#harrypotterexhibition i #nkpg

Jag blev trots allt ganska förvånad när jag första gången såg reklam om att en Harry Potter utställning skulle komma till Norrköping. Det är en vandringsutställning som har Europapremiär i Sverige, och just Norrköping. Det är ändå lite coolt tycker jag. Frågan är förstås: går det att göra en utställning om Harry Potter som känns meningsfull?

Svaret är absolut ja. Utställningen är helt klart sevärd om man är minsta intresserad av Harry Potter och böckernas värld. Utställningen består av rekvisita, främst kläder men också interiörer och detaljer från filmerna, och det är de riktiga grejerna. Redan vid utställningens början känner man – i alla fall gjorde vi det – att man ville hem och se alla filmerna igen, alla på raken, och ett bättre betyg än det kan man väl knappast ge en utställning?

Det är lätt att leva sig in i Harry Potters värld, utställningen är stämningsfull och väldigt vackert upplagd. Allt börjar som det ska med att man får ta Hogwardsexpressen, som står still, men det gör inget eftersom alla detaljerna triggar fantasin direkt. Man känner sig som en del av Harry Potters värld och filmernas magi.

Har man läst alla böckerna och sett alla filmerna har man inget problem med att leva sig in i vad som händer. Även som vuxen och tonåring rycks man med och fångas av stämningen, hur ska det då inte vara för yngre barn? Det måste vara ren magi att gå runt på utställningen.

Man får se Harry Potters kläder, hans säng och mycket annat. Man inser hur kort skådespelaren är i verkligheten, man får en känsla av att vara där. Jag tycker om det.

När man tittar närmare på både Hogwards elevers och lärares kläder och rekvisita ser man hur otroligt välgjort allt är, ingenting lämnas åt slumpen, eller görs lite halvdant, allt är av högsta kvalité. Även det bidrar till att filmerna går till filmhistorien.

Det mesta fick man inte röra, det mesta var inom avspärrningar, men tack och lov hade man just den veckan, när vi besökte utställningen, beslutat att lyfta på fotoförbudet (så länge man inte använde blixt) och det var en otroligt glad överraskning. Äntligen har man fattat hur det fungerar!

Vissa saker fick man röra, till exempel Hagrids fåtölj, den fick man sitta i. Man kände sig liten som ett barn i den stora stolen. Sådan små detaljer gör allt lite roligare.

Jag rekommenderar verkligen ett besök. Utställningen pågår till den 7 september. Utställningen hade världspremiär i Chicago i april 2009, och har gjort stopp i Boston, Toronto, Seattle, New York, Sydney, Singapore, Tokyo, Edmonton och 2014 i Norrköping, kan man läsa på utställningens hemsida.

Till vår överraskning upptäckte vi den här bilen, den flygande Forden, mitt i Norrköpings köpcentrum när vi vandrat i väg mot centrum. Det var oväntat och roligt. Hela staden verkar vara uppfylld av Harry Potter den här sommaren. Jag undrar vilka fler överraskningar vi missade på stan? Det här har man verkligen gjort bra!

Sherlock Holmes kan inte dö

Nej, Sherlock Holmes och Doktor Watson kan inte dö, de återuppstår i nya skepnader i varje ny tid. Nya skepnader, men samtidigt med mycket hög igenkänningsfaktor. Det är vad som utmärker en ikon, och hjälte; alltid närvarande, alltid möjlig att känna igen, men samtidigt anpassad till den nya tiden och de nya behoven. Det är en glädje att Sherlock Holmes, den konsulterande detektiven, är en av dem.

I London finns ett trevligt litet Sherlock Holmes museum på 221b Baker Street. Det har funnits sedan år 1990. Jag undrar om de som startade museet då ens i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig den vurm som uppstått kring detektiven och hans assistent Doktor Watson i vår tid? Nej, det kunde nog ingen av oss.

Sherlock Holmes har alltid varit en populär figur, både som bokfigur och i olika TV-serier, men det kan helt klart konstateras att den senaste BBC TV-serien Sherlock, med Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes och Martin Freeman som doktor Watson, har fått vurmen att explodera. Med all rätt, serien är fantastiskt bra gjord, man känner igen figurerna men de är placerade på ett genialt sätt i vår tid.

Att serien, och figurerna, är omåttligt populära märkte vi när vi besökte museet i London nyligen. Mängder av folk från hela världen köade metervis för att komma in på museet. Det är roligt, även om det var trist att köa. Museet har samma adress som Sherlock Holmes hem i boken, och användes till och med som en uthyrningslägenhet när det begavs sig. Man kan ju tänka sig att den brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) fått inspiration från den verkliga situationen.

