Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Annonser

Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

deadpool-movie-costume-pic-2-900x450

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

maxresdefault234

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

marvel-and-dc-actors-emgn-1

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Deadpool-3-49d2e

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

deadpool_clip_hd.0

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

screen-shot-2015-12-25-at-9-54-51-am

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

dead-pool-movie-trailer

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

Star Wars: The Force Awakens

2015-12-16-1450300622-8118374-Star_Wars

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Force-Awakens-Poster-Featured22

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

Star-Wars-The-Force-Awakens-trailer-2-3

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

share_1200x627

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

tfa-vf-4

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

maxresdefault22

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

maxresdefault11

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Star-Wars-BB-8-Force-Awakens

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Minions, Ant-man: size matters

minions-movie

Ant-Man-Promo-Art-Features-Yellowjacket

På kort tid har jag sett två filmer som ganska nyligen gått upp på biograferna. Den första jag såg var Minions, en animerad film, och den andra var Ant-man, den senaste Marvel-filmen.

Man kan tycka, vid ett första ögonkast, att det är två filmer som har väldigt lite gemensamt, men jag skulle snarare säga att det finns mycket som förenar dem.

minions-the-movie-2015-2

Minions handlar, som de flesta nog vet, om de här små gula filurerna som första gången dök upp i filmerna Dumma mej (1 och 2) som bifigurer till den – i alla fall från början – onde Gru. Figurerna blev omåttligt populära och har nu fått sin egen film.

Screen-Shot-2014-11-04-at-103645

Filmen berättar om hur minionerna dök upp och hur de genom historien letat efter The Boss, den ondaste av oss alla på jordens yta, för att vara dess hängivna tjänare och medarbetare.

Det kan man ju tycka är en oväntad, och kanske olämplig, idé för en barnfilm, att de älskade filurernas mål och mening är att tjäna ondskan, men twisten blir att de onda inte förblir särskilt onda länge till efter att de kommit i minionernas sällskap.

Minioner

Varför älskar man minionerna, både barn och vuxna? Kanske är det för att de på alla sätt personifierar en barnslig oskuldsfullhet och naivitet som gränsar till dumhet (och väldigt ofta är dumhet!), som inte har något ont eller elakt i sig på något sätt.

Det händer dråpliga saker och olyckliga saker men aldrig utifrån beräknad illvilja eller elakhet utan bara av otur och ja, dumhet. Jag tror det blir en akt av katharsis för åskådaren. Man behöver aldrig oroa sig för vad som ska hända: man vet att minionerna inte kommer att förändras, de är och förblir goda. Man är trygg i det.

Minioner_3D

Sen är de otroligt roliga förstås. Det finns många slapsticks i filmen som samtidigt har en seriös botten. Det är etik på hög nivå och kanske kan det bara förmedlas – i vår tid – genom några väldigt små filurer som inte ser mycket ut för världen men som får oss att skratta.

Jag tror att genom skrattet öppnar vi omedvetet upp för att låta oss påverkas, vi skrattar inte bara åt minionerna, vi skrattar åt oss själva och vår tid. Vi slappnar av och känner att det inte är ute med oss – och vår galna värld – så länge det finns ren godhet om än förmedlad genom påhittade gula filurer. Det ger oss hopp.

antman

Och hopp är något som förenar de här två filmerna, som jag ser det. På väldigt olika sätt ger de oss hopp: om en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre jag. Ingenting känns plötsligt omöjligt. Och hopp är verkligen något vi behöver.

De stora superhjältarna dök upp och blev populära efter andra världskriget och i samband med rädslan för ett kärnvapenkrig (som jag skrivit om tidigare här på bloggen), för att förmedla hopp om en möjlig framtid, en annan och bättre framtid.

