Snabbrecension: ”Jävla karlar”

3438323_2048_1152

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Asmik Grigorian och ensemble

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

MadamaButterfly_fst5

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

butterfly

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

bild-60

bild-63x

bild-64x

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Annonser

Grisen på Nyårskonsert – igen

njk14_TRY_0497

Första dagen på det nya året 2015 är det återigen dags för den traditionsenliga nyårskonserten från Wien där Wienfilharmonikerna spelar musik av familjen Strauss. En tradition som jag uppskattat sedan jag var barn. Jag har knappt missat en enda konsert och det är lika underbart att vara med varje år.

Nytt för i år, tror jag, var att vi tv-tittare fick se hela konserten, inte bara andra delen efter pausen. Det uppskattade jag. Konserten började redan 11.15 istället för 12.15 som det gjort tidigare. Mycket är sig likt genom åren men visst har saker förändrats också.

Att kvinnor får vara med i orkestern är en nymodighet sedan bara några år tillbaka. Att baletten inte längre är i direktsändning är nytt. Nu spelas dansen i på sommaren, ofta utomhus, och så var det inte tidigare. Reklaminslag för staden Wien och landet Österrike har också smugit sig in i programmet. Det sista känns lite si så där, men det är bara att bita ihop.

350679848_09862dd033_b-e1420062290306

För femte gången var det den indiskfödde dirigenten Zubin Mehta som ledde orkestern. Jag gillar honom väldigt mycket, han sprider en personlig och intim stämning som gör att man känner sig inkluderad på ett speciellt sätt. Orkestern ser ut att gilla honom också och det påverkar musiken. Orkestern är fantastisk.

Rehearsal of Vienna Philharmonic New Year's Concert 2015

Plötsligt under konserten smällde dirigenten av en karamellraket och konfetti snöade ned från taket, det var verkligen effektfullt. Mycket sådant bus får plats när Zubin Mehta är i farten trots hans 79 år. Ingen ser ser ut att ta illa upp, men kanske lokalvårdarna blir lite griniga när de upptäcker att kristallkronorna i taket är fulla av konfetti på insidan. Blir nog lite pilligt att få bort det.

En ny effekt av att de svenska tv-tittarna får se hela konserten är att vi också får ta del av en liten film i pausen då publiken i konsertsalen får sträcka på benen. Under pausen spelades fantastisk musik av några av musikerna från Wienfilarmonikerna samtidigt som de reste runt i staden Wien. Mycket vackert och njutbart.

Ballett_04

Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker 2015

Tyvärr tyckte jag inte att de två balettinslagen var så roliga i år. Varken koreografin eller kläderna, särskilt inte om man jämför med förra årets supercoola kläder skapade av Vivianne Westwood, den brittiska punkikonen och modedesignern. Men man kan inte få allt, i år var det musiken och orkestern jag njöt mest av, ett annat är är det baletten. Allt som allt är det en tradition jag älskar.

Skärmavbild 2015-01-01 kl. 14.50.16

Men är det verkligen ingen mer än jag som ser den lilla rosa grisen som för andra gången smugit sig in bland blommorna? Den fanns med förra året och även i år, cirka 38 minuter in i första delen av konserten dök den upp. Varför blir det inga rubriker? Vem är det som gör det och varför? Jag älskar det!

Se både konserten och spana efter den lilla grisen. Konserten finns att se på SVT play. Det tackar vi för!

Interstellar, Rosetta & kometen

movie-interstellar-battle-hd-wallpapers-free-download-movie-images

En rymdhistoriskt världshändelse ägde rum idag. Rymdsonden Rosetta landande på en komet efter tio års jakt. Så här skriver Aftonbladet: ”Rosetta sköts upp av Europeiska rymdorganisationen (ESA) 2004. Den har i tio år jagat kometen P67 runt om i rymden. Igår skickade Rosetta ut sin sond Philae som i sin tur landade på kometens yta. Målet med uppdraget är att få svar på hur solsystemet för miljontals år sedan uppstod.”