Man har byggt upp museet så att det ska passa den 1800-talsmiljö som författaren målade upp i sina böcker och det har man gjort på ett mycket bra sätt. Det känns verkligen som om man kliver in i Sherlock Holmes och doktor Watsons hem.

Det enda som inte känns helt rimligt är att man på en av våningarna i museet har vaxdockor som föreställer figurer ur flera av de fall som Sherlock löste. Det är definitivt överkurs att ha med dem, det hade inte behövts eftersom museet är spännande nog i sig självt.

Museet är stämningsfullt och det är fantasieggande att vandra runt i den gamla lägenheten och drömma sig bort. Det är inte särskilt stort heller så det tröttar inte ut någon att gå runt i det.

Till museet finns också en innehållsrik och tidstypisk butik där man kan handla, till höga priser vill jag varna för, men är man ett riktigt fan så accepterar man väl det också. Både museet och butiken är absolut värt ett besök för både stora och små.

Virginia Woolfs liv och konst

Om Matisse utställningen på Tate Gallery var planerad, och själva orsaken till Londonresan, var utställningen om Virginia Woolf – Art, Life and Vision på National Portrait Gallery definitivt en oplanerad men glad överraskning. Utställningen öppnade den 10 juli och pågår till den 26 oktober.

Utställningen handlar främst om Virginia Woolf (1882-1941), men allt som handlar om henne handlar också om den så kallade Bloomsburygruppen som hon tillhörde. Det var en grupp vänner, släktingar och konstnärer av olika slag som tillsammans diskuterade, visionerade och faktiskt – i flera fall – förändrade världshistorien.

Virginia Woolf var författare men hennes syster Vanessa Bell var konstnär och hon har flera verk representerade på utställningen, till exempel den här tavlan som kallas ”The Conversation”, målad 1913-1916.

Självklart avbildade Vanessa Bell sin syster, bland annat den här målningen ”Virginia Woolf in an armchair” målad 1912. Vanessa Bell har definitivt sin egen stil och den skiljer sig från hennes makes, Duncan Grants, som också var konstnär och tillhörde Bloomsburygruppen.

Utställningen handlar om Virginia Woolfs liv; familj, vänner och arbete. Här finns hennes böcker i förstaupplaga, handskrivna brev, attiraljer såsom hennes käpp som hon lämnade på stranden när hon dränkte sig 1941. Det var så hennes man förstod vad hon hade gjort, käppen låg kvar på stranden och hon gick ingenstans utan den.

Hennes liv och arbete är intressant att ta del av på utställningen, även om man redan vet mycket om henne, men också de historiska utblickarna är spännande, till och med lite roliga. Den här tavlan, målad av Roger Fry 1912, heter ”The Matisse Room, Second Post-Impressionist Exhibition”. Den föreställer, som namnet visar, en utställning i London med Matisse konst. Virginia Woolf var tydligen inte helt förtjust i hans konst, eller var det snarare männens vurm för Matisse som hon inte riktigt kunde förlika sig med?

I vilket fall är tavlan rolig för i målningen är konst av Matisse avbildad på väggarna, och man känner igen tavlorna. Till exempel den stora till vänster, en väldigt lik tavla av Matisse hänger i Centre Pompidou i Paris och ser ut så här, jag såg den just när jag var där tidigare i somras:

Det är en ganska liten men mycket lärorik utställning som bjuds på National Portrait Gallery och även en sådan som jag, som läst i princip allt Virginia Woolf har skrivit, lärde mig nya saker. Till exempel att hon var väldigt förtjust i konstnären Paul Cézanne, också en av mina favoriter. Det gjorde mig glad.

Mest fascinerande var ändå den här två porträtten av Virginia Woolf, till synes målade vid samma tillfälle men av två olika konstnärer. Den första tavlan är målad av hennes syster Vanessa Bell 1912.

Den andra av Roger Fry 1911-1912. Se så lika målningarna är, som varandras kopior, men samtidigt med helt olika uttryck. Det är definitivt två Virginia Woolf som framträder. På systerns målning är det en rättfram, intellektuell och självsäker tänkare som framträder, på Roger Frys en sorgsen, vemodig och känslosam kvinna som blickar sedesamt mot något okänt.

Verkligen mycket intressant, tycker jag, och antagligen är båda bilderna rättvisande, Virginia Woolf var definitivt en komplex och mångfacetterad människa vilket utställningen lyckas förmedla på ett utmärkt sätt. Absolut värt ett besök. Om man inte har möjlighet att se utställningen finns en utställningsbok att beställa som är innehållsrik vad gäller både bilder och information.

