Skriva: att stilla en rebellisk själ

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Annonser

Finns den gåtfulla ryska själen?

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Faller jag eller inte för boken?

Jag har just läst ut den tredje romanen av de som jag fick med mig hem från Moderna museets Litteraturfestival i höstas. De två tidigare böckerna, Tiebreak av Álvaro Enrique och Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas, som jag hunnit läsa och skiva om här på bloggen gillade jag mycket. De både fascinerade och bildade mig, och de fick jämförelsevis höga betyg av mig.

Nu har jag läst ”Ljudet av sådant som faller” av den colombianske författaren Juan Gabriel Vasquez (från 2011), som översatts och getts ut av bokförlaget Brombergs 2014. Egentligen är det orättvist mot romanen att läsa den i anslutning till de två andra böckerna, den är i en helt annan genre. Det är helt enkelt en helt vanlig roman. De andra böckerna är något annat, jag vet egentligen inte riktigt vad.

Bokens berättare är juridikläraren Antonia Yammara som vid ett tillfälle blir skjuten på öppen gata när han befinner sig ute på stan med sin nyfunne vän Ricardo Laverde. Ricardo dör, Antonia överlever men hans liv förändras för alltid.

Genom romanen, och de två huvudpersonerna Ricardo och Antonios levnadsöden, får vi lära känna det colombianska samhället på ett ovanligt närgånget sätt. Knarkhandeln och dödskjutningar som länge varit vardag i landet speglas genom helt vanliga människors liv, och hur de drabbas av konflikterna.

Egentligen är det en roman i romanen och ibland känns det helt rätt men ibland undrar jag vad poängen med det egentligen är. Intressant är det absolut men det griper ändå inte tag ordentligt i mig. Varför? Jag vet inte, kanske är jag för långt ifrån den vardag som speglas och de faktiska och existentiella skeenden som återspeglas.

Det började ändå bra med en fras som denna: ”poesin ansätter oss när vi minst anar det”. Det satte min fantasi i rörelse men var inte tillräckligt för att få mig fast. En annan fras lite längre fram var mer ödesmättad: ”Det var en kvadratisk anteckningsbok. Jag har alltid avskytt kvadratiska anteckningsböcker”. Slag i magen! Jag själv är neurotiskt förtjust i kvadratiska böcker i allmänhet och anteckningsböcker i synnerhet. Men jag läste snällt vidare ändå.

Som ett tidsdokument över framför allt colombianskt 1980 och 1990-tal är boken intressant, och absolut läsvärd, men som levnadsöde känns den inte lika angelägen, i alla fall inte för mig. Däremot kan jag tänka mig att den känns ytterst angelägen för en colombiansk, eller latinamerikansk, läsare som delar de fiktiva personernas erfarenheter och rädsla.

Jag rekommenderar definitivt boken och jag tror nog att den kommer att ligga i mitt bakhuvudet och mala även om jag inte upplever att den är viktig för mig just nu. Kanske minnet av den blir viktigare än själva läsupplevelsen. Vi får se. Det händer ibland.

En flygkrasch är en central händelse i boken och i slutet finns följande stycke som är det bästa med hela boken:

”Och mitt liv? Började inte mitt eget liv att störta mot marken i samma ögonblick, var inte det ljudet också ljudet av mitt eget fall, som började där utan att jag visste det? ‘Jaså, du har också fallit från himlen?’ frågar Lille prinsen piloten som berättar sin historia, och jag tänkte javisst, att också jag hade fallit från himlen, men det fanns ingenting som kunde vittna om mitt fall, ingen svart låda att rådfråga, det fanns heller ingen svart låda från Ricardo Laverdes fall, människoliv kan inte påräkna sådan teknisk lyx.”

Nyfiken? Beställ på Adlibris eller Bokus. Eller direkt från bokförlaget.

Fotnoter till en osynlig text

Som jag tidigare skrivit om så besökte jag för första gången Moderna museets litteraturfestival i höstas, vilket var en glad överraskning. Det var många författare där som jag aldrig hade hört talas om, eller i alla fall inte läst några böcker av. Framför allt gällde det de spansktalande författarna. Av en tillfällighet lyssnade jag till två översättare som samtalade om arbetet med att översätta böcker.

