. Finns det några större händelser i livet, som vänder livet upp och ned för en människa?

Jag måste se den också för att utmana mig själv. Varför vill jag inte se min egen kropps erfarenheter förmedlade genom konsten? Varför vill jag inte påminnas om blodet, smärtan, sorgen, förlusten, obehaget? Det måste jag ta reda på. Varför tvekar jag?

Den röda tråden i Ylva Oglands utställning är den röda färgen. Blodrött. Det första jag ser, som verkligen får mig att stanna upp och reflektera är den röda väggen med Ylva Oglands pappas resa mot döden. Jag ser vackra vallmo, både utslagna och i torkad knoppform, det drar mina blickar till sig.

Inte förrän jag kommer riktigt nära ser jag att det är opium. Knark. Det stämningsfulla ljuset är till för att värma knarket innan det injekteras. Det vackra är dödens ingång. Jag känner ett visst obehag med kan ändå hålla det ifrån mig, tills jag upptäcker vad de små vita detaljerna är.

Tänder. Plötsligt blir hela skeendet så brutalt. En pappa som långsam skjuter sig själv till döds med sprutor. Tänder som lossnar i en rutten kropp. På håll ser allt vackert ut, på nära håll blir man illamående. Man drabbas.

Det tar lång tid för Ylva Oglands pappa att dö, men i slutet av dödens väg syns ljuset runt hörnet och på den näst sista bilden ser man att pappan – och kanske även Ylva – har fått frid. Döden kan också vara en slags befrielse.

Det som mest av allt fått mig att tveka inför ett besök på utställning har varit bilderna på hur Ylva Ogland sittande på huk föder sina två döttrar. Det har känts för påträngande, personligt, utmanande och kanske till och med spektakulärt. Ett publikfrieri på något sätt. Naket, utlämnande och blodigt.

Men när jag kommer in i rummet där installationen finns fylls jag med lycka. Det är så vackert. Ylva Ogland har målat sina födslar i massor av varianter, mer eller mindre varandras kopior men ändå är varje tavla unik på något sätt. Stora tavlor som ställts upp på stafflier i en stor fyrkant med tavlorna vända inåt.

Det betyder att man kommer nära, men ändå inte ändå inpå, man kan inte gå emellan in i mitten. Man ser som i ett nyckelhål mellan stafflierna, man anar. Det är allt annat än spektakulärt, det är värdigt, vackert och gripande. Man är mitt i händelsernas centrum men ändå långt från kropparnas symbios. Det är riktigt, riktigt bra gjort.

Och efter den befriande upplevelsen känns det helt självklart att stå öga mot öga med Xenias och Sibyllas källa, de stora moderkakorna som fyller en hel vägg. Livets ursprung, döttrarnas ursprung. Utan moderkakan och navelsträngen inget liv. Vi vet det men vi talar sällan om det och vi ser det sällan i konsten.

Men om man vill ser man det: hos Hilma av Klint, hos Louise Bourgeois. Och nu, i klartext, i versaler, hos Ylva Ogland.

Även om blodets röda färg har varit en gemensam länk mellan liv och död i utställningen finns det också ett rum med grått. Det är Ylva Oglands parallella universum. Det är en stillsam, kanske aningen skrämmande, stämning i rummet. Livet i svart/vitt. Dröm eller verklighet?

Konstnären finns inte på plats för att besvara våra frågor genom sin blotta närvaro. Däremot finns hon närvarande, livs levande i sin konst på utställningen. Jag lämnar utställningen utmanad och omtumlad.

Jag ser inte den självklara länken mellan hennes barns födslar och hennes pappas utdragna död, det känns lite disparat, men samtidigt förstår jag att de tillsammans utgör en slags början och slut i Ylva Oglands eget liv och hon själv finns där, mitt emellan med mycket liv ännu olevt. Nya rum och akter kommer att läggas till hennes livs teater. Det som känns oklart idag kommer troligtvis att läggas tillrätta en dag.

För övrigt var första gången jag besökte Bonniers konsthall. Jag uppskattade den mycket. Ett konstverk i sig självt.

Charles Swanns värld har flytt

Den franske författaren Marcel Prousts (1871-1922) romansviten ”På spaning efter den tid som flytt” består av sju delar och utgavs mellan åren 1913-1927. I min bokhylla har raden av böcker stått i kanske tio år. Jag köpte hela sviten i ett paket, på bokrean ett år för länge sedan, och tänkte att en dag kommer jag att vara redo.

Nu är jag redo. Nu är det dags. Nu känns det relevant att minnas.