Matisse och en resa till London

För första gången i mitt liv har jag gjort en längre utlandsresa i första hand för att se en utställning (resan till Arken i Köpenhamn, före jul förra året, och Frida Kahlo gills inte, det känns inte som att resa utomlands när man tar tåget till Danmark). Resan kombinerades självklart med andra nöjen, men det var definitivt utställningen på Tate Gallery (Tate Modern) i London som var resans mål och mening. Där visas just nu Henri Matisse Cut-Outs.

I reklamen för utställningen har det stått att det är ett ”once-in-the-lifetime” tillfälle. Varför? Jo, för att dessa klippta konstverk är väldigt sköra och det är ingen enkel sak att frakta dem, de har i princip inte varit samlade på det här sättet sedan de lämnade konstnärens studio och lär inte göra det igen på länge. I alla fall enligt reklamen. I vilket fall som helst är det en fantastisk utställning och en liknande lär inte dyka upp igen på den här sidan Atlanten på länge, om någonsin igen.

I slutet av sitt liv kunde Henri Matisse (1869-1954) inte längre måla på grund av sjukdom. Då övergick han till att klippa ut konstverk i papper som han sedan klistrade upp på stora ark, eller på en vägg, eller en canvas, eller vad han hade tillgång till. På utställningen i London har man samlat cirka 120 verk i olika storlekar.

Det fanns flera verk som jag aldrig sett förut, varken i verkligheten eller på bild. Till exempel den här otroligt vackra och enkla tavlan som kallas ”Women with Amphora and Pomegranates” från 1953. Den är helt otroligt enkel och samtidigt genialt vacker och levande.

Vad är det som gör konstverket så levande trots att det består av så få färger och former? Jag studerade det länge tills jag insåg att det berodde på att den blå färgen inte är homogen, det vill säga, de blå partierna består av flera blå ark lagda omlott över varandra och de har en aning olika nyanser vilket ger färgen ett levande uttryck.

Det var en sak överraskade mig, att Matisse målade alla pappersarken själv innan han började klippa ut formerna. Jag trodde att han använde köpta färgade pappersark, men så gick det inte till. Istället målade han varje papper i den färg han ville ha, vilket också resulterade i att nyanserna blev skiftande, vilket i sin tur ledde till det levande uttrycket i konsten. Så enkelt och så genialt.

Här ser man färgprover som han sparat i sin ateljé, som visar hur han arbetade.

Utställningen är otroligt vacker eftersom konstverken är otroligt vackra. Det är en sådan levnadsglad färgkaskad att man inte kan bli annat än lycklig när man ser dem. Man ville fotografera, vilket typiskt nog var förbjudet, men den här gången kunde jag inte motstå, jag helt enkelt struntade i förbudet och fotograferade så fort tillfälle gavs och vakterna tittade bort. Nu tror jag nog att en och annan vakt såg mellan fingrarna när man fotograferade – tack snälla för det!

Det här var ett av utställningens vackraste konstverk, det heter ”Tusen och en natt”. Så helt otroligt vacker, det är till och med svårt att sätta ord på det. Om man uppskattar Matisse färger och former är detta en veritabel orgie som bara sprider lycka.

Den här väggen, den här tavelkombinationen, är en riktig knockout. Den som satte samman den här kombinationen är värd en medalj. Varje tavla är vald med omsorg och ordningen de är uppsatta i också, den ena vackrare än den andra. Om man bara hade kunnat ta dem alla med sig hem!

Utställningen består av både tavlor, böcker och korta filmer som visar hur Matisse skapar sina cut-outs konstverk. Den är en enda lång julafton för Matisse älskare. En sådan som jag.

Utställningen öppnade klockan 10.00 på morgonen och vi var där redan kvart i, för att om möjligt slippa stå i allt för långa köer (rekommendationen var att man skulle köpa biljett on-line i förväg för att få en tid att bli insläppt på, men vi gjorde inte det). Nu var det ingen kö vid den tiden, men det började sakta skapas en och vi var bland de första.

Vakten blev lite orolig när han såg alla – framför allt medelålders – artjunkies som tryckte på, och påminde om att museet inte öppnade förrän 10.00. – Vi vet, sa vi, vi vet, men vi är angelägna… Tänk att man skulle få uppleva det! Skrämma en vakt för att man vill in på en konstutställning! Härligt, bara Matisse kan orsaka det!

