Georgia O’Keeffe – once in a lifetime

IMG_3828

Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.

IMG_3829

Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.

Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.

IMG_4277

Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.

Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.

tate6

Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.

Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.

Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.

tate2

Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.

Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.

IMG_4256

Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.

tate7

Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.

IMG_3841

tate4

Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.

Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.

Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.

tate3

Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.

tate5

För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.

Annonser

Sommaren m Joyce Carol Oates

IMG_7482

Det här var sommaren jag upptäckte den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Vi umgicks nästan dagligen hela sommaren och det har fortsatt hela hösten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen gjorde jag ett försök för länge sedan att läsa hennes böcker men misslyckades. Den enda bok som fungerade var ”Blonde”.

I somras kände jag plötsligt och helt oväntat att jag var redo, och tillräckligt mogen, för hennes böcker. Jag började med ”De fördömda” och sedan öppnades fördämningarna. Jag läste bok efter bok efter bok och det fortsatte hela sommaren och fortfarande in i hösten. Det kommer att hålla på länge misstänker jag.

Ibland händer just det här: att jag drabbas, blir bergtagen av en författare. Första gången det hände var med Elin Wägner. Sedan Virginia Woolf, och nu Joyce Carol Oates. Då kan jag gå till olika antikvariat och dammsuga dem på böcker av författaren. Lyckan när jag får tag på ännu en bok är oändlig.

Oates

Hela sommaren och hösten har jag samlat på Joyce Carol Oates. Jag har fått ihop en hyllmeter snart vilket inte varit så svårt med tanke på hur många böcker hon skrivit. Samtidigt som jag blivit som förtrollad av hennes böcker har jag surfat runt på nätet för att läsa om författaren och hennes böcker.

Jag har framför allt lärt mig två saker om Joyce Carol Oates:

1. Hon får massor av kritik för att hon är så produktiv, för att hon publicerar många – alldeles för många – böcker. Och det sägs på ett sådant sätt att man ska förstå att det är något dåligt. Hur kan det vara dåligt? Även om en författare inte skriver lika många böcker som Joyce Carol Oates brukar ju varje skribent publicera en eller flera böcker som blir mindre bra. Det är ju helt naturligt.

Hur kan man påstå att det påverkar kvalitén på hennes böcker, det faktum att hon skriver så många? Det är en gåta för mig. Hennes böcker skulle ju inte publiceras om de inte sålde, om inte folk ville läsa dem. Och varför stör det kritikerna så mycket att hon älskar att skriva och ägnar all sin tid, vid sidan av sitt arbete som universitetslärare, åt detta?

2. Hon är varje år tippad som mottagare av Nobelpriset i litteratur men varje år blir hon förbigången. Jag vet inte vad jag tycker om det. Hon blir inte en bättre författare för att hon får priset, hon skulle inte kunna bli mer populär av det än hon redan är. Pengarna behöver hon nog inte. Jag tror inte hon behöver bekräftelsen heller, hon har redan folkets kärlek. Men visst är hon värd det, absolut.

FullSizeRender-22

Flera av de romaner jag läst hittills har varit fantastiska, bland annat: ”Dödgrävarens dotter” och ”Det var vi som var Mulvaneys”. Det är något magiskt med hennes sätt att skriva, hur hon hoppar i tid och rum, bygger upp sin berättelse utan hänsyn till en linjär tidsuppfattning. Det gör hennes böcker spännande som deckare även om de inte alls är den sortens böcker.

Jag vet inte om man måste vara en viss sorts läsare eller människa för att uppskatta hennes böcker, men vi är många i hennes fan-club och det verkar som om man antingen älskar hennes böcker eller tycker de är tråkiga och obegripliga. Ingen verkar vara neutral varken i förhållande till Joyce Carol Oates själv eller hennes böcker.

Det är hennes sätt att skriva om kvinnor som är hennes storhet. Och hennes sätt att skriva om män. Och hennes sätt att fokusera på politiska och historiska skeenden i tiden. Och hennes sätt att formulera sig. Och hennes sätt att skapa spänning. Och hennes sätt att placera en spegel framför mig själv, min tid och mitt liv och tvinga mig att se min spegelbild. Och hennes sätt att ge mig – läsaren – avlösning.

FullSizeRender-21x

När jag började frossa i Joyce Carl Oates böcker och lärde mig mer om henne och hennes författarskap insåg jag att boken ”Bellefleur” som utkom 1980 var en viktig bok i hennes författarskap. Ett av skälen till det var att den blev hennes första större försäljningsframgång, ett annat skäl var innehållet.

