Skriva: att stilla en rebellisk själ

FullSizeRender-18x

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

IMG_7223

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

IMG_7220

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

IMG_7229

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

IMG_7231

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

MM_pressrelease_659x377

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Annonser

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Om Maria i kult och konst

bild-230x

Spännande och rolig upptäckt: Historiska museet i Stockholm har tydligen föreläsningar av olika slag på fredagseftermiddagarna. Såg den lilla annonsen i Metro förra veckan: ”Maria i kult och konst” med Mia Åkestam, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Det kunde jag inte motstå!

bild-228x

Innan föredraget passade jag på att gå runt bland museets medeltida konst, där finns många Maria, den äldsta ända från 1100-talet. Här kan man följa hur bilden av Maria utvecklats genom tiden. På medeltiden var kult och konst oupplösligt förenade, lär oss Mia Åkestam, och i den medeltida konsten är Maria snarare en symbol och en idé än en historisk person.

zzzz

Därför framställs hon på olika sätt genom tiderna. Den här Madonna statyn från 1100-talet (Appuna kyrka i Östergötland) framställer det på ett tydligt sätt att Maria är Vishets tron, den som bär Visheten, alltså Jesus. Här sitter Jesus i klassisk medeltida härskarsittning, som en liten fullvuxen man istället för ett barn. Här är Jesus i centrum, men buren av Maria. Utan Maria ingen Jesus. Maria är central för berättelsen.

Mia Åkestam påpekar att det är i bebådelsen, när ängel Gabriel kommer till Maria och berättar att hon blivit utvald att bära Guds son, som Maria träder in i historien. Hon är därför också en symbol för människans fria vilja.

Hon får ett val och innan hon väljer att säga ja till uppdraget reflekterar hon uppriktigt över vad som händer. Hon fattar inget lättvindigt beslut och hon blir inte heller tvingad. Marias ja är lika centralt för berättelsen som inkarnationen är. Det är ett av skälen till hennes upphöjda ställning.

bild-229x

Med tiden förändras bilden av Maria. Den här statyn är från 1300-talet (Edshult, Småland) och här ser vi en ammande Maria, vilket inte är så vanligt. Nu har bilden av Maria blivit mer intim och personlig och Jesusbarnet har blivit en baby. Här är Maria inte bara en symbol för ett gudomligt skeende, här är hon också en människa och en kvinna. En moder, men inte bara Jesus moder utan allas moder.

I konsten kan man se att Maria svara mot mänskliga behov. Maria framställs som sagt inte i första hand som ett historiskt dokument utan blir en upphöjd figur som människorna projicerar sina behov på. Även i andra religioner finns en liknade kvinnogestalt som i sig samlar människors behov och längtan. Hon är den som förmedlar alla böner till Gud om man ber henne.

bild-231x

Här ses två Mariastatyer där Jesusbarnet saknas. Jag reflekterade över det när jag vandrade genom utställningen innan föredraget och undrade varför. Mia Åkestam gav svaret på det: på många skulpturer av Maria och Jesusbarnet satt Jesus lös så man kunde lyfta av honom från skulpturen.

Det gjorde man för att man skulle kunna låna ut Jesus till någon som var sjuk, eller födde barn, eller på annat sätt behövde Guds hjälp eller beskydd. Man tog hem Jesusbarnet till den sjuke eller den födande kvinnan, kanske la man den lilla figuren i deras säng, för beskydd genom svåra tider.

Så konkret var man och här blir det väldigt tydligt hur kult och konst är förenade i ett enda tänk. Därför har barnet kunna försvinna utan att skulpturen i sig gått sönder.

bild-237x

Den här skulpturen kommer från 1400-talet (Säby, Småland) och här intar Maria en mycket klassisk pose: pietá, den lidande modern. Samtidigt som Maria började avbildas som den lidande modern började också krucifixen i kyrkorna förändras, nu blev det vanligare med den lidande Kristus på korset, inte den segerrike härskaren. Nu blev konsten än mer personlig och både Maria och Jesus inbjöd till medlidande.

Kulten kring Maria har alltid varit stor, hon är det främsta av alla helgon eftersom hon var människa. Man kan läsa om henne i bibeln, men också i Apokryferna. Ett tag var hon så populär att man hade ett parallellt Maria-kyrkoår, bredvid det vanliga kyrkoåret, så många dagar och högtider var tillägnande henne. Lördagen var Marias dag, då höll man Mariamässor, och söndagen var Herrens dag.

bild-238x

Det finns jämförelsevis många Mariaskulpturer kvar i Sverige. I reformationen, när det katolska skulle rensas ut, var det många statyer och skulpturer som försvann upp på kyrkvindar och in i mindre kapell där de räddades undan förstörelse. Det ska vi vara mycket tacksamma för!