Utställningen pågår till den 7 september. Missa inte om du har vägarna förbi, eller gör som jag: boka en resa! Det är det värt.

Centre Pompidou vänt ut och in

Paris bebyggelse består av sandvita hus, alla i princip likadana. Det ger en mycket enhetlig upplevelse av staden, och Paris ett mycket säreget utseende, man vet att man är i Paris helt enkelt. Men sedan finns det en och annan byggnad som bryter mönstret och den enhetliga färgskalan. En av de mest kända byggnaderna som har sin helt egen stil är Centre Pompidou.

Centre Pompidou är Paris moderna museum och öppnades år 1977 och ritades av arkitekterna Renzo Piano, Richard Rogers och Gianfranco Franchini som vann den utlysta arkitekttävlingen. När byggnaden stod klar blev det en skandal, huset bryter mot allt det klassiska parisiska, både genom färgsättningen men framför allt genom att huset ser ut att vara byggt ut och in. Hissar, ventilationsrör och andra byggnadstekniska finesser sitter på utsidan istället för dold i och innanför väggarna.

Ja, då var det skandal, idag är byggnaden ett landmärke och jag tror inte någon parisare vill byta ut museet längre. Det har blivit en stolthet, men framför allt är det ett spännande och innehållsrikt museum för modern konst. Alltid värt ett besök, om så bara för de trevliga butikerna på markplanet.

Museet har en mycket stor konstsamling, men här vill jag endast lyfta fram två konstnärer av alla som finns representerade på museet. Först en helt ny, överraskande upptäckt och sedan en älskad favorit. Jag börjar med Joaquin Torres-Garcia (1874-1949) från Uruguay. Den här målningen heter ”Ciudad”, målad 1941.

Jag har aldrig stött på den här konstnären tidigare men uppskattade alla de verk som fanns representerade på Centre Pompidou, framför allt de här två konstverken. Jag har över huvud taget aldrig stött på en konstnär från Uruguay, men det säger mer om mig och min snäva, begränsade erfarenhet, än konstnärerna därifrån.

Det här konstverket heter ”Composition universelle” från 1937 och det är oupphörligt fascinerande att studera. Det är fyllt av universella symboler, man kan försjunka i den länge och ändå hitta något nytt. Det är som en dröm om tolerans, enhet i mångfalden, respekt och kärlek till varandras ovärderliga skatter, både vad gäller det religiösa och det mänskliga. Om det ändå vore sant!

Inte nog med att symboliken i tavlan är mångbottnad och innehållsrik, det är också rent grafiskt och konstnärligt ett otroligt vackert verk. Jag har verkligen hittat en ny konstnär att lära mig mer om. Man blir lycklig för att det finns så mycket nytt att upptäcka, det tar aldrig slut.

En av mina absoluta favoriter bland konstnärer är den franske målaren Henri Matisse, och han finns representerad med flera verk på Centre Pompidou. Den här målningen ensam är värd ett besök på museet. Den är helt otroligt vacker. Den heter ”Figure décorative sur fond ornamental” från vintern 1925-26. Den här målningen innehåller allt som gör Matisse unik och odödlig.

Även den här målningen, ”L´Algérienne”, från våren 1909, är sevärd.

En vägg fylls helt av dessa två monumentala målningar av Matisse, ”Le violoniste á la fenetre” från våren 1918, och ”Intérieur, bocal de poissons rouge” våren 1914. Man blir glad av att se dem.

Centre Pompidou är absolut en sevärdhet i sig själv, men det är konsten på insidan som är poängen.

På gratis konstrunda i Paris

Det finns ett till synes oändligt antal museum att besöka i Paris, det är verkligen en av konstens huvudstäder, men det finns också konst som inte kostar något att titta på och njuta av, om man bara tar sig tid att se sig omkring när man springer mellan det enda museet efter det andra. Följ med på en gratis konstrunda i Paris! Här kommer några exempel på vad man kan springa på om man lyfter blicken:

Först har vi den stora grafittimålningen på en vägg strax utanför Centre de Pompidou.

På Rue Rivoli, när man just passerat Louvren, på väg till köpcentret Les Halles, finns ännu en underbar Mona Lisa.

Längs Boulevard de Rochechouart, på väg upp till Sacré Coeur i Montmartre, ses de här mosaikerna fastsätta på en husvägg.

Uppe på Montmartre, på vägen ned från Sacré-Coeur längst en av trapporna, har något skojat till det ordentligt. Här ses vad som egentligen döljer sig inom kyrkan. Den väntar på sin tid.

Vem hade trott att Vendomen, på Place de la Concorde, egentligen är en stor Kebabpinne?