Det är en så kallad ”gotisk roman” där skräck och romantik blandas. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa den, att äga den. Jag skulle inte vara komplett som Joyce Carol Oates läsare och fans om jag inte läst den boken. Jag gick på jakt. Den var omöjlig att få tag i på svenska. Jag dammsög den antika bokmarknaden. Jag efterlyste den i social medier. Jag våndades. Jag blev besatt. Jag fick den i födelsedagspresent. Jag blev komplett.

Nu har jag läst den och jag uppskattade den mycket, boken är verkligen speciell och jag förstod att den väckte uppmärksamhet när den kom. Här ser man också hur hon börjar renodla en stil som hon hållit fast vid sedan dess. Jag skulle inte säga att den innehåller särskilt mycket av varken skräck eller romantik, men den har ett övernaturligt drag i sig som fascinerar.

Den alluderar på de gamla gotiska romanerna från 1700-talet med slott, djupa skogar, andar och magiska djur. Det är en släktroman om familjen Bellefleur som härstammar från Frankrike och som slår sig ned i USA, i det nordöstra hörnet av landet där Joyce Carol Oates romaner oftast utspelar sig.

Som vanligt med hennes böcker är det de psykologiska skeendena som är i fokus snarare än själva handlingen. Det är nog det som gör att hennes böcker aldrig filmatiserats, det skulle vara omöjligt att göra böckerna rättvisa genom att koka ned dem till en banal handling i kronologisk ordning. Hela charmen med hennes sätt att skriva och berätta en historia skulle gå förlorat.

För tio år sedan ”kom jag ut” som ett Dolly Parton fans inför släkt och vänner. Nu ”kommer jag ut” som ett Joyce Carol Oates fans och jag är stolt över det. Hennes böcker har kommit in i mitt liv i precis rätt tid och jag är överlycklig över alla böcker jag har kvar att läsa. Och skulle hon få nobelpriset i litteratur nästa år, eller året efter det, så vill jag vara den första att säga det, redan nu: få förtjänar det bättre än du Joyce Carol Oates.

IMG_4365

IMG_4387

Sommarens frukostrutin när jag var ensam hemma och alla i familjen gått i väg för att jobba: fil med självplockade bär, te och en Joyce Carol Oates. På balkongen mest, men bland i köket. Underbara sommarminnen.

Läser män Joyce Carol Oates?

Oates

Efter den här sommaren funderar jag på följande:
1. Läser män Joyce Carol Oates böcker?
2. Hur hade mitt liv gestaltat sig om någon satt boken ”Bellefleur” i mina händer när den kom ut på svenska, och jag var en mycket ung bokslukare?

Oates2

Min första kontakt med den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates var för mycket länge sedan när jag var mycket ung. Av någon anledning som jag inte minns idag köpte jag den här boken: ”Men tiden går” som utkom på svenska 1988. Den måste varit rejält nedsatt i pris för jag hade inte råd att köpa böcker på den tiden.

Jag läste den, jag minns inte vad den handlade om, jag minns bara min väldigt märkliga reaktion och känsla efteråt. Jag förstod inte. Det hade nog aldrig hänt mig innan, att jag upplevde att jag inte var tillräcklig för en bok, att mina erfarenheter av livet inte var tillräckliga för att verkligen förstå på djupet. Jag fick en kluven känsla inför Joyce Carol Oates.

bitter2

Men på något sätt måste hon ändå påverkat mig och kittlat mitt intresse för strax efteråt köpte jag den här boken i engelsk pocket: Because It Is Bitter, and Because It Is My Heart, som kom ut 1990. Jag lockades antagligen av det obegripliga. Jag kunde nog inte acceptera att det fanns böcker och författare som var för avancerade (av en eller annan anledning) för mig.

Tyvärr läste jag aldrig den här boken eftersom min engelska på den tiden inte var tillräcklig för att klara av Joyce Carol Oates speciella sätt att skriva. Dubbel frustration för en läsare av magnitude. Joyce Carol Oates hamnade ute i kylan som straff.

IMG_5516

Så kom den här boken. ”Blonde”. Romanen som bygger på ikonen Marilyn Monroes liv. Den utkom på svenska 2001. Alla pratade om den. Alla tyckte den var fantastisk. Till slut köpte jag den när den dök upp på bokrean några år senare. Den stod där i bokhyllan, år efter år, bred som en ladugårdsvägg, en oemotståndlig frestelse för en som anser att en bok ska vara så tjock som möjligt för att kallas en riktig bok.

Till slut föll jag. Till slut kunde jag inte motstå henne längre. Jag måste ge Joyce Carol Oates en ny chans. Jag måste tillåta mig själva att kanske förlåta henne för att hon blev sinnebilden för mina tillkortakommanden som läsare och människa en gång för längesedan.