Tydligen är det vad vi återigen behöver, i vår tid: hoppet om att det finns någon eller något med en korrekt etisk kompass som kan ställa allt till rätta, allt elände som mänskligheten åstadkommit i sin enfald och girighet. Superhjältarna har återkommit i full kraft för att bli ett slags katalysatorer som visade att det finns ett sätt att övervinna det onda med det goda.

kayjxutbuckufh7v2jz0

Det är samma hopp om räddning som minionerna och superhjältarna förmedlar. Vad som också förenar filmerna är att det görs med humor. Det är en av de saker som gör att jag, och många med mig, älskar Marvel-flmerna: de är fulla med humor.

De får oss att skratta och skrattet får oss att slappna av och när vi slappnar av släpper (omedvetet) den krampaktiga rädslan och ångesten inför världens tänkbara och hotfulla undergång, i alla fall för en stund och vi kan andas lite lättare.

Jordens undergång är en reell rädsla för många, i första hand genom rädslan för klimatförändringarna som riskerar att leda till vår världs och existens undergång.

Varje år släpper SOM-institutet i Göteborg statistik över vad svenskarna tycker i samhällsfrågor. 2013 visade man att på topp fem över vilka samhällsproblem svenskarna oroar sig mest för finns tre miljöfrågor:

Miljöförstöring (42 procent)
Organiserad brottslighet (41 procent)
Stor arbetslöshet (41 procent)
Förändringar i jordens klimat (40 procent)
Försämrad havsmiljö (39 procent)

ant-man-marvel-movie-casting

Därför behöver vi skratta, och därför behöver vi superhjältar, både små gula och små röda i myrstorlek. Vi behöver hjälp att släppa greppet om vår plågsamma rädsla för att kunna slappna av och istället se vad som faktiskt kan göras. Man får hjälp att bli en superhjälte i sitt eget liv och man behöver inte ens vara stor och stark för att klara det.

antmantrain

För det som mest av allt förenar filmerna Minionerna och Ant-man är att hjältarna är väldigt små. Det är inte den råa, fysiska styrkan som ska rädda världen längre utan i första hand vänskap, gemenskap och att de goda krafterna samarbetar och gör det tillsammans. Först då är de möjligt att rädda världen. En urgammal etik som ges nya färger och former. Arketyper i nya dräkter.

Det är helt enkelt underbart på något sätt. Jag rekommenderar definitivt båda filmerna!

Avengers Age of Ultron – Yes!!!

Avengers-Age-of-Ultron

Att göra en uppföljare till en film som både kritiker och biobesökare höjt mer eller mindre till skyarna, det kan inte vara lätt. Nu var det dags för regissören Joss Whedon att bekänna färg, skulle han lyckas med det som så många andra inte lyckas med? Förväntningarna var väldigt höga när det var dags att se Avengers 2 – Age of Ultron igår kväll.

Jo då, man kan alltid lita på Joss Whedon. Filmen är riktigt bra. Inte en femma som första filmen men en god fyra utan problem. Vi gick inte ifrån biosalongen besvikna, tvärtom, lyckliga! Vi diskuterade: vad är det som gör att Marvel filmerna blir så bra?

Avengers-promo-art-1

Vi lokaliserade några viktiga ingredienser: 1) Joss Whedon går sina egna vägar, litar på sin egen och fansens instinkt. Struntar i etablissemanget, vilket var nödvändigt för honom innan succén med den första Avengers filmen då han inte sågs med blida ögon från kritiker och andra, men fansen stod alltid på hans sida!

2) Karaktärerna i filmerna bygger på massor av berättelser från serietidningarnas guldålder då manuset var viktigare än effekterna. Den känslan finns kvar i filmerna, utan en bra story kan inga effekter i världen rädda en film. Det finns enormt mycket material att använda för att skriva ett manus, material med hög kvalité, det gör verkligen en skillnad.

Avengers_2_Age_of_Ultron

3) Manuset är fyllt av one-liners, skämt, kulturella referenser, till exempel till Eugene O´Neills drama Lång dags färd mot natt (vem hade räknat med det?), bibelord och mycket annat som ger manuset en tyngd även om det sägs skämtsamt. Det finns ett djupt existentiellt allvar i berättelserna som smittar av sig på filmmanuset och ändå görs det med en sådan finess och så roligt. Man skrattar högt många gånger!

