Hen på Kungliga Operan

stockholm-kungliga-operan-12101615897770_n

Jag var på Kungliga Operan och såg föreställningen Törnrosa när den precis hade haft premiär, i november förra året. Jag beställde våra biljetter innan det fanns några recensioner att läsa och innan namnen på dansarna, per föreställning, hade offentliggjorts. Fördelen med det är förstås att man kan få riktigt bra platser, och de fick vi. Nackdelen är att man inte kan bestämma vilka dansare man vill se. Under den föreställning vi såg dansades Carabosse, den onda häxan, av Jan-Erik Wikström. Det var bra på alla sätt men jag hade så gärna velat se Marie Lindqvist i rollen istället. Det är alltid så intressant när man experimenterar med könsrollerna. Häxan är ju en hen, men framställs ändå väldigt manligt och jag antar att det brukar vara män som dansar den rollen. Därför är detta tillfälle unikt på sitt sätt. Av recensionerna har jag förstått att Marie Lindqvist gör ett snyggt jobb. Nu är frågan, ska jag passa på att se föreställningen igen, med Marie Lindqvist, det finns några tillfällen kvar, eller ska jag låta det bero? Jag lär inte få med mig familjen igen, men jag skulle inte ha något problem med att gå själv. Tål att tänka på!

OM-1987-0117_637x309
Experimenterande med könsroller kanske inte känns så revolutionerande nuförtiden men jag tycker ändå att det är intressant. Det finns alltid något att lära sig av det. Om du tycker detsamma vill jag tipsa om en utställning på Östasiatiska museet på Skeppsholmen i Stockholm. Den heter Tvetydigheter – Hen på scen i japan. Den pågår till och med april och den vill jag verkligen se.

Annonser

Stieg Trenter är tillbaka

trenter-

Vad är det som gör att plötsligt, som genom en outtalad överenskommelse, återerövras ett kulturarv som länge levt, mer eller mindre, i skymundan? Jag menar inte att Stieg Trenter någonsin hamnat helt och hållet i radioskuggan, det har alltid funnits fans som hållit fanan högt, men plötsligt är det högsta mode och i var mans mun igen. Det är ett intressant fenomen varje gång det händer. Hur börjar det?

I just Stieg Trenters fall gör det mig lycklig. Nu kommer hans böcker som e-böcker på Albert Bonniers förlag, det kommer tecknade album, och om vi har tur kommer böckerna i pappersform igen. Är det vår tids vurm för 40- och 50-talet när det gäller konst, eller snarare formgivning, i allmänhet som dragit Stieg Trenter med sig? Är det nostalgi och vår tro att det nog ändå var bättre – i alla fall mindre komplicerat – förr… eller?

Vad jag vet är att det var Stieg Trenters böcker, med dess fantastiska Stockholmsskildringar, som grundlade min stora kärlek till Stockholm. Jag slukade alla böcker jag kom över, älskade dem, både Harry Friberg och Vesper Johnson – särskilt Vesper Johnson. Fråga mig inte varför. Jag minns alla resor med Djurgårdsfärjan, jag minns all den gubbröra som åts i natten eller på morgonkvisten efter utfört värv. Stieg Trenters böckerna var de första böckerna någonsin som fick det att vattnas i munnen på mig under läsningen och där maten är ett av de starkaste minnena många år senare. Första gången jag åt gubbröra var det tveklöst som en hyllning till radarparet Friberg och Johnson.

Titlarna rinner som smält smör ur mitt minne: Ingen kan hejda döden, Träff i helfigur, Idag röd…, Roparen, Lysande landning, Som man ropar…

Förslag på e-böcker, några av hans bästa:

Roparen
Idag röd…
Träff i helfigur

Vill du läsa i pappersform rekommenderar jag den ständiga källan till glädje: http://www.bokborsen.se

Tomas Tranströmer – Namnet

190247B

Läste just ett inlägg i Dagens Nyheter om att Nobelmuseet i Stockholm öppnar en utställning om Tomas Tranströmer den 16 februari: ”en utställning där Tranströmers författarskap presenteras tillsammans med handbundna böcker av författarens verk”, skriver de på hemsidan.

Jag funderar ibland på hur många nya läsare Tomas Tranströmer fick med anledning av Nobelpriset, och om han fortfarande är ”het”. Jag blev i alla fall en trogen läsare av hans poesi efter det. Jag hade, som så många andra, läst och älskat hans dikt Romanska bågar, men av någon anledning inte kommit längre. När han fick Nobelpriset började jag närläsa honom eftersom jag köpte hans Dikter och prosa 1954-2004.