För alla vetenskapsmän som sysslar med rymden och för alla oss science-fictions fans är det en spännande dag. Kanske kommer vi att komma sanningen lite närmare om jordens uppkomst tack vare den information som sonden kan skicka hem till jorden. Händelsen får mig osökt att komma och tänka på den amerikanska filmen Interstellar som jag var och såg i fredags när den hade premiär.

Interstellar

Interstellar är ett rymdepos. Inte så mycket science-fictions som man förväntade sig, inga rymdvarelser inom synhåll, men desto mer av rymden i sig själv. På något sätt är det ironiskt att de här två händelserna sammanfaller i tid; Interstellars premiär och Rosettas landning. De har diametralt olika utgångslägen även om de vid första anblicken kan tyckas handla om samma sak: att tar reda på mer om rymden och möjligheten till liv på andra planeter. Men sedan skiljer de sig år.

interstellar-banner

I Rosettas fall handlar det om att ta reda på hur jorden, existensen och livets villkor uppkom, vi söker svar på var vi kommer i från. I Interstellar handlar det om att rädda livet och existensen, ta reda på vart vi kan ta vägen för att överleva, människornas överkonsumtion har orsakat jordens långsamma förfall och nu håller mänskligheten på att dö ut. Några får i uppdrag att hitta en ny planet med möjlighet att leva på, där mänsklighetens historia kan gå vidare.

Egentligen är det tre historiska händelser som sammanfaller när jag tänker efter, alla tre kopplade till varandra. Idag meddelade också USA och Kina, de två ledande länder vad gäller utsläpp och miljöförgiftningar, det som i sin tur leder till jordens undergång (enligt filmen Interstellar och verklighetens forskare), att de kommer att ta ovanligt skarpa och kraftfulla tag mot klimatförstöringen.

Varför nu när de inte velat bry sig om larmrapporterna tidigare? Jo, nu börjar de känna av klimatförändringarna i sina respektive länder och det är ofattbart kostsamma erfarenheter både vad gäller spillda människoliv och förstörelse av land och rike. Pengarna dikterar villkoren, precis som i filmen. Fiktion och verklighet sammanfaller.

Men det är egentligen en chimär att det filmen berättar är fiktion, filmen (av alla sorter) har på gått och ont alltid varit en profetisk röst som ropar i öknen när det gäller stora förändringar i människornas livsvillkor på jorden. Vi har bara varit väldigt dåliga på att lyssna och dra lärdom.

bwP8bM9gE

Filmen Interstellar är ett långt epos över människans livsvillkor på både mikro- och makronivå. Det handlar om människans överlevnad, framförallt om mänsklighetens överlevnad i dubbel bemärkelse. Det är en mycket sevärd och tänkvärd film som bitvis går i ett ovanligt eftertänksamt och filosofiskt tempo som man inte är så van vid i filmer av det här slaget. Absolut klart sevärd som sagt!

Men en rolig sak är att det förstås finns människor som nu ägnar tid och kraft åt att hitta fel i filmen, alla ologiska luckor i handlingen och ovetenskapliga luckor i framställningen, som om DET var poängen med filmen, att presentera en exakt verklighet. Hur skulle det ens vara möjligt med tanke på att det är en film som utspelar sig i framtiden med skeenden som inte ens är möjliga i vår egen tid. Vad är då poängen med att sitta och räkna fel?

Det får mig att tänka på den polsk-amerikanske pianisten Arthur Rubinstein som var, enligt många, världens bäste konsertpianist under 1900-talet. Han berättade en gång att han genomfört en konsert och efteråt hade en åhörare och beundrare kommit fram till honom och tackat för den fantastiska konserten, men också påpekat att Rubenstein hade spelat fel på några ställen.

Rubensteins replik var: den som lyssnar på musik och noterar de små misstagen har inte förstått något om vad musik egentligen handlar om. Precis så är det med filmen Interstellar. Den som sitter och listar de små misstagen i handling och vetenskaplig framställning i filmen har inte förstått vad filmen egentligen handlar om.

