William Shakespeare 400 år senare

3809738-3x2-700x467

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

IMG_0797

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

William_Shakespeares_birthplace,_Stratford-upon-Avon_26l2007

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

normal

Globe_Thtr_0738

globe_theatre

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

6a00d83453698869e20162fd7be015970d

kopafbeelding2

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

william_shakesp

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

shakespeare_tomb_poem_engraving

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

IMG_0285

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Annonser

Midsommarnattsdröm: Succé!

IMG_1567

Glad midsommar! Den hälsningen fick vi med oss hem från föreställningen MidsommarnattsdrömKungliga operan igår kväll. Glad midsommar? Nej tack, lusten att fira svensk midsommar har definitivt sjunkit efter den här underbart galna uppvisningen i svensk kulturs många underliga uttryck.

IMG_1565

Midsommarnattsdröm av koreograf och regissör Alexander Ekman, med musik av kompositör Mikael Karlsson, är något av det mest fantastiska jag sett och hört på länge. Aldrig har en balettföreställning varit så slösande innehållsrik och rolig.

Aldrig har jag skrattat så mycket att jag gråtit i Kungliga operans röda sammetsstolar. Skrattat, men också plågats av de pinsamheter som spelas upp inför mina ögon, och då inga pinsamheter som har med föreställningen att göra utan med mig själv och det svenska.

midsommar_fst1

midsommar_fst2

Drömmen om den perfekta svenska midsommaren med höbalar, sommar, fågelsång, sill och nubbe, kärlek, glädje och gemenskap, den överger aldrig svensken som kollektiv. Varje år hoppas och tror vi att den perfekta dagen och natten ska infalla, vi lägger blommor under kudden och hoppas på evig, äkta kärlek, vi följer det givna protokollet till punkt och pricka: så här ska en svensk midsommar firas.

Att det regnar, att vi blir fulla och gråter, att kärleken inte var evig, att maten inte blev som vi hoppats och att gästerna inte uppförde sig som förväntat, att ingenting blev som vi hade trott hindrar oss inte från att ritualmässigt år efter år hoppas och tro, och fortsätta tvångsmässigt med allt det som en svensk midsommar måste innehålla.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_3197_3600

midsommar_fst4

Det kändes ångestladdat när en spegel sattes upp rakt framför våra ansikten för att visa oss: så här pinsamma är vi. Och ändå skrattade vi hela kvällen! Föreställningen är en kavalkad av galenskap och det var en befrielse att få skratta åt sig själv även om det blev en klump i halsen av vanmakt ibland. Så mänskligt, så ömsint och så brutalt ärligt.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2089_3600

Det är tydligt att Alexander Ekman vistats länge utomlands, det är som om han kommit tillbaka och ser på allt det invanda med nyöppnade ögon. Varför gör vi så här? Märker vi inte hur tråkiga vi är? Och varför måste svensken bli full för att våga ha roligt? Och varför snedtänder fyllan så ofta? Ändå älskar svensken sin midsommar.

midsommar_fst5

Första akten av Midsommarnattsdröm fångar just in drömmen om den perfekta midsommarnatten, och hela dagens firande. Allt ingredienser är med, allt från flaggstången med en liten fläkt i toppen för att flaggan ska fladdra, till långbordet, regnskurarna och förväntningarna. Här skrattar man igenkännande från början till slut.

IMG_1579

Andra akten är den drömfyllda, kvalfyllda sömnen efter firandet. Drömmen som gränsar till mardrömmen, då allt man varit med om bearbetas och analyseras av ens undermedvetna, ännu med allt för mycket sprit i kroppen. All längtan, alla misslyckanden, all glädje och kärlek som dagen varit full av blandas och ges som korten i en kortlek. Det är genialiskt gjort.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2860_279

Och sångerskan Anna von Hausswolff vandrar genom rummet och genom drömmen som en svensk midsommarnatts Puck. Inte en skämtare och skojare som i Shakespeares drama med samma namn, utan som ett nordiskt väsen så vemodig och allvarlig som bara ett äkta svenskt sinne kan vara.

