Är Mikael Persbrandt en konstnär?

IMG_2236

Skådespelaren Mikael Persbrandt ställer ut sin konst på Lars Lerins Sandgrund i Karlstad över sommaren. De två möttes i TV programmet ”Vänligen Lars Lerin” och i samband med det bestämdes att Persbrandt skulle ställa ut i Lars Lerins konsthall. Inte många visste, före TV programmet, att Mikael Persbrandt också målar.

Är han en konstnär? Ja, det är han. Han har målat i hela sitt liv och det är lusten som driver honom, säger han själv. Han ville bli konstnär innan han började med teater och film. Idag är han både skådespelare och konstnär.

IMG_2238

Vid första anblicken är Mikael Persbrandts konst kaskader av färg. Han målar stora tavlor med mängder av färg, färg som aldrig ser ut att ha blandas på en palett först utan som blandas genom tjocka lager direkt på duken. Det är ett expressivt, exploderande sätt att måla. Kraftfullt och intensivt.

Den första reaktionen var att värja sig. Det blev för intensivt. Den andra reflektionen var att det var omöjligt att se om målningarna föreställde något. Den tredje reaktioner blev förskräckelse och rädsla över de brutala, våldsamma motiven. Den fjärde reaktionen blev att värja sig igen.

Men där någonstans, när man närmade sig målningarna för att titta närmre, såg man något mer, något värnlöst och utelämnande och man började se detaljer i explosionen av färg. Man slutade värja sig och man började bli berörd.

Vad är det för demoner som rider Mikael Persbrandt? Det ena motivet är värre än det andra. Vad är det för något våldsamt, plågsamt och ensamt som piskar honom inifrån och som tar gestalt på målarduken? Jag tänkte efter en stund: tack och lov att han har den här fristaden, den här möjligheten att tömma sig på smärta och våldsamma känslostormar. Att måla måste vara Mikaels Persbrandts räddning. Sällan har det blivit så tydligt i en konstnärs skapande.

IMG_2232

Men det är inte bara konstnärens egna demoner som tar gestalt i konsten, det är även stadens. Flera av målningarna visar på utelivets, och kanske kändislivets, baksidor. De svartaste timmarna under natten då våldet och självupptagenheten tar över människorna. Stunden då civilisationens tunna fernissa spricker och släpper fram demonerna i full kraft.

Den här tavlan heter ”Restaurant” och vid första anblicken såg jag bara färgerna, kaskader av färg utan inbördes sammanhang. Men långsamt började berättelsen ta form.

IMG_2255

En kypare som kommer med en bricka.

IMG_2257

Ett handslag i natten, i skymundan.

IMG_2258

Figurer som mer liknar skelett än levande, varma människor. Här finns så många detaljer som berättar något om villkoren för utelivet, kändisskapet, upphöjelsen som lika ofta leder till djupa fall, men allt med ett leende. Ett varggrin.

IMG_2268

Mikael Persbrandt ser inte med nåd varken på sig själv eller på det liv han har omkring sig. Den här målningen heter ”Logen”. En skådespelare som förbereder sig inför en utställning. Är det sina egna inre demoner han ser i speglarna eller är det känslan av att kastas ut i vargarnas gap – kritikerna, publiken, tyckarna – som plågar honom? En fantastisk, dramatisk och vemodig målning. En av utställningens absolut bästa. Bör ses i verkligheten för att komma till sin rätt.

IMG_2233

Det är blandad kvalité på målningarna som visas på utställningen. Några känns inte färdiga och några enstaka är inte ens bra, men de allra flesta håller en odiskutabelt bra kvalité. Mikael Persbrandt är definitivt en konstnär och jag hoppas han ger sitt skapande mer tid och utrymme än hittills. Jag ser gärna fler utställningar med hans konst.

IMG_2262

Däremot är jag tveksam till om särskilt många av hans målningar passar i gemene mans vardagsrum. Vem vill ha den här tavlan, kallad ”Rus”, hemma på väggen? Den är sannerligen ingen lisa för ögat och den kräver mycket av betraktaren. Man känner sig som en hotad bartender bakom disken med en hord av vargar – eller är det djävlar – som alla beställer mer och mer för att berusa sig.

