L´Orfeo i ett magiskt skimmer

orfeo1

Jag är inte den första att säga det, men det måste ändå sägas: L´Orfeo Wermland Opera är bland det vackraste jag sett och hört någonsin. Så skirt, så sakralt, så barockt, så lätt och så bråddjupt på samma gång. En upplevelse för alla sinnen, utan överdrift. Jag är otroligt glad över att jag lyckades få biljetter till en av de sista föreställningarna och resan till Karlstad var värt det.

orfeo2

På scenen fanns som mest åtta personer men det lät bitvis som en oändligt mängd sångare – så stark och magnifik var sången. Visst, de hade för ovanlighetens skull mikrofoner på sig alla sångarna – en liten mygga på kinden – vilket förstärkte sången på ett märkligt sätt i operasammanhang, men det var inte på något sätt störande. Det var dock inte mikrofonerna som skapade det magnifika rösterna, det var sångarna själva tillsammans med arrangemanget och orkestern. Verkligen helt fantastiskt.

L´Orfeo räknas som den äldsta, i alla fall kända, operan i världen och är skriven av italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643) och stycket uruppfördes 1607. Hans Ek, dirigent och ansvarig för den musikaliska bearbetningen av Wermland Operans variant av L´Orfeo, skriver mycket innehållsrikt och intressant om operan på Wermland Operans hemsida. Där skriver han bland annat:

”Varje gång L’Orfeo sätts upp måste verket arrangeras och bearbetas. Detta beror på att Monteverdis originalpartitur inte innehåller så mycket information som vi är vana vid när det gäller klassisk musik. Det som finns i partituret är till stora delar endast melodi och baslinje. Vid den tiden då operan skrevs var detta fullt tillräckligt. Alla musikerna var improvisatörer och förstod exakt vad som skulle fyllas i. Den närmaste jämförelsen är kanske hur man framför jazzmusik idag. Därför måste varje dirigent/arrangör ta ställning till vad som ska finnas mellan baslinje och melodi, vilka ackord det ska vara, vilka instrument som ska spela, vilken rytm som ska användas o.s.v. Detta innebär att varje nytt framförande av L’Orfeo kräver ett nytt arrangemang.”

orfeo3

Och det – skapat ett nytt arrangemang utifrån den information som finns – har man verkligen gjort på Wermland Operan och det med ett strålande resultat. Trots att man använder moderna instrument, i kombination med gamla tidstypiska instrument för 1600-talet, befinner man sig i en musikmiljö som förflyttar alla sinnen i tid och rum. Det är en fysisk upplevelse, särskilt när trummorna drar i gång. Det är magiskt.

orfeo4

Inte bara sångarna bidrar till den magiska känslan, även scenografin och ljussättningen, som är i världsklass, bidrar till helhetsupplevelsen. Den underjord som sträcker sig långt in i evigheten är dramatisk. Hur lyckades de med det? När Eurydike tvingas tillbaka in i dödsriket för att Orfeo inte lyckats motstå hennes vädjan om att se henne i ögonen och bekräfta deras kärlek – det enda han inte fick göra för då skulle han förlora henne igen – försvinner hon bort så långt att man undrar om de grävt en tunnel under operahuset.

Och slutscenen när Orfeo äntligen når en slags frälsning i sin sorg och skuld efter att ha förlorat Eurydike igen på grund av sin svaghet att inte kunna motstå hennes vädjan  trots att han visste villkoret för att rädda henne från dödsriket, det är en scen – som med hjälp av trummorna – måste beskrivas som sekunderna innan en orgasm: ljuset, ljudet, känsla av att försvinna upp i något större än man själv, där man förlorar sig själv för att finna sig själv. Ja, det är i alla fall något jag aldrig tidigare upplevt på en opera.

orfeo5

Det man verkligen önskar efter den här upplevelsen är att musiken spelas in, eller att föreställningen filmas så man kan få ta del av den igen. Även om det aldrig fullt ut kan ersätta den verkliga upplevelsen så är det ändå ett fullgott alternativ. Musiken skulle göra sig utmärkt på skiva. Om inte annat kan man ju hoppas att Wermland Operan bestämmer sig för att låta sätta upp föreställningen igen. Jag skulle utan tvekan återkomma för att få se och uppleva den igen.

