Moderna museet finns även i Nice

IMG_2957

Det är lätt att tro att den konst som präglar Nice i södra Frankrike enbart handlar om äldre konst, och då menar jag den impressionistiska och expressionistiska konsten från slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet. De konstnärer som då levde på franska rivieran i Provence är idag världskända och sätter sin prägel på vår uppfattning av södra Frankrike.

Det stämmer förstås till stor del, miljön är påverkad av den tidens konstnärer och ibland är det som om tiden har stannat och det mesta man ser omkring sig liknar en målning av Cezanne, Van Gogh, Matisse eller Picasso. Men det är så klart bara en del av sanningen. Även modern konst präglar en stad som Nice.

Det finns ett Moderna museum beläget en bit upp i stadskärnan där den gamla klassiska bebyggelsen med de pastellfärgade husen blandas med moderna byggnader i betong. Moderna museet består av fyra höga ”ben” som binds ihop av glaskorridorer. Det är en pampig byggnad. Den är också omgiven av skulpturer som den här, ett stort kvadratiskt huvud i aluminium som definitivt drar blickarna till sig.

NiceMoMa3

IMG_2747

IMG_2750

Museet har en fin samling konstverk av stadens egen Yves Klein (1928-1962) som ursprungligen kom från Nice. Det var intressant att se några mer traditionella målningar av Klein, där den blå färgen börjar ta form men där motivet samtidigt är mer klassiskt figurativt. Men så klart finns en klassisk Klein-blå målning med också. Det är definitivt en färg att försjunka i.

IMG_2756

IMG_2760

Det finns också en större samling konstverk av Niki de Saint Phalle (1930-2002), den franska fotomodellen som blev konstnär. Hon finns också representerad på Moderna museet i Stockholm med de färgglada skulpturerna i museets trädgård.

IMG_2771

IMG_2773

IMG_2774

Det finns något smärtsamt i Niki de Saint Phalles konst. Vid första anblicken verkar allt så livsbejakande och färgstarkt men ser man närmare finns det alltid något plågsamt involverat i konstverket. Det märks att konstnärens på ytan glättiga jet-set liv inte är hela sanningen om Niki de Saint Phalle. Men man måste oftast titta väldigt nära och noga för att upptäcka det.

IMG_2785

Det finns en större avdelning amerikansk pop-konst på museet också, till exempel den här ”High Tension” från 1964 av Martial Raysse.

IMG_2789

Även den kinesiske konstnärers Ai Weiwei finns representerad med ”Marble Door” från 2006.

IMG_2820

Vacker var den stora ”Triptyque nr 6” av Gérald Thupinier, från 1998.

IMG_2823

Men roligast var det här konstverket:”Ceci n’est pas un Marcel Duchamp” från 1990 av Serge III (1927-2000). Ungefär ”Det här är inte en Marcel Duchamp” på svenska. Så underbar och så ironisk. Jag skrattade högt när jag såg den. Lite som ”Kejsarens nya kläder”. Konst i dialog, det gillar jag.

IMG_2805

Det som imponerade mest på mig var inte konsten inuti museet utan själva byggnaden i sig. Till exempel den här fantastiska trappan som leder upp till museets tak. Den är gjord av David Tremlett.

Medan jag stod under trappa och fotograferade den hörde jag plötsligt två finska kvinnoröster och när de kom inom synhåll såg jag att kvinnorna hade finska folkdräkter på sig. De tillhörde en internationella kvinnoorganisation på besök i museet, i en paus från konventet i byggnaden bredvid museet. Det blev som en spontan art performance bara för mig.

IMG_2799

IMG_2794

Man kunde gå ut på museets tak, där broar sammanband de fyra pelare som är museets stomme. Det var en fantastisk upplevelse att se hela Nice för sina fötter. Jag kan tänka mig hur magiskt det måste vara på natten att stå där och se ut över staden.

IMG_2829

Nice MoMa

Niki de Saint Phalle fanns också representerad utanför museet med en stor skulptur.

IMG_2621

Likaså vid en av ingångarna till det mest kända och klassiska hotellet Hotel Negresco som utgör ett av staden Nice mest berömda landmärke.