Liksom Puck i Shakespears drama är hon indirekt navet allt kretsar kring, den sammanhållande länken och det svenska svårmodet personifierat. Hennes sång är så vacker, en älva i människoskrud. En äkta midsommarnattsdrottning.

Midsommarnattsdröm är en formidabel succé. Se den om det är möjligt, du kommer aldrig mer att kunna fira midsommar utan en aningen malört i bägaren. Men det är det värt för det är just så en riktig svensk midsommar ska firas!

Trollflöjten och björnarna

bild-82

Den här stunden då man sitter förväntansfull framför de ännu fördragna ridåerna och väntar på att föreställningen ska börja, det är en magisk stund. Man har ju väntat och längtat så länge och äntligen är stunden här. Förväntansfull och pirrig, men också lite, lite orolig att det kanske inte blir så bra som man hoppats.

Men om det händer, att det inte blev så bra som jag hade hoppats, då tänker jag alltid att ett besök på Kungliga operan är något underbart i sig så det gör inte så mycket om det inte blir lysande varje gång. Men faktiskt så är det mycket sällan jag blir besviken, kanske aldrig. Inte den här gången heller.

Trollflojten_fst5

Dags för Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart, en föreställning som Kungliga operan verkar ha satt upp med några tydliga målgrupper: ungdomar och nybörjare. Trollflöjten är verkligen rätt opera i det syftet, den är rolig, lättsam och med ett lyckligt slut. Musiken kan också vara delvis känd, som till exempel arian av Nattens drottning som få kan ha missat.

Blir-du-lönsam1

Föreställningen öppnar upp med en välkänd scen om än bakvänd: konstverket ”Blir du lönsam lille vän?” av Peter Tillberg (målad 1972). Plötsligt är man i tavlan, det är effektfullt.

fst_trollflojten2

Sedan drar historien om prins Tamino, prinsessan Pamina, men framför allt skojaren Papageno, igång och det är härligt publikfriande från första stund. Fantastiska scenografiska lösningar, vackra miljöer och roliga figurer. Utan att avslöja för mycket kan man nog säga att allt inte händer på scenen vilket alltid är roligt och överraskande.

trallflojten6

Helt klart har man hämtat inspiration från världar unga människor har en relation till, t ex scouterna är en klar hälsning till Wes Andersons film ”Moonrise kingdom” (från 2012), men det gör inget, jag utgår ifrån att det är så man har gjort i alla tider.

Att lägga in referenser som de flesta känner igen och har en relation till är inget ovanligt, Shakespeare upphöjde det till stor konst även om de flesta referenser idag går oss förbi, och jag antar att en sådan skojare som Mozart gjorde detsamma. Det skapar trivsel.

Trollflojten_fst2

Däremot har jag ingen aning varifrån björnarna kommer, men de var definitivt kvällens största underhållning. Så fantastiskt enkelt gjort men ändå enormt effektfullt, och roligt! Oj, vad jag skrattade högt åt de krumbuktande björnarna, tänkte att nu får jag nog skäll av någon, men tvärtom, i pausen sa den gamla damen bredvid mig att hon tyckte det var trevligt att jag skrattat så hjärtligt. Även en operapublik kan överraska positivt.

Det måste ha varit otroligt varmt i de här björnpälsarna! Men oj så roliga de var. Tack!

Trollflojten_fst4

Det var länge sedan jag såg Trollflöjten och det var verkligen trevligt att återse den och Kungliga operans ambition fungerade: två relativt ovana men intresserade skolungdomar fick en första mycket positiv upplevelse av en operaföreställning och kommer gärna tillbaka. Är inte det högsta vinsten?

