Är Mikael Persbrandt en konstnär?

IMG_2236

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

IMG_2238

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

IMG_2232

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

IMG_2255

En kypare som kommer med en bricka.

IMG_2257

Ett handslag i natten, i skymundan.

IMG_2258

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

IMG_2268

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en utställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

IMG_2233

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

IMG_2262

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

IMG_2263

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

IMG_2265

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

Annonser

Upptäcktsfärd i Åmells konsthandel

Åmells2

Det var den här tavlan som fick mig att gå på ännu en upptäcktsfärd hos Åmells konsthandel i Stockholm. Jag var där för första gången förra året, ditlockad av den märklige konstnären Henri Sert, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. När jag såg reklamen på stan om en ny utställning med en för mig helt okänd svensk konstnär som heter Gunnar Löberg (1893-1950) tänkte jag att det var dags att bli överraskad igen.

Och det blev jag. Precis som med Henri Sert visst jag inget om Gunnar Löberg tidigare. När jag tittade in på Åmells hemsida klickade jag runt bland bilderna på konstverk av konstnären. Då såg jag den här tavlan med den fullständigt oemotståndliga titeln: ”Clownernas avfärd från New York” målad 1940. Det fanns inget alternativ, det var bara att trava dit. Jag bara måste se den i verkligheten.

IMG_9916

Den var verkligen värd ett besök. En sådan lustig målning. Rolig och sorglig på samma gång. Vilka är dessa clowner och varför måste de lämna New York? Det sitter en svensk flagga i fören på båten så vi kan ju anta att clownerna är svenskar på väg tillbaka till Sverige. Lyckades de inte slå igenom i staden? Eller var de bara där på besök, inte nödvändigtvis ett misslyckande att återvända hem? Men varför ser de då så ledsna ut?

Jag vet inte, men motivet sätter verkligen igång fantasin. Det är inte de enda clowner som Gunnar Löfberg målade, clownerna var ett återkommande tema hos honom. Jag älskar clownerna i hans tavlor, de är så mänskliga i all sin konstgjordhet. Titlarna överraskar också.

IMG_9933

Som den här: ”En av de två bröderna clown metar” från 1945. Var är den andre brodern? Varför får inte han vara med och meta också?

IMG_9930

Eller den här: ”Pojke med cylinder och en av de två bröderna clown” från 1946. Återigen: var är den andre brodern? Varför är det så viktigt att tala om att det är en av två clowner och att de är bröder? Är det de två som är på den första tavlan? Jag lockas in i konstnärens universum, fyllt av clowner – i alla fall två, som är bröder – och jag tycker om det.

Gunnar Löberg målar kraftfullt och expressivt, det är ofta lekfullt. Han skiftar ofta stil men det är de expressiva verken som står sig bäst. Ibland är det enormt tjocka lager färg som han pressat in i tavelduken med en palettkniv eller liknade. Som i den här tavlan:

IMG_9927

IMG_9929

Den lilla flickan återkommer ofta, här kommer hon igen men då väljer Gunnar Löberg att, istället för att täcka duken med massiva färglager, låta motivet endast anas genom några enkla, svaga färglinjer och tunna strykningar av färg. Tavlorna sitter bredvid varandra på utställningen och det blir mycket effektivt.

IMG_9922

IMG_9937

Lekfullheten är stor och jag förundras över de val av motiv som konstnären gör. Det är befriande att mitt bland alla landskapsbilder, modeller och mer traditionella motiv, löper han amok och målar vad som faller honom in, vad som gör honom lycklig. Hundar, barn, dockor, clowner och mycket mer.

Han målar också stilleben, även dem med samma lekfullhet. Jag gillar dem väldigt mycket.

IMG_9919

IMG_9918

IMG_9922

Det är en underbar liten utställning där alla konstverken också är till salu. Åmells har i samband med utställningen publicerat en liten katalog över Gunnar Löberg, och hans verk, som bara kostar 100 kr. I den finns han presenterad, de flesta av tavlorna från utställningen finns avbildade i boken, i färg och med en kvalité på bilder och färger är ovanligt hög.

