Georgia O’Keeffe – once in a lifetime

IMG_3828

Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.

IMG_3829

Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.

Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.

IMG_4277

Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.

Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.

tate6

Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.

Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.

Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.

tate2

Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.

Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.

IMG_4256

Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.

tate7

Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.

IMG_3841

tate4

Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.

Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.

Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.

tate3

Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.

tate5

För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.

Annonser

Tyra Kleen, en ny upptäckt för många

IMG_3430

Jag antar att vi var många som upptäckte den svenska konstnärinnan Tyra Kleen för första gången i samband med Waldemarsuddes utställning ”Symbolism och dekadens” som visades under vintern 2015-2016. Där fanns hon representerad med flera tavlor och återigen stod man där och undrade: varför vet jag ingenting om henne?

Tyra Kleen (1874-1951) var berömd under sin livstid. Hon reste världen runt, skrev böcker, målade och hade utställningar. Hur kunde hon hamna i konsthistoriens skugga? Visst, en bidragande orsak kan vara att hon vid sin död bestämde att hennes konst inte fick visas offentligt förrän 50 år senare (precis som Hilma af Klint gjorde), men det är så klart inte hela sanningen.

IMG_3356

Östergötlands länsmuseum följer upp det nyvaknade intresset för Tyra Kleen med en utställning, ”I vår tids ljus”, i Linköping. Utställningen visar två svenska, samtida, konstnärer som är glömda för vår tid: Tyra Kleen och Elsa Danson Wåghals (1885-1977). Det är ingen stor utställningen och flera av de verk av Tyra Kleen som visades på Waldemarsudde visas även här, men det gör ingeting, det är ändå en klart sevärd liten utställning.

IMG_3373

IMG_3361

Det är inte för Tyra Kleens oljemålningar eller porträttmålningar man bör se utställningen, de känns inte särskilt intressanta idag, även om de är viktiga som tidsdokument.

IMG_3397

IMG_3386

IMG_3341

Det är för hennes illustrationer som en extra resa till Linköping är av intresse. Hon illustrerade böcker, både sina egna och andras, och dikter med stor förkärlek till det makabra och gotiska.

Precis som vid besöket på Waldemarsudde fascineras jag över att kvinnan som på sina självporträtt ser ut som en småskolefröken hade en sådan gäckande och blodig fantasi. Det gör att personen Tyra Kleen blir mer intressant än själva konstverken.

IMG_3350

IMG_3340

IMG_3347

Det är svårt att sluta titta på de här illustrationerna. De är obehagliga, vackra och brutala på samma gång. De illustrerar bland annat dikter från ”De ondas blommor” av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poes ”Korpen”. Tyra Kleen var goth innan vi andra ens visste vad det betyder.

IMG_3359

Inte alla konstverk är skrämmande, vissa är helt enkelt klassiskt romantiska, men det finns ändå en nerv i dem att man undrar: vad är det jag missar? Någonstans i bilden måste det finnas något obehagligt och mörkt som jag missat. Ibland hittar man det inte för det finns inte där, men känslan i maggropen stannar kvar, man litar inte på sina sinnen.

Kanske är det vad symbolismen handlade om, den som präglade även Tyra Kleen, att man inte kunde lita på vad man såg, att det alltid finns något mer bortom. Ofta något skrämmande.

IMG_3371

Tyra Kleen reste i Frankrike, Italien, Indien, Sri Lanka, Java och Bali. Hon målade och skrev böcker om de kulturer hon mötte. Det finns flera verk representerade på utställningen, och även en del av hennes böcker, som visar på den delen av hennes konstnärskap. Det är vackert men det är inte farligt.

Jag gillar bäst den farliga Tyra Kleen. Att vara kvinna vid förra sekelskiftet, konstnär och ogift, och resa runt ensam som hon gjorde, det måste ha krävt en hel del av henne. Hon måste ha varit stark, orädd och envis. Men vad var det i henne som gjorde att hon drogs till det farliga och skrämmande?

bkpam2193492_tkomslag

Som tur är har en bok om Tyra Kleen getts ut i dagarna och som säljs i samband med utställningen. Den är skriven av Niclas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind och Karin Ström Lehander. Självklart köpte jag den och ser verkligen fram emot att få läsa den för att försöka få en lite djupare förståelse av Tyra Kleen, men om jag känner henne rätt (det som går att uppfatta genom hennes konst) är hon nog svårfångad och det är det jag gillar allra mest med henne.