Miley Cyrus the One and Only

cyrus1

Mycket har sagts och skrivits om Miley Cyrus världsturné Bangertztour. Jag var en av de som befann mig på konserten i Globen i Stockholm den 30 maj och jag var definitivt nyfiken på att få se henne med egna ögon för att se om hennes belackare har rätt om henne; att hon löper amok för att befria sig från sin Hannah Montana stämpel.

Allt börjar med att man befinner sig på ett massivt barnkalas med ballonger i luften och 10 000 – minst – unga människor i spänd förväntan, de flesta unga tjejer. Spänningen stiger när det inte alls särkilt roliga förbandet är klara med sin halvtimme. Här, i väntan på att stjärnan själv ska kliva in på scenen, påbörjas det som kommer att visa sig vara två timmars massiv ljudmatta: ihållande, skrikande ungdomar. Öronbedövande.

cyrus3

Så går solen långsamt upp vid horisonten, solen stiger långsamt upp mot himlen ackompanjerad av det massiva skrikandet. Så mycket förväntan, spänning och hormoner i ett gemensamt illtjut. Så kommer hon med himlande ögon: Miley Cyrus, the One and Only.

cyrus4

När solen – Mileys huvud – nått toppen öppnas munnen och den omtalade och hånade tungan kommer långsamt glidande ut ur munnen och det slutar med att stjärnan själv gör sin entré genom att åka rutschkana ned för tungan. Det är en magnifik entré och om man tyckte ljudnivån var hög innan så ökar den definitivt till stormstyrka när konserten börjar. Man är glad över att få vara med.

cyrus7

Sedan drar en konsert igång som inte liknar något man varit med om förut. Det är galet, crazy och helt underbart. Det finns inget skandalöst över det alls. Ja, hon svär oavbrutet, ja hon gör obscena rörelser, ja hon uppträder kaxigt, ja hon beter sig inte som många skulle önska, det vill säga som en fin flicka.

Nej, det är just det. Hon beter sig precis som en pojke på scenen, hon gör allt det pojkar och män gör på scenen vilket ingen brukar kommentera eller klaga på – eller kalla skandalöst – eftersom det är precis så unga (och äldre) manliga pop och rockstjärnor ska bete sig. Ingen lyfter på hatten av förvåning… förrän en ung kvinna gör det.

cyrus6

Miley Cyrus gör precis vad som faller henne in, hon blandar sexscener med mjukisdjur, hon visar gosedjur och psykedeliska versioner av sig själv på storbildsskärmen, hon blandar högt som lågt. Det blir en helt unik, egen blandning och den är mycket njutbar även om öronproppar blir nödvändiga efter en stund, inte på grund av musiken utan, ja just det, det tillhållande skrikandet.

Jag blir glad av att se och höra alla dessa unga tjejer och kvinnor hoppa, skrika och ge utlopp för sin glädje över att få finnas, att få leva, att få inspireras av sin idol och förebild. Och säga vad man vill, men Miley Cyrus är en utmärkt förebild för unga kvinnor och män. Hon går aldrig över gränsen. Hon visar respekt för sina fans, hon ger kärlek och uppmuntran. Hon gör allt möjligt för ett ungt sinne som kanske behöver styrka för att gå vidare i livet.

cyrus10

Hon gör en magnifik entré och tar också ett praktfullt farväl genom att glida ut från scenen på en stor hot dog högt upp i luften. Ingen kan missa den symboliken. Självklart kommer hon tillbaka för flera extranummer. Hon ger valuta för pengarna.

cyrus5

Det finns mycket att säga om konserten; hur hon använder sig av människor på scenen som ser ut som helt vanliga människor inte som toppmodeller, hur hon förvandlar det man tror ska bli en sexorgie i en stor säng på scenen till ett oskuldsfullt pyjamasparty, hur hon visar att hon verkligen kan sjunga (om någon nu tvivlade på det), hur hon bjuder på sig själv genom att tillfälligt flytta ut scenen till den bakre delen av lokalen för att fler i publiken ska kunna se henne ordentligt, hur hon blottar sitt sårade hjärta i kärlekssorg, hur hon bjuder på sig själv, och mycket mer.

