Städning med geniala Gittan Jönsson

IMG_0071

Jag blir drabbad av det jag ser när jag kommer in på Gittan Jönssons utställning ”Parallella linjer” som pågår just nu i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg. En armé av kvinnor som städar. Kvinnor av alla sorter, i alla tider, från alla samhällsskikt. Kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt städar och städar och städar. I ett tyglat raseri.

IMG_0165

Här städar Läckö slottsfru, Madonna, Frida Kahlo och Sonja Åkessons ”Var vit mans slav” tillsammans med alla andra kvinnor som går att räkna upp. Vad städar de? De städar upp efter männen. De gör det i raseri. Av tvång. Av lojalitet med världen. I solidaritet med mänskligheten. Det är något med de här porslinsfigurerna som gör mig rasande.

IMG_0068

Är det för att Gittan Jönsson är rasande? Det återhållna raseriet smittar av sig. Men det är inte bara ett evigt kvinnligt raseri över sakernas tillgång utan också en djup besvikelse över att drömmen inte höll. Drömmen om att stå i bredd med männen, att leva tillsammans på lika villkor i en ömsesidig jämställdhet. Alla grusade förhoppningar.

Än har inte drömmen slagit in trots alla ansträngningar, alla goda intentioner och hårt arbete. Gittan Jönsson var med då det begav sig, hon är född 1948 och var med under 1960-talets uppvaknande och i arbetet för en jämställd värld under 1970-talet. Men idag är hon besviken. Och arg. Det smittar. Jag känner den stora vreden välla in. Varför ska det vara så omöjligt? Varför är det fortfarande kvinnorna som städar upp efter männen?

GittanJönsson2

IMG_0189

GittanJönsson

Den här tavlan säger allt. Den är magnifik. Den heter ”Vandrerskan” och målades 2014. Det är en hommage till Friedrich. Den är inte bara magnifik, den är också genial. Titta noga på den. Vad föreställer den? En kvinna på toppen av ett berg fyllt av sopor. I handen har hon en dammsugare. Hon har hela världen som sitt arbetsfält. Det är hon som städar den.

sublime-mountain

Det här är tavlan hon har haft som inspiration. Den är målad av Caspar David Friedrich (1774-1840), en tysk-svensk konstnär och en av romantikens mest berömda landskapsmålare (enligt Wikipedia). Tavlan heter ”Vandraren över dimhavet” (1818). Kan skillnaden mellan kvinnor och män illustreras bättre än om man hänger de här två tavlorna bredvid varandra? Nej, det här är fullständigt genialt, jag säger det igen.

IMG_0117

IMG_0121

Det finns många fantastiska och märkliga konstverk på utställningen och egentligen skulle jag vilja visa dem alla, de bär på historier som behöver berättas. Men jag kan inte låta bli att fokusera på städningen, alla dessa kvinnor som städar och städar och städar och städar. Drar sin eviga dammsugare efter sig. Oförtröttligt.

IMG_0134

Flera av tavlorna illustrerar politiska skeenden i världen, den här till exempel heter ”Tahrirtorget” och är målad 2012, efter de stora politiska omvälvningarna i Egypten. Om man tittar noga, vad ser man då?

IMG_0135

Just det, egyptiska kvinnor som dammsuger. Städar. Städar upp efter männens röra. Överallt, hela tiden, i alla tider. Jag känner ilskan stegra sig inom mig igen. Varifrån kommer den här kvinnan med dammsugaren? Vem är hon? Plötsligt hittar jag henne.