Boken kan beställas på http://www.tyrakleen.se om du är nyfiken men inte har möjlighet att besöka Östergötlands museum i Linköping. Utställningen pågar till den 28 augusti.

Moderna museet finns även i Nice

IMG_2957

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

NiceMoMa3

IMG_2747

IMG_2750

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

IMG_2756

IMG_2760

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

IMG_2771

IMG_2773

IMG_2774

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

IMG_2785

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

IMG_2789

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

IMG_2820

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

IMG_2823

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

IMG_2805

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

IMG_2799

IMG_2794

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

IMG_2829

Nice MoMa

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

IMG_2621

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Chagall lite längre ned för backen

IMG_2404

Efter att vi bestigit stadsdelen Cimiez, i Nice, som ligger på ett berg, och ägnat god tid till Matisse museet och den vackra parken utanför, påbörjade vi nedstigningen. Vi hade sett på vägen upp att Marc Chagall museet låg halvvägs upp/ned från berget. Eftersom det är ett förhållandevis litet museum bestämde vi oss för att besöka det direkt. Två flugor i en smäll helt enkelt.

Runt 1970 skapades det museum som idag rymmer en stor mängd av Marc Chagalls tavlor, framför allt målningar med motiv från Gamla testamentet. Till skillnad från Matisse museet är det en modern byggnad, en stor kantig byggnad i betong. Den bryter definitivt av från den omgivande miljön och husen men det gör inget. Museet ligger som i en sänka, dold av en vacker trädgård, även här med olivträd och annan grönska. Det är väldigt vackert.

IMG_2406

Marc Chagall (1887-1985) levde liksom Henri Matisee en längre tid av sitt liv i södra Frankrike, i Provence. Han kom ursprungligen från Ryssland, det som idag är Vitryssland, och flyttade runt i Europa och i Amerika. Framför allt var han tvungen att fly under andra världskriget eftersom han hade judisk bakgrund.

Han älskade sin hembygd, som idag är helt borta efter kriget, och det är ett återkommande motiv i hans målningar. Trots många stora svårigheter i det yttre livet, flykten undan nazisterna etc, var han en lycklig människa. Han hade en fattig men kärleksfull uppväxt, hans mycket positiva minnen av den judiska kulturen han växte upp i har präglat hans konst, och framför allt kärleken till sin första fru Bella Rosenfeldt (som tyvärr dog i sjukdom 1944) har präglat hans liv och verk.

IMG_2469

Det är verkligen något som märks i hans konst, att hans livshållning var positiv och att han var en lycklig människa. Det märks i de starka färgerna, med en särskild kärlek till grönt och rött skulle jag vilja säga. Två starka, komplementära färger som bejakar och bekräftar varandra.

Museet i Nice består i första hand av målningar med bibliska motiv, men en och annan ”vanlig” målning finns också med.

IMG_2409

Flera monumentalt stora målningar föreställer olika profeter ur Gamla testamentet. Här ses profeten Jesaja, målad 1968. Om man tittar noga på målningarna så får man gärna uppfattningen att Marc Chagall hade en mycket positiv gudsuppfattning, målningarna andas kärlek och omsorg, ansiktena utstrålar värme och tillit.

Jag har sett andra målningar av Chagall, illustrationer av förföljelserna av judarna i hans hembygd, och de är plågsamt smärtsamma att se på, men de tycks inte signalera vrede och sorg mot Gud i sig, utan mot människornas ondska. Marc Chagall tvekade inte att måla med svärta, han hade upplevt alltför mycket ondska för att kunna undvika det, men han verkar inte ha låtit dessa plågor skada hans inre människa, hans sinnesfrid.

IMG_2427

I ett av rummen ser man ut över en vattensamling med en stor mosaikvägg gjord av Chagall. Det är de tolv stjärntecknen som avbildats. Museet är byggt så att ute och inne flyter ihop och blir ett konstverk i sig också. Mycket vackert och vilsamt för ögat. Att museet är byggt i omålat betong är en genialisk idé med tanke på hur färgstarka Chagalls målningar är, de kommer verkligen till sin rätt i de stora ljusa lokalerna.