Men det jag bär med mig mest från konserten är kanske publikens kärlek till Miley Cyrus, den unga kvinnan som ger dem hopp och glädje. Som visar att man inte behöver ta någon skit för att man är ung, eller kvinna, eller annorlunda. Deras skrikande, inlevelse och hängivenhet. Nu har de förhoppningsvis fått kraft och energi för många dagar, veckor, kanske månader framåt. Heder åt den som kan ge dem det, det är inte många förunnat och jag anser definitivt att Miley Cyrus gör det. Respekt Miley!

Operastjärnor glänste i kapp

konserthuset5

Blev oväntat inbjuden på konsert, en gratisbiljett jag absolut inte kunde tacka nej till när jag hörde namnet Nina Stemme. Glömmer henne aldrig i TurandotKungliga Operan förra året. Nu fick jag chansen att lyssna till henne i ett mindre och mer anspråkslöst sammanhang.

koserthus4

Konserthuset i Stockholm har arrangerat en serie romanskonserter under våren och den sista, som hölls i går kväll, gästades av världsstjärnorna Nina Stemme, sopran, Anna Larsson, alt, och pianisten Matti Hirvonen som ackompanjerade dem båda. Kvällen kallades ”Skymningsdrömmar”. Ett tillfälle man inte tackar nej till.

konserthuset

Konserten genomfördes i den så kallade Grünewaldsalen, konsertsalen som konstnären Isaac Grünewald skapade på beställning 1925. Det är en fantastiskt vacker miljö med varma, inbjudande, organiska färger och former. Ett perfekt rum för en avskalad och minimalistisk konsert, en sångerska i taget tillsammans med en ensam pianist.

grunewald

I väntan på att konserten skulle börja fascinerades jag – som säkert många, många före mig – av takmålningen. På konserthusets hemsida kan man läsa att målningen föreställer guden Apollon som fångar solens strålar och gör dem till strängar på sin lyra. Kan musiken illustreras på ett vackrare och mer träffande sätt? Nej, jag tror inte det.

Så var det äntligen dags att lyssna till dessa två svenska operasångerskor, båda utsedda till världsledande i sin ”gren”. Nina Stemme blev 2013 utsedd till världens bästa operasångerska och det var verkligen ingen tillfällighet. Hon sjunger lika gudomligt som om någon fångat solens strålar och skapat hennes stämband av dem.

Det sjöngs romanser, framför allt äldre av Gustav Mahler, Johannes Brahms och Richard Strauss, men också moderna, nyskrivna stycken. Det var fyra dikter av Edith Södergran tonsätta 2011 av Carin Bartosch Edström och ett stycke av Hans Gefors med text av Jon Fosse från 2006.

En extra bonus för oss andra var att båda dessa levande kompositörer var med på konserten och fick sin del av publikens – och sångarnas – hyllning under kvällen. Det var fint, att inte bara de stora operastjärnorna fick stråla under kvällen, utan att också de som skapat den vackra musiken fick sin del av applåderna.

konserthuset3

Nina Stemme började kvällen och sjöng fem stycken av Mahler. Så magnifikt. Hur får en så stor röst plats i en så liten kropp, det kan man verkligen fundera på. Hennes röst är så ren, så klar men med ett sådant djup att det är som om det kom från jordens djupaste inre. Varmt, kraftfullt och lite farligt.

Hon förtjänar alla superlativ som strös över henne. För mig som bara sett och hört henne i operasammanhang i praktfulla kostymer var det något naket och skirt att se henne i en enkel och mycket vacker turkos klänning utan några märkvärdigheter. Det passade rummet och kvällens intention.

Anna Larsson, som var en ny – och mycket uppskattad – bekantskap för mig sjöng de fyra sångerna tonsatta av Bartosch Edström, en gång skrivna direkt för henne. Det blev en stark kontrast till det gamla, välkända, men det bröt av på ett kompletterande sätt. Det är befriande ibland att något nytt och oväntat bryter av mot det traditionella.

Båda sångerskorna sjöng på topp, det var fantastiskt vackert och njutbart. Det var också roligt att se dem lite avslappnade och uppspelta på slutet när det blev en rad med extranummer där de släppte loss lite mer, ja duellerade på ett vänskapligt sätt med varandra.