Det är otroligt prisvärd liten konstbok, slösande vacker och lyxig i all sin enkelhet. Om du inte hinner se utställningen (den pågår till den 18 mars) så rekommenderar jag ett köp av boken. Eller en av hans tavlor. Lär känna Gunnar Löberg, det är han verkligen värd.

Agnes Cleve tidig svensk modernist

IMG_9753

Jag har sagt det förut och säger det igen, som så många andra före mig: alla dessa ”bortglömda” kvinnliga konstnärer vars konst de manliga konsthistorikerna valt att begrava samtidigt som kroppen. På Uppsala konstmuseums nya utställning ”Agnes Cleve – Svensk modernist i världen” (6 februari – 1 maj) står det, som i förbifarten: ”Agnes Cleves gärning föll i glömska efter hennes bortgång 1951”.

Ja, ja, det var så det gick till men nog om det. Nu är det dags att återuppväcka Agnes Cleve (1876-1951). Ett slags återvändande från graven, en återuppståndelse från döden, eller… nej, sanningen är den att hon har funnits där hela tiden, på väggarna hos människor som älskat hennes konst. Även på ett och annat konstmuseum. Hon har alltid funnits där. Hennes konst har varit, och är, högst levande. Det är bara vi andra som inte sett den.

Titta på den här tavlan som föreställer konstnären Elsa Danson Wåghals (1885-1977), målad 1945 av Agnes Cleve. Den är i privat ägo. Hur älskad måste inte den ha varit under alla år? Den är helt fantastisk. Tänk att få ha den på en vägg hemma, att kunna njuta av den förbehållslöst år ut och år in. Nej, Agnes Cleve har varit levande för många, men det är en stor kulturgärning att göra henne levande också för oss andra.

IMG_9738

Agnes Cleve kom från Uppsala, hennes pappa var professor på universitet och hennes mamma var skribent. De tillhörde den lärda, akademiska överklassen som hade hela Europa som sin lekplats. De som hade ekonomi, kontakter, språkkunskaper och möjlighet att resa fritt vart helst de ville. Det gjorde familjen Cleve med sina tre döttrarna, och det fortsatte Agnes Cleve att göra i hela sitt liv.

Familjen uppfostrade de tre döttrarna till yrkesarbetande kvinnor som sprängde den tidens gränser för vad en kvinna fick eller borde göra. Det är imponerande, även om man blir lite beklämd vid tanken på att det bara var de redan privilegierade kvinnorna som fick de här möjligheterna. Hur många begåvningar har drunknat i fattigdom och hårt arbete?

Men då får man tänka att det som hände de rika, privilegierade kvinnorna banade väg för alla andra. De öppnade dörrar och bröt fördomar som alla kvinnor i slutänden hade glädje av. Samtidigt tänker jag på vilken tur att papper och pennor inte var lika dyrt och krävande att få tillgång till, som konstnärsmaterial, det betydde att de skrivande kvinnorna hade mer jämbördiga villkor, i alla fall till en viss gräns. Därför finns det fler författare från arbetarklassen än konstnärer, från den här tiden.

IMG_9657

IMG_9665

IMG_9667

Det är många tankar som väcks inom mig när jag vandrar runt på utställningen och fascineras över Agens Cleves konst. Titta närmare på de här ”Vita tulpaner” från 1939, ur hon med några enkla, tjocka penseldrag gestaltar motivet. Hon låter också underlaget, målarduken, vara en del av konstverket. Det är skickligt gjort.

IMG_9676

IMG_9678

Jag tycker om hennes konst även om den är ojämn. Tavlorna har skiftande kvalité eftersom man velat visa hela hennes konstnärliga utveckling. Jag inser att de flera av de tavlor jag uppskattar mest är målade runt 1916-17. Det måste ha varit en lycklig tid i hennes liv. Det är något med hennes starka penselföring och de starka färgerna, hennes egensinniga expressionistiska uttryck, som imponerar på mig.

IMG_9690

IMG_9693

IMG_9696

De här två tavlorna fascinerade mig. Det är samma motiv men under två helt olika förutsättningar vad gäller ljus och metod. Många konstnärer målar samma motiv flera gånger men under olika förutsättningar, det är mycket intressant att ta del av för då ser man hur de jobbar med olika tekniker och olika ambitioner. Också hur de tränar sig på att se samma sak på ett nytt sätt.

