Nelson Ahlgrens befogade ilska

algren1

När man läser Simone de Beauvoirs memoarer framställs hennes amerikanske älskare som en trevlig, om än lite väl bohemisk, man som önskar att deras relation skulle ”normaliseras”, dvs att hon skulle lämna Sartre för honom. Det vägrar Simone de Beauvoir att göra och deras kärlekssaga i slutet av 1940-talet tar slut, men de fortsätter att vara vänner. Tills hennes bok Mandarinerna och hennes memoarer kommer ut. Nelson Ahlgren blir rasande över hennes utlämnade porträtt av honom.

Varför? När man läser memoarerna är det som sagt lite svårt att förstå hans ilska, men när man läser Mandarinerna, som till och med är tillägnad honom, då förstår man hans vrede. Porträttet av honom i romanen är inte imponerande, det vill säga, han framstår inte i god dager. I sina memoarer är de Beauvoir sval och distanserad till sin historia, hon skriver om sig själv som om det gällde någon annan, väldigt bra och mycket intressant men långt i från personligt. Hon påpekar det i böckerna också, att hon inte skriver allt av hänsyn till andra, men nog är det lika mycket av hänsyn till sig själv? Hon släpper oss inte in på livet trots att hon är självutlämnande och privat i böckerna. Hon är privat utan att vara personlig. Hennes memoarer är mer av tidsdokument, det är ingen kvinna av kött och blod vi lär känna.

Det närmaste en kvinna av kött och blod vi kommer är just kapitlen i Mandarinerna som handlar om huvudpersonen Anne och den amerikanske älskaren Lewis. Det vill säga, klart och tydligt Simone och Nelson. Mandarinerna är skriven som två romaner i en, det är två perspektiv som återberättas och Annes är ett av dem. En stor del av Annes liv består av romansen med Lewis Brogan. Boken är skriven med samma distans som memoarerna och det finns ingen uttalad biografisk ambition (även om hon använder sina erfarenheter och läsarna frestas att jämföra med verkliga personer). Romanen är också mer av ett tidsdokument än en berättelse om människor av kött och blod. På så sätt skiljer sig avsnitten i boken som utspelar sig i Amerika, och handlar om deras kärlekshistoria, i både stil och känsla. Här blir det mycket personligt, mycket kött och blod. Det är som två romaner i en.

sartre_beauvoir

Romanens porträttet av Nelson Ahlgren framställer honom som en grinig, självisk småpojke som surar ilsket så fort något går honom emot. Simone, i gestalt av Anne, är den vuxna, förståndiga och kloka. Anne älskar Lewis men behandlar honom som ett barn, eller snarare en lägre stående varelse som inte har förstånd nog att uppskatta hennes ovärderliga kärlek som han borde var stolt över att få ta emot, och han bör göra det utan krav och förväntningar på att hon ska ge något till honom annat än kroppslig njutning. Av memoarerna framgår att de Beauvoir och Sartre slutat ligga med varandra vid det här laget, deras relation är i första hand på det intellektuella planet och de Beauvoir gläds åt att erfara fysisk kärlek igen. Men mer än det är hon inte beredd att ge. Allt är på hennes villkor. Det är inte lätt att vara Nelson Ahlgren. Jag förvånas inte över att han blev arg, men det gjorde Simone de Beauvoir. Hon förstod inte alls varför han blev sårad.

Läs själv och bedöm! Nu finns den äntligen att beställa på både Adlibris och Bokus.

Beauvoir, S - Mandarinerna - 13038834

Annonser

Köpmannen i Venedig

Köpmannen i Venedig

I början av 2000-talet gav Ordfront förlag ut flera av William Shakespeares draman i pocketformat, med omslagsbild målade av Per Åhlin. En strålande idé tänkte jag och samlade på mig alla som kom ut. I snart tio år har dessa små tunna, vackra pocketböcker stått i bokhyllan och väntat på att bli lästa. Nu är det äntligen dags, och jag började med Köpmannen i Venedig, en av de få pjäser jag inte sett på teater eller film.

