
Kära dagbok,
Igår var jag med om något fantastiskt, jag besökte Stockholm Literature 2014, litteraturfestivalen på Moderna museet. Det var andra året i rad man arrangerade festivalen men det var första gången jag hade möjlighet att besöka den. Med spänd förväntan tog jag mig till Skeppsholmen på eftermiddagen, i går söndag.
Jag kände mig lite vilsen när jag kom fram till museet för det var folk överallt på grund av festivalen, men också på grund av den magnifika utställningen ”Skulptur efter skulptur”, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag hade biljetter till två samlingar i Auditoriet, men det skulle dröja ett bra tag innan den första skulle börja. Hur skulle jag fördriva tiden?

Jag strosade omkring på museet och kom plötsligt på att jag kunde ta mig en titt på Sven X-et Erixsons målning ”Målarens hus”, från 1942, som Moderna museet nyligen fått som gåva av Klas de Vylder. Tavlan fyllde en hel vägg och är absolut sevärd. Konst och litteratur under samma tak, samtidigt, vilken genial idé! Jag strosade vidare.

Plötsligt upptäckte jag att det strax skulle börja ett samtal mellan två översättare på Läsningsscenen, en del av litteraturfestivalen, Manni Kössler och Yvonne Blank som översatt två av festivalens besökande författare, nämligen Juan Gabriel Vasquez (från Colombia) med senaste boken ”Ljudet av sådant som faller” och Enrique Vila-Matas (från Spanien) med den på svenska nyutkomna boken ”Bartley & Co”.
Skönt att få sitta ned en stund, jag ska erkänna att jag kanske inte var så intresserad från början av att lyssna till de två översättarna, men i brist på annat att göra bestämde jag mig för att stanna kvar. Det gjorde jag verkligen rätt i. De berättade med inlevelse om sitt arbete, att det består av både intellektuella och sinnliga utmaningar, att det är rena detektivarbetet att översätta en bok.
I alla böcker som översätts är det två skapare; författaren och översättaren. Utan översättaren skulle inte boken bli tillgänglig (om det inte är ett språk man själv behärskar förstås) och varje översättare har sitt sätt att översätta, att skriva, så om flera personer skulle översätta samma bok skulle det bli olika texter i slutprodukten.Olika böcker helt enkelt. Något att tänka på.
Jag fick också lära mig att det inte finns några som använder ordböcker så mycket som översättare trots att de borde behärska språket, som många påpekar, men som översättarna själva säger: ”Vi är misstänksamma mot våra kunskaper”. Ja, det var definitivt mycket mer intressant att lyssna till översättningens process än jag hade kunnat föreställa mig.
Det gav en viktig inblick i mångas, oftast och oförtjänt, osynliga insats för att göra litteraturen tillgänglig för oss läsare. Inte ens här på festivalen hade man från början av helgen varit noga med att namnge översättarna till de böcker som presenterades, utan fortsatt att osynliggöra dem utan att reflektera över det.
Men det hade översättarna faktiskt protesterat emot och under resten av festivalen, under söndagen, var alla moderatorer noga med att namnge översättarna vid varje bokpresentation. Ibland förvånas man över att det till synes så självklara inte är självklart. Inte ens på en litteraturfestival där översättarna till och med erbjöds en plattform. Man förvånas och jag lärde mig definitivt något viktigt.

Direkt efter översättarnas lärorika presentation om villkoren för deras arbete gavs en högläsning med Enrique Vila-Matas, en av den spanskspråkiga litteraturens största namn, som läste på spanska ur sin senaste bok ”Bartley & Co” och skådespelerskan Lil Terselius, som parallellt läste samma text på svenska.
En sådan högläsningsstund hade jag inte varit med om förut och det var en spännande upplevelse eftersom författaren, Enrique Vila-Matas, läste med ett sådant gravallvar och jag förstod ingenting av det han sa, och sedan kom den svenska texten med Lil Terselius och då insåg jag att det var komik på högsta nivå. Hur kunde han läsa sin text med sådant allvar? Fick man skratta undrade jag?
Ja, det fick man och det var ju oundvikligt när man fick höra ur en bok som presenterades som en bok uppbyggd av fotnoter från en osynlig text. Vilken underbar idé! En typisk idé där man tänker ”Varför kom jag inte på det själv?”