Utan konkurrens seglar denna föreställningen in på min topp-tre lista över de mest gripande och omvälvande operaföreställningar jag upplevt hittills. Listan består av följande tre:

La Bohéme Folkoperan 1999, då jag för första gången i mitt liv upplever att jag omedvetet sitter och gråter för att musiken och sången är så fantastiskt, förtvivlat vacker.

Turandot Kungliga operan 2013, med Nina Stemme, en upplevelse så total att den knappt går att jämföra med något annat.

L´Orfeo Wermland Opera 2014, det vackraste, skiraste och mest sirliga jag upplevt.

Annonser

Trollflöjten på Folkoperan

trollflojtenconfidencen

Glada nyheter från Folkoperan! I höst ger man återigen Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Det ser jag verkligen fram emot. Biljetterna börjar säljas under våren.

Det är alltid lite speciellt att gå på föreställning på Folkoperan, inte bara för att de översätter texterna och sjunger på svenska, vilket gör handlingen mer begriplig, utan också för att de gärna tar nya grepp på berättelsen. Ofta på ett sätt att den landar mitt i dagens verklighet. Jag minns med både glädje och förskräckelse när vi såg föreställningen Lucia di Lammermoor för länge sedan, 2002-2003. Det är en av de starkaste upplevelser jag haft på Folkoperan hittills.

© Alexander Kenney

Operan utspelar sig på 1500-talet i Skottland och handlar om Lucia som tvingas gifta sig med en man av politiska skäl, som hon inte alls vill gifta sig med eftersom hon älskar en annan. Under operans gång blir hon mer och mer pressad av sin familj och hon mår sämre och sämre, och när hon inte längre känner att det finns någon väg ut så – i den här föreställningen på Folkoperan – börjar hon skära i sig själv med en kniv. Långsamt och metodiskt medan hon sjunger ut sin inre smärta. Det var ohyggligt effektfullt, särskilt som man precis börjat uppmärksamma, tala och skriva om unga tjejers självskadebeteenden i samband med psykisk press. Hela scenen var en spjutspets rakt in i samhällsdebatten. Jag glömmer det aldrig.

Jag räknar inte med att uppsättningen av Trollflöjten ska lämna spår för livet men jag är säker på att man kommer göra något alldeles speciellt med den. Det ser jag fram emot.

Ett känslotryck över bröstet

Hade precis sett en musikdokumentär på SVT (repris idag från igår) på förmiddagen om och med Lalo Schifrin, en otroligt musiker ursprungligen från Argentina som gjort sig berömd främst på att skapa filmmusik. SVT presenterade programmet på följande sätt:

Med Mission Impossible – Lalo Schifrin
Ett porträtt i retrostil av mannen bakom soundtracket till Bullitt, Mission Impossible och andra minnesvärda storfilmer från mitten av förra seklet och framåt.

lalo

http://www.svt.se/musik-special/

Det var mycket intressant, framför allt alla filmklipp från gamla 60- och 70-tals filmer, men också för att man fick lära känna denne Lalo. Man blir ju helt tagen av människor som har sådan talang, det är helt fantastiskt. Han spelar mycket jazz också, otroligt skicklig. Vid ett tillfälle i filmen sitter han och spelar en melodislinga som är så vacker att jag får ett starkt känslotryck över bröstet och tänker att jag skulle kunna gråta av skönhet (som jag en gång gjorde på en föreställning med La Boheme på Folkoperan, det var första gången det hände mig, att plötsligt inse att tårarna bara strömmar ned för kinderna utan att man märkt någonting, och man inser: jag gråter för att det är så ofattbart vackert). Sen tänkte jag som jag alltid tänker, att musik har en ingång till ens inre som inget annat har, en slags våglängd som går direkt till hjärtat utan att passera hjärnan. Magic helt enkelt.

Efter att jag sett dokumentären surfade jag runt på nätet och läste morgontidningarna och hamnade i en krönika av Andres Lokko – igen, i Svenska Dagbladet. Han skriver om ett album som heter Big inner, en Matthew E Whites debutalbum. Jag blir nyfiken. Sedan skriver han: ”När musiken tar en till platser som ingen annan konstform är kapabel att uppbåda”. Då tänker jag: ska jag än en gång våga att köpa ett album ohört? På något sätt litar jag blint på Lokko sedan Home again med Michael Kiwanuka. Jag tror jag vågar.

Läs hela krönikan av Anders Lokko här:
http://www.svd.se/kultur/ett-masterverk-att-forlora-sig-i_7861766.svd