Pjäsen tog inte mer än några timmar att läsa, men den var mer njutbar att läsa än jag trodde den skulle vara. Jag tänkte att den ändå krävde ett kostymdrama av något slag, och skådespelare som bär fram texten, men faktum är att texten bär sig själv alldeles utmärkt. Det är väl vad som utmärker en klassiker… men jag kanske inte ska använda ordet njutbar? Texten var absolut läsvärd som text; rapp, rolig och på sitt sätt tidlös, som pjäs sett, men jag undrar ändå: hör den inte hemma i giftskåpet, eller borde det inte utfärdas en varning på försättsbladet, jag menar, om man faktiskt inte vet vad den innehåller?

Finns det förmildrande omständigheter vad gäller den antisemitism som boken präglas av? Jag vet att det är ett slags tidsdokument och den speglar bara hur det gick till på 15-1600-talet när pjäsen skrevs, men är det en ursäkt, eller en förklaring som räcker? Här blir det klurigt… Texten kan inte censureras, den finns, och det får vi acceptera, men ändå? Något inom mig vänder sig. Den ende som tar juden Shylock i försvar är han själv i den klassiska monologen:

”Jag är jude. Har inte en jude ögon? Har inte en jude händer, kroppsdelar, människomått, sinnen, känslor, passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, drabbas han inte av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen, känner han inte likt en kristen sommarens värme och vinterns köld? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss?”

Men så klart, pjäsens författare är inte nådig mot de kristna. Shylocks tal fortsätter:

”Skulle inte vi hämnas om ni kränker oss? Liknar vi er på alla andra sätt, måste vi likna er också på det sättet. Om en jude förorättar en kristen, vad bjuder den kristliga ödmjukheten? Hämnd! Om en kristen förorättar en jude, vad lär oss de kristnas exempel om tålamodet? Hämnd! Den ondska ni lär ut skall jag praktisera. Och jag ska göra allt för att överträffa läromästarna.”

Faktum är att den bild som reflekterats i spegeln, som sätts upp framför oss som åskådare och läsare, inte är till vår fördel. Och det är väl däri pjäsens styrka ligger, att det slutar med att man skäms och inser, det som hände då, händer idag på olika sätt. Eller som det står i slutet på bokens baksidestext, om pjäsen: ”….men som slutar lyckligt för alla – utom Shylock. Ändå är det han som brukar få publikens sympati. Han är en ärlig skurk, hans fiender är alla förljugna i sin rättrådighet.”

Till min glädje finns dessa små pocketböcker fortfarande att köpa på både Bokus och Adlibris.

Den oförglömliga Turandot

nina stemme 1

Så var det äntligen dags att åka till Kungliga Operan och den omskrivna Turandotuppsättningen med Nina Stemme. På vägen noterade vi att det var fullmåne, en stor tung gul måne som knappt tog sig över hustaken. Som en augustimåne fast dov och mörk. Mycket magiskt tyckte vi. En oväntad överraskning var det att månen sedan hade en central roll i föreställningen. Det var lika magiskt.

turandot_fst3

Det är en makalös föreställning. Nina Stemme är magnifik, men inte bara hon, utan hela uppsättningen. Kören! Vilken kör! Den tillför en styrka av makt och myndighet, parad med den anonyma massans nyfikenhet och krävande förväntningar. Scenografin är också makalös, så sval, elegant, grym och enastående. Förstärkte varje ton och varje känsla hos huvudpersonerna, inte sällan med mycket små medel. Verkligen imponerande. Här ser man de tre vise männen som kan svaren på Turandots gåtor, och vad liknar de? Ja, tre kardinaler i sina lila dräkter. Maktens män finns på gott och ont överallt.

turandot kören

Med en huvudrollsinnehavare som Nina Stemme föreställer man sig att folk strömmar till av sig själva, och man behöver inte lägga så mycket tid och pengar på allt det andra. Så har man verkligen inte tänkt här verkar det som. Föreställningen har en enorm rikedom av talanger och stjärnor. Enormt stort intryck på mig gjorde den, till synes så lilla och unga Liu, som sjöngs av Yana Kleyn. Helt fantastisk, med sin mjuka milda röst i jämförelse med Turandots starka stämma av makt och förtvivlan. Vilket möte!

TURANDOT_130205_CT1306_650

Den enda smolken i bägaren under kvällen var att jag inte kunde låta bli att snegla på textremsan, med översättningen, i taket. Självklart är den bra att ha, men den stör min koncentration och fokus på sången och musiken. Hur åtgärdar jag det? Idag bokade jag en ny biljett. Jag vill se den igen. Både för att den är oförglömligt vacker men också för att jag nu vet vad de sjunger och kan strunta helt i remsan i taket och bara bli ett med musiken. Jag längtar – igen.