Själv har jag för första gången förstått vad som menas med att ”sången är ett instrument”. Karolina Andersson som Nattens drottning visade verkligen vart skåpet ska stå i den klassiska arian. Man visste till slut inte vad som var hennes röst och vad som var instrumenten i orkestern, det blev en total symbios och inte en ton landade fel. Wow, säger jag!

Ta chansen att introducera opera för någon ovan, som du skulle vilja fick en positiv första upplevelse, det finns fortfarande flera tillfällen att se den här föreställningen under våren. Den är absolut se- och hörvärd!

Stormen – Shakespeares sista

ce3a818e-5342-49a8-acaa-a3aa0971f021

Så blev det dags för mig att läsa det sista av Shakespeares draman som Ordfronts förlag gav ut på svenska åren 2003-2004, med en illustration av den fantastiske Per Åhlins på varje boks framsidan. Det gavs ut tretton stycken draman och jag köpte dem alla när det begavs sig, men har inte tagit mig tid att läsa dem förrän nu tio år senare. Men det spelar förstås ingen roll när det handlar om Shakespeare, tio år hit eller dit.

Det var inte planerat på det viset, att jag skulle läsa hans sista pjäs sist, det bara föll sig så att den bok jag hade kvar att läsa också visade sig vara den sista teaterpjäs Shakespeares skrev. Kändes lite ödesmättat på något sätt ska erkännas. Äntligen har jag läst alla böckerna och är det något jag kan konstatera nu, efter tretton draman, är det att Shakespeares verk helt klart är tidlösa.

2877762_1200_675

Shakespeares sista pjäs är Stormen som uppfördes för första gången 1 november 1611 på Whitehall Palace i London. Den sattes tydligen inte upp på The Globe Theatre i London som var Shakespeares egen teater, första gången invigd år 1599. Teatern brann ned och byggdes upp några gånger, och den sista gången var 1997 och där står den än idag, så lik den ursprungliga som möjligt, vid Themsens strand.

a0e8df989f6f126619df126209da14c5

Vad ska man säga om Stormen som pjäs? Vad är dess budskap? Som så ofta med Shakespeares draman är det inte alltid så lätt att veta, men det här handlar om hertigen av Milano, Prosperos, som fördrivits från sitt rike av sin bror, tillsammans med sin dotter Miranda. De skickas ut till havs i en sjöoduglig båt som förväntas gå under och dränka dem, men de räddas upp på en ö där de lever tillsammans med andevarelser frammanade av Prosperos som är kunnig i magi och det fula monstret Caliban.

Tolv år senare passerar en båt ön ute på havet och där ombord finns bland annat Prosperos bror och de mäktiga män han konspirerade tillsammans med för att avsätta hertigen och erövra hans rike. När Prosperos förstår vilka som är ombord på skeppet frammanar han en storm som orsakar ett skeppsbrott och alla ombord faller i havet.

Men de drunknar inte. Prosperos räddar dem, tillsammans med luftanden Ariel, och utsätter dem för olika spratt för att skrämma dem. Men hans tanke har aldrig varit att döda dem eller att hämnas dem, han hoppas på att de ska visa ånger för sina brott och då är han beredd att förlåta dem. Prosperos säger:

”Fast deras brott har sårat mig i hjärtat,
skall ädelmod och vishet överrösta
dess skri på hämnd. Allt tystnar inför detta:
barmhärtighet är allt. Och deras ånger
skall tömma kraften ur min plan, den faller
som segel utan vind.”

Waterhouse Miranda

Efter en hel del förvecklingar, återföreningar, skämtande och kärlek mellan Miranda och en av de unga männen från skeppet, reser hertigen av Milano tillbaka till sitt rike och återtar vad som en gång var hans. Vad är då pjäsens budskap frågar jag mig igen? Som vanligt tänker jag först, direkt efter läsningen slut: ingeting, det är bara ett skämtsamt lustspel, det har inget budskap, men sedan börjar man tänka…

Det handlar om hämnd, men en hämnd som avbryts för att den bedragne känner medkänsla med de nu drabbade, de som irrar runt efter skeppsbrottet och letar efter varandra i förtvivlan. Prosperos vinner inte tillbaka det han en gång förlorat med skadeglädje, snarare med ett visst vemod. Det handlar om ont och gott, svek och lurendrejerier, men den som blir mest lurad i slutänden är alltid den som smider de onda planerna, så det goda vinner till slut ändå.