9789100128258

Sen var jag förstås fast. Trots bokens tyngd (i dubbel bemärkelse) bar jag den med mig vart jag gick, eller åkte. Jag läste i den, eller bara satt och höll i den. Plötsligt förstod jag varför Marcus Birro (tror jag det var) skrivet någonstans att Tranströmer för honom var en livlina. Det är något märkligt med hans dikter. De är inte ”svåra” inte ”obegripliga” som många tycker att poesi kan vara, utan så enkla och vardagsnära att man häpnar, tappar det uppbyggda självförsvaret och – pang – dikten hamnar mitt i solarplexus. Men inte nödvändigtvis på ett brutalt och plågsamt sätt, utan på ett intensivt och omtumlande sätt. Så var det för mig med dikten Namnet:

Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.

Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?

Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel. Utanför murarna blåser en trumpetsignal (som i Leonorauvertyren) och de räddande stegen kommer snabbt snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!

Men omöjligt att glömma de femton sekunders kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.

Läsningen påverkas förstås av att han skriver på svenska, det griper tag på ett annat sätt än en översättning antagligen skulle ha gjort, det går inte att komma ifrån. Men det är självklart inte bara språket, själva orden, som skapar hemkänsla och samförstånd, det är också referensramarna, miljöerna och sinnesstämningarna. Det kan verkligen inte vara ett enkelt arbete att översätta dikter. Heder åt alla som ändå gör det. Men i Tranströmers fall behövs ingen annan uttolkare än du själv och ditt liv.

Läs mer om utställningen på Nobelmuseet här: http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/transtromer-till-nobelmuseet eller gå direkt till museets hemsida: http://www.nobelmuseum.se

Och sist, men verkligen inte minst, köp boken här om du inte redan har den: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100128252

Japanska träsnitt

3

Nu är den mycket bra serien Impressionisterna på Kunskapskanalen avslutad. Den går fortfarande att se på SVT Play om man vill. Den brittiska dokumentären har velat ”rädda den impressionistiska konsten från chokladaskarna” och visa på dess revolutionära sprängkraft, den som vi har svårt att urskilja idag när den impressionistiska konsten blivit mainstream, eller vad man ska kalla det. Det tycker jag definitivt att serien lyckats med.

En intressant sak som nämndes i serien är att flera av de stora impressionisterna, såsom Monet, Renoir med flera, var inspirerade av japanska träsnitt. Att Monet älskade japanska träsnitt vet man ju om man besökt hans hus i Giverny, där är väggarna fulla av kopior på japanska träsnitt som han samlade på (originalen hänger någon annanstans). Men vid först ögonkastet är det ju märkligt hur impressionisterna kunnat ta så djupa intryck av den japanska konsten, konstuttrycken upplevs ju väldigt olika.

Den impressionistiska konsten med sina svepande ögonblicksbilder, ofta tjockt med färg och man måste stå på långt håll för att färgerna ska flyta samman och avslöja tavlans detaljer. Detta till skillnad från de japanska träsnittens detaljrikedom, klara linjer, ofta konturlinjer, varje färg för sig, mer som tecknat än målat. Vad är den gemensamma nämnaren?

Jag skulle säga att det är det faktum att båda konstformerna gör nedslag i ögonblicken, skildrar en vardag och en verklighet i flykten. Inga arrangerade eller förskönande bilder (även om de i högsta grad är sköna i sig själva), utan ett ögonblick – eller, om du hellre vill, ett flyktigt intryck – som passerar, eller som återkommer igen och igen (t ex att koka te eller kamma sitt hår). Ingen förkonstling och inga överdrifter, bara verkligheten såsom den uppfattas här och nu. Vardagliga snapshots helt enkelt.