IMG_0158

Det är mamman som går igen. Mamman med 1950-tals dammsugaren (samma modell som alla de andra kvinnorna har). Detalj ur konstverket ”Drömfinal” från 2006. Texten lyder:

Min pappa var diskuskastare
Min pappa var vasaloppsåkare
Han var min idol och hjälte
Han var medelpunkten, allt kretsade kring honom
Hans tider, resultat, pokalerna på hyllan

Min mamma var hemmafru
Hon städade och diskade
Hon fick inga medaljer

Nu är bägge döda
De bor i samma land
Jakten på hundradels sekunder
är obegriplig i evighetens ljus
Mamma, pappa, världen fortsätter utan dem…

Dammsugarens surr
och klirret av porslin i tomrummet
snart är det min tur

IMG_0182

IMG_0167

IMG_0192

Jag känner hennes raseri. Kvinnan med dammsugaren. Armén av städande kvinnor. Hon finns överallt. Armén rycker ut vid varje anrop och krigsförklaring. Städar och städar för att återställa det ursprungliga. Igen och igen. Jag känner det också, lika starkt: jag älskar henne. Hon är världens hopp.

Missa inte utställningen, den pågår till den 19 juni.

Annonser

Hilding Linnqvist reser i Italien

italien2

”På resa, det är enkelt – men också mångtydigt! Jag är på resa och jag vill fortsätta min resa. Jag befinner mig ständigt på resa. I världen, i mitt eget land – ja, i min egen kammare! Jag reser i min inbillning – i nattlig klarhet, i mina dagdrömmar och i fullaste solljus.”

IMG_1628

Ja, så skriver konstnären Hilding Linnqvist (1891-1984) och det har satts som motto för den nya utställningen på Marabouparken. Utställningen heter Italienska vyer och visar framför allt skisser och akvareller ur Hilding Linnqvists konstarkiv.

Ungefär en gång i kvartalet byter man ut konsten i det rum på Marabouparkens konsthall som är tillägnat Hilding Linnqvist. Här förvaltas konstnärens efterlämnade konst, skisser och rekvisita, och man visar upp en liten del i taget utifrån olika teman.

Det är ett väldigt behagligt sätt att visa upp hans konst, ett enda rum och ett tema i taget som byts ut upp till fyra gånger per år. Alldeles lagom när man har en liten stund över och har vägarna förbi Sundbyberg.

IMG_1634

IMG_1646

Hilding Linnqvist hade en ateljé i Italien vid Gardasjön. Han var där första gången 1947 då han besökte sin blivande svärmors villa och det var också i hennes hus det byggdes en ateljé till honom, under sent 1960-tal.

IMG_1619

Det är lätt att se att Hilding Linnqvist tyckte om Italien. På den lilla utställningen finns många skisser som visar folklivet i Italien men framför allt är det skisser med interiörer och exteriörer från villan vid Gardasjön.

Det intressanta med skisserna, de flesta av dem är inte fullbordade, är att man ser hur han arbetade fram sina konstverk. När han målar akvareller ser man hur han skissar kraftigt med blyerts först och sedan målar med tjock akvarellfärg.

IMG_1639

Det är som om han målar olja med akvarell. Det ger en säregen prägel åt hans konst och jag tror det är en av hemligheterna med hans tavlor. De har akvarellens lätthet men oljemålningens tyngd på samma gång.

Det jag också uppskattar är att han låter blyertsstrecken vara kvar, de lyser igenom färgen om man går nära och tittar. Det skapar också liv och rörelse i bilden.

italien

Det är ett vackert rum som används till de små utställningarna med Hilding Linnqvist, det utnyttjas väl. Extra anmärkningsvärt den här gången är att konstverken är ackompanjerade av klassisk italiensk musik. Som om man var på en av de välbesökta operaföreställningarna som ges runt Gardasjön.

Absolut en stämningshöjare och inte alls distraherande som det hade kunnat bli. En kort stund kan man drömma sig bort till Italien, och det speciella ljuset i tavlorna vittnar om det ljus som finns i Italien, eller snarare runt Medelhavet. Varmt och inbjudande.

IMG_1616

Men som alltid finns det en tavla på utställningen som drar min uppmärksamhet till sig på ett särskilt sätt. Utan tvekan är det meningen att jag ska dras till den, den hänger i det direkta blickfånget när man kommer in i rummet och den är belyst med en mjuk belysning som förhöjer dess eget inre ljus.