Det handlar om kärlek som övervinner fiendskap. Det handlar om avslut, hur Prosperos gör sig av med förmågan att utöva magi och styra och ställa med andra som om de var marionetter. Han säger själv i den avslutande epilogen:

”All min trollkonst flyktat har,
blott min egen kraft finns kvar
och så klen den kraften är
att jag måste stanna här
om ni inte hjälp mig ger:
aldrig jag Neapel ser.
När intrigen upplöst är
endast frihet jag begär:
skådespelets bojor nu
må applåder slå itu!
Fyll mitt segel med en fläkt
av er vänskaps andedräkt,
ty mitt enda syfte var
att behaga. Nu jag har
inga andar, inga trick –
o förtvivlans ögonblick!
Blott en bön mig rädda kan,
bönen, syndens överman!
Som själv ni vill förlåtna bli,
gör er förlåtelse mig fri.”

Den här epilogen ser man gärna som Shakespeares eget avsked till teatern. Nu har han slutat svinga sitt magiska trollspö som framkallar andar, intriger, kärlek och hat, allt vad ett människoliv kan rymma. Han säger tack och hej med stil.

Om du inte läst Stormen, eller något av Shakespeares draman, gör gärna det. Just den här boken från Ordfront är slut i handeln men de andra finns kvar och de är väldigt läsvärda. De sätter alla upp en spegel framför oss. Läs och lär om dig själv och människans existentiella villkor. Shakespeare är tidlös, evig och giltig här och nu.

‘Smälla i dörrar’ teaterns djup

midsommar

Nu var det ett tag sedan jag läste ett av Shakespeares draman i bokform. Jag har några kvar att läsa ur förlaget Ordfronts serie. Det är faktiskt mycket roligare att läsa dem i text än jag trodde att det skulle vara. Jag har läst alla böcker hittills med stort nöje.

Nu var det dags för ”En midsommarnattsdröm” med Puck som en av de välkända figurerna. Teaterstycket är en komedi och handlar om ett bröllop som planeras och fler kärlekspar är involverade men också alfer som lägger sig i människornas förehavanden med vissa mindre lämpliga konsekvenser. Här finns också ett gäng hantverkare som håller på att öva in en pjäs till bröllopet.

Man vet inte om pjäsen hade något särskilt syfte men en teori är att den skrevs just till ett bröllop i verkligheten som en underhållning på festen. Ett bröllop i bröllopet, en pjäs i pjäsen så att säga, och det säger det mesta om dramat.

Midsummer-Nights-Dream

”En midsommarnattsdröm” (1594-96) räknas som en av William Shakespeares (1564-1616) mest spelade pjäser, uppskattad och älskad genom århundradena. Varför? Ja det kan man fundera på och det finns många högtravande tolkningar om vad pjäsen egentligen handlar om, att det på ytan är en lättsam komedi men att den på djupet har en seriösare betydelse. Typiskt.

Varför kan man inte helt enkelt acceptera att pjäsen är en lättsam komedi utan några djupare tolkningsmodeller? Som jag ser det är det en riktigt ”smälla i dörren” komedi, en förvecklingskomedi där folk springer ut och in genom ”dörrar”, förväxlas med varandra och blir allmänt förvirrade av kärlek och lust. Varför måste alla Shakespeares draman vara så djupa? Varför kan de inte bara få vara roliga?

Oberon, Titania and Puck with Fairies Dancing circa 1786 by William Blake 1757-1827

Jag tror att Shakespeare skrev ett lättsamt litet stycke komedi endast för att underhålla, vilket inte betyder att den är betydelselös. Nej, här finns många tankar och reflektioner som är lika relevanta idag som de var då. Man blir alltid lika förvånad över författarens insikt i människors villkor, känslor och relationer. Det gör pjäsen viktig även om det är tänkt som en lättsam komedi.