IMG_2429

Det här är en av favoritmålningarna på museet, ”Abraham och de tre änglarna” målad 1960-66. Den föreställer de tre ängar som kommer på besök hos Abraham och Sara i 1 Moseboken i Gamla testamentet. De tre änglarna siar om att det gamla paret ska få en son, Isak, på ålderns höst. De bjuds på mat och ser ut att ha en trevlig stund kring matbordet med Abraham och Sara stående en bit ifrån.

Här blir det så tydligt att religion, tro och andlighet inte är något sfäriskt, något obegripligt, övernaturligt och långt borta, för Chagall. Istället är det något mycket mänskligt och självklart. Här syns en tydlig skillnad mellan judisk tro och kristen tro, där det första premierar det jordiska och mänskliga och det senare det övernaturliga och himmelska.

Vem skulle inte vilja sitta med vid den där måltiden? Änglarna ser ut att njuta av maten, dricka sitt vin förnöjt och småpratar glatt med varandra. Livet när det är som bäst.

IMG_2433

IMG_2434

IMG_2435

Och det är just denne Isak som ska offras när Abraham testas av Gud, ”Offret av Isak” målad 1960-66. Det här är en av Bibeln mest obegripliga texter och den har tolkats i årtusenden och man har försökt förstå den trots att den känns så ofattbar.

Men vad gör Marc Chagall? Han gör även en av de mest traumatiska motiven med glimten i ögat. Titta på Isak som just insett att han ska offras till Gud av sin pappa, han ligger och tjuvkikar med ena ögat och ser inte alls särskilt orolig ut. Abraham och Sara (nere i backen) är olyckliga och den lilla baggen, som sedan offras istället för Isak ser inte heller så glad ut där under trädet, men Isak ser lugn ut. Jag tror bara Marc Chagall kan komma undan med en sådan målning. Den är underbar i all sin förskräckelse.

IMG_2443

IMG_2446

IMG_2448

IMG_2452

Motiv ur Höga visan från Gamla testamentet figurera på många av målningarna och har ett eget rum. Här blir det tydligt att Marc Chagalls erfarenheter av kärlek och parrelationer är ytterst positivt. Man blir själv glad när man ser målningarna.

Men man gör bäst i att gå riktigt nära för varje målning är full av detaljer. Man ser först ett stort motiv som är tavlans centrum men tittar man noga finns det fullt av berättelser vid sidan om. Ibland skymtar Chagall själv fram där han står och målar i ett hörn.

IMG_2492

Det finns en klassik triptyk med också, en med Jesu korsfästelse. Den består av tre stora målningar som heter, från vänster: Motstånd (målad 1937-1948), Uppståndelse (1937-1948) och Befrielse (1937-1952). Vid första anblicken känns den klassisk med Jesu död och uppståndelse, men tittar man närmare på den tredje tavlan är den lite annorlunda än vad man är van vid.

IMG_2484

IMG_2478

IMG_2480

Vad består befrielsen av? Jo, av kärlek, kultur, konst, musik, liv och relationer. Kan det bli mer livsbejakande än så? Marc Chagall visste mycket om det goda livet, det är helt klart – och han förmedlar det på ett underbart sätt.

Den som uppskattar Marc Chagalls konst bör definitivt besöka museet i Nice. Absolut sevärt!

Henri Matisse museum – äntligen!

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

IMG_2319

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Matissemuseum

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

IMG_2323

IMG_2347

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

IMG_2962

Regina

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

art1

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

not-identified

239569648

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

matisse-1

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

550-matisse-palette

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

970-d

303eafbd77b40ba8572df0877be45ff5

wpb355e8a8_05_06

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

b47e9e90699ee89b4fe17302a593bd70

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Konstnären – till slut hettar det till

2171542_1200_959

Jag kände mig skeptisk till Nationalmuseums utställning ”Konstnären” på Konstakademien när jag först läste om den. Min skepticism minskade inte när utställningen fick negativa recensioner i flera större tidningar, men som alltid: man bör se med egna ögon. Recensenterna i dagstidningarna är viktiga men den egna upplevelsen är viktigare.

Vad var det som gjorde mig skeptisk från början? Temat ”Konstnären” speglat ur flera perspektiv: entreprenör, geni, avantgardist, normbrytare, visionär, resenär, är ju en utmärkt utgångspunkt för en utställning kan man tycka.