Här står man framför Italien utan tvekan, och här står man också inför det som gör Hilding Linnqvist till en så uppskattad och älskad konstnär. Den här tavlan är den enda i rummet som är målad i olja, det ger den också en särskild lyster som gör att man lägger märke till den.

IMG_1611

Vad är det då man älskar med Hilding Linnqvist? Jag skulle säga att det dels beror på det mjuka anslaget i både själva målningen, tekniken, och i själva motivet.

Det naivistiska och glada uttrycket i hans konst förmedlar en oförställd, till synes barnslig, övertygelse om att livet är gott och värt att leva. Det är smittande och upplivande.

Sen är det ju färgerna som gör det också, de enormt vackra färgerna målade med sådan lätthet och i sådana lyckliga kombinationer. I den här vackra tavlan är det de oranga fönsterluckorna som förhöjer värdet på de mjukt rosa, gula, gröna och blå färgerna.

IMG_1651

Hilding Linnqvist hade en underbar känsla för hur färgerna förstärker och bejakar varandra. Man blir lycklig av hans konst, det tror jag är den främsta hemligheten med hans konst. Det är stort.

Hildning Linnqvist i Grekland

hilding1d

Marabouparken, den hemtrevliga konsthallen i Sundbyberg, förvaltar konstnären Hilding Linnqvists efterlämnade livsverk; tavlor, skisser, fotografier och mycket mer. I ett rum på övervåningen i konsthallen finns en ständig utställning av Hilding Linnqvists konst som byts ut cirka fyra gånger per år efter vissa teman.

Det är en genialisk idé, att man får fokusera på ett stråk, eller tema, i taget. Utställningen är aldrig särskild stor vilket gör att man hinner njuta av enkelheten och lättheten i hans konst eftersom man inte riskerar att bli övermätt som man så ofta kan bli på stora utställningar eller museum. Det gör också att man får längta efter nästa tema.

hilding1a

Det tema som just har satts upp i konsthallen är Hilding Linnqvist i Grekland. Han reste vid flera tillfällen i den grekiska övärlden och utställningen visar tavlor, skisser och anteckningar från åren 1937-1978. Hans resor resulterade också i boken ”Grekisk resa” som kom ut på Bonniers förlag 1946.

hilding1b

Han målade gärna traditionella grekiska klädedräkter. Här ser man flera olika kvinnliga, klassiska grekiska kläder.

hilding 1f

Och här ses manliga, traditionella grekiska klädedräkter.

hilding1c

Många av akvarellerna och skisserna har självklart hav och himmel som motiv, det är oundvikligt när man besöker Grekland och dess övärld. Men Hilding Linnquist strävade också efter att återbilda det grekiska livet på tavernorna och vardagen, t ex genom kläderna skissade ovan.

hildingg

Tempeltrappa Delfi, olja målad 1937. Den här tavlan, som är den enda större målningen i olja på utställningen, målade han under den första resan till Grekland som gick till Delfi och Mykonos. I boken ”Grekisk resa” skriver han själv:

”Vid en havsvik ligger små vita städer som blommande strandängar. På natten lyser en röd stjärna i bergen: herdarnas eld. Mykonos, den vita staden vid havet – min barndoms vita julkyrkor med varmt ljus och blå skuggor bland granar i blå snö.”

La vie en rose – Malick Sidibé

Malick-Sidibé

När jag besökte Marabouparken igår för att kika på den senaste Hilding Linnqvist utställningen passade jag på att titta in på fotoutställningen La vie en rose. Det är sista veckan för bilderna tagna av den afrikanske fotografen Malick Sidibé, i Malis huvudstad Bamako på 1960- och 1970-talet. Det är otroligt levnadsglada och hoppfulla bilder.

Mali hade som så många andra afrikanska länder blivit fria från kolonisatörerna och ser framtiden an med förväntan vid den här tiden. Det syns på de unga människorna på bilderna. De är klädda i västerländska kläder, dansar, åker motorcykel, lever livet helt enkelt. Jag tittar på bilderna och njuter men undrar över om det inte fanns något kvar av det ursprungliga Mali.