Ja, Moderna museet i Nice är definitivt värt ett besök, men efter att ha strosat runt i de olika rummen inser jag varför Moderna museet i Stockholm hamnar högt upp på listan över de mest intressanta moderna museum i världen. Stockholm-Nice 1-0 helt enkelt.

Med Yayoi Kusama i oändligheten

IMG_1866xx

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

IMG_1824xx

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

IMG_1831xx

IMG_1837

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

IMG_1918

IMG_1914

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

IMG_1853

IMG_1856

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

IMG_1869

IMG_1872

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

IMG_1882

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

IMG_1884

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

IMG_1863xx

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

IMG_1933

IMG_1935

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

IMG_1892xx

IMG_1930

IMG_1927

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

IMG_1938

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Moki Cherry syns diskret i förbifarten

IMG_1441

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

Cherry-Moki_Konsert_70-tal_1500x1077-625x449

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

IMG_1395

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

IMG_1401

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

IMG_1419

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

IMG_1422

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

IMG_1425

IMG_1428

IMG_1431

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

IMG_1438

IMG_1441

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.

Madhat Kakeis konst vinner mitt hjärta

IMG_9497

Idag, söndagen den 28 februari, är sista dagen för utställningen Madhat Kakeis Abstrakta kabinettModerna museet. Jag hann dit i sista stund. Det var inte lätt att hitta utställningen som gömmer sig allra längst in, eller snarare längst bort, i museets irrgångar. Som tur var blev jag vänligt ledsagad av en museivakt och hittade till slut det lilla rummet, dolt som om det var Moderna museets hemlighetsfulla, bultande hjärta.

IMG_9599

Jag kan inte förklara vad som hände när jag klev in i rummet. Utställningen, det abstrakta kabinettet, består av ett enda rum. Ett litet rum, ja, som ett litet kabinett. Ändå var det som att kliva in i en katedral, det lilla rummet utvidgades till en evig rymd när jag klev över tröskeln. Något drabbade mig. Det grep tag om mitt hjärta och vred om. Det välkända trycket över bröstet, känslan av att vilja gråta av glädje, tacksamhet och vemod på samma gång.

IMG_9545

Det händer mig ibland, inte ofta, men när det händer så grips jag på djupet och min själ skakas om. Det är vidunderligt och brutalt på samma gång. Vad händer och varför? Vad är det med konsten i det lilla abstrakta kabinettet som drabbar mig på djupet och når ned till min existens grundvalar? Jag vet verkligen inte. Det bara händer och jag låter det hända. Jag är inte rädd.

IMG_9488

Här, framför den här, blir jag stilla. Den är monumental i sin till synes enkelhet. En så djup blågrå färg har jag aldrig sett förut (mina bilder kan inte förmedla färgerna på ett rättvisande sätt, det måste sägas). Tavlan gestaltar det svenska svårmodet – blandat med längtan och vemod – på ett fantastiskt sätt. ”Att känna sig blue” har plötsligt tagit fysisk form i sinnevärlden.

IMG_9602

IMG_9564

IMG_9626

Färgerna förändras beroende på hur man placerar sig i rummet, dialogen mellan dem förändras beroende på vilken färg som hamnar i blickfånget. Den älskade blågrå tavlan försvagas och tappar i färg och lyster när den ses tillsammans med de klarare färgerna bredvid. Samtidigt blir den mindre vemodig, den livas upp av att relatera till de andra. Färgerna gör varandra mer levande.

IMG_9608

Det är så vackert. Jag stannar en evighet i rummet. Under tiden är det många andra besökare som hittar fram till utställningen. Ingen stannar kvar i rummet. Några kikar in över tröskeln och vänder igen, några kliver över tröskeln men går ut ur rummet direkt, ingen stannar och ger tavlorna en chans. Någon säger: ”Det är bara färg”.

Bara färg? BARA FÄRG? Jag skakar i mina grundvalar igen. Bara färg! Nej, det är verkligen inte bara färg, det är stor konst. Varför ger de den inte en chans? Först blir jag upprörd över deras nonchalans, sedan inser jag: hur många gånger har inte jag kikat in på en utställning, fnyst och sagt: ”det är bara…” och vänt på klacken. Och där inne har det kanske stått en människa som kippat efter luft, i chock: BARA? Har du inte förstått någonting?

