438dagar – ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”

438

Boken som journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye skrivit om sin tid i fängelse i Etiopien under 2011-2012, 438 dagar sammanlagt, är en bladvändare av klassiska mått. Den går inte att lägga i från sig, den är spännande som en deckare utan att vara sensationslysten på något sätt. Det är en otroligt bra bok.

Boken är upplagd på så sätt att Martin och Johan alternerar som berättare, man får följa deras öden och äventyr ur bådas personliga perspektiv. Det gör boken mycket levande eftersom de har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till skrivandet och formulerandet av tankar och händelser. Johan är den snabbe, hetsige och oslipade berättaren och Martin den eftertänksamme, litteräre och reflekterande berättaren. Deras personligheter kompletterar varandra och för berättelsen framåt på ett engagerande sätt.

De beskriver boken själva som ”vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”, och de får utan tvekan med alla tre perspektiven i sin berättelse. Man lär sig mycket om storpolitik, om deras tid som fångar, men allra mest om vänskap. Både Johan och Martin emellan, en vänskap som stadigt växer sig starkare och starkare, och mellan svenskarna och övriga fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Det är i de små rörelserna man blir mest drabbad.

Ibland är det svårt att värja sig. Man lär känna de olika fångarna i fängelset; mördare, tjuvar, bedragare, samvetsfångar, barnsoldater och allt vad som kan finnas. De blir inte bara Johan och Martins vänner utan också läsarens vänner. Man tycker om dem, de blir levande, kännande människor, inte bara fångar och ett nummer i systemet.

Då blir det svårt att värja sig när, till exempel, de unga soldaterna, säger: ”I början kom släktingar med mat varje dag, nu är det bara morsorna som kommer. – Den enda i världen man kan lita på till hundra procent är mamma.” Och senare i boken, när de berättar om en psyksjuk fånge som löpt amok äntligen blir infångad säger: ”- Okey, jag ska skärpa mig, mumlar den psyksjuke. Men jag saknar min mamma.”

Boken beskriver det ofattbara livet inne i fängelset med ömhet, det är en märklig upplevelse. Man får en insikt om vad som verkligen betyder något i livet och hur viktigt det är att finna mål och mening med sin situation: de tränar mycket, äter regelbundet, upprätthåller rutiner och vanor för att behålla sin mänsklighet. Efter ett tag får de böcker att läsa av sin anhöriga, när de får tillåtelse att hälsa på och leverera olika förnödenheter. Då skriver Martin:

”Att läsa blir nästan en fysisk upplevelse. Aldrig mer att jag kommer att kalla någon litteratur för skit. I ett fängelse är allt stor konst.”

Att få följa deras uppbyggande av ett bibliotek i fängelset, och medfångarnas förtjusning över att få böcker att läsa, borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med utbildning och bildning av något slag.

Boken har många infallsvinklar och skikt. Jag imponeras av deras styrka – som i mycket beror på att de har varandra – men också av den svenska ambassadens arbetet och engagemang, likaså Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Man får en inblick i hur den så kallade ”tysta diplomatin” fungerar. Vi vet att den inte fungerar i alla fall, se Dawit Isaak, men här fungerade den som den skulle.

Ändå var man osäker in i det sista om det skulle gå eller inte, om de skulle släppas ut ur fängelset eller inte, och ändå visste man ju som läsare att de skulle komma ut, de är tillbaka i Sverige och lever. Men när man läste levde man i ovisshet och var lika nervös och spänd som Johan och Martin själva. Det säger en hel del om boken kvalité!

På ett sätt kan man undra varför de skrev boken, det är mycket som avslöjas om både dem själva, inblandade personer i berättelsen och sådant som man tänker att det kanske snarare stjälper än hjälper att skriva om. Det måste ha varit en svår balansgång för författarna, men då måste man påminna sig om vad en av deras bästa vänner bland medfångarna skriker till dem när de äntligen blir utsläppta ur fängelset:

”- Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss! skriker han. Berätta om vad ni har sett!”

Läs boken! Den finns att köpa på många ställen, bland annat på Adlibris och Bokus. Boken är utgiven av tidskriften Filter (2013) och 10 kr per såld bok går till Kalityfonden som Johan och Martin startat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s