IMG_2263

Man ser hornen, man ser deras hovar, man ser blodet och våldet. De sitter så fint på rad men skrämmer ändå vettet ur en. Vad är det för ett liv som tar en sådan gestalt? Plågsamt, brutalt och skrämmande…

IMG_2265

… tills man går riktigt, riktigt nära och ser att någon ristat i målningen: ”Jag älskar dig”. Där vänder det. Konsten blir barmhärtig och skapandet en process till helande. Någon älskar. Dig. Konstnären når katarsis. Livet är värt att leva. Så lite behövs för att våldet ska tvingas ge vika. Det är stort.

Den skulle nog passa hemma i vardagsrummet ändå.

Annonser

Åmells konsthandel överraskar igen

IMG_1093

Det är inte varje dag man är historisk. Att stå framför en målning av Carl Larsson som aldrig tidigare visats i Sverige, och som man inte ens veta var den funnits i världen sedan den målades, det är ändå något märkligt. Att tavlan verkligen finns har man vetat men inte var. Nu har den hängt på Åmells konsthandel i Stockholm, under deras årliga vårutställning, och alla har haft en möjlighet att se den för första gången.

Det var det värt, att ta sig dit för att se tavlan. Den är vacker, mycket vacker. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Carl Larsson även om hans välkända akvareller är både välgjorda och stämningsfulla. Det har fattats något för mig ändå. Tills jag upptäckte hans oljemålningar, då hände något med mig. Hans oljemålningar har så mycket mer liv och svärta i sig, det är det jag uppskattar.

Den här målningen heter ”A la Campagne” och målades 1883. Den såldes till Kanada och försvann tills den dök upp på en auktion i London i höstas. Verner Åmell köpte den och restaurerade den. Han förtjänar en varm applåd för det! Jag är glad att jag fick möjlighet att se konstverket.

IMG_1066

Vårutställningen på Åmells konsthandel är just avslutad, den stängdes i fredags den 13 maj, och jag hann dit i sista stund. Det var inte bara Carl Larssons nyfunna tavla som lockade mig dit, det fanns mycket annat att se. Även andra verk av Carl Larsson (1853-1919) fanns till försäljning, som den här akvarellen ”Flickor som syr vid fönstret” från 1913.

IMG_1071

Det fanns med en liten Bruno Liljefors (1860-1939) ”Beckasin vid sitt bo”, daterad -91 vilket bör betyda att den målades 1891. Jag är inget stort fan av Bruno Liljefors, men den här lilla tavlan skulle jag inte ha nått emot att äga. Jag gillar den lilla formen, jämfört med han normalt mer monumentalt stora natur- och djurskildringar.

IMG_1081

Allra mest uppskattade jag de mer moderna verken på utställningen, och jag blev glatt överraskad av att jag på långt håll kunde känna igen flera av konstnärerna. Övning ger färdighet helt klart. Den här tavlan är målad av Inge Schiöler (1908-1971) och kallas ”Kostervy”.

Vi var nog många som fick upp ögonen för hans liv och konst genom den utmärkta dokumentären ”Ett nytt liv” av Carl Pontus Hjorténs och Martin Jönsson. En otroligt bra film. Jag är glad att jag fick möjlighet att se ett av Inge Schiölers konstverk i verkligheten. De starka färgerna lyser med sådan klarhet och övertygelse.

IMG_1084

Ragnar Sandberg (1902-1972) fanns representerad med flera verk på vårutställningen och när jag såg den här, kallad ”Sommarnatt (Vårkväll med båt)” målad 1932, tänkte jag som så ofta när jag ser något av hans verk: vad är det som är så märkvärdigt med Ragnar Sandberg?

Sedan upptäcker jag att jag bara står kvar, längre och längre, framför tavlan och bryr mig inte ens om den stora, vackra målningen av Isaac Grünewald som hänger bredvid. Det är hemligheten med Ragnar Sandberg.