Här ses författaren tillsammans med Lil Terselius. Jag hade gärna lyssnat längre till dem båda. Jag var glatt överraskad över vilka oväntade men mycket intressanta och roliga upplevelser jag fick vara med om i min väntan på det som jag egentligen kommit för, men nu var det dags för mitt första evenemang på Auditoriet.

Det var den skotska hovpoeten Carol Ann Duffy som skulle läsa sina egna dikter. Jag var laddad trots att jag bara läst en enda av hennes dikter innan jag kom till festivalen i söndags, men det var en dikt som etsat sig fast från första stund. Jag hade höga förväntningar och de infriades med råge. Vilken upplevelse!
Hur ofta får man vara med om en poesiuppläsning som är en kombination av allvarlig, existentiell djupdykning och total hejdlös stand up comedy? Vilken kvinna, vilken poet, vilken människokännare. Jag har definitivt fått en ny favorit. Bäst var hennes dikter ur den 15 år gamla diktsamlingen som heter ”The World’s Wife”.
Hon var helt fantastisk, Carol Ann Duffy levererade dikter på ett högst egensinnigt, knarrande, torrt och helt oemotståndligt sätt. Aldrig har man väl skrattat så mycket vid en poesiuppläsning. Den dikt som var min inkörsport till hennes diktning kommer just från den diktsamlingen och heter ”Mrs Darwin”. Den är helt underbar, tillsammans med alla de andra dikterna som utgår från en känd mans frus perspektiv. Läs, läs, läs!

Direkt efter uppläsningen fick jag köa för att få författarens autograf i böckerna jag varit smart att köpa före uppläsningen (efteråt var vissa av de mer eftertraktade böckerna slutsålda). Jag brukar inte vara särskilt intresserad av autografer på det här sättet men Carol Ann Duffys ville jag ha. Att köa en stund var helt rätt.

I en av böckerna, ett samlngsverk som bland annat innehåller de flesta av dikterna från ”The Wolrld´s Wife”, bad jag henne skriva sitt namn under den dikt som fått mig att älska hennes poesi. Hon skrattade till lite förvånat när jag ville att hon skulle skriva där, mitt i boken, istället för på försättsbladet som är brukligt, men det var just där jag ville ha den.
Varje gång jag läser den korta men underbara dikten ser jag samtidigt hennes namn och kan påminna mig om den magiska stunden då jag hörde henne läsa dikten med sin personliga, speciella inlevelse. Det är sådana minnen som bygger upp själen.

Om jag hade haft tid att strosa runt och hamna på oväntade men väldigt intressanta och roliga programpunkter tidigare under dagen fanns nu ingen tid för annat än att hasta från det ena till det andra. Direkt efter signeringen av Carol Ann Duffys böcker var det dags för dagens, och också festivalens, sista programpunkt.

Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue samtalade med den svenska författaren och litteraturforskaren Carina Burman, utifrån hans på svenska nyutkomna bok ”Tiebreak”. Boken utspelar sig under barocken på 1500-talet, i Rom, och kretsar kring en tennismatch mellan den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske poeten Francisco de Quevedo.
Här fick vi vara med om ett livligt och initierat samtal mellan de två forskarna och författarna, som också levererade mycket skratt. Avslappnat och lärorikt bollades det mellan högt och lågt, vad som är sant och falskt, fiktion och fakta, och spelar det egentligen någon roll vilket det är i en roman?
– Detaljerna är viktiga, säger Álvaro Enrigue, det är de som ger auktoritet till texten. Äktheten i detaljerna, till exempel hur man knyter skorna på 1500-talet eller vad man äter eller dricker, gör texten tillförlitlig och trovärdig och då kan läsaren acceptera fiktionen lättare.