Men någon tävling dem emellan behövde det aldrig bli, deras röster är så olika och så unika i sig själva att de inte kan jämföras. Istället kompletterade de varandra. Man hade gärna hört fler än en duett emellan dem.

Det blev en innerlig och festlig kväll med applåder som inte ville ta slut från den stora publiken, konserten sålde slut på nolltid, men den som också hade förtjänat en liten applåd, eller i alla fall ett litet erkännande, var den unge mannen som så flitigt och minutiöst hjälpte pianisten att vända blad på noterna när det var dags. Hans insats var också betydelsefull i sin enkelhet!

Konserten recenseras i SvD.

Jills veranda och Magnus Carlsson: Roy Orbinson 2.0

weeping

Jag har sett de två sista avsnitten av Jills veranda, ett program på SVT om Nashville och countrymusik. I sex avsnitt har sångerskan Jill Johnson bjudit in en gäst från Sverige som besökt henne i Nashville, USA, där de pratat musik och sjungit country. Första avsnittet jag såg gästades av Kristian Gidlund och det andra, som också var det sista, av Magnus Carlson från Weeping Willows.

Båda programmen var fantastiskt bra men på väldigt olika sätt. Jag är glad att jag fortfarande har några avsnitt kvar att se, de lär finnas tillgängliga på SVT play ett bra tag till hoppas jag, eller går i repris med tanke på hur uppskattat programmet har varit. I det sista avsnittet charmades vi alla av Magnus Carlsson som verkar vara en otroligt varmhjärtad person. Har alltid gillat Weeping Willows musik men har inte köpt någon skiva förut, men nu kände jag att det var dags.

Weeping_Willows

Tidigare i år gav Weeping Willows ut sin sjunde skiva som heter The Time Has Come. Efter att ha sett Magnus Carlsson i Jills veranda och hört hans fenomenala röst igen kände jag att det var dags att köpa en skiva. Den senaste skivan har fått fin kritik, framför allt för att bandet hittat tillbaka till sina ”rötter” igen.

När första sången, The World is Far Away, översvämmade min hjärna (jag lyssnade i hörlurar eftersom jag köpt skivan på itunes) började jag nästa gråta, det var en sån plötslig, överväldigande känslorush som nästan sprängde alla mina sinnen. Magnus Carlssons sammetsröst rakt in i hjärnan och varje fiber av min varelse. Vilken upplevelse. Sedan bara fortsatte det. Min Gud vilken skiva!

Roy Orbinson 2.0 men ändå något helt eget. Det är fantastiskt. Det är absolut en av de bästa skivor jag någonsin lyssnat till, men sedan gillar jag just denna smäktande, smärtsamma, svulstiga, romantiska, underbara, raspiga, trasiga, vemodiga, deppiga och helt enkelt oslagbara musikstil lite då och nu. Flashback bakåt i tiden men ändå här och nu. Hur är det möjligt? Jag häpnar. Depeche Mode med silkesvantar på något sätt.

jillsmagnuskort_992

Jag är djupt tacksam till programmet Jills veranda, både för att det har gett mig en oförglömlig TV upplevelse, men framför allt för att det fick mig att köpa skivan med Weeping Willows och Magnus Carlsson. Att vilja skratta och gråta samtidigt och njuta lika mycket av båda känslorna, på samma gång, det är en konst att kunna förmedla. Tack!

Kraftwerk: existensiell längtan

IMG_2565

I väntan på mitt livs första konsert med det tyska bandet Kraftwerk, som besöker Stockholm just nu för att ge konserter på Cirkus och medverka vid en utställning på Moderna museet, läste jag mängder av recensioner och krönikor om bandet. Jag var på den tredje konserten som gavs igår kväll så det hann skrivas en hel del innan det blev min tur att uppleva konserten med egna sinnen.

Recensionerna var mycket positiva, både vad gällde konserten och utställningen, så jag hann bygga upp höga förväntningar. Mest av allt för att Kraftwerk förenar konst och musik på ett genialiskt sätt, man befinner sig på en konsert och en konstinstallation på samma gång. Inte många klarar det. Som bandets förgrundsgestalt Ralf Hütter säger själv i en intervju i SvD: ”Kraftwerk har alltid varit ett konstprojekt”.