IMG_9735

Agnes Cleve var tydligen en mycket uppskattad porträttmålare och det förstår man eftersom det finns flera mycket fina porträtt med på utställningen. Det som slår mig när jag tittar på dem är att hon avbildar kvinnorna (som det oftast är på motivet) som verkliga kvinnor. Inte som några avgudade, upphöjda önskebilder av kvinnor utan riktiga, levande, varma kvinnor som andas och rör sig i den verkliga världen. Få manliga konstnärer klarar det men nästan alla kvinnliga.

IMG_9723

Den här kartan visar alla platser Agens Cleve reste till och hon var en riktig globetrotter, hon reste inte bara i Europa och Nordafrika som många av sina samtida konstnärskollegor, hon reste också till USA och New York. Flera gånger. Det händer något med hennes konst när hon kommer utomlands, antagligen gjorde det henne lycklig att resa och det avspeglar sig i konsten. Här kommer några mycket fina exempel:

IMG_9713

IMG_9725

IMG_9719

IMG_9716

IMG_9731

Motiven på de här tavlorna kommer från Spanien, Italien och Turkiet

IMG_9727

Tavlorna på utställningen har skiftande kvalité och jag uppskattar att även de sämre finns med på utställningen. Ibland kan man ju få för sig att erkända konstnärer bara målar vackra, utmärkta tavlor, men så fungerar det ju inte. Alla konstnärer målar sämre verk ibland, kanske går det tio sämre på ett bättre, vad vet jag. Men det känns skönt att veta att även de bästa får kämpa och träna för att nå ända fram.

Agnes Cleve målade akvarell (se tavlan till vänster) och i pastell. Det var inte hennes bästa grenar. Det är i olja hon briljerar, det är hennes rätta element. På utställningen finns också några linoleumtryck med och de är riktigt bra, men det är oljan som vinner i längden.

Utställningen är inte bara en mycket fin överblick över Agens Cleves liv och verk, det är också en lektion i hur en konstnär arbetar. Hur hon tränar sig fram, byter metoder och stilar, testar olika tekniker och inspireras av olika uttryck. Det blir bättre och det blir sämre, men varje steg är central för slutprodukten. Att vara konstnär är ett hårt arbete om någon nu trodde något annat.

IMG_9744

Sista av allt vill jag rikta ett varmt tack till Uppsala konstmuseum för deras lyckade ambition att presentera Agens Cleve för en bredare publik, men också för att man för ovanlighetens skull faktiskt valde ett av de bästa konstverken för utställningsaffischen. Så är det inte alltid, men så är det här. Tack!

Konsten avslöjar tidens tecken

IMG_4753

Just nu pågår en mycket sevärd utställning på Alte Nationalgalerie i Berlin. Utställningen heter ImEx – Impressionismus x Expressionismus – Art at a Turning Point och visar på övergången från konstinriktningen impressionism till expressionism. Det görs otroligt bra.

IMG_4771

Förutom att man visar många kända och, för mig, okända verk av både impressionister och expressionismen har man arrangerat tavlorna med stor omsorg. De är hängda tillsammans utifrån olika teman och ibland också bredvid varandra om de har samma motiv.

Tavlorna är alltså inte hängda i tidsordning utan beroende på målningens motiv. Det blir mycket effektfullt. Här till exempel hänger bredvid varandra ”Arrival of the Steamer” av Hans Looschen, målad cirka 1903/10 och ”Harbour” av Raoul Dufy, 1908.

Även om de är målade ungefär samtidigt i tid är de präglade av olika stilar. Man förstår att stilarna flöt in i varandra och övergången från det ena till det andra inte på något sätt var skarp och klar även om vi kan uppfatta det så idag, hundra år senare.

IMG_4776

IMG_4767

Eftersom utställningen är i Tyskland har man passat på att visa tysk impressionism, annars är vi ju mest vana vid att se de klassiska franska konstnärerna. Här ses till exempel ”The Parrot Man” av Max Liebermann, 1902, och ”Houses in Montmartre” av Maria Slavona, 1898. Det var uppfriskande på alla sätt att se något nytt.