Här kan du se den brittiska dokumentären, om så bara för den fantastiska inledningen på varje avsnitt!
http://www.svt.se/impressionisterna/

Ett känslotryck över bröstet

Hade precis sett en musikdokumentär på SVT (repris idag från igår) på förmiddagen om och med Lalo Schifrin, en otroligt musiker ursprungligen från Argentina som gjort sig berömd främst på att skapa filmmusik. SVT presenterade programmet på följande sätt:

Med Mission Impossible – Lalo Schifrin
Ett porträtt i retrostil av mannen bakom soundtracket till Bullitt, Mission Impossible och andra minnesvärda storfilmer från mitten av förra seklet och framåt.

lalo

http://www.svt.se/musik-special/

Det var mycket intressant, framför allt alla filmklipp från gamla 60- och 70-tals filmer, men också för att man fick lära känna denne Lalo. Man blir ju helt tagen av människor som har sådan talang, det är helt fantastiskt. Han spelar mycket jazz också, otroligt skicklig. Vid ett tillfälle i filmen sitter han och spelar en melodislinga som är så vacker att jag får ett starkt känslotryck över bröstet och tänker att jag skulle kunna gråta av skönhet (som jag en gång gjorde på en föreställning med La Boheme på Folkoperan, det var första gången det hände mig, att plötsligt inse att tårarna bara strömmar ned för kinderna utan att man märkt någonting, och man inser: jag gråter för att det är så ofattbart vackert). Sen tänkte jag som jag alltid tänker, att musik har en ingång till ens inre som inget annat har, en slags våglängd som går direkt till hjärtat utan att passera hjärnan. Magic helt enkelt.

Efter att jag sett dokumentären surfade jag runt på nätet och läste morgontidningarna och hamnade i en krönika av Andres Lokko – igen, i Svenska Dagbladet. Han skriver om ett album som heter Big inner, en Matthew E Whites debutalbum. Jag blir nyfiken. Sedan skriver han: ”När musiken tar en till platser som ingen annan konstform är kapabel att uppbåda”. Då tänker jag: ska jag än en gång våga att köpa ett album ohört? På något sätt litar jag blint på Lokko sedan Home again med Michael Kiwanuka. Jag tror jag vågar.

Läs hela krönikan av Anders Lokko här:
http://www.svd.se/kultur/ett-masterverk-att-forlora-sig-i_7861766.svd

Uppe på vallmokullen

sf2

Det är ändå märkligt vilka fantastiskt bra, animerade, filmer de kan göra i Japan. Särskilt Studio Ghibli som senast gett oss Uppe på vallmokullen (2011), som fortfarande visas på http://www.sf.se i Stockholm. Om du bor i Stockholm eller har vägarna förbi, missa inte den här filmen om du har minsta lilla intresse för japansk tecknad film. Samma studio har gett oss några av de absolut bästa filmerna hittills: Spirited away, Det levande slottet, Min granne Totoro, Lånaren Arrietty, och nu Uppe på vallmoberget.

Den här filmen har inga övernaturliga inslag som filmerna ofta brukar ha, men jag uppskattar båda varianterna. Den här filmen, som utspelar sig i Japan 1963, förmedlar en känsla av hur landet fungerar (så mycket har nog inte hänt på alla dessa år), kulturen och människornas sätt att vara. Det är något särskilt med Japan. Det är också något särskilt med dessa tecknade filmer. En intressant sak är att man absolut inte kan vara säker på att de slutar lyckligt i den bemärkelse som Disney filmer alltid slutar lyckligt. Det man kan vara säker på är att något händer, något förändras i grunden, men man vet inte i förväg i vilken riktning. Det gör filmerna speciella. Och otroligt bra. Jag har sett alla som finns på svenska.

Något annat som är speciellt är att man inte kan dra den förhastade slutsatsen att de är lämpliga för barn bara för att de är tecknade. Jag rekommenderar absolut att man ser filmerna själv innan man låter barnen se dem, i alla fall om man har små barn. Men undvik dem inte för allt i världen. De här filmerna förmedlar så mycket mer än bara en story. De är alltid en konst och poesi upplevelse.

Mitt intresse för Japan har delvis uppmuntrats av dessa filmer, men ännu mer av japansk konst (särskilt träsnitt). För att lära mig mer och förstå vad det är som gör den japanska konsten i alla former så speciell läste jag nyligen Japans historia av Thomas Ekholm och Ingemar Ottosson (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186297651). Den gav många aha-upplevelser. Lättläst men samtidigt otroligt innehållsrik. Läs den om du vill veta mer och i grunden förstå vad som gör Studio Ghiblis filmer så unika.

Matisse underbara återkomst

si-matisse-jardin_detail-artlossregistry

Visst är det fantastiskt att denna tavla av Henri Matisse har kommit tillbaka till Moderna museet i Stockholm! Den stals för 25 år sedan men är nu upphittad och återlämnad. För alla oss Matisse freaks blir det till att vallfärda till Skeppsholmen för att få njuta av återkomsten. Från och med i morgon kan tavlan ses igen på Moderna museet.

Läs mer om tavlan här: http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/