Bakvägen upp till Montmartre överraskar med detta konstverk. Jag hittade tyvärr inget namn varken på verket eller konstnären, men fantasieggande är det definitivt.

Jag älskar dolda människornas meddelande och ställningstagande i det offentliga rummet, särskilt när det är konstnärligt gjort med eftertanke. Vad ville den här okända konstnären säga? Det får man fundera på. Underbart roligt är det i alla fall.

Hittar man inga andra konstverk att beundra på sin vandring genom Paris så finns alltid de vackra dörrarna att stanna till vid. I princip alla hus i Paris är sandvita, men man lägger stor vikt vid att måla sina dörrar i eleganta färger. Dörrarna har olika färger, ibland dekorerade med mosaik och smidesjärn, alltid med vackra – ofta i guld – dörrslag. Jag får aldrig nog av dem.

Paris har så enormt mycket att bjuda på, men det är skönt att inte alla minnesvärda konstupplevelser gör stora hål i plånboken.

Marvels superhjältar i Paris

Vilken överraskning! När vi anlände till Paris upptäckte vi reklam för en utställning på ett galleri, kallat Art Ludique, om Marvels superhjältar. Den första i sitt slag och med äkta rekvisita från några av de senaste Marvel, Avengers, filmerna. Vilken lycka!

Vi tog oss förstås dit, Marvel nördar/älskare som vi är, och det var det värt. Utställningen består av rekvisita från filmerna, originalteckningar både gjorda på papper och i datorn, fanatiskt intressanta små kortfilmer av Marvels skapare och tecknare, och mycket mer.

Ja, att faktiskt se Captain Americas sköld från den första filmen var en upplevelse. Kanske någon tycker att det är fånigt att bli så till sig för något som är på låtsas, ja, då får man bli det. Själv tycker jag det är underbart att drömma mig bort i fantasin med hjälp av till exempel Marvels superhjältar. Skölden är vacker!

Alla hjältarna är med; Captain America, Iron man, X-men, Spindelmannen, Thor, Hulken, ja alla, Mest intressant på utställningen var de små korta intervjuerna med Stan Lee, superhjältarnas skapare, och dess nutida tecknare. Det var många filmer men de var bara cirka tre minuter långa så man stod gärna kvar och lyssnade till alla utan att tröttna.

Om det är någon som mot förmodan tror att hjältarna bara är endimensionella muskelpaket har helt fel. Det är mycket tankemöda bakom varje hjältekaraktär. Här fick man veta att de flesta hjältarna är uppfunna efter andra världskriget av flyktingar från Europa, offer för andra världskriget. Människor som inte hade kunnat rädda sin familj drömde om hjältar som skulle stå emot all ondska och kämpa för det goda.

Kalla kriget och rädslan för kärnvapenkrig på 1950 och 1960-talet var också en grogrund för hjältarnas uppkomst. Man behövde något att tro på och inspirerats av. Men det som skiljer Stan Lees, Marvels, hjältar frän andra är att de har en historia. De är riktiga människor som utsatts för något som gjort dem till superhjältar, men det gör att de har en personlighet, vänner, glädje och sorg i sina liv. De är inga marionetter i det godas tjänst. Det gör att vi kan identifiera oss med dem.

En tecknare berättade att han reste runt i Europa och studerade klassiska statyer från antiken och renässansen, därifrån hämtade han inspiration till deras kroppar och hjältedåd. Ingenting lämnas åt slumpen. I filmerna intervjuades också filosofer och forskare om varför vi tagit hjältarna till våra hjärtan. Verkligen mycket intressant. Man blev lycklig.

Utställningen var en härlig upplevelse och jag hoppas att den vandrar runt i världen så fler får möjlighet att se den. För inte bara Captain Americas sköld var där, även hans motorcykel och Thors hammare med mera.

Och titta här, de riktiga dockorna från museet i slutet av Captain America filmen 2. De var underbara att se, alla detaljer är perfekt och tidsenliga. Det är ett av skälen till att filmerna är så älskade, förutom själva hjältarna, att varje detalj är exakt, man har gjort minutiös research för allt. Det är ett enormt gediget arbete.

En mycket rolig detalj på utställningen var att det fanns möjlighet att fotografera in sig själv i den här bilden, sedan mejades den hem till dig gratis. Bara en sådan sak! Så klart vi gjorde det. Det fanns en trevlig lite shop också i anslutning till utställningen där vi utan att blinka shoppade loss på både det ena och det andra. Lycka – igen.

Utställningen pågår till den 31 augusti.