Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Annonser

Madame Butterfly – igen!

maxresdefault

Var på Kungliga operan och såg Madame Butterfly igen. Det var andra gången i år, första gången var i våras, men jag kunde inte motstå att gå och se den en gång till bara för att få höra Asmik Grigorian sjunga ledrollen som Cio-Cio San, det vill säga Madame Butterfly.

Förra gången var det Sara Olsson som sjöng rollen som Madame Buttefly (det har jag skrivit om tidigare på bloggen) och hon gjorde ett mycket bra jobb. Jag såg föreställningen den gången för att jag i första hand ville se operan, hade inte sett den tidigare, och då spelade det inte någon roll vem som sjöng.

Jag tyckte om operan och föreställningen är väldigt skickligt  regisserad av Kirsten Harms. Jag kunde inte låta bli att boka en biljett till eftersom jag hade läst så många översvallande recensioner om Asmik Grigorian rollprestation. Jag kände att jag inte ville missa chansen att höra henne.

MadamaButterfly_fst2

Det ångrar jag verkligen inte. Asmik Grigorian är helt magnifik i rollen. Ibland var det närmast omöjligt att förstå hur den lilla kroppen kunde producera så starkt ljud och kraftfull sång. Hon såg inte ens ut som om hon tog i. Det var helt enastående.

Men det var ändå i de svaga, de lågmälda partierna, som hennes röst visade vilka kvalitéer den har. Även när hon sjöng så tyst att det närmast liknade en viskning hördes varje ord och varje ton i varje hörn av Kungliga operans salong. Det var otroligt bra. Jag är verkligen glad att jag fick vara med om den här upplevelsen.

Hennes inlevelse i rollen som den, till synes lurade och bedragna, Madame Butterfly var intensiv. Det smärtsamma slutet när hon offrar sig för sitt barn skull berörde på djupet, jag tror alla i salongen fick tårar i ögonen. Vissa snyftade så det hördes. Det var starkt, intensivt och plågsamt vackert.

MadamaButterfly_fst1b

Första gången jag såg föreställningen koncentrerade jag mig i första hand på musiken och brydde mig inte lika mycket om att följa med i texten (översättningen som syns i en display uppe i taket). Jag tänkte att jag hade tillräckligt stor kunskap om själva handlingen att jag inte behövde följa med i texten.

Men det borde jag ha gjort eftersom jag inser nu att jag missbedömde vissa delar av handlingen då. Den här gången var jag mer uppmärksam på detaljerna och insåg att all skuld för Madame Butterflys öde inte kunde läggas enbart på Pinkerton och de andra männen i spelet.

Cio-Cio San var medveten om vad hon gav sig in i, även om hon som alla förälskade människor hoppades att allt skulle gå bra, att det trots allt skulle handla om äkta kärlek och inte ett lustfyllt tidsfördriv. Hon valde att ingå äktenskap med den amerikanske sjökaptenen för att komma bort från den misär hon hamnat i då hennes familj mist allt de ägde.

Hon valde illusionen framför fattigdom och förnedring. Hennes släkt var också på det klara med vad det var för en slags charad som utspelade sig framför deras ögon och fram tills Cio-Cio San valde att avsäga sig tron på sina gudar och anamma den västerländske guden var de på hennes sida. Men där drogs en gräns.

Kanske var det därför hon valde att begå harakiri (precis som hennes far hade gjort) för att behålla sin heder. Hennes kort på hand hade synats och hon hade förlorat. Hon hade gjort en chansning men den hade inte lyckats vilket hon tog konsekvenserna av på ett klassikt japanskt sätt.

3438190_2048_1152

Historien fick en annan betydelse för mig när jag bortsåg från den romantiska västerländska tolkningen av den och jag såg relationen mellan Madame Butterfly och Pinkerton för vad det var: ett beräknande spel för dem båda. Att det skulle slå fel var väntat även om Cio-Cio San hoppades in i det sista att allt skulle sluta väl.

Trots denna breddade förståelse av historien upplevde jag, precis som förra gången, att regissören Kirsten Harms med mycket små men dramatiska effekter får fram det strukturella patriarkatet som styr vår värld.