I början på 1800-talet började man leta upp dem och samla ihop dem och många hamnade på Historiska museet i Stockholm. Det är en enorm rikedom och ett fantastiskt tidsdokument.

Mia Åkestam avslutar föredraget med att konstatera att Maria, i kulten, ofta varit Gudsbildens ”motpol” och idag – i vår tid – när det talas mycket om ”hämndens Gud” behöver vi återigen inspireras av den Maria som aldrig hämnas.

Ave Maria – Ave är Eva baklänges – hon som kom för att ställa allt tillrätta igen, det synden brutit. På många skulpturer kan man se, om man tittar noga, att under Marias fötter ligger den krossade ormen.

Vad mycket intressant man kan få lära sig en helt vanlig fredag!

Nobody puts Baby in a corner

spranget-ut-i-friheten-om-ogonblicket-da-konsten-blir-revolutionar

”Vad är konstens uppgift? Att visa friheten.” Birgitta Holm, författare och professor, inleder sin senaste bok med att citera den svenske författaren Gösta Oswald (som hon doktorerade på 1969). Hennes senaste bok ”Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolution” (Ordfront 2015) handlar just om det, hur konsten öppnar upp för revolution.

Inte nödvändigt en revolution för ett helt samhälle eller en hel värld (även om det också kan hända) utan framför allt för den enskilda människan. För dig och mig. Birgitta Holm tar oss med på hennes privata odyssé genom konsten, hur konsten har visat vägen till möjligheten att bli fri, att göra revolution – att ta det nödvändiga språnget.

birgitta holm

Jag trodde först att boken skulle handla om hennes egna språng, vilka konstupplevelser som varit viktiga för henne, men det är bara något som nämns i förbifarten, som avslöjas i urvalet. Istället visar hon på hur författare, musiker och konstnärer gestaltar språnget ut i frihet genom sina verk.

Man föreställer sig ändå att det ligger en levd erfarenhet bakom gestaltningen, och att de fått en personlig betydelse för Birgitta Holm. Men mest av allt är det ett slags arketypiska former av språnget gestaltas och som vi alla kan känna igenom oss i mer eller mindre. Att få mod och inspiration för att våga själva.

ca5336f11e35460dacb1f7d0738d67ca_Inge_Eriksen_4_re

Och inspirerad blir man, i alla fall jag. Ibland blir det till och med lite läskigt med inlevelsen. Samtidigt som jag läser kapitlet om de danska författaren Inge Eriksens bok ”Victoria och världsrevolutionen” från 1976 nås jag av hennes dödsbud. På mitten av sidan 66 har jag noterat ett litet blyertskort i marginalen. Exakt där, när jag läste de raderna, fick jag veta att författaren avlidit. Det kändes mycket märkligt.

Parallellt med att Birgitta Holm skriver sin egen bok kämpar hennes man i slutskeendet av sin dödliga cancer. Innan hon skrivit klart boken hinner han avlida. Hans språng in i evigheten pågår samtidigt som boken skrivs och spränger sig in i handlingen. Det är då man som läsare måste resa sig upp ur soffan, gå ett varv och tänka på något annat en stund.

renoir-danza-a-bougival

Jag tyckte mycket om boken. Särskilt de kapitel där det litterära språnget ut i friheten får en parallell i författarens eget liv, där det blev mer tydligt att hon smittats av konstens gestaltade språng och fått hjälp att göra ett eget. Kapitlet om dans är mycket intressant: ”Rörelsen och dansen”. Frågan ställs: när blir rörelse dans? Det diskuteras ingående utifrån både ett filosofiska och ett politiskt perspektiv, bland annat utifrån filmen Dirty Dancing.

9789100135799

det-femte-barnet-av-doris-lessingx

Extra intressant för mig blir det också när hon resonerar utifrån två texter jag läst och både fascinerats och skrämts av: ”Bortbytingen”, en novell av Selma Lagerlöf och romanen ”Det femte barnet” av Doris Lessing. Hon, liksom andra före henne, finner intressanta paralleller mellan texterna och de två kvinnor/mödrar som står i centrum.

Dessa kvinnor offrar sin egen frihet (familj, sammanhang, vänner, partners, hur och hem, allt som är dem kärt) för ett ovälkommet barn som rubbar alla cirklar. Men här breddas perspektivet på frihet, att det inte bara handlar om den enskilda individens frihet utan också den andres frihet: ”Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa”.

Kapitlet ger en välbehövlig stund av eftertanke och reflektion mitt i den euforiska känslan jag drabbas av vid läsningen av Birgitta Holms bok.

