Henri Matisse museum – äntligen!

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

IMG_2319

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Matissemuseum

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

IMG_2323

IMG_2347

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

IMG_2962

Regina

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

art1

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

not-identified

239569648

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

matisse-1

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

550-matisse-palette

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

970-d

303eafbd77b40ba8572df0877be45ff5

wpb355e8a8_05_06

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

b47e9e90699ee89b4fe17302a593bd70

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Annonser

Unik Matisse Arabesque i Rom

IMG_2161

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

IMG_2142

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

matisse1791

image-2 kopia

Matisse-Zorah-sulla-terrazza

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

moorish

matisse-8

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

15-Henri-Matisse-Due-donne-1050x700

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

08-Mattonella-con-decori-policromi

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

dsc_0594

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

AGN_027

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

matisse2

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

de2a6aad861355b5e9b6ec77cb4fc32b

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Avundsjuk på Florian Illies 1913

florian-illies-BM-Kultur-Berlin

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

florian-illies-1913-der-sommer-des-jahrhunder-L-Mk9P4A

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

matisse-picasso

m&p

picasso_matisse-500x309

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

friedländer_kafka

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

1671cd906f754de3692f4d81e494ffe7_large

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

mona-lisa

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

9789113056517_200

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!

Matisse, découpagen och Gud

large-bathers-1900

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

bild

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

handpainted-oil-painting-Reproduction-on-Canvas-Henri-font-b-Matisse-b-font-The-font-b-Dance

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

matissejazzcodomas

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

1138609767_large-image_matisse256lg

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!

Matisseeleven som ”vinner” är…

w11

Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg visas just nu en utställning på Waldemarsudde som heter Inspiration Matisse! Där visas de skandinaviska konstnärer som utbildade sig på Akademi Matisse i Paris, i början av 1900-talet. Många av de idag mest kända svenska modernister, till exempel Isaac Grunewald och Sigrid Hjertén, var några av dem.

Utställningen på Waldemarsudde visar tydligt hur eleverna influerats av Henri Matisse men det är också tydligt att de gick sina egna vägar och fann sina egna uttryck. Matisse själv gillade inte imitatörer och det kan man inte påstå att någon av de som finns med på utställningen är. Men var det då någon som, enligt mig, närmade sig Matisse storhet?

w16

Ja, visst finns det mycket att säga om just till exempel Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som var och en är fantastiska konstnärer, och de mest kända av dem idag. Här kan man verkligen se inspiration av Matisse i färgspråket, i formerna och i avsaknaden av centralperspektiv, bilderna är tvådimensionella. Typiska drag i en målning av Matisse. Men det är något i de svenska målningarna som saknas.

Det är känslan. Deras konst är fantastisk på sitt sätt, men den fångar inte in det som är unikt för Matisse: känslan. Den här känslan har Matisse själv definierat. Han ville att hans konst skulle förmedla lyx, lugn och vällust. Det förmedlar inte de svenska konstnärerna, förutom en: Einar Jolin (1890-1976).

w10

Einar Jolin är den av konstnärerna på utställningen som kommer närmast den här känslan. Hans tavlor har en inre lyster som drar blickarna till sig och som förmedlar ett lugn och en känsla av harmoni. Man bli glad, ja till och med lycklig, av att se hans konst. Här möter hans konst Matisse och Einar Jolin blir utställningens ”vinnare” om jag får bestämma.

Nu är förstås inte tanken att någon ska ”vinna” men det är ändå intressant att se vem man själv upplever kommer närmast Matisse i sitt skapande, och enligt mig är det Einar Jolin. Inte för att hans konst liknar Matisse i övrigt, han har inte alls samma form, linjeteckning och samma kraft i färgerna. Men han har den ”rätta” känslan.