IMG_4783

Men så klart fanns flera av de franska mästarna med, här ses en målning av Edouard Manet: ”At Père Lathuille´s, från 1879. En riktigt fransk, klassisk impressionistisk målning. Man ser det på färgerna, formerna, ljuset och upplevelsen av en förtrollad verklighet.

IMG_4778

Bredvid Manet hänger den här tavlan av Ernst Ludwig Kirchner, ”Woman in Green in Garden Café” från 1912. Här ser man tydligt hur det expressionistiska bryter fram med full kraft. Man ser det på de skarpare färgerna, formerna och känslan som förmedlas istället för intrycket.

Här är det inte längre en verklighet i drömskt, förtrollande sken som visas upp utan en skarpare, allvarligare och brutalare verklighet. Minst lika vacker men den signalerar något helt annat. Målningarna föreställer båda klassiska europeiska cafémiljöer men skiljer sig på flera punkter. Den viktigaste: de säger något om samhället.

I den första, av Manet, sitter mannen och kvinnan tillsammans och mannen kurtiserar och dominerar den mer diskreta och avvaktande kvinnan. 1800-talets kvinna, ett objekt för mannens uppmärksamhet och blick. Men vad har hänt i den andra tavlan? Kvinnan sitter ensam på caféet i sina egna tankar, ett subjekt i sin egen rätt.

Något håller på att hända i samhället, konsten avslöjar det. Man ser männen i bakgrunden som sitter tillsammans vid ett bord, en av dem tittar på kvinnan men inte med en dominerande eller ogillande blick utan snarare en längtansfull blick. Åh, vad den lilla tavlan i all sin enkelhet signalerar mycket om sin tid.

IMG_4786

IMG_4794

IMG_4789

IMG_4798

Och så håller det på, rum efter rum, och fascinationen stegras snarare än dämpas. Ovan ses fyra snarlika motiv, hus i en trädgård. Först två impressionistiska tavlor och sedan två expressionistiska: Claude Monet, Edouard Manet och därefter två målningar av Karl Schmidt-Rottluf.

IMG_4801

IMG_4804

Ytterligare två tavlor med samma motiv, kvinnor i en trädgård, men med mycket olika utformning: ”Summer Sun (Woman with Parasol)” av Alfred Sisley 1883 och ”Walk among Flowers” av August Macke 1912. Till och med i tavlornas titlar kan man känna skillnaden i förhållningssätt.

Impressionisterna ägnade sig åt att visa vad de såg, sina egna intryck, alltså är motivet filtrerat genom konstnärens sinne. Det blir i den här jämförelsen så tydligt hur konstformen var präglad av den manliga blicken. I den expressionistiska konsten är det som om konstnären vill visa motivets känslor, vad motivet vill säga och förmedla, snarare än vad konstnären vill säga.

IMG_4809

IMG_4827

IMG_4836

Självklart kan man inte genomföra en utställning, i Tyskland, om expressionismen utan att ta med den främste tyske expressionisten: Emil Nolde. Det var extra intressant att se hans konst tillsammans med många andras efter att nyligen ha varit på Waldemarsudde och sett utställning ”Färgstormar”.

Här syns det tydligt att även jämfört med andra expressionister är Emil Noldes konst en explosion av färger. Han förmedlar känslor på ett sätt som nästa blir fysisk påtagligt när man står framför hans tavlor. Han är verkligen något alldeles extra.

IMG_4855

Det är en fantastisk utställning och befinner du dig i Berlin före den 20 september rekommenderar jag dig verkligen ett besök. Vi fick köa en timme för att komma in men det var det värt. Till min stora glädje var det också tillåtet att fotografera, med några enskilda målningar undantaget.

Samtidigt som man får uppleva stor konst bjuds man också på en konsthistorisk exposé. Mycket lärorikt. Jag uppskattade verkligen strategin att hänga liknande tavlor bredvid varandra för att tydligt visa likheter och skillnader.

Här blir skillnaderna i färg och form alldeles särskilt tydliga. Till vänster ses ”Gabrielle, Reading” av August Renoir, 1906, och till höger ”Portrait of the Artist´s Wife” av August Macke, 1912. Tavlan till höger är helt underbar tycker jag. Här fastnade jag länge.