En av dem var Yvonne Blank som hade översatt en bok av en av de besökande författarna, nämligen Enrigue Vila-Matas från Spanien. Boken heter Bartleby & Co och utkom år 2000 men har nu översatts tills svenska av bokförlaget Tranan. Boken räknas till en av Enrigue Vila-Matas mest populära böcker, en storsäljare, och han själv räknas som en av den spanktalande världens största författare.

Under samtalet mellan översättarna talades det om boken Bartleby & Co, en bok som bestod av fotnoter till en osynlig text. Kan det bli mer fantasieggande än så? Jag blev självklart nyfiken på boken, och tänkte som man så ofta gör när man hör något riktigt genialiskt: varför kom jag inte på det själv?

Direkt efter översättarna var det dags för Enrigue Vila-Matas att läsa ur sin bok, Bartleby & Co. Han läste på spanska och skådespelerskan Lil Terselius samma text på svenska. Då insåg jag att boken inte bara var fantasieggande utan också komisk. Det blev ännu ett bokinköp.

Nu har jag alltså läst ut min andra bok inköpt på rekommendation av litteraturfestivalen och jag är glatt överraskad, igen. Boken är väldigt bra. För det första är det alltid lika roligt när man stöter på en författare som varken ser ut eller låter komisk, men skriver väldigt komiskt. Det blir en spännande krock i tanke och känsla. Författaren gjorde ett mycket gott intryck på mig, vid uppläsningen, och boken förstärkte intrycket jag fick då.

Den stora frågan till mig själv just nu är: varför läser jag inte spansktalande författare oftare? Visst, jag har läst de större klassikerna, men mycket sällan eller aldrig modern litteratur. Det är ett misstag. Efter de två böcker jag läst hittills (Tiebreak är den andra, som jag skrivit om tidigare) på kort tid har lärt mig en sak: klassisk bildning verkar fortfarande vara uppskattat och självklart inom den spansktalande kulturen.

Jag hoppas att det inte bara är en tillfällighet, med just de här två böckerna, jag hoppas intensivt att det är en självklarhet, att det någonstans på jorden, i min närhet finns människor – skribenter, läsare, kulturpersonligheter av alla slag – som fortfarande förstår vidden och behovet av en bred och allmän bildning. Jag blev lycklig av läsningen – och bildad.

Vad menar jag med bildning i det här fallet? För det första att jag lär mig så mycket nytt, men bara så där i förbifarten. Jag lär mig om andra författare, tidsepoker, fenomen av olika slag, men det sker inte med en ansats av kunskapsspridning utan bara i förbifarten, som en självklarhet som inte behöver förklaras eller ursäktas.

För det andra väcks en stor nyfikenhet hos mig; jag vill lära mig mer, söka mig vidare för att förstå ännu mer om det jag läser. Det är vad boken förmedlar, liksom Tiebreak gjorde. Och allt sker utan anspråk från författarna att de ska bilda mig, de tänker nog inte ens på det, det bara händer ändå.

Enrigue Vila-Matas bok består av 85 fotnoter till en osynlig text om varför verkliga författare av en eller annan anledning slutat skriva. Varför har de slutat skriva? Det försöker romanens huvudperson ta reda på. Frågan han också ställer sig är om det är bättre att skriva eller att sluta skriva? Han svarar själv på det i fotnot 7:

”Finns det fler skäl till att det skulle vara bättre att skriva än att inte skriva? Ja. Ett av dem är mycket enkelt: därför att det fortfarande går att skriva både riskfyllt och vackert i klassisk stil. Det är den stora lärdomen vi kan dra från Lo stadio di Wimbledon, där Del Giudice på sida efter sida avslöjar ett djupt intresse för det gamla i det nya. För det gamla kommer alltid tillbaka i nya skepnader. Internet är till exempel nytt, men nätet har alltid funnits. Nätet, som till helt nyligen var ett redskap fiskare använde för att fånga och stänga in sitt byte, har blivit ett redskap som öppnar våra dörrar mot världen. Allt består, men det förändras, det gamla återkommer outtröttligt i det nya, som passerar fort som blixten.”