Det syns i konstverket ovan, ”Jenny Hasselqvist” från 1916-26. Den här målningen vann över mig på knockout. Den är helt självlysande och färgsättningen är magnifik. Bara den här tavlan är värd en tur till Waldemarsudde.

w13

Han målade med så mjuka, vackra, självlysande färger och det gör mig lycklig och det är vad som gör honom till min vinnare. Den här målningen föreställer Einar Jolins far. Man kan nästa rent fysiskt känna kärleken han kände för sin far, den strömmar ut ur tavlan. Den är underbar.

w7

Även om Einar Jolin var känd, och väldigt populär, som porträttmålare så kommer hans känsla fram även i andra motiv. Här ses ”Utsikt över Riddarholmen”, från 1914, där Stockholm strålar i all sin glans. En älskad stad, helt klart. Allt han rör vid blir till kärleksförklaringar. Det är en unik förmåga och Einar Jolin är värd all vår beundran och respekt för det.

Trots att man ser en mer eller mindre tydlig influens av Matisse i hans elevers konst är det bestående intrycket på utställningen, som sagt tidigare, att alla eleverna ändå står på egna ben. Men ett citat, som finns med på utställningen, av Isaac Grûnewald visar med all tydlighet vilket starkt intryck den franske målaren gjorde på de svenska eleverna. Så här skriver han efter sitt första möte med Henri Matisse konst:

”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet. Mina nyförvärvade vänner, impressionisterna, förbleknade, smulades sönder, torkade bort,. Alla de regler, jag förut lärt och använt, voro slopade, alla de lagar, jag förut trott okränkbara, voro upphävda. Perspektiv och djuppåverkan genom valörer, alla sådana saker som man fått slita med i åratal voro obefintliga. Det är ett helt nytt språk som ljöd ur dessa dukar.”

Matisse elever står på egna ben

MOMA 08 Henri Matisse The Red Studio

Prins Eugens Waldemarsudde har just öppnat vad som troligtvis kommer att bli en publikdragande utställning och som heter ”Inspiration Matisse!” Utställningen består av konst av den skandinaviska modernismens pionjärer, från tidigt 1900-tal, framför allt från Sverige och Norge.

Under några år ledde den franske konstnären Henri Matisse en fri konstskola, kallad Academié Matisse, i Paris, finansierad av amerikanska konstälskare. Akademin var bara i funktion under några få år, 1908-1911, men hann under den korta tiden betyda enormt mycket för cirka 100 unga konstnärer från Europa, USA och Ryssland. Cirka 40 stycken av dessa elever kom från Skandinavien.

w1

En av dessa var Isaac Grünewald som målat detta konstverk kallat ”I fantasins värld”, från 1915. Han var en av Matisse favoriter, av de unga elever som kom till hans akademi. Isaac Grünewald, tillsammans med de andra skandinaviska konstnärerna på skolan, blev oerhört imponerade av Henri Matisse och de tog alla intryck av honom i sin konst.

Men Matisse ville inte ha imitatörer, han ville att alla skulle hitta sin egen stil, sitt eget personliga uttryck, inte bara kopiera honom. Det finns flera aspekter som gör Matisse konst unik och speciell och enkelt kan man sammanfatta det i att det handlar om; formen, färgerna, det dekorativa, det tvådimensionella perspektivet (där man inte längre tar hänsyn till centralperspektivet), och känslan.

w6

Efter att ha tagit del av utställningens 170 verk (om jag minns rätt) kan jag konstatera att de skandinaviska konstnärerna absolut påverkats av Matisse, men har fångat in ett eller några av de aspekter som utgör Matisse konst, ingen har som han fångat in dem alla och det ska vi vara glada för tycker jag. På så sätt har Matisse elever funnit sina egna uttryck.