IMG_9615

IMG_9620

IMG_9526

Titta noga. Det är så många lager, årsringar och bottnar. Ingenting är bara yta, här finns dolda bråddjup. Det är nu jag känner greppet kring mitt hjärta hårdna, det vrider om. Det smärtar, men det smärtar på ett livgivande sätt. Varför drabbar det mig så påtagligt? Jag har ingen aning.

IMG_9558

Det är då det händer. Jag ser mig själv i färgen. Min skugga. Jag blir ett med färgen. Jag är färgen. Jag lever. Jag andas. Jag vill bo där. Jag lämnar det abstrakta kabinettet med ny kraft. Jag är.

Livet självt på Moderna äcklade mig

FullSizeRenderxx

Jag ber om ursäkt redan här: förlåt! Förlåt mitt starka ordval, det kanske upplevs för kategoriskt och orättvist, men det är det enda ord som kommer för mig: äckel. Jag kände äckel inför utställningen Livet självtModerna museet som just har öppnats och som pågår till den 8 maj.

Äcklar livet mig? Nej, inte i normala fall. Har jag blivit för gammal för en utställning som använder sig av maximal multimedia, som antagligen appellerar utmärkt på yngre människor (vilket är bra)? Kanske. Har jag en förskönad och förljugen bild och erfarenhet av livet? Nej, absolut inte, jag vet att livet kan var fult, plågsamt och smutsigt. Jag är realist.

IMG_9473

Allt började så bra med den här tavlan: ”Medvetandets upptäckt” av Victor Brauner (1903-1966) från Rumänien, målad 1956. Ambitionen med utställningen är att visa livet självt ur flera olika perspektiv, bland annat det vetenskapliga och tekniska, och då fungerar det här verket utmärkt som ett exempel på den konst som målades i den naturvetenskapliga och tekniska revolutionen som var på 1950- och 1960-talet, då människan sågs som en robot snarare än ett däggdjur.

IMG_9470

IMG_9425

IMG_9429

Men sen började det hända grejer, redan här, i ett av de första rummen, började äcklet att ta över. Det första konstverket heter ”Hot mot civilisationen” (2015) och är skapat av Olga Balema från Ukraina (född 1984). Det andra heter ”Innesluten” (1969) av Eva Hesse (1936-1970) från USA. Det tredje verket som består av flera skulpturer är gjort av Sebastian Stöhrer (född 1968) från Tyskland. Ingen av hans skulpturer har en titel, de är alla skapade 2015.

Här blir det snarare civilisationskritik mot det som skadar och hotar livets självt. Det är bra, det är nödvändigt, men varför kommer det före livet självt? Först vill man ju veta vad det är som hotas för att man ska drabbas av behovet och lusten att rädda det.

IMG_9438

IMG_9441

IMG_9443

Så oändligt mycket värre blir det här. Jag var beredd att vända och gå. ”Man och mus” (1991-92) av Katharina Fritsch (född 1956) från Tyskland skrämmer livet ur mig. Återigen känner jag att livet självt hotas. Ja, det finns fler råttor än människor i Stockholm, de lever i kloakerna och dyker upp på gatorna, jag har sett dem med egna ögon. Det är vidrigt. Jag hatar råttor.

Jag noterar dock att mannen i sängen sover fridfullt, han har ingen aning om vilket hot som hänger över honom och som han varit med om att skapa själv i sin enfald. Ja, vi människor behöver väckas, men varför? Varför handlar en utställning om Livet självt i första hand om hotet mot livet? Är det verkligen rätt ände att börja i?

FullSizeRenderxxx

IMG_9434

Äntligen händer det något. Hilma af Klint (1862-1944) från Sverige kan man lita på. Här visas hennes verk ”De tio största nr 9. Ålderdomen” och jag minns med glädje den stora utställning som Moderna museet gav förra året, där hennes magnifika konst visades. Nu börjar livet självt krypa fram och ta plats  i utställningen. Här finns livgivande frö/spermier/ägg som lägger grunden för det fortsatta livet som måste skyddas. Här finns livsglädje och framtidstro. Här finns något att beskydda och förvalta: livet självt och dess ursprung.