4) Utmärkta skådespelare. I den här filmen introduceras flera nya karaktärer som blir spännande att följa i de kommande filmerna.

Captain-America-Lifting-Thors-Hammer-Avengers-Age-of-Ultron

Avengers1

687883034_3864335866001_thor-hammer

5) Man har fansen i fokus, inte produktionsbolaget och pengarna. Nu är ju alla Marvel filmer redan en guldgruva, men det gör ändå inte ett avkall på kvalitén. Hantverket och fansen är fortfarande filmernas främsta tillgångar. Det gör mig så glad.

Captain-America-Thor_612x380

Avengers_2_Age_of_Ultron2

Filmen är verkligen rolig, som sagt, men ändå fylld med allvar. Som alltid många viktiga filosofiska och etiska resonemang som lämnas obesvarade för åskådaren att själv tänka vidare på.

Särskilt när det gäller frågan om vetenskapen och forskarnas omättliga nyfikenhet som både resulterar i storslagna bedrifter och fatala katastrofer. Bör det finnas en etisk gräns för forskningen? Var ska den sättas i sådana fall? Man får alltid mycket intressanta tankar med sig hem efter att ha sett en Marvel film.

avengers2

Så klart dyker Stan Lee själv upp i en liten roll, som alltid. Håll utkik efter honom. Och hjältarna, de är som alltid super-allting men ändå så mänskliga. De kan vara gudar eller gudalika men i slutänden står de med samma frågor, behov och längtan som alla vi andra. Åh, vad jag älskar dessa filmer!

Nu är det bara att vänta på den tredje filmen… men en sak är säker: väntan är lika njutbar som själva biobesöket. Och innan dess, innan nummer tre dyker upp, kan man se nr 2 igen och igen och igen.

Älska Guardians of the Galaxy

guardians

Kan man älska seriefigurer? Är det inte att ta i, eller att förflacka ordet älska? Kanske, men jag vill gärna använda ordet i alla fall för de seriefigurer som befolkar Marvels värld är älskade av många. Jag gissar att det är ett oräkneligt antal barn och unga som överlevt in i vuxenvärlden med sin sinnesro i behåll tack vare Spindelmannen, Ironman, Hulken, Captain America, X-men och alla andra älskade figurer.

Alla Marvels figurer har, som dess skapare Stan Lee själv sagt, en historia, ett liv före hjälteidentiteten, som inkluderar förluster, misslyckanden, kärlek och relationer. De är med andra ord riktiga människor, inga gudar i människo- (eller monsterliknande) gestalt. De förstår livets villkor och blir därför trovärdiga identitetsobjekt för den som behöver något att hålla fast vid när livet stormar.

galaxy1

I filmen Guardians of the Galaxy får vi, som inte redan känner dem från serietidningarna, fem nya kantstötta hjältar att älska och identifiera oss med. Filmen har marknadsförts så på gränsen till aggressivt att även en inbiten Marvels fans till slut kände att man började tappa sugen att se filmen, i alla fall började man oroa sig för att den inte skulle vara så bra som man hoppades på. Men tji fick vi, filmen nådde absolut upp till våra förväntningar – tack och lov!

galaxy2

Det är fantastiskt att som vuxen få möjligheten att fortsätta leva sig in i en fantasivärld där de goda är hjältar och de onda råkar illa ut, samtidigt som livets villkor behandlas och bearbetas. En saga om livet. Åh, det är så trösterikt för ett sorgset sinn, särskilt om man är ung och undrar om livet verkligen är värt att leva. Stan Lee och hans team är hjältar i mina ögon.

stan-lee-comicbooks

Stan Lee gör ofta en cameo – dyker upp på något sätt i filmen – i sina filmer och det gör han även i den här filmen men jag avslöjar inte hur. Håll utkik!

galaxy4

Filmen är både spännande och underhållande, framför allt är den rolig på ett intelligent sätt. Det är något som utmärker Marvels filmer, att manuset är väl genomtänkt och att det finns en dialog med substans under skämtsamma former. Det är underhållning på hög nivå. I den här filmen används också musiken som en viktig del av intrigen och det görs på ett genialt sätt. Musiken skapar stämning och igenkänning. Ja, det är verkligen bra gjort.

galaxy3

Marvels universum vill man leva i, och det gör man ju som jordbo. Vilken lycka! Jag ser mer än gärna filmen igen.