Sigrid Hjertén, som också var en av Matisse favoriter, och som målat den stora tavlan till höger på bilden ovan, har fångat in färgerna och formerna men helheten är hennes egen. I hennes konstverk syns tydligt det jag tycker är den största skillnaden mellan Matisse verk och hans elevers: känslan. Den skandinaviska konsten lyckas inte frigöra sig från det nordiska vemodet, och ibland till och med svårmodet, ångesten.

w21

I detaljerna ser man samma känsla av glädje och lätthet som i Matisse konst, till exempel i den här detaljen i Sigrid Hjerténs målning, men när man ser hela verket är det något som griper tag kring hjärtat och vrider om. Sigrid Hjertén förmedlar starka känslor men de är dubbla och de är mångbottnade, de oroar och stör samtidigt som de starka klara färgerna och formerna är minst lika dekorativa som Matisse.

w8

Maj Bring var en av Matisse elever och hon målade denna ”Studie från Matisse Akademi” 1910. Det är en mycket vacker tavla men det enda som egentligen vittnar om Matisse är de vackra tygerna i bakgrunden av studien. Matisse dekorerade alltid sina ateljéer med vackra tyger vilket är tydligt i flera av hans konstverk.

Men det faktum att de skandinaviska elevernas verk inte ser ut som Matisse är till deras fördel, det visar att de kunde befria sig från mästaren och finna sina egna uttryck, precis som han var noga med att betona.

w9

Den här målningen av Tor Bjurström, kallad ”Läsande kvinna” (odaterad) speglar utan tvekan Matisse form och är ett av konstverken på utställningen där Matisse påverkan blir tydligast.

w14

Likaså det här fatet, här finns både formen, känslan och färgen, kanske det verk som jag själv tycker andades allra mest Matisse på hela utställningen. Tyvärr kommer jag inte ihåg vem som gjort det.

w3

w4

”Liggande modell med päron och ros”, målad 1913 av Leander Engström visar på en av de mest avgörande skillnaderna, enligt mig, mellan Matisse konst och hans elevers. Det här är en väldigt vacker och dekorativ målning, särskilt i detaljerna, men det är en studie av en kvinna, en kvinnokropp, i vila på en soffa. Det är ett objekt som endast existerar tack vare vår blick.

När Matisse målar ser man en person, en levande kvinna, ett subjekt, som existerar oberoende av vår blick. Det är för mig den absolut största skillnaden och det som gör Matisse till en storhet. Att sedan ingen kan hantera färger, former och den ”sammanfattande linjeteckningen” som han är helt enkelt ett faktum, men det gör inte den skandinaviska konsten mindre intressant.

w12

Den skandinaviska konsten står på egna ben. Låt vara att det är glasklart att de svenska, och nordiska, modernisterna tog avgörande intryck av Henri Matisse, men lika mycket tog de intryck av varandra. De flesta av dem fanns sitt eget uttryck som inte på något sätt behöver konkurrera med Matisse. Det här verket av Isaac Grünewald liknar inget Matisse skulle gjort, och det är Isaac Grünewalds storhet.

w15

På ett sätt är det synd att utställningen fokuserar så mycket på Henri Matisse även om det är ett publikfriande grepp, det erkänner jag, för den konst som visas på Waldemarsudde står som sagt helt och hållet på egna ben. Här får man göra bekantskap med många, framför allt kvinnliga konstnärer, som gömts undan i historiens mörker. Det är en bedrift att lyfta fram dem i ljuset igen.

w5

Samtidigt är det utan tvekan intressant att få en inblick i hur Matisse agerade som lärare och hur hans elever uppfattade honom. Här har Arvid Fougstedt skissat en teckning (1910, 1920) över hur det gick till vid undervisningen och här syns de nordiska konstnärerna samlade kring mästaren. Absolut sevärt.

Var det ingen av de nordiska konstnärerna som förvaltade Matisse arv på ett sätt som förmedlar samma glädje och livslust som Matisse gör? Jo, enligt mig var det en som gjorde det, som i sin känsla påminner mest om Matisse. Den konstnären får ett helt eget blogginlägg inom kort!

För det är just det som utmärker Matisse bland andra, att hans konst förmedlar en känsla som gör mig glad, det finns något varmt och lyckligt i hans konst. Se bara på ”Den röda ateljén” från 1911, den målning som inleder det här blogginlägget och som används som dekoration under utställningen. Ingen målning på hela utställningen förmedlar vad den förmedlar. Men utställningens syfte är inte att jämföra så det gör ingenting.