IMG_1088

En kär vän: Olle Olsson Hagalund (1904-1972). Jag kände igen hans tavlor så fort jag klev över tröskeln till Åmells konsthandel. Den här heter ”Kälkbacke”, målad 1942. Vad är hemligheten med Olle Olsson Hagalunds konst? Det finns ingen hemlighet med honom, varför hans konst är så uppskattad och omtyckt är helt glasklart: man blir lycklig.

Man står framför en målning och upptäcker att man ler, ibland till och med lite fånigt, för man blir både glad och upplyft i anden av hans konst. Han förmedlar en sådan livsglädje och det smittar av sig på betraktaren.

Åmells3

Bland alla, för mig mer välkända konstnärer, gjorde jag en ny upptäckt och bekantskap: Helmer Osslund (1866-1938). Den här tavlan heter ”Norrländskt vårlandskap” och är målad i olja på smörpapper och sedan uppklistrad på en pannå. Smörpapper? Ja, det var lite oväntat, men oj så vackra målningarna är. Vilka färger och former! Jag gillar.

Åmells4

Den här målningen kallas ”Ångermanälven vid Österåsen” och är målad 1925. Också den målad på smörpapper. Fantastiskt vacker. Jag måste ta reda på mer om Helmer Osslund. Jag tänker på Ellen Thesleff när jag ser den här tavlan, samma fokus på färger och former. De var samtida, kanske de kände varandra? Måste söka vidare.

Åmells5

Det fanns så mycket fantastiskt att se på vårutställningen men av allt som fascinerade mig var det inget som fångade min uppmärksamhet mer än den här tavlan. Den var en av de första jag såg när jag kom in och det var den sista jag såg innan jag gick. Jag blev helt uppslukad av den.

Den är målad av Björn Trägårdh (1908-1998) och heter ”HUS I HELSIKE” (med versaler) och är signerad 27. Om det betyder att tavlan är målad 1927 så betyder det i sin tur att Björn Trägårdh var 19 år när han målade tavlan. Var jag inte imponerad redan innan så blir jag det efter den matematiska beräkningen.

Jag vet inte vad det är med tavlan men jag älskar den. Nu måste jag ta reda på mer om Björn Trägårdh. Ja, så blir det varje gång jag besöker Åmells konsthandel, jag hittar nya konstnärer att älska och lära mig mer om. Det är bara att tacka och ta emot.

Spanien – den gåtfulla passionen

Dengåtfullapassionen

Jag har väldigt många böcker och jag köper hela tiden nya. Det är en av mina passioner: böcker. Ibland får jag frågan: har du läst alla dina böcker? Nej, svarar jag då. Frågeställaren skakar på huvudet och undrar vad det är för mening med att köpa böcker som inte läses. Jag försöker förklara.

Det finns två skäl till att jag medvetet inte har läst alla mina böcker: 1) Jag vill alltid vara säker på att det finns olästa böcker i bokhyllan så jag alltid har olästa bok att läsa. Det är en livförsäkring. 2) Varje bok har sin tid. Jag köper bara böcker som jag vet att jag verkligen vill läsa, men jag vet aldrig när det är rätt tid att läsa just den boken.

Varje bok har sin tid. Ibland läser jag den nyköpta boken på en gång, det är den bokens tid omedelbart. Ibland kan det dröja år innan bokens rätta tid kommer. Jag vet inte vad det är som avgör tidens längd men det är en naturlag hos mig som jag är bunden till lika mycket som till gravitationen eller annan naturlag som styr livet.

Plötsligt bara vet jag. Nu är det rätt tid. Den här boken till exempel: ”Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen” av Nathan Shachar (utgiven på Atlantis förlag). Den har stått i min bokhylla i nästan tjugo år, den utkom 1997 och jag köpte den på bokrean något år eller två efter. Jag har längtat efter att läsa den, tänkt på den, känt på den och sett fram emot att läsa den. Nu var rätt tid. Helt rätt tid.