Scenen med sjömännen och den ensamma flickan är omöjlig att återge på ett trovärdigt sätt, den måste ses och upplevas med egna sinnen. Den illustrerar ett övergrepp så elegant och obehagligt att jag har svårt att se på. Jag vill blunda, för scenen och för verkligheten, Men jag kan inte sluta titta.

Cio-Cio San spelar högt och förlorar och det får hon betala ett brutalt pris för, hon förlorar allt, men den här gången upplevde jag på ett annat sätt än förra gången att även Pinkerton gjorde en kännbar förlust även om han tog hem det yttersta priset: att behålla sin heder.

Vilken föreställningen! Tack Kungliga operan!

Midsommarnattsdröm: Succé!

IMG_1567

Glad midsommar! Den hälsningen fick vi med oss hem från föreställningen MidsommarnattsdrömKungliga operan igår kväll. Glad midsommar? Nej tack, lusten att fira svensk midsommar har definitivt sjunkit efter den här underbart galna uppvisningen i svensk kulturs många underliga uttryck.

IMG_1565

Midsommarnattsdröm av koreograf och regissör Alexander Ekman, med musik av kompositör Mikael Karlsson, är något av det mest fantastiska jag sett och hört på länge. Aldrig har en balettföreställning varit så slösande innehållsrik och rolig.

Aldrig har jag skrattat så mycket att jag gråtit i Kungliga operans röda sammetsstolar. Skrattat, men också plågats av de pinsamheter som spelas upp inför mina ögon, och då inga pinsamheter som har med föreställningen att göra utan med mig själv och det svenska.

midsommar_fst1

midsommar_fst2

Drömmen om den perfekta svenska midsommaren med höbalar, sommar, fågelsång, sill och nubbe, kärlek, glädje och gemenskap, den överger aldrig svensken som kollektiv. Varje år hoppas och tror vi att den perfekta dagen och natten ska infalla, vi lägger blommor under kudden och hoppas på evig, äkta kärlek, vi följer det givna protokollet till punkt och pricka: så här ska en svensk midsommar firas.

Att det regnar, att vi blir fulla och gråter, att kärleken inte var evig, att maten inte blev som vi hoppats och att gästerna inte uppförde sig som förväntat, att ingenting blev som vi hade trott hindrar oss inte från att ritualmässigt år efter år hoppas och tro, och fortsätta tvångsmässigt med allt det som en svensk midsommar måste innehålla.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_3197_3600

midsommar_fst4

Det kändes ångestladdat när en spegel sattes upp rakt framför våra ansikten för att visa oss: så här pinsamma är vi. Och ändå skrattade vi hela kvällen! Föreställningen är en kavalkad av galenskap och det var en befrielse att få skratta åt sig själv även om det blev en klump i halsen av vanmakt ibland. Så mänskligt, så ömsint och så brutalt ärligt.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2089_3600

Det är tydligt att Alexander Ekman vistats länge utomlands, det är som om han kommit tillbaka och ser på allt det invanda med nyöppnade ögon. Varför gör vi så här? Märker vi inte hur tråkiga vi är? Och varför måste svensken bli full för att våga ha roligt? Och varför snedtänder fyllan så ofta? Ändå älskar svensken sin midsommar.

midsommar_fst5

Första akten av Midsommarnattsdröm fångar just in drömmen om den perfekta midsommarnatten, och hela dagens firande. Allt ingredienser är med, allt från flaggstången med en liten fläkt i toppen för att flaggan ska fladdra, till långbordet, regnskurarna och förväntningarna. Här skrattar man igenkännande från början till slut.

IMG_1579

Andra akten är den drömfyllda, kvalfyllda sömnen efter firandet. Drömmen som gränsar till mardrömmen, då allt man varit med om bearbetas och analyseras av ens undermedvetna, ännu med allt för mycket sprit i kroppen. All längtan, alla misslyckanden, all glädje och kärlek som dagen varit full av blandas och ges som korten i en kortlek. Det är genialiskt gjort.

MIDSOMMARNATTSDRO¦êM_HN_2860_279

Och sångerskan Anna von Hausswolff vandrar genom rummet och genom drömmen som en svensk midsommarnatts Puck. Inte en skämtare och skojare som i Shakespeares drama med samma namn, utan som ett nordiskt väsen så vemodig och allvarlig som bara ett äkta svenskt sinne kan vara.