Helene Schjerfbeck flyttar till Göteborgs konstmuseum

helene_schjerfbeck_punaiset_omenat

Igår stängde Helene Schjerfbeck utställningen på Waldemarsudde. Jag kan inte tänka mig annat än att det varit en publiksuccé. Utställningen går nu vidare till Göteborgs konstmuseum där den öppnar den 16 mars, och finns där över sommaren till den 18 augusti.

Utställningen har vandrat från Helsingfors, där den började 2012 med anledning av att det var 150 år sedan Helene Schjerfbeck föddes ((1862-1946). Det är en gripande utställning. Kanske inte det väntade ordvalet, men så här flera veckor efter att jag var och såg den på Waldemarsudde har en känsla av vemod och sorg dröjt sig kvar inom mig. Hennes tavlor är på många sätt magiska, men de andas en ensamhet och sorgsenhet som jag till slut har haft lite svårt att värja mig emot. Men det ska inte få någon att tveka – se den, den är fantastisk. Helene Schjerbeck var utan tvekan en komplex person och det syns genom hennes konst.

Det jag uppskattar mest med hennes konst är hennes förmåga att gå tillbaka till äldre målningar och göra en ny, med samma motiv, men med ett helt nytt stilistiskt tilltal. Här kommer några exempel:

Schejerfbeck2

Schjerfbeck3

Konvalescenten 1888 respektive 1938-39

schjerfbeck1

Schjerfbeck4

Balskorna 1882 respektive 1939, eller 1940

Schjerfbeck7

Schjerfbeck5

Skuggan på muren 1883 respektive 1933

Här har jag bara visat två av varje målning, men alla tre har fler varianter som tydligt visar hennes utveckling. Det är mycket fascinerande. Om man inte har möjlighet att se utställningen kan man köpa utställningskatalogen som är den mest heltäckande presentationen av Helene Schjerfbecks verk hittills. Det är enastående. Köp den på Adlibris där den finns på engelska och finska. Den svenska översättningen kan man köpa på museet.

Art nouveau – Storbritannien

aubrey_beardsley

Den mycket intressanta och lärorika serien om Art Nouveau fortsätter på Kunskapskanalen. Idag visades del två och resan gick vidare från Paris till Storbritannien. Nu fick vi lära oss att den som introducerade Art Nouveau i Storbritannien var Aubrey Breadsley (1872-1898), en nittonårig illustratör. Han inspirerades av det japanska konstspråket och den franska Art nouveau, och inledde den brittiska varianten av konstformen. De svepande rörelserna och linjerna var hans kännetecken, som här, i damen med påfågelklänningen.

aubrey

Det jag gillar med serien är att de inte hänger kvar vid det uppenbara, i det här fallet William Morris och Art & Crafts rörelsen, utan fokuserar på dem som inte fått lika mycket uppmärksamhet, men som var banbrytande på sin tid. I det här avsnittet gällde det, bland andra, Margaret MacDonald Mackintosh (1865-1933), konstnär från Glasgow. Hos henne syns det tydliga keltiska inslaget som präglade den brittiska Art nouveau formen.Typiskt för henne är rosen.

mcintosh1

AW main

Vi fick också lära oss om The Yellow Book, där Aubrey Beardsley var en av de mest framträdande illustratörerna. Mycket nytt och lärorikt, som sagt, och med helt nya infallsvinklar. I alla fall för mig. Missa inte!

The-Yellow-Book-Aubrey-Beardsley

Mandarinerna – oväntat aktuell

Beauvoir, S - Mandarinerna - 13038834

Inom kort ger Norstedts förlag ut Simone de Beauvoirs välkända roman Mandarinerna, som gav henne det franska Goncourtpriset 1954, samma år som romanen kom ut. Jag blev lite förvånad när jag såg informationen från förlaget och tänkte, varför?

Själv hade jag nyss köpt boken på Bokbörsen, den första upplagan från 1994, i svenska översättning. Anledningen till att jag köpt den var att jag under 2012 roat mig med att läsa Simone de Beauvoirs självbiografi: En familjeflickas memoarer, De bästa åren, Världen öppnas, och Världens gång (jag har Allt som allt kvar att läsa). Efter att ha läst dem kände jag att jag ville läsa Mandarinerna också.