Marvels superhjältar i Paris

marvel6

Vilken överraskning! När vi anlände till Paris upptäckte vi reklam för en utställning på ett galleri, kallat Art Ludique, om Marvels superhjältar. Den första i sitt slag och med äkta rekvisita från några av de senaste Marvel, Avengers, filmerna. Vilken lycka!

marvel11

Vi tog oss förstås dit, Marvel nördar/älskare som vi är, och det var det värt. Utställningen består av rekvisita från filmerna, originalteckningar både gjorda på papper och i datorn, fanatiskt intressanta små kortfilmer av Marvels skapare och tecknare, och mycket mer.

marvel1

Ja, att faktiskt se Captain Americas sköld från den första filmen var en upplevelse. Kanske någon tycker att det är fånigt att bli så till sig för något som är på låtsas, ja, då får man bli det. Själv tycker jag det är underbart att drömma mig bort i fantasin med hjälp av till exempel Marvels superhjältar. Skölden är vacker!

marvel3

Alla hjältarna är med; Captain America, Iron man, X-men, Spindelmannen, Thor, Hulken, ja alla, Mest intressant på utställningen var de små korta intervjuerna med Stan Lee, superhjältarnas skapare, och dess nutida tecknare. Det var många filmer men de var bara cirka tre minuter långa så man stod gärna kvar och lyssnade till alla utan att tröttna.

marvel5

Om det är någon som mot förmodan tror att hjältarna bara är endimensionella muskelpaket har helt fel. Det är mycket tankemöda bakom varje hjältekaraktär. Här fick man veta att de flesta hjältarna är uppfunna efter andra världskriget av flyktingar från Europa, offer för andra världskriget. Människor som inte hade kunnat rädda sin familj drömde om hjältar som skulle stå emot all ondska och kämpa för det goda.

marvel8

Kalla kriget och rädslan för kärnvapenkrig på 1950 och 1960-talet var också en grogrund för hjältarnas uppkomst. Man behövde något att tro på och inspirerats av. Men det som skiljer Stan Lees, Marvels, hjältar frän andra är att de har en historia. De är riktiga människor som utsatts för något som gjort dem till superhjältar, men det gör att de har en personlighet, vänner, glädje och sorg i sina liv. De är inga marionetter i det godas tjänst. Det gör att vi kan identifiera oss med dem.

marvel9

En tecknare berättade att han reste runt i Europa och studerade klassiska statyer från antiken och renässansen, därifrån hämtade han inspiration till deras kroppar och hjältedåd. Ingenting lämnas åt slumpen. I filmerna intervjuades också filosofer och forskare om varför vi tagit hjältarna till våra hjärtan. Verkligen mycket intressant. Man blev lycklig.

marvel10

Utställningen var en härlig upplevelse och jag hoppas att den vandrar runt i världen så fler får möjlighet att se den. För inte bara Captain Americas sköld var där, även hans motorcykel och Thors hammare med mera.

marvel4

Och titta här, de riktiga dockorna från museet i slutet av Captain America filmen 2. De var underbara att se, alla detaljer är perfekt och tidsenliga. Det är ett av skälen till att filmerna är så älskade, förutom själva hjältarna, att varje detalj är exakt, man har gjort minutiös research för allt. Det är ett enormt gediget arbete.

marvel2

En mycket rolig detalj på utställningen var att det fanns möjlighet att fotografera in sig själv i den här bilden, sedan mejades den hem till dig gratis. Bara en sådan sak! Så klart vi gjorde det. Det fanns en trevlig lite shop också i anslutning till utställningen där vi utan att blinka shoppade loss på både det ena och det andra. Lycka – igen.

Utställningen pågår till den 31 augusti.