Liksom Puck i Shakespears drama är hon indirekt navet allt kretsar kring, den sammanhållande länken och det svenska svårmodet personifierat. Hennes sång är så vacker, en älva i människoskrud. En äkta midsommarnattsdrottning.

Midsommarnattsdröm är en formidabel succé. Se den om det är möjligt, du kommer aldrig mer att kunna fira midsommar utan en aningen malört i bägaren. Men det är det värt för det är just så en riktig svensk midsommar ska firas!

It is written: My name is Agnès

bild-129

Blame her for everything.
My name is Agnés.

Det är de två meningar som etsat sig fast inom mig efter att ha upplevt föreställningen Written on SkinKungliga Operan igår kväll. Vad ska man säga om föreställningen? För det första, att det inte liknar något annat jag sett på Operan, för det andra, att den kommer att ligga kvar länge inom mig – som en känsla snarare än ett minne – och generera tankar och reflektioner, och för det tredje, att jag är glad att jag fick uppleva den.

Written on skin är en nyskriven opera av George Benjamin, som skrivit musiken, och Martin Crimp, som skrivit texten. Den är skriven och sjungs på engelska, vilket i sig känns lite ovant. Operan hade premiär 2012 och har spelats runt om i Europa sedan dess, nu för första gången i Sverige. Recensenterna har höjt den till skyarna så mina förväntningar var såklart höga. Vad kan jag säga idag? Återigen slår det mig att i moderna operor, till skillnad från äldre, är att det inte är musiken i första hand som drabbar utan innehållet, berättelsen.

3469676_2048_1152

Written on skin är som en thriller, ett kammarspel där man sitter som på nålar, vad ska hända? Det gör man inte så ofta vid andra, klassiska, operastycken och då menar jag inte att man kanske redan kan den berättelsen utan för att dramat i sig inte är det viktigaste i dem, utan sången och musiken. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, jag uppskattar den här skillnaden, men det gör också att jag idag har få minnen från själva musiken, även om dirigenten Lawrence Renes tillsammans med orkestern spelade fantastiskt.

3470216

Det jag minns är berättelsen, vad kan man säga om den? Det var en slags skapelseberättelse, ett människotillblivande men också ett ödesdigert drama som vittnar om mänsklighetens oförmåga att undvika sin egen och skapelsens undergång – igen och igen. Berättelsen handlar om både mänsklighetens tillblivelse och förstörelse, om patriarkatets förgiftande inverkan på högt och lågt, men framför allt på den enskilda människans längtan efter att existera på sina egna villkor. Det kommer fram för allt fram i The Woman, kvinnans, berättelse.

written_fst2

Det är en grym berättelse, det finns inget försonande över människans handlande och det finns inget som väger upp barbariet. Korta stunder av längtan, kärlek och bekräftelsen, men allt leder ändå ner i fördärvet eftersom rädsla, själviskhet och grymheten är starkare. Det enda hopp som finns är att berättelsen börjar om igen och igen i en önskan från änglarnas sida att en dag kanske människan väljer en annan väg. Kanske en dag. Men det var inte idag.

3470052_2048_1152

Nyckelreplikerna då? Blame her for everything, det sägs i samband med skapelsen av The Woman, och har vi inte hört det förut? Det är, för mig, en central replik i hela dramat. Och sedan kommer den andra ”My name is Agnés”. The Woman får sitt namn skrivet på skinnet, hon blir skapade och en egen person fri från The Protector, mannen och beskyddaren, men trots att det leder till allas fördärv är det hennes stora lycka att för en kort stund vara äkta, vara Agnés.

Written on Skin

Sångarna gör fantastiska insatser och dekoren är engagerande men som sagt, det är i första hand berättelsen som sätter spår. Ja, den här operan är verkligen en upplevelse.

Att kungen och drottningen oväntat dök upp och bevistade föreställningen gjorde den inte mindre magisk. Lyckliga, berörda men förvirrade åkte vi hem i natten.