1423145512464573

Jag vet inte varför det var rätt tid just nu, man jag har kommit in i en period då jag vill veta allt om Spanien. Spanien är ett av få länder i Europa som jag aldrig besökt, jag vet verkligen inte varför det blivit så, men nu längtar jag dit enormt mycket. Jag vet inte varför. Jag ser alla tv-program jag kommer över som handlar om Spanien (särskilt tack till Axess TV!) och letar böcker.

Den första boken jag ville läsa var självklart min egen, som väntat på mig i stillhet. ”Den gåtfulla passionen” blev mycket omskriven när den kom ut och Nathan Shachar fick priser för den, allt mycket välförtjänt. Det är en mycket bra bok och en utmärkt ingång i den spanska världen som i alla fall jag visste väldigt lite om. Boken finns numera i pocket och i den upplagan har författaren lagt till ett nytt kapitel (som jag inte läst).

Nathan Shachar har levt och arbetat som journalist i den spanska världen under många år, både i Spanien och i Latinamerika. Han skriver inlevelsefullt och initierat, jag blir lätt euforisk under läsningen, det är spännande på en nivå som egentligen känns overklig: jag upplever så tydligt att jag ökar min bildning på ett påtagligt sätt. Om så många saker. Jag kan inte släppa boken ifrån mig på samma sätt som när man läser en riktigt bra deckare.

spanien

Även om boken mest handlar om det vi kallar Spanien idag, dess historia och framväxt som nation, känns den ändå högaktuell på många sätt. Ur Spaniens, den iberiska halvöns, historia finns mycket att lära om vår tid. Som alltid med historien, det är sällan något nytt under solen.

Nathan Shachar började resa i Spanien under 1970-talet och har levt med och följt landets utveckling sedan dess. Han berättar om människor han möter, historiska och politiska skeenden, religionens betydelse (eller snarare icke-betydelse), integrationsfrågor, demokrati- och identitetsfrågor. Det finns mycket att känna igen för oss i vår tid och i vårt land.

Spanien.ashx

Under läsningens gång inser jag hur lite jag egentligen vet om Spanien trots att jag normalt brukar känna mig ganska allmänbildad, men Spanien är en vit fläcka på min karta. Både i verkligheten eftersom jag aldrig varit där, men också mentalt eftersom jag vet så lite. Under läsningens gång tänker jag att jag vill se allt som finns att se, men vart ska man börja?

Madrid? Barcelona? Andalusien? Mallorca? Var börjar man för att få en så säker känsla och erfarenhet som möjligt om vad som är Spanien och det typiskt spanska? Ingenstans inser jag när jag lägger ihop boken efter avslutad läsning. Ingenstans och överallt. Är det något som jag lärt mig av boken så är det att det inte finns något enhetligt Spanien, inte ett Spanien utan många.

Det vi kallar Spanien, nationalstaten Spanien, består i praktiken av en grupp, i mycket hög utsträckning, självständiga landsdelar som ser på sig själva utan att direkt identifiera sig som spanjorer. Man är valensare, katalonier, basker och mycket mer. Projektet Spanien är en chimär men ändå finns det.

Den här mångfalden och den djupt liggande, historiska oviljan från de respektive landsdelarna att erkänna sig själva som en del av Spanien, i betydelsen underställda Spanien och makten i Madrid, är ett av skälen till att det ofta uppstår mycket besvärliga politiska lägen i landet.

The_Spanish_Empire

Vid en av sina resor i Alicante upptäcker Nathan Shachar att varje liten del av landskapet har sin egen stolthet och identitet. Han frågar sitt spanska resesällskap Luci:

-Har varje fläck på kartan en egen nationalism?
-Även om det bara fanns en enda by i hela universum, sade Luci, där alla såg precis likadana ut och hade lika många kor, så skulle där snart utkristallisera sig stridande fraktioner.