IMG_9469

Men då dyker den här upp och förtar min entusiasm: en estrad med lysande lampor som en cirkusmanege mitt i rummet. Är livet bara en teater? En cirkus? Bedrar vi oss själva? Vad är livet och vad är dess mening? Smetar vi bara teatersmink över en döende civilisation och mänsklighet som är dömd till sin egen undergång – av henne själv? Jag vet inte, men jag bli deppig igen.

IMG_9465

IMG_9454

IMG_9455

IMG_9460

Så blir jag lite glad och hoppfull igen när jag ser ”Hus för bin” av Carsten Höller (född 1961, Belgien) och Rosemarie Trockel (född 1952, Tyskland) gjord 1999. Husen för bin är vackra, funktionella och nödvändiga. Ja, då blir jag ledsen igen när jag tänker på det, att bina är utrotningshotade och utan dem går människan under snabbare än vad hon någonsin kan förstå.

Återigen signalerar konstverket och utställningen civilisationskritik, hot och undergång. Är det vad livet självt handlar om, att det håller på att gå under? Att mänskligheten misskött sig och priset för det är döden. Den kollektiva arten som mänsklighet utrotar sig självt. Livet självt hotas inifrån, utifrån och hela tiden. Hela besöket är en känslomässig berg- och dalbana.

IMG_9448

Så kom jag till slut fram till det som var målet med mitt besök, det konstverk som lockade mig till utställningen i första hand: ”Kunstformen der Natur”, boken från 1904 av biologen Ernst Haeckel (1834-1919), Tyskland. En helt fantastiskt vacker bok med illustrationer som är bedövande vackra. Den kom jag för att se, den affischen vill jag köpa och då måste jag ha sett utställningen först.

Här blir jag lycklig. Här står jag öga mot öga med livet självt i form av avbildade organismer av olika slag, som bakterier och virus. En av mänsklighetens och skapelsens allra minsta beståndsdelar som både bygger upp och bryter ned, som är en absolut nödvändig del av våra liv och vår verklighet. Utan dem inget liv. De är verkligen livet självt.

Då kommer jag att tänka på filmen ”Världarnas krig” med Tom Cruise, en inte alltför bra film men med en mycket tänkvärd twist. Filmen handlar om att det kommer aliens från yttre rymden som anfaller jorden och förbereder den stora förstörelsen och förintelsen. Hotet från rymden är till synes helt oövervinneligt och när jag såg filmen undrade jag: hur sjutton ska de lyckas få till en handling där det blir trovärdigt att människan till slut vinner över rymdmonstren?

Då kommer den oväntade twisten: rymdmonstren tål inte jordens bakteriekultur. Efter att ha druckit vattnet, andats luften och ätit människorna (tror jag de gjorde) började de långsamt förtvina för att slutligen dö. Människan och hennes krigsmaskin övervann inte monstren, det gjorde bakterierna, dessa små, osynliga livsnödvändiga beståndsdelar av livet självt. Det var mycket trösterikt.

Jag köpte min affisch och gick vidare. Äcklad men också lycklig över de magnifika bakterierna.

On the Edge med Klee/Aguéli

FullSizeRender-15xx

”On the edge”, eller snarare ”Ad marginem” som konstverket egentligen heter, med den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940) och den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet en sen fredagskväll. Vernissage, massor av folk och en härlig stämning.

Det var första gången jag gick på en officiell vernissage och festen började redan på buss 65 från Centralen upp till Moderna museet på Skeppsholmen. Massor av folk i alla åldrar och former. Full trängsel, busschauffören öppnade alla dörrar och lät alla gå på utan att kolla biljetterna, så mycket folk var det.

När jag väl kom fram var det hundratals människor i kö för att komma in på utställningen KLEE/AGUÉLI som öppnade i fredagskväll. Det var en fantastisk känsla att se hur folk köade för en konstutställning och det var verkligen människor, både män och kvinnor, i alla åldrar.

IMG_8763

Jag och mitt sällskap stod, igen och igen, som förtrollade framför den här tavlan av Paul Klee, ”Ad marginem” från 1930. Vad är det med den som fångar ens uppmärksamhet så intensivt? Kanske är det de milda men dramatiska färgerna, kanske är det alla det små detaljerna som man upptäcker efterhand ju längre man tittar?