Vem kan motstå en så vackert formulerad roman? Men den är inte bara vacker, den är också rolig, lärorik, spännande och eftertänksam. Den har allt. Läs och njut.

Finns att köpa på Bokus och Adlibris bland annat.

Tennismatch genom tid & rum

Nu har jag läst klart den första bok, av sju, som jag köpte i samband med Stockholms litteraturfestival, Tiebreak av den mexikanske författaren Alvaro Enrigue. Hade inte hört talas om honom innan jag läste programmet för festivalen men bestämde mig för att gå och lyssna på samtalet mellan honom och Carina Burman ändå. Spännande med nya upptäckter tänkte jag.

Och så blev det. Först och främst var det ett mycket intressant och roligt samtal mellan de två författarna, det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men efter att ha lyssnat till Alvaro Enrigue berätta om sin nyutkomna bok på svenska, Tiebreak, blev jag sugen på att läsa den.

En central diskussion mellan författarna var huruvida boken Enrigue skrivit är en historisk bok eller inte. Den handlar om två verkliga, historiska personer; den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske poeten Francisco de Quevedo, båda verksamma under barockens 1500-tal. I boken spelar de tennis med varandra, men man vet att de aldrig någonsin träffades. Ändå tror man att boken är dokumentär när man läser.

Det går liksom inte att låta bli. Författaren blandar fiktion med historiskt korrekt material på ett så raffinerat sätt att man inte kan motstå att tro att det är på riktigt. Boken handlar om en duell, i form av en tennismatch, mellan konstnären och poeten, båda representanter för en epok i Europa som utgör brytpunkten mellan det gamla och det moderna.

Konstnären Caravaggio representerar det nya och poeten Quevedo det gamla Europa, det som kommer att gå under. Parallellt med tennismatchen får vi lära känna dessa historisk personer och den spanska erövringen av Latinamerika, som flätas samman på ett mästerligt sätt både innehållsmässigt och litterärt. Imponerande.

Även om man vet att boken inte ska läsas dokumentärt är det svårt att låta bli. Två saker hände med mig när jag läste boken: 1) jag ville googla på allt för att ta reda på vad som verkligen har hänt och hur det gick till och vilka de här personerna egentligen är, man vill veta mer och mer, och 2) jag vill veta mer om Spanien som jag vet så lite om och Latinamerika så nu är det verkligen dags att läsa den bok jag haft så länge i min bokhylla:

Både Caravaggio och Quevedo framstår som ganska obehagliga personer, liksom hela tidsepoken barocken. Det är så svulstigt, köttigt och smutsigt som man föreställer sig att det ska vara. Boken innehåller några erotiska partier som först irriterade mig eftersom jag upplevde dem som effektsökeri, men efter ett tag insåg jag att det framför allt var de partierna i boken som fick mig att rent fysiskt känna den sunkiga odören från tidsepoken. De fyller sin funktion helt klart.

Bilden ovan är målad av Caravaggio och föreställer den grekiske guden Bacchus, men det är samtidigt ett självporträtt av den unge konstnären. Han använde ofta sig själv som modell i sina målningar.

Den spanek poeten hade jag aldrig hört talas om innan så det blir till att googla runt och lära mer, men mest av allt vill jag lära mig mer om Spanien och koloniseringen av Latin- och Sydamerika. Alvaro Enrigue som själv är mexikan är så klart mycket kritisk till den historiska epoken men hans kritik är raffinerad. Det finns en kluvenhet i kritiken. Det ger mersmak att lära mer.

I samtalet på litteraturfestivalen var Alvaro Enrigue väldigt noga med att betona att det inte är en historisk roman, och det är det inte, men den förmedlar en känsla för historien som gör att man verkligen vill veta hur det egentligen gick till (om det ens går att ta reda på med tanke på att ingen historiebeskrivning är neutral eller objektiv) och den förmedlar en känsla av att historien är viktigt för att förstå skeenden idag, och det vet vi ju att den är, men ändå skriver han i boken:

”Men allt det här känner vi redan till, vi som lever i en värld där det förflutna och det samtida är simultana, eftersom historien skrivs för att vi ska tro att A leder till B och därmed har betydelse. En värld utan gudar är en värld i historien, i historierna som den jag håller på att berätta: de tröstar med sin ordning.”