Spanien är verkligen gåtfullt och passionerat. Jag vill ha mer av det. Mångfalden, spänningen och stoltheten är en del av fascinationen med Spanien. Till det kommer så klart klimatet, solen, maten, vinet, konsten, kulturen… ja, jag längtar verkligen till Spanien. Men vart ska jag resa först?

Boken finns att köpa begagnad på Bokbörsen och i pocketupplaga på Adlibris och på Bokus.

Vänligen En tveksam beundrare

IMG_9957

Jag känner till konstnären och författaren Lars Lerin. Jag har inte läst någon av hans böcker, inte sett filmen om hans liv, inte sett TV-serien ”Vänligen Lars Lerin”, jag hade aldrig stått inför någon av hans tavlor i verkligheten. Det närmaste jag hade kommit honom, fram tills nu, var en gång för några år sedan när jag besökte Värmlands museum och fick veta att Lars Lerins Sandgrund var huset bredvid.

Det gamla danspalatset, en låg vit byggnad som brer ut sig åt alla håll utom på höjden. När jag den gången gick dit var det mörkt, låst och stängt. Det tyckte jag var tråkigt, även om jag visste mycket mindre om Lars Lerin då än vad jag vet idag. Det var värmländska vänner som tipsade om hans konsthall när de hörde att jag skulle till Karlstad. Inte många andra visste vem han var då. Det är verkligen annorlunda idag.

Idag vet alla vem han är. Det kan inte vara helt enkelt för Lars Lerin men mycket bra för Sandgrund, hans personliga konsthall i Karlstad. Nu har även jag varit där och lyssnat till den trevliga guiden som berättade om Lars Lerins skapande och liv. Jag har också strosat runt i de stora rummen med Lars Lerins konst, café, butik och galleri för gästande konstnärer.

IMG_9977

Jag känner mig inte helt övertygad. Till saken hör att jag inte är helt såld på akvareller. Lars Lerins akvareller är otroligt vackra och detaljrika, men de talar inte till mig. Inte på djupet. Akvareller gör sällan det, inte för mig. Jag önskar verkligen att jag någon gång får se Lars Lerins oljemålningar. Guiden berättade att han först målade med olja men gick över till akvarell och det är det senare han blivit berömd för – med all rätt. Men jag vill ha något annat, något mer.

Det jag fick istället var en glad överraskning när jag upptäckte vilken lekfullhet det finns i Lars Lerins skapande, att han tar intryck från precis vad som helst som faller honom in. Filmer till exempel. Guiden berättade att Lars Lerin tittar mycket på film. Den här tavlan är inspirerad av Alfred Hitchcocks film ”Fönster mot gården”. Mycket fantasieggande, särskilt med de uppstoppade fåglarna som sitter bredvid. Plötsligt är det två filmer av Hitchcock i ett. Det gillar jag.

IMG_9963

IMG_9971

Vad jag också uppskattar mycket är Lars Lerins sinne för detaljer. I de stora monumentala akvarellerna, som var och en kan täcka en hel vägg, finns det många små geniala detaljer, hämtade från naturen, hans främsta inspirationskälla.

IMG_9975

Det märks också genom de många naturfenomen som finns placerade i rummen, som komplement till konstverken. Där finns skelettdelar från valar, uppstoppade fåglar av olika sorter, fossiler, fjärilar och insekter spetsade på nålar, herbarium och mycket mer. Det är vackert men det andas också en slags övergivenhet och ödslighet, som om drömmen om livet stelnat och arkiverats. Det finns en sorgsenhet hos Lars Lerin. Det är som om han har två ansikten, två persona. Det lekfulla och det allvarsamma sörjande.

IMG_9984

IMG_9993

Det här är ett typiskt exempel på när lekfullheten tar över. Det är vackert och roligt. Det är barnsligt och påhittigt. Det är barnet i honom som tittar fram. Jag gillar det mycket.

IMG_0001

Lars Lerin har målat Draculas slott i flera varianter. Här blandas hans fäbless för naturen med förtjusningen i filmer och resultatet blir en skrämmande lekfullhet. Hur många kan lyckas med det konststycket?