Det böcker jag köpte är i pocket och utgavs av Albert Bonnier förlag 2005 (första gången 1993). Översättningen är gjord av Gunnel Vallquist och är en uppdatering av den första översättning hon gjorde redan 1964 och framåt. Romansvitens sammanlagda antal sidor är cirka 4000. Ett monumentalt verk helt klart.

Den första delen heter Swanns värld och jag undrar hur många det är som bara läst den delen och sedan struntat i resten av serien. Antagligen ganska många. Det är ingen enkel bok även om den inte heller på något sätt är svår. Innehållet är lättillgängligt men formen kräver en hel del av läsaren.

Jag har inte läst James Joyces Odysseus ännu (återigen en bok som står på mognad i bokhyllan) men plötsligt inser jag på vilket sätt den är skriven. Jag förstår att det finns en gemensam nämnare mellan de här två författarna (och även Robert Musils Mannen utan egenskaper lär jag mig när jag läser på). De tillhör 1900-talets främsta litterära modernister.

Vari det moderna består har säkert många definitioner men det som präglar Swanns värld (och jag antar de andra böckerna också) är sättet att skriva, det är som om författaren glömmer bort att andas. Hela berättelsen är skriven som i ett enda långt andetag där författarens associationer under skrivandets gång får löpa fritt över tid och rum.

Jag gillar det men det kräver att man låter det ta tid – och att man dricker mycket te under tiden. Det är ju självklart en skämtsam alludering på bokens mest citerade och återberättade passage, nämligen den om Madeleinekakan som författaren bjuds på som vuxen, och där smaken av kakan slungar honom tillbaka i tiden till hans barndom då han fick bitar av kakan doppad i lindblomste.

Där tar boken i princip sin början, och sedan rinner berättelsen på i en makalös takt.

Del ett i På spaning efter den tid som flytt handlar i första hand om berättarens barndom, den lägger grunden (som jag har förstått det) för böckerna som kommer efter. I Swanns värld presenteras också den världsvane, elegante mannen Charles Swann, en person som kommer att fortsätta att vara betydelsefull i kommande böcker.

Romansviten bygger på många sätt på Marcel Proust eget liv, han hämtar mycket inspiration från både sig själv och de människor han möter genom livet. Men det är ingen nyckelroman var han noga med att påpeka själv, men att han själv är förebilden till berättaren i romanen är det ingen tvekan om.

Inte heller att många av de personer han skriver om har verkliga förebilder om än med andra namn. Huvudpersonen, vid sidan av berättaren själv, i Swanns värld är Charles Swann. Enligt litteraturforskningen är den personen sammansatt av två verkliga personer, en av dem är Charles Ephrussi, en välkänd konstmecenat i slutet av 1800-talets Paris.

Charles Ephrussi är också mannen som köper de 264 netsuker som har huvudrollen i boken Haren med bärnstensögonen av Edmund de Vaal som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Marcel Proust var vän och medarbetare till Charles Ephrussi och parallellerna mellan den verklige och den fiktive Charles är många.

På Renoirs välbekanta målning ses Charles Ephrussi uppe i högra hörnet i den höga svarta hatten. Hans ättling, Edward de Vaal, själv har svårt att hålla isär de två Charles så det må vara förlåtet att alla vi andra blandar ihop dem också.

Men även om Charles Swann, och hans olyckliga kärlek till Odette de Crécy, är navet som berättelsen kretsar kring i romanen Swanns värld är det ändå tidsandan som är det verkliga centrum i verket.

Det är en märklig känsla att snurras in i det franska 1800-talets salonger och societetsliv, att vandra på den franska landsbygden tillsammans med berättaren och hans familj och anställda, att lära känna borgerlighetens och adeln överflödande liv där ingen behöver arbeta utan roar sig mest hela dagarna.

Det är verkligen en tid som flytt. Men det är en spännande tid och jag ser fram emot att läsa de resterande delarna i romansviten. Vad som också är modernt, förutom den speciella modernistiska berättarstilen, och som måste ha förvånat den samtida läsaren (om det inte är jag som har fördomar) är med vilken öppenhjärtlighet Marcel Prout skriver: om kärlekens vedermödor, homosexualitet, onani etc.

Det som förvånar mig som nutida läsare är att inte en enda kvinna i Swanns värld framställs på ett sympatiskt sätt. Den enda kvinna som vinner berättarens gunst är hans älskade mamma och hon lyfts istället till skyarna som den heligaste av dem alla, den enda fläckfria och syndfria. Det är onekligen mycket tröttsamt.