Både roliga reflektioner som till exempel den här om att behöva vänta för länge (på sitt bröllop): ”Precis som om den var en gammal arvtant som aldrig dör och bara tär på arvet”. Och allvarligare reflektioner, på ett lättsamt sätt, kring kvinnor och män: ”Vid alla löften männen någonsin brutit långt fler än kvinnor någonsin hunnit ge”. Bitvis ett riktigt feministmanifest, om kvinnors rättigheter och frigörelse, läs och bedöm själva.

Som alltid häpnar man över Shakespeares insikter, som om han kunde se in i framtiden. Lyssna bara på detta stycke som alfernas drottning Titania säger till alfernas konung Oberon:

”Därför har månen, som behärskar vattnen,
likblek av vrede fuktat hela luften
så folk får gikt och snuva och katarrer.
Och genom denna brist på jämvikt ser vi
hur årstiderna plötsligt byter plats:
Det faller frost i rosens röda sköte
och omkring vinterns isbeklädda panna
viras det blomsterkransar, som på hån.
Våren och sommaren, den rika hösten
och vintern har bytt skördar med varandra
så ingen längre lyckas räkna ut
vad som är vad. Och allt detta elände
som föder nya plågor varje dag
kommer sig av att du och jag är osams.
Vi är dess upphov.”

Ja, man häpnar som alltid. Även en lättsam komedi innehåller djup och insikter, så där i förbifarten, att man börjar undra om det kanske ändå finns en genomtänkt idé med texten från början, det kanske bara är till ytan lättsamt och på djupet dödligt allvarligt… Så är det med Shakespeare, man kan aldrig veta och man slutar aldrig att undra. Han var ett osannolikt geni.

Köp boken på Bokus eller Adlibris. 

Rickard III genom tid och rum

Rickard1

Jonas Karlsson som Rickard III. Det går inte att komma ifrån att den kombinationen är dödlig. Jonas Karlsson, den till synes milde, mjuke och vänlige mannen som en av världslitteraturens vidrigaste figurer. Det blir något särskilt helt klart. Redan när jag såg reklamen på stan insåg jag att detta måste bli Jonas Karlssons livs roll så här långt. Och det kan man nog konstatera att det är.

Rickard2

Dramaten sätter upp William Shakespeares Rickard III på stora scenen och pjäsen har fått översvallande positiva recensioner. Med all rätt. Jonas Karlsson är magnifik, scenografin är dramatisk i sin enkelhet och alla skådepelare i pjäsen gör ett riktigt bra jobb – särskilt som flera av dem spelar flera olika roller och måste byta mellan dem blixtsnabbt ibland. Det imponerar.

rickard3

Det är tveklöst Jonas Karlsson som äger scenen och pjäsen som den galne kung Rickard som bokstavligen går över lik – både vänner och ovänners – för att nå makten och bli Englands kung. Han är listig, manipulerande, grym, våldsam och lismande på samma gång. Den grymma personligheten blir än mer förrädisk när den kommer paketerad i Jonas Karlssons milda person och yttre.

I pjäsen beskrivs Rickard som ful och vanskapt, inget sådant syns i Jonas Karlssons gestalt, istället är det hans personlighet, hans ord och hans handlingar som avslöjar ormens svek och förräderier. Det blir effektfullt och Jonas Karlsson spelar ut korten fullt ut.

rickard4

Jag läste nyligen pjäsen och har skrivit om den här på bloggen. Rickard III är i mina ögon en av Shakespeares bästa pjäser. Här visar han fullt ut vilken magnifik människokännedom han hade. I pjäsen framgår med tydlighet att inte bara generna påverkar en persons liv och handlingar utan lika mycket det sociala arvet, hur man blir bemött.