Kanske är det alla de små hemlighetsfulla bokstäverna som är strödda över målningen, eller är det en stora magnetiska röda punkten i mitten? Jag vet inte, men att den upptog min fantasi halva kvällen det är i alla fall säkert. Den lilla fågeln sitter upp och ned högst upp på tavlan. Jag älskar den.

IMG_8759

Det är något med Paul Klee och prickar. Väldigt ofta bygger han sitt konstverk på prickar. Som i den här tavlan som kallas ”Le Rouge et le noir” från 1938. Det röda och det svarta/mörka.

Har det något att göra med nazismen som tagit makten i Tyskland där Paul Klee levde och verkade vid den här tiden? Tavlan berör och upprör. Den är samtidigt mycket vacker i sin enkelhet.

IMG_8852

Även om man många gånger känner att det finns något brutalt och skrämmande i Paul Klees tavlor, som många är målade under andra världskriget, så är det bestående minnet från utställningen att Paul Klee måste varit en humoristisk och rolig prick.

IMG_8772

IMG_8848

Här är två tavlor som visar på likheter och olikheter i de två konstnärerna, som satts sida vid sida i utställningen KLEE/AGUÉLI. Paul Klee och Ivan Aguéli möttes aldrig men de hade en, i vissa avseenden, lika utveckling som konstnärer och de fick båda avgörande insikter om sina liv i de nordafrikanska ökenlandskapen.

Det var i Tunisien som Paul Klee för första gången verkligen insåg att han var en konstnär, och det var i nordafrika, särskilt i Egypten, som Ivan Aguéli omformades som människa. Det finns föredömligt mycket information om de båda konstnärerna på utställningen.

I de här två tavlorna kan man se hur de två påminner om varandra i motiv och färgskala men samtidigt hur mycket som skiljer dem åt. Ivan Aguélis tavla är stillsam och allvarlig och Paul Klees färgglada kamel är allt annat än det.

IMG_8879

IMG_8840

Vid första anblicken förlorar Ivan Aguéli vid en jämförelse med Paul Klee. Både första och andra varvet på utställningen blev till Paul Klees fördel. Det var hans tavlor jag stannade till vid längst, det var de som fick mig att skratta och tänka efter. Ivan Aguélis tavlor bleknade i jämförelse.

Men vid tredje varvet hände något, då plötsligt klev Ivan Aguélis tavlor ut från väggarna och började ta plats. Det stillsamma och meditativa i hans konst blev med ens attraktivt och vilsamt för ögat. När jag skrattat klart åt Paul Klees underfundighet var jag beredd att försjunka i Ivan Aguélis yttre och inre landskap. Ibland tar det tid att SE men det är alltid värt det.

IMG_8874

Det är framförallt i färgsättningen som släktskapet mellan de två konstnärerna träder fram som bäst. De här två tavlorna, Paul Klee till vänster och Ivan Aguéli till höger, visar det på ett bra sätt.

Men också deras meditativa, existentiella och andliga intentioner förenar dem även om de till synes börjar i helt olika ändar för att nå fram till existensens innersta kärna. Det här är en utställning som man verkligen ska ge tid och eftertanke. Den är mycket bra uppbyggd, en eloge till kurator Fredrik Liew.

IMG_8776

Jag uppskattade Paul Klees konst mycket men ibland var det titlarna på hans konstverk som var den stora behållningen. Det här verket till exempel kallas ”Åter en mörk budbärare” (1938). Den titeln får en verkligen att titta på motivet en gång till.

IMG_8782

Det fanns också många komiska titlar, som den här tavlan till vänster som kallas ”Egensinniga glasögon” (1938).

IMG_8809

Den här tavelväggen passerade vi först utan att ge den en djupare uppmärksamhet. Det var inte förrän vi läst om Paul Klee på väggen i det sist rummet som vi insåg att det måste vara något speciellt med de här näst intill osynliga konstverken som inte såg mycket ut för världen.