Tiebreak är en bok om konst, litteratur, politik, tennis och mycket mer, och ger enorm mersmak att få veta mer, och efter att jag lärt mig mer ska jag läsa den igen. Det händer mig inte ofta att jag, samtidigt som jag lägger en färdigläst bok ifrån mig, direkt får lust att läsa den från början igen. Det säger något om boken.

Första boken från litteraturfestivalen var helt klart en en hit. Finns att beställa på Adlibris och Bokus om man vill.

#SthlmLit vs #Bokmässan 1-0

Kära dagbok,
Igår var jag med om något fantastiskt, jag besökte Stockholm Literature 2014, litteraturfestivalen på Moderna museet. Det var andra året i rad man arrangerade festivalen men det var första gången jag hade möjlighet att besöka den. Med spänd förväntan tog jag mig till Skeppsholmen på eftermiddagen, i går söndag.

Jag kände mig lite vilsen när jag kom fram till museet för det var folk överallt på grund av festivalen, men också på grund av den magnifika utställningen ”Skulptur efter skulptur”, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag hade biljetter till två samlingar i Auditoriet, men det skulle dröja ett bra tag innan den första skulle börja. Hur skulle jag fördriva tiden?

Jag strosade omkring på museet och kom plötsligt på att jag kunde ta mig en titt på Sven X-et Erixsons målning ”Målarens hus”, från 1942, som Moderna museet nyligen fått som gåva av Klas de Vylder. Tavlan fyllde en hel vägg och är absolut sevärd. Konst och litteratur under samma tak, samtidigt, vilken genial idé! Jag strosade vidare.

Plötsligt upptäckte jag att det strax skulle börja ett samtal mellan två översättare på Läsningsscenen, en del av litteraturfestivalen, Manni Kössler och Yvonne Blank som översatt två av festivalens besökande författare, nämligen Juan Gabriel Vasquez (från Colombia) med senaste boken ”Ljudet av sådant som faller” och Enrique Vila-Matas (från Spanien) med den på svenska nyutkomna boken ”Bartley & Co”.

Skönt att få sitta ned en stund, jag ska erkänna att jag kanske inte var så intresserad från början av att lyssna till de två översättarna, men i brist på annat att göra bestämde jag mig för att stanna kvar. Det gjorde jag verkligen rätt i. De berättade med inlevelse om sitt arbete, att det består av både intellektuella och sinnliga utmaningar, att det är rena detektivarbetet att översätta en bok.

I alla böcker som översätts är det två skapare; författaren och översättaren. Utan översättaren skulle inte boken bli tillgänglig (om det inte är ett språk man själv behärskar förstås) och varje översättare har sitt sätt att översätta, att skriva, så om flera personer skulle översätta samma bok skulle det bli olika texter i slutprodukten.Olika böcker helt enkelt. Något att tänka på.

Jag fick också lära mig att det inte finns några som använder ordböcker så mycket som översättare trots att de borde behärska språket, som många påpekar, men som översättarna själva säger: ”Vi är misstänksamma mot våra kunskaper”. Ja, det var definitivt mycket mer intressant att lyssna till översättningens process än jag hade kunnat föreställa mig.

Det gav en viktig inblick i mångas, oftast och oförtjänt, osynliga insats för att göra litteraturen tillgänglig för oss läsare. Inte ens här på festivalen hade man från början av helgen varit noga med att namnge översättarna till de böcker som presenterades, utan fortsatt att osynliggöra dem utan att reflektera över det.

Men det hade översättarna faktiskt protesterat emot och under resten av festivalen, under söndagen, var alla moderatorer noga med att namnge översättarna vid varje bokpresentation. Ibland förvånas man över att det till synes så självklara inte är självklart. Inte ens på en litteraturfestival där översättarna till och med erbjöds en plattform. Man förvånas och jag lärde mig definitivt något viktigt.

Direkt efter översättarnas lärorika presentation om villkoren för deras arbete gavs en högläsning med Enrique Vila-Matas, en av den spanskspråkiga litteraturens största namn, som läste på spanska ur sin senaste bok ”Bartley & Co” och  skådespelerskan Lil Terselius, som parallellt läste samma text på svenska.