Snabbrecension: ”Jävla karlar”

3438323_2048_1152

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Asmik Grigorian och ensemble

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

MadamaButterfly_fst5

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

butterfly

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

bild-60

bild-63x

bild-64x

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Trollflöjten och björnarna

bild-82

Den här stunden då man sitter förväntansfull framför de ännu fördragna ridåerna och väntar på att föreställningen ska börja, det är en magisk stund. Man har ju väntat och längtat så länge och äntligen är stunden här. Förväntansfull och pirrig, men också lite, lite orolig att det kanske inte blir så bra som man hoppats.

Men om det händer, att det inte blev så bra som jag hade hoppats, då tänker jag alltid att ett besök på Kungliga operan är något underbart i sig så det gör inte så mycket om det inte blir lysande varje gång. Men faktiskt så är det mycket sällan jag blir besviken, kanske aldrig. Inte den här gången heller.

Trollflojten_fst5

Dags för Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart, en föreställning som Kungliga operan verkar ha satt upp med några tydliga målgrupper: ungdomar och nybörjare. Trollflöjten är verkligen rätt opera i det syftet, den är rolig, lättsam och med ett lyckligt slut. Musiken kan också vara delvis känd, som till exempel arian av Nattens drottning som få kan ha missat.

Blir-du-lönsam1

Föreställningen öppnar upp med en välkänd scen om än bakvänd: konstverket ”Blir du lönsam lille vän?” av Peter Tillberg (målad 1972). Plötsligt är man i tavlan, det är effektfullt.

fst_trollflojten2

Sedan drar historien om prins Tamino, prinsessan Pamina, men framför allt skojaren Papageno, igång och det är härligt publikfriande från första stund. Fantastiska scenografiska lösningar, vackra miljöer och roliga figurer. Utan att avslöja för mycket kan man nog säga att allt inte händer på scenen vilket alltid är roligt och överraskande.

trallflojten6

Helt klart har man hämtat inspiration från världar unga människor har en relation till, t ex scouterna är en klar hälsning till Wes Andersons film ”Moonrise kingdom” (från 2012), men det gör inget, jag utgår ifrån att det är så man har gjort i alla tider.

Att lägga in referenser som de flesta känner igen och har en relation till är inget ovanligt, Shakespeare upphöjde det till stor konst även om de flesta referenser idag går oss förbi, och jag antar att en sådan skojare som Mozart gjorde detsamma. Det skapar trivsel.

Trollflojten_fst2

Däremot har jag ingen aning varifrån björnarna kommer, men de var definitivt kvällens största underhållning. Så fantastiskt enkelt gjort men ändå enormt effektfullt, och roligt! Oj, vad jag skrattade högt åt de krumbuktande björnarna, tänkte att nu får jag nog skäll av någon, men tvärtom, i pausen sa den gamla damen bredvid mig att hon tyckte det var trevligt att jag skrattat så hjärtligt. Även en operapublik kan överraska positivt.

Det måste ha varit otroligt varmt i de här björnpälsarna! Men oj så roliga de var. Tack!

Trollflojten_fst4

Det var länge sedan jag såg Trollflöjten och det var verkligen trevligt att återse den och Kungliga operans ambition fungerade: två relativt ovana men intresserade skolungdomar fick en första mycket positiv upplevelse av en operaföreställning och kommer gärna tillbaka. Är inte det högsta vinsten?

Själv har jag för första gången förstått vad som menas med att ”sången är ett instrument”. Karolina Andersson som Nattens drottning visade verkligen vart skåpet ska stå i den klassiska arian. Man visste till slut inte vad som var hennes röst och vad som var instrumenten i orkestern, det blev en total symbios och inte en ton landade fel. Wow, säger jag!

Ta chansen att introducera opera för någon ovan, som du skulle vilja fick en positiv första upplevelse, det finns fortfarande flera tillfällen att se den här föreställningen under våren. Den är absolut se- och hörvärd!

L´Orfeo i ett magiskt skimmer

orfeo1

Jag är inte den första att säga det, men det måste ändå sägas: L´Orfeo Wermland Opera är bland det vackraste jag sett och hört någonsin. Så skirt, så sakralt, så barockt, så lätt och så bråddjupt på samma gång. En upplevelse för alla sinnen, utan överdrift. Jag är otroligt glad över att jag lyckades få biljetter till en av de sista föreställningarna och resan till Karlstad var värt det.

orfeo2

På scenen fanns som mest åtta personer men det lät bitvis som en oändligt mängd sångare – så stark och magnifik var sången. Visst, de hade för ovanlighetens skull mikrofoner på sig alla sångarna – en liten mygga på kinden – vilket förstärkte sången på ett märkligt sätt i operasammanhang, men det var inte på något sätt störande. Det var dock inte mikrofonerna som skapade det magnifika rösterna, det var sångarna själva tillsammans med arrangemanget och orkestern. Verkligen helt fantastiskt.