I första hand var det valet av affischnamn, eller snarare affischkonstverk. Nils DardelsDen döende dandyn” exponerades för att göra reklam för utställningen. Med tanke på att Moderna museet alldeles nyligen haft en bejublad utställning med Nils Dardel där just den målningen användes i reklamen, kände det som om man spelade ”safe”, man spelade ut ett säkert kort. Det kändes helt enkelt för genomskinligt på något sätt, som om tavlans populäritet utnyttjades och missbrukades för att locka kunder – jag menar besökare…

IMG_2054

När jag först kom in på utställningen kändes det som om man verkligen spelade ”safe”, det kändes klichéartat. Klassiska målningar som berättade den traditionella historien om konstnären som bohem i en vindsvåning i Paris, men som alltid bör man titta närmare och det gjorde jag.

Det som först kändes som en traditionell glorifiering av Konstnären med stort K, en man så klart, började långsamt brytas ned i ett intressant ifrågasättande och en lättsam men ändå tydlig avglorifiering av flera megastjärnor på den – särskilt svenska – konsthimlen. Utställningen började långsamt kännas uppfriskande under vandringen genom rummen.

IMG_2071

IMG_2001

IMG_2006

Det som började lite långtråkigt och traditionellt luftades upp här, inte överraskande, hos Hilma af Klint (1862-1944). Den här målningen enbart är värt ett besök på utställningen, den heter ”Duvan nr 13” och är från 1915. Den finns på avdelningen om konstnären som visionär och profet, den andliga dimensionen av konsten.

Här blev det lite lättare att andas, det dammiga gammal loftet i konstnärskvarteren i Paris får ge plats åt det spirituella och outsägbart. Här finns flera vackra tavlor att sjunka in i. Det var här jag började känna att utställningen hade något nytt att berätta för mig.

IMG_2032

Men mest av allt hettade det till i det sista rummet jag kom till, det som fokuserar på konstnären som entreprenör. Här stoltserar Ernst Billgrens (1957) fågel, ”Över hela världen” från 1990, i rummets centrum övervakandes alla de andra konstverken. En kaxigare fågel får man leta efter. Den är magnifik.

IMG_2036

IMG_2038

Ernst Billgrens fågeln blickar i första hand ut över fyra verk av den amerikanske konstnären Jeff Koons (1955). Denne beryktade, kritiserade, omtyckte och världens kanske idag högst betalade levande konstnär. Här blir diskussionen riktigt intressant för mig. När övergår konst till att bli kommersiell? Det vill säga, när blir konstnären en fabrik som producerar på löpande band snarare än en lidande konstnär som ”värker fram” varje konstverk utan tanke på ekonomisk vinning (som myten säger oss)?

På utställningens hemsida skriver man:

”Under senare tid har många konstnärer gått in i rollen som entreprenör, bland annat arbetar Jeff Koons och Ernst Billgren som moderna företagare på en kommersiell marknad. Men redan Rosa Bonheur och Anders Zorn var ytterst skickliga i att bygga personliga varumärken som hjälpte dem till stora framgångar på en internationell marknad i slutet av 1800-talet. Även i 1600-talets Holland hade konstnärsentreprenören en viktig roll, för Rembrandt och andra holländska målare fanns kunderna inom den nya borgarklassen.”

IMG_2027

David Robbins (1957) fotoserie ”Talang” från 1986 funderar i samma banor. Här har han fotograferat den tidens uppåtgående stjärnor på den amerikanske stjärnhimlen för konstnärer. Är det här konst eller reklam? Här ses bland annat Jeff Koons och Cindy Sherman, båda representerade på den här utställningen och idag megastjärnor. Vart går gränsen och måste det finnas en gräns mellan konst och reklam? Har det någonsin funnits en sådan?

IMG_1974

Den svenske konstnären Peter Dahl (1934) funderade på det redan 1970 då han målade det här verket som heter ”2 självporträtt i motsatta roller” där han både representerar konsten/konstnären och pengarna/kapitalismen. Vem är vem egentligen? Roligaste med den här tavlan är ändå tavlan i tavlan som är signerad Peter Dahl.

Det finns mycket mer att se på utställningen och den är definitivt värt ett besök även om den inte känns lika utmanande som den hade potential att vara. Men jag fick mycket att tänka på efter mitt besök, om konsten och konstnärernas roll, och är inte det tillräckligt så säg?

Utställningen pågår till den 4 september. Gratis inträde.