IMG_4867

Men det är som sagt inte bara färgen, formen, ljuset och blicken som skiljer impressionismen och expressionismen åt. Det är framför allt känslan. Och när det gäller känslan backar inte expressionismen för att också förmedla det inte lika vackra och skimrande.

Här kan man nästan säga att impressionismen visas upp i sin extrema ytterlighet och expressionismen i sin: ”Pechstein, Sleeping” av Erich Heckel, 1910, och ”Tea Time” av Marie Bracquemond, 1880. Visst är det en underbar och talande kombination!

Emil Nolde, en oönskad nazist

IMG_4263

Jag vet inte hur många gånger under åren, vid en föreläsning eller i ett samtal av något slag, jag hamnat i den klassiska diskussionen: Du har läst en bok du tycker är väldigt bra och du uppskattar författaren mycket. Sedan får du veta att författaren är organiserad nazist, uttalad rasist eller liknande. Förändrar den kunskapen om författaren din uppfattning om boken?

Mitt svar har alltid varit ja på den frågan, det påverkar i första hand min uppfattning av författaren och i förlängningen också min uppfattning om boken, plötsligt börjar jag läsa in saker i texten som jag inte såg eller förstod första gången. Författarens ideologi måste självklart smitta texten. Är det så enkelt? Mitt svar idag är snarare både ja och nej.

emil-nolde-ljusare2-763x559

448-emil-nolde-692x600

Jag besökte nyligen utställningen Färgstormar med den tyske konstnären Emil Nolde (1867-1956), som visas just nu på Waldemarsudde, Djurgården. Emil Nolde är Tysklands främste expressionistmålare och i samband med utställningen har det varit mycket diskussion om det faktum att han var medlem i det nazistiska partiet, och välkomnade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, påverkar vår uppfattning av honom som konstnär och hans konst idag.

Till skillnad från den akademiska och hypotetiska funderingen ovan så visste jag i förväg att Emil Nolde var anhängare till det nazistiska partiet, min blick var redan påverkad av den vetskapen, om man säger så. Gjorde det att jag betraktade hans konst annorlunda mot andra konstnärers verk? Letade jag efter medvetna eller omedvetna meddelande från konstnärens som avslöjade hans ideologiska hemvist?

Nej, inte direkt, men det berodde också på att jag redan innan visste att Emil Nolde var utdömd av det nazistiska partiet, hans konst ansågs som degenererad, som något som bidrog till det germanska folkets förfall. 1941 förbjöds han verka och mängder av konstverk han gjort förstördes av nazisterna. Emil Nolde var förtvivlad. Påverkade den kunskapen mitt seende?

Emil Nolde - Light Sea-Mood

c08d1d6afdcfe996806e073a3e390bdc

Det första som hände vid besöket var att jag blev uppriktigt förvånad när de två först tavlor jag såg på utställningen var de här: Light Sea Mood från 1901 och Canal Copenhagen från 1902. Jag hade förväntat mig de färgstarka konstverk som utlovats i reklamen och det första jag ser är två mer klassiska, milda impressionistiska konstverk.

Det överraskade mig, men samtidigt visar det hur Emil Nolde som så många andra var påverkad av de impressionistiska strömningarna i sin tid, det måste ha varit oundvikligt. Och samtidigt: redan här ser man att han är på väg till något annat.

Även om de här två konstverken ser impressionistiska ut med sitt milda ljus och drömlika färger, ser man redan här att det finns något annat i hans konst. Det syns i penseldragen, i färgerna som inte döljs liksom av en mjuk dimma, eller dröm, som de klassiska verken av impressionisterna. Det är inte drömmande intryck utan avskalade känslor som förmedlas genom konsten. Expressionismen i sin linda.

192-emil-nolde-763x593

d21f01aac40f3e069b2e5163d5c82f78

Nolde_Mer

Sedan kom färgstormarna! En fullfjädrad expressionist! Emil Nolde säger själv: ”Färgen var min lycka”, och det märks verkligen. Hans färger är kraftfulla, lysande och på gränsen till bedövande. Ibland blir det nästan för mycket men att det skapar och väcker känslor av olika slag är definitivt något man kan konstatera utan tvekan.