En sådan högläsningsstund hade jag inte varit med om förut och det var en spännande upplevelse eftersom författaren, Enrique Vila-Matas, läste med ett sådant gravallvar och jag förstod ingenting av det han sa, och sedan kom den svenska texten med Lil Terselius och då insåg jag att det var komik på högsta nivå. Hur kunde han läsa sin text med sådant allvar? Fick man skratta undrade jag?

Ja, det fick man och det var ju oundvikligt när man fick höra ur en bok som presenterades som en bok uppbyggd av fotnoter från en osynlig text. Vilken underbar idé! En typisk idé där man tänker ”Varför kom jag inte på det själv?”

Här ses författaren tillsammans med Lil Terselius. Jag hade gärna lyssnat längre till dem båda. Jag var glatt överraskad över vilka oväntade men mycket intressanta och roliga upplevelser jag fick vara med om i min väntan på det som jag egentligen kommit för, men nu var det dags för mitt första evenemang på Auditoriet.

Det var den skotska hovpoeten Carol Ann Duffy som skulle läsa sina egna dikter. Jag var laddad trots att jag bara läst en enda av hennes dikter innan jag kom till festivalen i söndags, men det var en dikt som etsat sig fast från första stund. Jag hade höga förväntningar och de infriades med råge. Vilken upplevelse!

Hur ofta får man vara med om en poesiuppläsning som är en kombination av allvarlig, existentiell djupdykning och total hejdlös stand up comedy? Vilken kvinna, vilken poet, vilken människokännare. Jag har definitivt fått en ny favorit. Bäst var hennes dikter ur den 15 år gamla diktsamlingen som heter ”The World’s Wife”.

Hon var helt fantastisk, Carol Ann Duffy levererade dikter på ett högst egensinnigt, knarrande, torrt och helt oemotståndligt sätt. Aldrig har man väl skrattat så mycket vid en poesiuppläsning. Den dikt som var min inkörsport till hennes diktning kommer just från den diktsamlingen och heter ”Mrs Darwin”. Den är helt underbar, tillsammans med alla de andra dikterna som utgår från en känd mans frus perspektiv. Läs, läs, läs!

Direkt efter uppläsningen fick jag köa för att få författarens autograf i böckerna jag varit smart att köpa före uppläsningen (efteråt var vissa av de mer eftertraktade böckerna slutsålda). Jag brukar inte vara särskilt intresserad av autografer på det här sättet men Carol Ann Duffys ville jag ha. Att köa en stund var helt rätt.

I en av böckerna, ett samlngsverk som bland annat innehåller de flesta av dikterna från ”The Wolrld´s Wife”, bad jag henne skriva sitt namn under den dikt som fått mig att älska hennes poesi. Hon skrattade till lite förvånat när jag ville att hon skulle skriva där, mitt i boken, istället för på försättsbladet som är brukligt, men det var just där jag ville ha den.

Varje gång jag läser den korta men underbara dikten ser jag samtidigt hennes namn och kan påminna mig om den magiska stunden då jag hörde henne läsa dikten med sin personliga, speciella inlevelse. Det är sådana minnen som bygger upp själen.

Om jag hade haft tid att strosa runt och hamna på oväntade men väldigt intressanta och roliga programpunkter tidigare under dagen fanns nu ingen tid för annat än att hasta från det ena till det andra. Direkt efter signeringen av Carol Ann Duffys böcker var det dags för dagens, och också festivalens, sista programpunkt.

Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue samtalade med den svenska författaren och litteraturforskaren Carina Burman, utifrån hans på svenska nyutkomna bok ”Tiebreak”. Boken utspelar sig under barocken på 1500-talet, i Rom, och kretsar kring en tennismatch mellan den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske poeten Francisco de Quevedo.

Här fick vi vara med om ett livligt och initierat samtal mellan de två forskarna och författarna, som också levererade mycket skratt. Avslappnat och lärorikt bollades det mellan högt och lågt, vad som är sant och falskt, fiktion och fakta, och spelar det egentligen någon roll vilket det är i en roman?