IMG_8787

Det är några av Paul Klees berömda änglar. På väggen i sista rummet på utställningen står det: ”1939 Gör stor serie teckningar av änglar.” Texten innan lyder: ”1938 Hemlighetsfulla, dystra tecken präglar måleriet.” Och lite innan det ”1933 En officiell förföljelse av Klee inleds efter nazisternas makttillträde. Hans konst stämplas som degenererad. Får yrkesförbud som konstnär…”

Återigen, en konstnär som klassats som degenererande av nazisterna och som förbjudits att utöva sitt yrke, precis som Emil Nolde som nyligen visades på Waldemarsudde. Och precis som med Emil Nolde förändrades Paul Klees konst efter förbundet. Nolde målade små enkla konstverk som han kallade ”Omålade målningar”, eftersom de inte fick finnas, Paul Klee målade bland annat skissartade änglar.

IMG_8797

När vi gick närmare och skärskådade ångarna insåg vi att de hade något magiskt över sig. För att inte tala om de underfundiga, och ofta gripande, titlarna på teckningarna. Det här konstverket som sitter lite vid sidan om de andra kallas ”Den tvivlande ängeln”. Varje ängel var värd en fördjupad blick.

Paul Klees sorg över sakernas tillstånd blir mer tydliga här än i någon av de mest färgsprakande målningar som också finns med på utställningen. Han är helt enkelt en fantastisk konstnär och jag är mycket tacksam att jag fått den här chansen att fördjupa mig ytterligare i hans liv och konst.

IMG_8823

Men Ivan Aguéli då? Vid det tredje varvet började hans konst öppna sig för oss. Då upptäckte vi den här lilla tavlan som direkt blev en av utställningens höjdpunkter. ”Moské II”, målad 1914-15. Titta noga på den så ser du vad som gör den både spännande och tänkvärd, det kan ta sin tid så man får inte ha bråttom.

IMG_8895

Jag skulle säga att det är en av de största skillnaderna mellan Paul Klee och Ivan Aguéli: Paul Klees konst är direkt och tilltalande vid första ögonkastet medan Ivan Aguélis konst kräver mer koncentration och eftertanke. Lika direkt som Paul Klees konst är, lika tidskrävande är Ivan Aguélis, men det gör ingen skillnad i deras tilltal.

Båda konstnärerna, så olika till liv och konst, är väl värda ett besök på Moderna museet. Utställningen pågår till den 24 april. Ett ord jag inte använder särskilt ofta men som på något lustigt sätt passar in här är: förtjust. Jag är förtjust!

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.

Skriva: att stilla en rebellisk själ

FullSizeRender-18x

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

IMG_7223

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

IMG_7220

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

IMG_7229

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

IMG_7231

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

MM_pressrelease_659x377

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Världen enligt #OlafurSthlm

IMG_6578

Olafur Eliasson är en mycket uppmärksammad isländsk-dansk konstnär som just nu har en utställningModerna museet i Stockholm. Utställningen heter Verklighetsmaskiner och pågår fram till den 17 januari 2016.

Utställningen visar på verkligheten och maskiner i en kreativ och livgivande symbios. När man vandrar runt i rum efter rum börjar de från början så självklara begreppen Verklighet och Maskiner att långsamt luckras upp. Vad är verklighet och vad är maskiner? Vad är naturligt och vad är konstgjort? Gränserna däremellan känns plötsligt inte lika självklara längre.

IMG_6421

I ett av rummen snurrar ett slags lysande kalejdoskop som skapar olika färger i en glidande skala på rummets vita väggar. Det är ett varmt skimrande ljus som skapar en harmonisk och lycklig stämning. Det är som om man klev in i regnbågen.

Vackert är det, men inte förrän man börjar upptäcka sin egen skugga i färgerna blir det riktigt spännande. Inte bara färgerna utan också min kropp ändrar färg och form. Jag blir en organisk rörelse som flyter in och ut i mig själv och i färgerna. Man blir som hypnotiserad.

Effekten är skapad av något som ser så enkelt ut: några färgade lampor, glasskivor upphängda framför ljuskällorna och en snurrande mekanism. En till synes helt enkel maskin och konstruktion men som skapar något levande och fascinerande. En verklighetsmaskin.

IMG_6535

Det verkar vara en av hemligheterna bakom Olafur Eliassons framgång: att han (tillsammans med sin studio med cirka 90 personer anställda, lokaliserad till Berlin) med mycket enkla, vardagliga medel skapar magiska verk och upplevelser.