Då får jag syn på den här bilden med de små pojkarna i inhemska kläder som befinner sig utomhus (vilket inte är så vanligt eftersom de flesta bilderna är tagna i Malick Sidibés studio). Titta på pojkarnas ansiktsuttryck, särskilt den lilla pojken längst till vänster. Som en liten ängel. Även här lyser hoppet om en ljus framtid igenom. Att så inte blev fallet för Mali är sorgligt.

malick

Den här bilden stannade jag också länge inför. När alla andra bilder består av stolta, självsäkra, framåtblickande unga män och kvinnor dyker den här kvinnan upp som vänder oss alla ryggen. Som om hon helt enkelt bara vill vara för sig själv, i sina egna tankar utan att bevärdiga oss med en blick. Hon har inget att bevisa, hon är nog i sig själv. Se på skorna. De matchar tyget hon ligger på, som en illusionslek. Jag fascineras av hennes starka och samtidigt sköra rygg. Den säger allt.

IMG_1862

Sist men inte minst, de här fantastiska studiobilderna från 1970-talet! Bilderna från 1960-talet är från dansställen, utomhus och från olika urbana miljöer. 70-talsbidlerna är i första hand från fotografens berömda studio. De är helt underbara. Kolla kläderna! Kolla attityderna och kroppsställningarna. Så 70-tal!

Men absolut mest fantastiskt av allt är bakgrunden, motiven och mönstren. Där kommer Mali in som en egen röst mitt i allt det västerländska koloniala arvet och influenserna. Mali kräver uppmärksamhet och får det. Underbart!

Utställningen pågår till på söndag den 1 december. Har du inte möjlighet att se den finns boken ”La vie en rose” att köpa i Marabouparkens lilla shop, i den finns bilderna och berättelserna. Rekommenderas!

Boken finns också att beställa från Adlibris och Bokus.

”Uppbrott från hotellrummet”

IMG_1848

Äntligen har Marabouparken bytt Hilding Linnqvist utställning. Cirka fyra gånger per år byter man ut tavlorna i det lilla Hilding Linnqvist rummet en trappa upp i huset. Det är den tredje jag besöker och den här gången ingick en av mina absoluta favoriter bland hans konstverk: ”Uppbrott från hotellrummet”, hans sista självporträtt från 1968, målat i olja. (Klicka på bilden så blir den större och man ser detaljerna bättre.)

Att tavlan kallas självporträtt är för att den visar det liv Hildning Linnqvist levde, ett kringflackande liv runt Europa och Nord Afrika med målargrejerna med överallt. Ett vagabondliv. Det är en mycket vacker tavla tycker jag. Den gör mig lycklig. Den andas både exotism, ensamhet, spänning och livsglädje. Färgerna är milda och mjuka.

IMG_1825

Bredvid tavlan har man ställt upp en installation av de prylar som finns med på tavlan. Jag vet inte om det är samma saker, om det är Hilding Linnqvists egna ägodelar, men man skulle faktiskt kunna tro det. Särskilt vad gäller pallen, väskan och ryggsäcken. Fantasieggande är de i alla fall.

IMG_1839

Med i utställningen som kallas ”Hilding Linnqvist porträtterar” finns också ett ungt självporträtt i olja från 1920. Det är mycket vackert. Besök gärna utställningen, i Sundbyberg, den är liten men det gör att varje tavla får mycket uppmärksamhet och det är de alla verkligen värda. Hilding Linnqvist (1891-1984) är en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Hilding Linnqvist blommar upp

bild-1 kopia 5

Idag besökte jag Marabouparken i Sundbyberg för att se den nya utställningen – Blomstertid med Hilding Linnqvist. Det är en vacker liten utställning som gör mig glad. Första gången jag besökte Marabouparken och en Hilding Linnqvist utställning blev jag först besviken över hur få konstverk som visades upp utifrån ett tema, jag hade hoppats på att få se en stor utställning.