Fram tills dess hade jag inte läst någon av Simone de Beauvoirs romaner, och jag var lite nyfiken på att se vilken stil hon hade när hon skrev skönlitterärt (de självbiografiska böckerna är ju skönlitteratur i en form, men det är ju inte samma sak som en fiktiv roman). Jag blev verkligen överraskad. Mandarinerna är en väldigt bra bok, jag förstår verkligen att den vann priser och blev en storsäljare. Men ännu mer överraskad blev jag över hur aktuell den känns än idag. Vissa företeelser och existentiella bryderier är tidlösa på gott och ont. Romanen är absolut värd att ge ut igen, för att få nya läsare.

Jag vet inte om jag uppskattade boken mer för att jag läst hennes självbiografi, eller om det hade varit bättre att läsa nollställd. Många vill ju tolka romanen som en nyckelroman (vilket Simone de Beauvoir självklart protesterade emot), att hon berättar om sitt liv med Sartre m fl, och självklart är det mycket stoff från hennes liv som man känner igen från biografin, men jag skulle snarare vilja säga att personerna är spegelbilder, skärvor, av de människor och de erfarenheter hon har. Hon skickar själv med en hälsning i Mandarinerna. En person i romanen anklagar en av de författare som boken kretsar kring, att han använt sig av dem i romanen, hon känner till och med igen sina egna ord i boken. Författaren nekar och svarar:

”-De är uttalanden av personer som inte har något med dig att göra, sa Henri. han ryckte på axlarna: -Det är klart att jag har skildrat människor av idag som befinner sig i ungefär samma situation som vi. Med det finns tusentals sådana. Det handlar inte speciellt om vare sig din far eller mig. Tvärtom, på de flesta punkter är mina personer helt olika oss.”

Men boken är tillägnad Nelson Ahlgren, och det var väl onekligen ett misstag av Simone de Beauvoir om hon inte ville att boken skulle läsas biografiskt. Nelson Ahlgren uppskattade inte ”porträttet” av honom och det har jag full förståelse för. Det tog lång tid innan han förlät henne för detta. Men det skriver jag mer om en annan dag, för den här boken förtjänar flera reflektioner!

Boken finns att köpa inom kort på Bokus och Adlibris. Köp den!

Med Hilma af Klint på första parkett vid skapelsens morgon

they-tens-mainstay-iv-1907

Det första man möter när man kommer in på Moderna museets utställning med den abstrakta pionjären Hilma af Klint (1862-1944) är tio majestätiska målningarna som alla är färgstarka, vackra och mjuka i formerna. Symbolspråket är bitvis övertydligt med former som liknar ägg, spermier, slingrande fröställningar, livgivande former som embryon till människor och djur, det är som skapelsen första morgon när allt börjar ta form och växer fram. Bland formerna gömmer sig meddelanden i klartext, t ex Ave Maria. Att vandra bland dessa monumentala målningar är som att sitta på första parkett när skapelsen drar igång. Det är vackert, ljust och livsbejakande.

Men förstås inte för evigt… Hilma af Klint är väl medveten om mänsklighetens dubbelhet och att det onda och det goda speglar sig i varandra och är varandras förutsättning. Den här målningen, kallad Svanen, är en av alla målningar som illustrerar just denna dubbelhet.

hilma_af_klint_1

Det andliga är ständigt närvarande i Hilma af Klints konst, men den är inte exkluderande. Uttryck för olika religioner lever i symbios med varandra, ett kors blir en slingrande lotusblomma, blommor formar en judisk menora i kunskapens träd, till exempel. Men generellt undviker hon vedertagna religiösa symboler, det är formerna och färgerna som förmedlar andligheten i sann antroposofisk anda. Se den här fantastiska altartavlan till exempel som fått en fantastisk placering på utställningen, i ett mörkt rum där färgerna och guldet blir bländande. Mycket vackert. Placeringen av tavlorna i förhållande till varandra är väl genomtänkt, en eloge till den som planerat utställningen.

hilma af klint, grupp 10 altarbilder nr 1, www.kunskapskonsult.com

Utställningen pågår till den 26 maj. Det finns flera bra artiklar att läsa om utställningen i Svenska Dagbladet (två artiklar), Expressen, Aftonbladet, bland annat, för den som är nyfiken. Utställningen är absolut värt ett, eller gärna flera, besök.