Álvaro Enrigue är noga med att betona att hans roman inte är en historisk roman även om många vill sortera in boken i det facket, utan en politisk roman som handlar om vad som inte fungerar i det moderna samhället, med fokus på det mexikanska samhället. Det är en kritik mot det moderna och presenterar en teori om hur det moderna utvecklades.
– Jag arbetar i ytterområdet av en form, säger Álvaro Enrigue, jag söker friheten i formen och låter den sträcka sig över gränserna till andra former. Bokens form kan inte specificeras av författaren själv och jag är förvånad över att andra kan göra det.
Hans nya roman ”Tiebreak” klassificeras som en historisk roman – av andra – vilket förvånar författaren eftersom ”nästan ingeting är helt och hållet sant i den” som han säger själv. Men förläggaren vill alltid specificera hans böcker; vad är det, vilken form är det? Vilken form betalar bäst undrar författaren, den som ger mest pengar tar vi.
Både Álvaro Enrigue och Carina Burman tycktes vara i högform och det gavs mycket nytt att tänka på under samtalets gång. Det jag uppskattade mest var att samtalet var så fritt och följsamt, de lyssnade på varandra och följde upp varandras tankegångar, de hade inget till synes behov av att positionera sig och Carina Burman verkade uppriktigt intresserad av Álvaro Enrigue och hans författarskap.

Innan vi släpptes ut ur Auditoriet för att köa för autografer igen var det dags att tacka den grupp av människor som planerat och, tillsammans med en stor mängd volontärer, genomfört 2014 års litteraturfestival. Applåderna dånade. Om jag fick säga några ord till de fyra i gruppen, vad skulle jag säga då, förutom tack?
Jo jag skulle säga följande: jag väntade med spänning på att få läsa programmet för festivalen och se vilka författare som bjudits in, med hopp om att det kanske skulle vara en eller flera av mina favoriter. Så kom äntligen listan med gästerna och jag kunde till min förvåning konstatera att jag i princip inte kände igen ett enda namn. Besvikelse.
När besvikelsen lagt sig började jag titta närmare på namnen och insåg att det kanske fanns en eller annan författare på listan som kunde vara intressant att lära sig mer om. Nyfikenheten växte och jag började läsa om dem, googla, följa recensionerna, spana på Bokus och Adlibris, helt enkelt hålla ögon och öron öppna. Mer och mer växte min nyfikenhet och min lust att få veta mer.
Och nu? Jag är så glad! Att till exempel få så otroligt intressanta spansktalande författare från en annan kontinent presenterade för sig, som jag antagligen inte skulle hittat fram till annars, att få en ny poet som favorit, att få ny kunskap och inspiration kring läsandet och skrivandet och skapandets processer. Vilken lycka. Ni har gjort ett fantastiskt jobb. Tack. Det skulle jag säga om jag fick chansen.

Sist av allt, dags att köa igen för en autograf av Álvaro Enrigue. Jag hade inte köpt hans bok innan samtalet, men stått och bläddrat i den och känt mig sugen på att få ge mig in i bokens värld, men tvekat. Nu kände jag ingen tvekan längre, jag var redo. Jag köpte boken snabbt och ställde mig i kön. Och se vad jag fick. Vilken personlighet!

Ja, kära dagbok, det här blev ett långt inlägg men det gick inte att undvika eftersom det var en sådan innehållsrik och minnesvärd eftermiddag och kväll. Tänk om jag varit med hela helgen, då hade jag väl varit överhettad nu. Det ska jag testa nästa år för jag utgår ifrån att festivalen kommer tillbaka.
Sist men inte minst vill jag bara konstatera följande: i år var jag inte bara på Moderna museets litteraturfestival för första gången utan också på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (om än en väldigt kort stund en eftermiddag, som jag skrivit om tidigare här) men i den fiktiva matchen mellan festivalen och mässan konstaterar jag att festivalen tog hem segern med glasklara 1-0.