Och jag läste och jag förlät. Blonde är en fantastisk roman. Den kan bara älskas. Och språket. Och författarinnan som levandegör människan Marilyn Monroe på ett gripande sätt. Man vet att det är en roman som bygger på biografisk fakta, men ändå. Man tycker sig lära känna människan bakom myten för första gången någonsin. Så bra gjort.

Jag förlät henne, Joyce Carol Oates. Men tänkte ändå att boken Blonde var ett undantag. Eftersom hennes böcker väldigt ofta får ett kluvet mottagande, hon anses av många vara en ojämn författare som producerar alldeles för mycket (varför det skulle vara ett problem har jag aldrig förstått), och den här boken hyllades unisont. Kanske var den här boken något annat.

IMG_4208

Åren går och jag läser inte mer av Joyce Carol Oates. Men något undermedvetet hos mig börjar samla. När någon av hennes böcker finns med på bokrean köper jag den och stoppar in den någonstans i en bokhylla. Sneglar på dem ibland men har kanske ändå inte förlåtit henne helt och hållet. Jag läser inte.

Så kom sommaren 2015 då jag bestämde mig för att ägna all ledig tid till att läsa, som ungdomens långa sommarlov. Bara att glädjas åt regnet för det skapar den rätta kulissen och bakgrunden till det intensiva läsandet. Men vilken av alla mina olästa böcker ska jag börja med?

Då faller mina ögon på den här som stått där i hyllan något år: ”De fördömda”, som utkom på svenska 2013. Varför bestämmer jag mig för att läsa den här? För det första för att det är en tjock bok. På sommaren ska det vara tjocka böcker att försvinna in i. För det andra för den fantastiskt vackra framsidan. Den lockar mig.

Sedan känner jag ändå att jag vill ge mig själv chansen att omvärdera min uppfattning av Joyce Carol Oates, och därmed mig själv som människa och läsare. Har jag uppnått tillräcklig mognad som för att förstå hennes sätt att skriva? Har mina erfarenheter av livet kommit ifatt hennes romaner? Svaret är kort: ja.

FullSizeRender-21

Jag slukar ”De fördömda” på några dagar och när jag stängt igen den efter avslutad läsning sträcker jag mig omedelbart efter nästa bok som lyckligtvis står där i bokhyllan och väntar. Jag läser ”Dödgrävarens dotter” (på svenska 2008) med samma intensitet som den andra boken. Jag är fast. Jag har dragits in i Joyce Carol Oates värld och fastnat.

Det gör inget. Jag vill vara där. Jag har klarat examen, jag har uppnått den rätta nivån av livserfarenhet för att verkligen förstå. Jag är glad att jag inte gav upp, att något långt inne i mig förstod att det här kommer att bli rätt för mig i framtiden. Att jag började samla på mig böcker utan att förstå varför.

FullSizeRender-22

Och nu? Har just börjat läsa ”Det var vi som var Mulvaneys” (på svenska 1999) och känner lust och fascination efter bara några sidor. Det är något så suggestivt med hennes romaner och hennes sätt att skriva. Jag är lycklig över att veta att det finns så många böcker att läsa, jag ligger efter med mängder, men det är bara ren och skär lycka att veta att romanerna inte kommer att ta slut på länge.

Jag suger i mig information om författaren och hennes böcker, vad andra tycker och känner inför henne. Det är som att tillhöra en familj man inte visste att man redan var en del av. Men det finns en smolk bägaren: det omöjliga i att hitta boken ”Bellefleur” (som utkom på svenska 1982) och som jag så gärna vill läsa och äga.

Jag inser, innan jag ens har läst den, att ”Bellefleur” är en bok som antagligen hade gett mitt liv (på ett eller annat sätt) en annan inriktning om någon berättat för mig att den fanns. Om jag hittat den på biblioteket eller fått den rekommenderad för mig. Men det hände inte.

Kanske var det bra, jag vet inte. Men jag vet att jag vill läsa den nu. Jakten har börjat. Jag vet att den går att köpa på engelska men jag vill helst läsa den på svenska så jag håller tummarna för att den ska dyka upp förr eller senare.

Efter att ha försjunkit i Joyce Carol Oates värld i sommar undrar jag samtidigt: läser män hennes böcker? Om de läser henne, har de samma behållning av hennes böcker som jag? Vad är deras känsla? Hennes böcker har fått mig att för första gången någonsin tänka: det här kan inte vara roligt att läsa för män. Det här måste vara böcker för kvinnor. Har jag fel?