– Detaljerna är viktiga, säger Álvaro Enrigue, det är de som ger auktoritet till texten. Äktheten i detaljerna, till exempel hur man knyter skorna på 1500-talet eller vad man äter eller dricker, gör texten tillförlitlig och trovärdig och då kan läsaren acceptera fiktionen lättare.

Álvaro Enrigue är noga med att betona att hans roman inte är en historisk roman även om många vill sortera in boken i det facket, utan en politisk roman som handlar om vad som inte fungerar i det moderna samhället, med fokus på det mexikanska samhället. Det är en kritik mot det moderna och presenterar en teori om hur det moderna utvecklades.

– Jag arbetar i ytterområdet av en form, säger Álvaro Enrigue, jag söker friheten i formen och låter den sträcka sig över gränserna till andra former. Bokens form kan inte specificeras av författaren själv och jag är förvånad över att andra kan göra det.

Hans nya roman ”Tiebreak” klassificeras som en historisk roman – av andra – vilket förvånar författaren eftersom ”nästan ingeting är helt och hållet sant i den” som han säger själv. Men förläggaren vill alltid specificera hans böcker; vad är det, vilken form är det? Vilken form betalar bäst undrar författaren, den som ger mest pengar tar vi.

Både Álvaro Enrigue och Carina Burman tycktes vara i högform och det gavs mycket nytt att tänka på under samtalets gång. Det jag uppskattade mest var att samtalet var så fritt och följsamt, de lyssnade på varandra och följde upp varandras tankegångar, de hade inget till synes behov av att positionera sig och Carina Burman verkade uppriktigt intresserad av Álvaro Enrigue och hans författarskap.

Innan vi släpptes ut ur Auditoriet för att köa för autografer igen var det dags att tacka den grupp av människor som planerat och, tillsammans med en stor mängd volontärer, genomfört 2014 års litteraturfestival. Applåderna dånade. Om jag fick säga några ord till de fyra i gruppen, vad skulle jag säga då, förutom tack?

Jo jag skulle säga följande: jag väntade med spänning på att få läsa programmet för festivalen och se vilka författare som bjudits in, med hopp om att det kanske skulle vara en eller flera av mina favoriter. Så kom äntligen listan med gästerna och jag kunde till min förvåning konstatera att jag i princip inte kände igen ett enda namn. Besvikelse.

När besvikelsen lagt sig började jag titta närmare på namnen och insåg att det kanske fanns en eller annan författare på listan som kunde vara intressant att lära sig mer om. Nyfikenheten växte och jag började läsa om dem, googla, följa recensionerna, spana på Bokus och Adlibris, helt enkelt hålla ögon och öron öppna. Mer och mer växte min nyfikenhet och min lust att få veta mer.

Och nu? Jag är så glad! Att till exempel få så otroligt intressanta spansktalande författare från en annan kontinent presenterade för sig, som jag antagligen inte skulle hittat fram till annars, att få en ny poet som favorit, att få ny kunskap och inspiration kring läsandet och skrivandet och skapandets processer. Vilken lycka. Ni har gjort ett fantastiskt jobb. Tack. Det skulle jag säga om jag fick chansen.

Sist av allt, dags att köa igen för en autograf av Álvaro Enrigue. Jag hade inte köpt hans bok innan samtalet, men stått och bläddrat i den och känt mig sugen på att få ge mig in i bokens värld, men tvekat. Nu kände jag ingen tvekan längre, jag var redo. Jag köpte boken snabbt och ställde mig i kön. Och se vad jag fick. Vilken personlighet!

Ja, kära dagbok, det här blev ett långt inlägg men det gick inte att undvika eftersom det var en sådan innehållsrik och minnesvärd eftermiddag och kväll. Tänk om jag varit med hela helgen, då hade jag väl varit överhettad nu. Det ska jag testa nästa år för jag utgår ifrån att festivalen kommer tillbaka.

Sist men inte minst vill jag bara konstatera följande: i år var jag inte bara på Moderna museets litteraturfestival för första gången utan också på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (om än en väldigt kort stund en eftermiddag, som jag skrivit om tidigare här) men i den fiktiva matchen mellan festivalen och mässan konstaterar jag att festivalen tog hem segern med glasklara 1-0.