Ridån går äntligen upp och det drar igång.

IMG_2600

Det är en fantastisk upplevelse, jag njuter hela tiden både av musiken och av installationerna, och vi konstaterar efteråt att de lever i symbios med varandra. Var för sig, musiken och grafiken, skulle de inte ge hälften av vad de ger tillsammans, summan av delarna blir absolut mer än två. Att också se 1 750 personer (alla konserterna var slutsålda) sitta med 3D glasögon i vitt papper var en upplevelse och installation i sig själv!

IMG_2633

I många av de artiklar jag läst om Kraftwerk skrivs det om deras futurism, maskinoptimism och visioner om framtiden – och huruvida framtiden sprungit ifrån Kraftwerk eller inte – men det tycker jag är att lägga fel fokus. Musiken har varit banbrytande på alla sätt och lagt grunden till många musikstilar vi lever med idag och grafiken likaså. Detta till trots förmedlas en känsla av retro och tillbakablickande snarare än ett framåtblickande och det har inget att göra med att tiden sprungit ifrån Kraftwerk, det ligger i deras DNA från allra första början.

Så mycket nostalgi och existentiell längtan efter en bättre värld har jag sällan upplevt på en och samma kväll, för även om stilen, tekniken och uttrycket har varit – och i viss mån fortfarande är – ultramodernt är känslan som förmedlas inget annat än en längtan efter något man förlorat. En förlorad existensiell längtan och det eviga sökandet efter det förlorade.

IMG_2620

Kärleken, den djupa existensiella kärleken, till maskinerna som kommer till uttryck i musiken och grafiken är så påtaglig att den blir fysisk. Vad är det man längtar efter? Vad är det med maskinerna som fascinerar och genererar denna starka kärlek? Är det att maskinerna kan göra allt jobbet åt oss, förenkla tillvaron för oss och ta med oss ut på rymdfärder bortom allt vi känner idag och kan fantisera om?

Ja, på ett plan handlar det om just det, men det är inte hela svaret. På ett mycket djupare plan handlar det om längtan efter att bli älskad förutsättningslöst. En maskin kan inte klaga, inte anklaga, inte svika, inte sluta älska, inte såra, inte plåga, bara fortsätta ge vad du behöver, bara fortsätta finnas där för dig – dig – dig – dig – dig…

Och sist men inte minst: även om maskinerna är självgående i sin mekanik kräver de en människas uppmärksamhet för att kunna starta, eller för att fortsätta rulla. Maskinen är ändå – trots sin till synes självständighet – ständigt beroende av att det finns en människa som tar hand om den och älskar den. Då fungera den i evighet och relationen mellan man och maskin kan fortgå friktionsfritt och konfliktfritt i det oändliga. Blir särskilt tydligt i en låt som Tour de France.

IMG_2614

Kraftwerk handlar ytterst om kärlek och existentiell bekräftelse. Den som kommer det här närmast är krönikören Jan Gradvall som skrivit en fantastisk krönika om Kraftwerk och dess förutsättningar. Läs den!

För mig är Kraftwerk som konstverk inget som ägnar sig åt att blicka in i framtiden även om de använder sig av all tänkbar modern teknik och till och med uppfinner ny, utan konst som förkroppsligar all vår mänskliga längtan efter att existera villkorslöst, att bli bekräftade utan skuldkänslor. Det är en evig längtan som gör Kraftwerk lika modern och framåtblickande idag som någonsin men på ett helt annat plan än vad man kanske tror vid första anblicken.

Jag är glad att jag fick uppleva det. Plötsligt förstår jag något jag inte tidigare förstått om människan i allmänhet och män i synnerhet, varifrån deras djupa fascination för maskiner kommer och framför allt att den har en djupare existentiell betydelse. Det var inget jag förväntade mig av konserten, ergo: Kraftwerk säger egentligen ingenting om framtiden eller historien. Kraftwerk är NU.