176872632_a613bbe8-e236-4e9d-8f8e-95d1c9736d02

Jag trodde som sagt att boken skulle handla mer om hur Birgitta Holm själv med hjälp av konsten tagit språnget ut i friheten, men det är ingen memoarbok. Men ibland blir det personligt och då brinner pennan i hennes hand (eller snarare tangenterna på datorn), till exempel i kapitlet om ”Den skrivande stunden”:

”‘Allt kan sägas!’ Kanske är inget annat avsnitt i den här boken så subjektivt som detta – vem vet egentligen vad som händer i den skrivande stunden? Men ur vissa texter, ur vissa uttryck, känns det ändå som om detta uttryck slår emot en. Så var det med en singel som kom ut 1966.”

Det var en singel med Paul McCartneys ”Penny Lane” och John Lennons ”Starwberry Fields Forever”. Här känns det verkligen personligt. Här hände något med Birgitta Holm själv, här togs ett rejält språng ut i friheten på väg mot en historisk revolution, inte bara för henne utan för en hel värld. Ibland kan konsten orsaka sådant. Det är magiskt.

Konsten är nödvändig men också hotfull: den orsakar revolutioner men den blir också offer för revolutioner (bokbål, störtade statyer, fängslade sångare, beslagtagen konst, exemplen genom historien och i nutid är legio). Ändå är konsten ett absolut måste. Birgitta Holm skriver själva i inledningen:

”Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktigt ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankar genombryts och en väldig energi frigörs”.

Boken finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

Hertha Hillfon flög till Florens

912@70

Den här svarta fågeln med rött läppstift är ett självporträtt av Hertha Hillfon. När hon dör ska hon flyga till Florens där hon stämt träff med sin man Gösta Hillfon på ett café, sa hon själv. Där är hon nu.

bild-212x

Mailis Stensman, konstkritiker och författare, höll föredrag om Hertha Hillfon på Konstakademien igår kväll. Det var en lämplig plats eftersom Hertha Hillfon själv blev medlem i Konstakademien 1971 som en av få kvinnor.

bild-216x

Mailis Stensman har gett den enda bok som finns hittills om Hertha Hillfon, den kom till i samband med en utställning på Waldemarsudde 2008: ”Minnenas vind”. Jag såg boken hemma hos Hertha när jag besökte hennes hem och ateljé inför utförsäljningen av hennes livsverk. Det tog lång tid innan jag till min stora lycka lyckades finna den på nätet.

e5c57ff5f3c364bd56208013b173effd

Det är fortfarande ofattbart att förstå att Hertha Hillfons livsverk, hennes hem och ateljé, har spridits för vinden och att det fortfarande inte är klart om det blir ett konstnärshem i Mälarhöjden eller inte. Plågsamt att man lät den unika chansen försvinna: staten, Stockholms stad, näringslivet (familjen?). Alla borde skämmas. Att man inte såg hennes verk som något att bevara för eftervärlden.

Mailis Stensman berättar att mycket att av det som gick på auktion gick till USA: – Där har man fattat vad det handlar om, konstaterar hon. Verket ovan, Golgata – Långfredag, såldes till USA trots att man vädjat till både Nationalmuseum och Moderna museet att köpa in det. Men inte. När kommer dagen då man får ångra detta?

bild-223xx

”Skålen är mitt mantra. Jag börjar varje dag med att dreja en liten skål för att komma in i hantverket.” Mailis Stensman citerar Hertha Hillfon som hela tiden återkommer till skålen under sitt skapande, den är viktig för henne.

bild-221xx

bild-218xx

bild-213x

bild-217xx

bild-214x

Hertha Hillfon skapade ett museum av sitt hem. Det var en fantastisk upplevelse att få se det i verkligheten. Hemmet i Mälarhöjden i södra Stockholm var inte bara ett hem, det var hennes verkstad, ateljé, utställningsrum, museum, en förlängning av hennes person och hennes livsgärning.

kebh5qulkum7y5f0lp7u

Hemmet var fyllt av konstverk, stora och små. Hon gjorde till exempel många munnar i olika färger. Mailis Stensman berättar att vid en utställning i Osaka, Japan, fyllde hon en hel vägg med munnar: ”Munnarna är sinnliga och melankoliska, säger Mailis Stensman, de är leendets motsats.” Jag håller verkligen med henne.

bild-226xx

Även trädgården var ett konstverk och ett museum över hennes liv och verk. Att besöka platsen var som att gå på upptäcktsfärd i den bästa av världar. Runt varje hörn dök något nytt upp som hade något viktigt att berätta.

bild-224xx

En av de mesta fantastiska upptäckterna jag gjorde var ett slags förråd för överblivna, kasserade, sparade och ofärdiga konstverk. Det var en riktig skattkammare. Inget slängdes, allting hade sin plats i tillvaron. Många konstverk gick sönder i ugnarna, sprack, men det betydde inte att de skulle slängas, de fick en ny funktion.

bild-225xx

Mailis Stensman berättar att Hertha Hillfon la ut trasiga konstverk i trädgården, istället för att slänga dem, och där kunde naturen långsamt återta vad som rättmätigt tillhörde den. Det skapade i sin tur nya konstverk.

bild-227xx

Här ses en sista hälsning från Hertha Hillfons trädgård: kärlek. Kärlek till livet, konsten, leran, livet, familjen, hemmet. Det mer än något upplever jag vara hennes viktigaste bidrag till eftervärlden. Lev. Älska. Skapa.