Som den här väggen klädd med vitmossa. Den är magnifik i sig själv men inte blir den mindre intressant när man upptäcker att den har kombinerats med en tusentals års gammal meteorit från yttre rymden. Meteoriten sitter på väggen och liknar en rymdvarelse.

IMG_6531

Meteoriten har Olafur Eliasson inkluderat i utställningen för att ge besökarna chansen att se och röra vid något som inte kommer från jorden. Att för första gången i sitt liv få röra vid något som inte är jordiskt utan utomjordiskt, det är definitivt coolt och värt ett besök på utställningen i sig självt.

IMG_6370

Att kombinera den urgamla stenen från rymden med något av det äldsta som går att uppbringa från jordens yta: vitmossa, det är otroligt väl genomtänkt. Man hisnar av tanken, samtidigt som man inser den stora skillnaden mellan den stendöda rymden (inget liv har hittat där ännu) och den livslevande jorden. Här är gott att leva.

IMG_6386

Och det verkar vara Olafur Eliassons främsta budskap till oss andra: det är gott att leva. Livet är något att vara nyfiken på och som skapas tillsammans. Som om det var planerat upptäcker jag, i den kupol som sitter på väggen och som är en kommunikationskanal mellan rummen, en ung pappa och hans bebis som speglar sig på andra sidan.

Vi tittar till synes ovetande om varandra på varandra som om vi var ett   konstverk, och det är vi ju också. Vi är varandras konstverk. Alla besökare interagerar med konstverken, och varandra. Vi är delar av varje konstverk. Här blir det tydligt.

IMG_6654

IMG_6375

IMG_6381

Ännu tydligare blir det här. När man närmar sig det här konstverket fascineras man av formen och solen i mitten, men plötsligt upptäcker man att det består av massor av speglar och den som spelglas i varje prima är jag själv. Jag är mitt eget konstverk.

Olafur Eliasson verkar ha en förkärlek för speglar, många av konstverken är uppbyggda av speglar och olika reflekterande material. Vi besökare blir igen och igen delaktiga i konstverken. Alla sinnen tas i anspråk.

IMG_6440

IMG_6614

Olafur Eliasson leker inte bara med besökarna, han leker med materialen, formerna och färgerna. Han återspeglar verkligheten men låter den samtidigt mötas på ett sätt som den inte skulle göra i verkligheten, om man säger så.

Här till exempel finns ett konstverk som består av glaskulor i olika storlekar, som skimrar i olika färger och bildar lysande prismor på väggen bakom. Det är vackert, kyligt och kallt som om man var på Island. Samtidigt lyser det genom dörröppningen från rummet bredvid. Ett varmt ökensken.

IMG_6618

IMG_6446

Genom att gå över en tröskel är det som om att gå från ett islandskap till ett ökenlandskap. Sand, vind på från en slang i taket, torka, den heta solen, och människors fotspår i sanden. Två världar och verkligheter möts här men som aldrig möts i verkligheten.

IMG_6403

IMG_6454

Det är helt klart en extraordinär upplevelse att gå från rum till rum. Det är lekfullt, inspirerande och lyckobringare. Man blir glad och endorfinerna slår volter i kroppen. I alla fall på mig och jag tror inte att jag är ensam om det.

IMG_6487

I ett rum visas en film med de ultimata verklighetsmaskinerna: människorna. Jag antar att det är personalen i hans studio i Berlin som är filmad, bitvis i slow-motion. Vad är människa, vad är maskin? Utställningen är genomtänkt, vacker och oemotståndlig.

IMG_6516

IMG_6517

IMG_6506

En glad överraskning var det stora konstverk som placerats i Moderna museets foajé, ett landskap av Olafur Eliasson, som kommer att stanna kvar även efter att utställningen avslutats.

Det är ett helt magiskt landskap, som en sagolik undervattensvärld. Här finns modeller och inspirationskällor för Olafur Eliassons skapande. Man ser hur han leker fram former och rörelser. Konstruerade ting, maskiner, blandade med organiskt, naturligt material.

Det är som en sammanfattning av Olafur Eliasson konstnärskap, eller ännu hellre, en inblick i hans skapelseprocess, hans skapande, hans hjärna, hans fantasi, hans inre drömvärld som är lika verklig som verkligheten. För vad är egentligen dröm och vad är verklighet?