Men för varje gång jag återvänder inser jag att den minimala formen fyller en funktion. Man ser alla konstverk som finns i rummet, man studerar dem mycket noga eftersom de inte är så många. Varje verk får tid och uppmärksamhet vilket gör att man ser djupare och intensivare. Jag tycker om det. Istället för en större utställning under en viss tid väljer man att byta tema i rummet några gånger per år, och välja ett tema utifrån den stora samling man har av Hilding Linnqvist.

Den här gången handlar det om blommor. Redan i början av utställningen möts man av en stor, magnifik blomsterbukett som Hilding Linnqvist fick på sin 90-årsdag och som han målade av. Men hur vacker den än är så gör den inte djupast intryck på mig. Det gör istället den lilla tavlan med fikonen på. Den är i all sin enkelhet helt underbar.

bild-2

Sedan vänder man sig om och, efter den milda målningen med några enkla fikon, står man inför en kaskad av blommor och färger, elegant matchad med en knallgul vägg. Man drar efter andan. Det går inte att uttrycka på något annat sätt än att man blir så glad av Hilding Linnqvist konst. Den är enkel, självklar och går direkt in på djupet. Jag skulle vilja definiera hans konst som ett tillstånd av lycka, oberoende av hur man känner sig just då.

bild-3

På nästa vägg får jag en överraskning, ett konstverk som framstår som sakral i förhållande till de andra jordiska, sinnliga och sprakande. Här är det som ett stilla rum, ett kloster eller ett annat andligt rum av något slag. Målningen förmedlar en meditativ stillhet att vila själen i. Som ett altarbord med en nattvardskalk, utstrålande ett jordiskt lugn och ett himmelskt hopp.

bild-4

bild-2 kopia

Hilding Linnqvist, liksom Henri Matisse (jag har skrivit om det förut här på bloggen), lyckas förmedla livsglädje och lycka utan att på något sätt ignorera livets villkor på gott och ont. Jag känner det så starkt, de är mina vänner genom tid och rum.

Hilding Linnqvist och Matisse

1778919034

Igår besökte jag för första gången Marabouparken i Sundbyberg. Jag var där för att titta på den lilla utställningen Hilding Linnqvist i Nordafrika. Ovan visas den vackra tavlan Gata i Luxor, oljemålning från 1947, som är med på utställningen . Hilding Linnqvist (1891-1984), en svensk konstnär från Stockholm, målade fantastiska tavlor. Ända sedan jag första gången såg Torg i fransk småstad (Chinon), olja från 1921-25, har jag varit förtjust i hans konst.

1920_hilding_linnqvist_torget_i_chinon_1920tal

Jag har inte lyckats se den här tavlan i original ännu trots att den tydligen ska hänga på Moderna museet. Det jag har sett är affischen från deras utställning 1986. För mig är Hilding Linnqvist en svensk Matisse. Det är något med anslaget, färgerna, glädjen och livslusten som förmedlas genom konsten som förenar dem i mina ögon. Jag blir lika glad av båda. Linnqvist beundrade Matisse och för mig är det tydligt att de är samma andas barn. Konsten gjorde dem lyckliga och det lyckas de förmedla till mig som åskådare och mottagare av deras uttryck.

Som följande citat ur Matisse bok Om konst: ”Man kan finna glädjen i himlen, i träden, i blommorna. Överallt finns det blommor för den som är villig att se dem”. Det citatet tycker jag passar lika bra på Hilding Linnqvists inställning till sin konst.

Men det finns också annan påverkan. När jag såg Linnqvist tavla Strandliv vid Adriatiska havet, olja från 1922, associerade jag direkt till Fra Angelicos Thebaid (cirka 1420) som hänger på Uffizierna i Florens. Och där har Hilding Linnqvist varit (1921). Historiens vingslag. Jag gillar det.