Under 2015 kommer minst två utställningar med Hertha Hillfon att arrangeras: Strandverket på Marstrand 29 mars – 24 maj och Liljevalchs i Stockholm 6 juni – 16 augusti. Missa inte!

Avundsjuk på Florian Illies 1913

florian-illies-BM-Kultur-Berlin

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

florian-illies-1913-der-sommer-des-jahrhunder-L-Mk9P4A

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

matisse-picasso

m&p

picasso_matisse-500x309

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

friedländer_kafka

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

1671cd906f754de3692f4d81e494ffe7_large

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

mona-lisa

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

9789113056517_200

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!

Matisse, découpagen och Gud

large-bathers-1900

Jag besökte Konstakademien i går kväll på en föreläsning i den vackra hörsalen. Det var första gången jag var med på en sådan just här och det var två saker som fick iväg mig: platsen och talaren.

Jag gillar Konstakademien väldigt mycket och jag skulle antagligen inte upptäckt platsen om det inte var för att Nationalmuseum är utlokaliserat hit, delvis, under renoveringen. Platsen är vacker, fantasieggande, lagom stort och har en utmärkt placering i Stockholm. Här har jag nu varit många gånger på kort tid. Det gör mig glad, att det finns nya platser och sammanhang att upptäcka ännu efter alla år i Stockholm.

bild

Men så var det ju talaren också: Olle Granath. Han föreläste om Henri Matisse: ”Découpage och kapellet i Vence. Matisse om färgen, teckningen och det gudomliga”. I ärlighetens namn lärde jag mig inte så mycket nytt, Matisse är ju en av mina stora favoriter, men jag ville lyssna till Olle Granath som jag hittills bara upplevt som en mycket bra skribent. Nu fick jag höra honom tala och det gjorde han väldigt bra. Det är så befriande att lyssna till någon som verkligen vet vad hen talar om och gör det med stor känsla. Värt en kväll på stan!

Lite nytt lärde jag mig nog i alla fall, eller snarare att jag fick veta mer om sådant jag visste lite om . Till exempel den stora påverkan Cézanne hade på Matisse och Picasso, det fick jag lära mig mer om. Hur Cézanne avvek från det rådande centralperspektivet som styrt konstnärerna i århundraden. Cézannes kamp med att förena de till synes två oförenliga fenomenen: en tredimensionell verklighet ska avbildas på en tvådimensionell yta, målarduken. Hur han kämpade med detta!

Det var hans stora utmaning och strax innan han dog sa han att ”om jag bara hade fått arbeta ett litet tag till hade jag nog kommit på det”. Vi andra skulle nog snarare påstå att han var en av dem som hittills kommit närmast. Men Matisse ligger inte långt efter.

handpainted-oil-painting-Reproduction-on-Canvas-Henri-font-b-Matisse-b-font-The-font-b-Dance

Det är genom arbetet med ”Dansen” som Matisse börjar arbeta med att klippa och klistra men det var inte förrän 10-15 år senare som det verkligen tog fart med découpagen. Det hade i första hand två skäl: för det första att han i slutet av sitt liv var svag och sjuklig, han kunde inte måla på samma sätt som förut, men découpagen kunde han göra från sängen om han ville och hade sedan hjälp av assistenter som sammanställde de utklippta bitarna efter Matisse förhållningsorder.

matissejazzcodomas

Den andra orsaken var hans långa konflikt mellan linjerna och färgerna. Han var både tecknare och målare och han hade problem med hur detta skulle kunna förenas. Han ville teckna eller måla, inte båda samtidigt. Ibland ägnade han sig periodvis åt skulpterande för att slippa konflikten mellan linjer och färger. Découpagen blev en annan fristad, här målade han med saxen och slapp striden mellan linjer och färgen, skuggor etc. Det förlöste honom och hans skapande och det kan man verkligen känna när man ser hans konstverk, hans Cut outs.

1138609767_large-image_matisse256lg

Det och mycket mer lärde jag mig av Olle Granath och det tackar jag för! Han gjorde också reklam för den fantastiska boken Om konst som ger en närgången bild av konstnären Matisse. Jag har sagt det förut och säger det igen: köp den! Både för att den levandegör Matisse på ett fint sätt men också för att den resonerar ingående och inspirerande om konsten i sig. Läs!

Nästa besök på Konstakademien blir onsdagen den 18 mars klockan 18.00. Då berättar Mailis Stensman om Hertha Hillfon. Det ser jag verkligen fram emot!