Antingen är det en del av tidsandan och det återstår att se om den förändras i de resterande sex böckerna, eller också är det författarens eget förhållningssätt till kvinnor. Som sagt, det återstår att se hur det utvecklas, men så här långt är det det enda som gett läsningen av Swanns värld en fadd eftersmak.

I allt annat är det än så länge ren förtjusning.

Hilding Linnqvist reser i Italien

”På resa, det är enkelt – men också mångtydigt! Jag är på resa och jag vill fortsätta min resa. Jag befinner mig ständigt på resa. I världen, i mitt eget land – ja, i min egen kammare! Jag reser i min inbillning – i nattlig klarhet, i mina dagdrömmar och i fullaste solljus.”

Ja, så skriver konstnären Hilding Linnqvist (1891-1984) och det har satts som motto för den nya utställningen på Marabouparken. Utställningen heter Italienska vyer och visar framför allt skisser och akvareller ur Hilding Linnqvists konstarkiv.

Ungefär en gång i kvartalet byter man ut konsten i det rum på Marabouparkens konsthall som är tillägnat Hilding Linnqvist. Här förvaltas konstnärens efterlämnade konst, skisser och rekvisita, och man visar upp en liten del i taget utifrån olika teman.

Det är ett väldigt behagligt sätt att visa upp hans konst, ett enda rum och ett tema i taget som byts ut upp till fyra gånger per år. Alldeles lagom när man har en liten stund över och har vägarna förbi Sundbyberg.

Hilding Linnqvist hade en ateljé i Italien vid Gardasjön. Han var där första gången 1947 då han besökte sin blivande svärmors villa och det var också i hennes hus det byggdes en ateljé till honom, under sent 1960-tal.

Det är lätt att se att Hilding Linnqvist tyckte om Italien. På den lilla utställningen finns många skisser som visar folklivet i Italien men framför allt är det skisser med interiörer och exteriörer från villan vid Gardasjön.

Det intressanta med skisserna, de flesta av dem är inte fullbordade, är att man ser hur han arbetade fram sina konstverk. När han målar akvareller ser man hur han skissar kraftigt med blyerts först och sedan målar med tjock akvarellfärg.

Det är som om han målar olja med akvarell. Det ger en säregen prägel åt hans konst och jag tror det är en av hemligheterna med hans tavlor. De har akvarellens lätthet men oljemålningens tyngd på samma gång.

Det jag också uppskattar är att han låter blyertsstrecken vara kvar, de lyser igenom färgen om man går nära och tittar. Det skapar också liv och rörelse i bilden.

Det är ett vackert rum som används till de små utställningarna med Hilding Linnqvist, det utnyttjas väl. Extra anmärkningsvärt den här gången är att konstverken är ackompanjerade av klassisk italiensk musik. Som om man var på en av de välbesökta operaföreställningarna som ges runt Gardasjön.

Absolut en stämningshöjare och inte alls distraherande som det hade kunnat bli. En kort stund kan man drömma sig bort till Italien, och det speciella ljuset i tavlorna vittnar om det ljus som finns i Italien, eller snarare runt Medelhavet. Varmt och inbjudande.

Men som alltid finns det en tavla på utställningen som drar min uppmärksamhet till sig på ett särskilt sätt. Utan tvekan är det meningen att jag ska dras till den, den hänger i det direkta blickfånget när man kommer in i rummet och den är belyst med en mjuk belysning som förhöjer dess eget inre ljus.

Här står man framför Italien utan tvekan, och här står man också inför det som gör Hilding Linnqvist till en så uppskattad och älskad konstnär. Den här tavlan är den enda i rummet som är målad i olja, det ger den också en särskild lyster som gör att man lägger märke till den.

Vad är det då man älskar med Hilding Linnqvist? Jag skulle säga att det dels beror på det mjuka anslaget i både själva målningen, tekniken, och i själva motivet.

Det naivistiska och glada uttrycket i hans konst förmedlar en oförställd, till synes barnslig, övertygelse om att livet är gott och värt att leva. Det är smittande och upplivande.

Sen är det ju färgerna som gör det också, de enormt vackra färgerna målade med sådan lätthet och i sådana lyckliga kombinationer. I den här vackra tavlan är det de oranga fönsterluckorna som förhöjer värdet på de mjukt rosa, gula, gröna och blå färgerna.

Hilding Linnqvist hade en underbar känsla för hur färgerna förstärker och bejakar varandra. Man blir lycklig av hans konst, det tror jag är den främsta hemligheten med hans konst. Det är stort.