Utställningen på Waldemarsudde pågår till den 15 februari 2015 och är absolut värt ett besök.

Virginia Woolfs liv och konst

V6

Om Matisse utställningen på Tate Gallery var planerad, och själva orsaken till Londonresan, var utställningen om Virginia Woolf – Art, Life and VisionNational Portrait Gallery definitivt en oplanerad men glad överraskning. Utställningen öppnade den 10 juli och pågår till den 26 oktober.

V1

Utställningen handlar främst om Virginia Woolf (1882-1941), men allt som handlar om henne handlar också om den så kallade Bloomsburygruppen som hon tillhörde. Det var en grupp vänner, släktingar och konstnärer av olika slag som tillsammans diskuterade, visionerade och faktiskt – i flera fall – förändrade världshistorien.

Virginia Woolf var författare men hennes syster Vanessa Bell var konstnär och hon har flera verk representerade på utställningen, till exempel den här tavlan som kallas ”The Conversation”, målad 1913-1916.

V2

Självklart avbildade Vanessa Bell sin syster, bland annat den här målningen ”Virginia Woolf in an armchair” målad 1912. Vanessa Bell har definitivt sin egen stil och den skiljer sig från hennes makes, Duncan Grants, som också var konstnär och tillhörde Bloomsburygruppen.

V3

Utställningen handlar om Virginia Woolfs liv; familj, vänner och arbete. Här finns hennes böcker i förstaupplaga, handskrivna brev, attiraljer såsom hennes käpp som hon lämnade på stranden när hon dränkte sig 1941. Det var så hennes man förstod vad hon hade gjort, käppen låg kvar på stranden och hon gick ingenstans utan den.

Hennes liv och arbete är intressant att ta del av på utställningen, även om man redan vet mycket om henne, men också de historiska utblickarna är spännande, till och med lite roliga. Den här tavlan, målad av Roger Fry 1912, heter ”The Matisse Room, Second Post-Impressionist Exhibition”. Den föreställer, som namnet visar, en utställning i London med Matisse konst. Virginia Woolf var tydligen inte helt förtjust i hans konst, eller var det snarare männens vurm för Matisse som hon inte riktigt kunde förlika sig med?

I vilket fall är tavlan rolig för i målningen är konst av Matisse avbildad på väggarna, och man känner igen tavlorna. Till exempel den stora till vänster, en väldigt lik tavla av Matisse hänger i Centre Pompidou i Paris och ser ut så här, jag såg den just när jag var där tidigare i somras:

bild-178

Det är en ganska liten men mycket lärorik utställning som bjuds på National Portrait Gallery och även en sådan som jag, som läst i princip allt Virginia Woolf har skrivit, lärde mig nya saker. Till exempel att hon var väldigt förtjust i konstnären Paul Cézanne, också en av mina favoriter. Det gjorde mig glad.

V4

Mest fascinerande var ändå den här två porträtten av Virginia Woolf, till synes målade vid samma tillfälle men av två olika konstnärer. Den första tavlan är målad av hennes syster Vanessa Bell 1912.

V5

Den andra av Roger Fry 1911-1912. Se så lika målningarna är, som varandras kopior, men samtidigt med helt olika uttryck. Det är definitivt två Virginia Woolf som framträder. På systerns målning är det en rättfram, intellektuell och självsäker tänkare som framträder, på Roger Frys en sorgsen, vemodig och känslosam kvinna som blickar sedesamt mot något okänt.

Verkligen mycket intressant, tycker jag, och antagligen är båda bilderna rättvisande, Virginia Woolf var definitivt en komplex och mångfacetterad människa vilket utställningen lyckas förmedla på ett utmärkt sätt. Absolut värt ett besök. Om man inte har möjlighet att se utställningen finns en utställningsbok att beställa som är innehållsrik vad gäller både bilder och information.