Kan man bli annat än bitter och fylld av hat när man i hela sitt liv, redan av sin mor vid födelsen och sedan vidare genom livet, blir bemött med avsky och bortvända blickar. Vem har då den yttersta skulden för mannens handlande? Endast han själv eller lika mycket de som bidragit till att skapa ett monster?

rickard5

Man har flera imponerande scenografiska lösningar i pjäsen, till exempel de stora filmdukar som långsamt sänks ned från himlen för att visa vilka som förlorat livet den här gången, alltid på kungens order. Enkelt och gripande. Med små medel sägs mycket. Stilistiskt men talande.

Men det är ändå i de små gesterna som det verkliga budskapet kommer fram, till exempel när Jonas Karlsson som Rickard III korsar scenen och träder ut genom en dörr. Då är det Adolf Hitler man ser i blixtbelysning. Rickard III är en pjäs som tyvärr aldrig mister sin aktualitet. Se den – eller om inte det är möjligt – läs den.

Venus kan inte le i sorgehus

romeoochjuliet

Så var det äntligen dags att ge sig i kast med Romeo och Juliet i min ambition att läsa alla de verk av William Shakespeare som Ordfronts förlag gav ut 2003. Romeo och Juliet är översatt till svenska av Göran O Eriksson.

Som vanligt tog jag för givet att jag kunde historien väldigt väl, men som vanligt misstog jag mig. Historien om Romeo och Juliet innehåller så mycket mer än balkongscenen där Romeo beundrar Juliet, och scenen i gravkapellet där de båda till slut dör för sin förbjudna kärleks skull.

Jag upphör inte att fascineras över vilken kunskap om människan, och vilken insikt om hennes livsvillkor, Shakespeare besatt. Jag säger som jag sagt tidigare, när jag skrivit om andra drama, att det inte är konstigt att hans pjäser spelas för fulla hus fortfarande och känns relevanta för människor så många hundra år senare. Här kommer två exempel på detta:

”Allt jorden bär – hur uselt det än är
Så har det alltid något gott att ge;
Och inget är så gott att ingen del
Kan bli till skada om det nyttjas fel.
Missbruk gör själva dygden till en fara,
Och brukad rätt går lasten att försvara.”

”Här, ta ditt guld. Det är ett värre gift
Och mördar fler i denna usla värld
Än alla de där stackars brygderna
Som inte du får sälja.Det är jag
Som säljer gift till dig. Inte tvärtom.”

Det finns mycket att lära av historien om Romeo och Juliet, egentligen är själva kärlekshistorien ganska ointressant; de blir kära, de tillhör rivaliserande släkter, de gifter sig efter en dag eller två, olika händelser förhindrar att de lever tillsammans och slutligen dör de båda.

En fullständigt overklig historia egentligen, men som sagt, den är nog mest ett skäl för att få berätta om det andra: fiendskapens meningslöshet, våld och hämnd som föder mer våld och hämnd, oförmågan att förlåta och se förbi gamla oförrätter, föräldrars dårskap som leder till sina enda respektive barns död och så vidare. Mänsklighetens småsinthet och egoism som leder till svek, död och evig förlust.

Mitt i allt detta dystra är det samtidigt en mycket rolig och humoristisk pjäs, full av skämt och ekivoka ordvitsar. Man får faktiskt skratta en hel del åt mänsklig dårskap och okunskap. Men också åt kloka ord på vägen. Här kommer ett exempel på ett sådant infall i texten:

Capulet: Du tingar på stans tjugo bästa kockar.
Tjänare: Herrn kan vara lugn, jag tar bara de bästa. Jag testar dem. Jag tittar om de kan slicka sig om fingrarna.
Capulet: Vad är det för test?
Tjänare: Det är en dålig kock som inte vill smaka på sin egen mat. Alltså: slickar han sig inte om fingrarna blir det nobben.

Läs och njut! Boken finns att köpa både på Adlibris och Bokus.