Jag tror han var en lycklig målare, i alla fall fram till 1941. En lycklig målare med starka känslor han släppte fria på duken utan censur eller begränsningar. I de flesta fall väcker tavlorna starka, positiva känslor, han förmedlar en obeslöjad livsglädje där konsten är hans livselixir. Man går inte oberörd från någon av hans målningar, även om man inte gillar dem.

IMG_3173

För det finns definitivt tavlor som också väcker negativa känslor, men kanske inte som man tänkt sig det. Det här verket, till exempel, heter ”Strange people” och är målad 1923. Min första reaktion var olust. Vad är det för filurer han målar? Vem eller vilka ser ut så där?

Sedan inser jag att det antagligen inte är konstnärens intention: det finns inga människor som ser ut så här, men det finns människor som får mig att känna så här. Människor som jag inte förstår mig på, människor jag inte tycker om eller kanske människor som förstör mitt liv på något sätt. Emil Nolde satte färg på den känslan man kan få ibland när man möter en person som inger en olust och oro. Det är mästerligt gjort.

6565844797_a9c296e46e_b

Bild 003

Det är här allt gick fel för Emil Nolde antar jag. Det faktum att han kunde sätta bild och färg till det som oroade i det tyska samhället, det som ansågs leda till samhällets förfall, tolkades av regimen som att han själv var en del av förfallet, att han orsakade det, att Emil Nolde själv omfamnade det.

Men så tror jag inte det var, han målade vad han såg och vad han kände och enligt honom var det detsamma som det nazistiska partiet såg och fördömde. Han skriver själv till Goebbles, i ett brev daterat 2 juli 1938, när hans konst blivit ifrågasatt: ”Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”.

Det hade han helt rätt i men det hjälpte inte. 1941 blev han utestängd från sitt livsverk och sitt livs glädje. Han blev nazisten som inte var välkommen bland nazister. Att han kände sig missförstådd är ingen överdrift.

emil-nolde-paintings-12

mrs nolde

Att hans konst är ”stark, kärv och innerlig” håller jag med om. Här ses två porträtt som jag tycker visar det på ett alldeles särskilt sätt, ”Young Danish Woman” från 1913 och ”Mrs N” (Ada Nolde, hans fru) från 1911. Kärleksfullt, innerligt och med insikt om att kvinnor är subjekt, inte objekt.

nolde_ungemalte_bilder

large

Att Emil Nolde förbjöds verka som konstnär 1941 plågade honom enormt. Självklart fortsatte han måla om än i smyg. Kallade konstverken efter 1941 för ”Omålade bilder”. De är små, diskreta och förmedlar inte alls samma lycka och livsglädje som de tidigare konstverken. (Bilden på raderna av tavlor kommer från en annan utställning.)

Emil Nolde skriver själv: ”Måla, målare! Varför ska väl jag förbjuda målare måla? Det är svårt med bundna händer. Mina bilder gråter. deras plats är ett fängelse. De vill jubla allvarligt och lyckligt. De är fruktansvärt sorgsna. Mina bilder.”

Att han talar lika mycket om sig själv som om sina bilder är en självklarhet.

nolde

En av de tavlor som berörde mig mest på utställningen var den här: ”Picture of Woman. Jolanthe Nolde” från 1948. Här återvinner han storleken och färgerna från före 1941 men det är ändå inte samma sak. Det här är verkligen en målning som förmedlar sorg. Ändå är hon så vacker.

Hur tänker jag nu då? Tycker jag sämre om Emil Nolde och hans konst för att jag vet att han var nazist? Nej, eftersom jag inte ser något av det jag förknippar med den nazistiska ideologin i hans konst, inte mer än vad som kan räknas som kontextuellt präglat av ett Europa på 1930-talet.

Det faktum att inte heller nazisterna själva såg det där och då är vad som försonar Emil Nolde med historien, anser jag. Han var en nazist till ordet men inte till handlingen. Hans konst avslöjar honom. Att han sedan fick känna på nazismens grundregel: ”är du inte som vi vill ha dig får du inte vara med” är ett ödets ironi.

Se utställningen och bilda dig en egen uppfattning! Den pågår till den 30 augusti.