L´Orfeo räknas som den äldsta, i alla fall kända, operan i världen och är skriven av italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643) och stycket uruppfördes 1607. Hans Ek, dirigent och ansvarig för den musikaliska bearbetningen av Wermland Operans variant av L´Orfeo, skriver mycket innehållsrikt och intressant om operan på Wermland Operans hemsida. Där skriver han bland annat:

”Varje gång L’Orfeo sätts upp måste verket arrangeras och bearbetas. Detta beror på att Monteverdis originalpartitur inte innehåller så mycket information som vi är vana vid när det gäller klassisk musik. Det som finns i partituret är till stora delar endast melodi och baslinje. Vid den tiden då operan skrevs var detta fullt tillräckligt. Alla musikerna var improvisatörer och förstod exakt vad som skulle fyllas i. Den närmaste jämförelsen är kanske hur man framför jazzmusik idag. Därför måste varje dirigent/arrangör ta ställning till vad som ska finnas mellan baslinje och melodi, vilka ackord det ska vara, vilka instrument som ska spela, vilken rytm som ska användas o.s.v. Detta innebär att varje nytt framförande av L’Orfeo kräver ett nytt arrangemang.”

orfeo3

Och det – skapat ett nytt arrangemang utifrån den information som finns – har man verkligen gjort på Wermland Operan och det med ett strålande resultat. Trots att man använder moderna instrument, i kombination med gamla tidstypiska instrument för 1600-talet, befinner man sig i en musikmiljö som förflyttar alla sinnen i tid och rum. Det är en fysisk upplevelse, särskilt när trummorna drar i gång. Det är magiskt.

orfeo4

Inte bara sångarna bidrar till den magiska känslan, även scenografin och ljussättningen, som är i världsklass, bidrar till helhetsupplevelsen. Den underjord som sträcker sig långt in i evigheten är dramatisk. Hur lyckades de med det? När Eurydike tvingas tillbaka in i dödsriket för att Orfeo inte lyckats motstå hennes vädjan om att se henne i ögonen och bekräfta deras kärlek – det enda han inte fick göra för då skulle han förlora henne igen – försvinner hon bort så långt att man undrar om de grävt en tunnel under operahuset.

Och slutscenen när Orfeo äntligen når en slags frälsning i sin sorg och skuld efter att ha förlorat Eurydike igen på grund av sin svaghet att inte kunna motstå hennes vädjan  trots att han visste villkoret för att rädda henne från dödsriket, det är en scen – som med hjälp av trummorna – måste beskrivas som sekunderna innan en orgasm: ljuset, ljudet, känsla av att försvinna upp i något större än man själv, där man förlorar sig själv för att finna sig själv. Ja, det är i alla fall något jag aldrig tidigare upplevt på en opera.

orfeo5

Det man verkligen önskar efter den här upplevelsen är att musiken spelas in, eller att föreställningen filmas så man kan få ta del av den igen. Även om det aldrig fullt ut kan ersätta den verkliga upplevelsen så är det ändå ett fullgott alternativ. Musiken skulle göra sig utmärkt på skiva. Om inte annat kan man ju hoppas att Wermland Operan bestämmer sig för att låta sätta upp föreställningen igen. Jag skulle utan tvekan återkomma för att få se och uppleva den igen.

Utan konkurrens seglar denna föreställningen in på min topp-tre lista över de mest gripande och omvälvande operaföreställningar jag upplevt hittills. Listan består av följande tre:

La Bohéme Folkoperan 1999, då jag för första gången i mitt liv upplever att jag omedvetet sitter och gråter för att musiken och sången är så fantastiskt, förtvivlat vacker.

Turandot Kungliga operan 2013, med Nina Stemme, en upplevelse så total att den knappt går att jämföra med något annat.

L´Orfeo Wermland Opera 2014, det vackraste, skiraste och mest sirliga jag upplevt.