IMG_0017

IMG_0018

Apropå att hitta inspiration vart helst den sig röjer, vem hade kommit på att måla alla sina arkivpärmar och böcker? Det är magnifikt och deprimerande på samma gång. Än en gång är det som om Lars Lerin ser på sitt liv utifrån, livet arkiverat i pärmar och böcker, sparade men dammiga. Ingen ser ut att öppna dem längre. Men ändå är det lekfullt och inspirerande. Lars Lerin har verkligen en dubbelhet av barnslig nyfikenhet, som hela tiden ser det stora i det lilla, och samtidigt en tveksamhet och osäkerhet inför livet i sig självt.

IMG_9988

IMG_9991

Titta på det här! Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så har man väl aldrig sett Mårbacka förut? Aldrig förr med sådana ovädersmoln på himlen, i dunkelt mörker, med få livstecken (man kan bara precis skönja de små människorna i mitten) och en skrämmande ensamhet. Har han verkligen målat gården, eller är det en allegori över författarinnan? Så imponerande!

IMG_0031

Lars Lerin blundar inte för verkligheten. Han reser världen runt med Google Earth och ser och förstår mer än många andra. Han målar sina vackra, livsbejakande akvareller, men han vet att allt kan kastas omkull i ett ögonblick. Det finns också med i konsten. Livet är skört. Livet är vackert. Livet är farligt. Livet är livsfarligt. Döden är livets nemesis men också dess förutsättning. Lars Lerin vet det och han målar det.

IMG_0026

Därför är det så befriande att se hans fotografier från Brasilien. Jag tycker om hans fotokonst eftersom han har ett sådant sinne för detaljer även här. Hans fotografier, i alla fall de som finns upphängda på Sandgrund just nu, andas en underbar livsbejakande glädje. Det märks att det bästa i Lars Lerins liv just nu kommer från Brasilien. Där finns bara ljus och kärlek. Inget mörker och ingen död. Därifrån utgår liv i överflöd.

Och Junior stökar i rummet bredvid. Han hänger upp sin egen vackra fotokonst och vi tittar fascinerat på. Livet rör sig i rätt riktning för Lars Lerin och hans familj.

Vänligen
En tveksam beundrare

Agatha Christie överraskar mig

FullSizeRender-233

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

agatha_3036987b

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

FullSizeRender-243

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

FullSizeRender-253

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

FullSizeRender-263

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

FullSizeRender-273

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

FullSizeRender-283

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

FullSizeRender-293

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

FullSizeRender-303

The Martian, sevärd rymdpirat

The-Martian-logo-e1438214202736

Det är ändå märkligt vilken dragning rymden har på oss människor, och allt som har med rymden att göra. Egentligen vet vi ju det mesta nu, eller i alla fall tror oss veta. Det finns inga större upptäckter att göra, i alla fall inte med den teknik vi har uppfunnit hittills. Man kan väl ändå säga att vi kommit så mycket längre än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Och ändå fortsätter vi drömma. Om rymden och det okända därute. Vi räknar med att det ska finnas mer att upptäcka och livsformer att lära känna (eller bli utrotade av). Det är omöjligt att sluta vara nyfikna på det okända. Förutom att denna nyfikenhet bidragit till en enorm teknisk och vetenskaplig utveckling har den också lagt grunden för en hel genre av konst och kulturformer.

the-martian

Till exempel filmer: Star Trek, Star Wars, Apornas planet och tusentals andra science fiction filmer och TV-serier. Flödet stoppas aldrig men det är ju inte så konstigt eftersom rymden är gränslöst i sig själv och i sin effekt på fantasin. Men man måste ändå fråga sig: finns det verkligen något nytt att säga, fantisera om, drömma om?

Tydligen. En av de senaste filmerna på temat är The Martian (2015) som handlar om en rymdexpedition till Mars där besättningen på grund av en storm är tvungna att evakuera blixtsnabbt och i förvirringen tror att en i gruppen dött och därför lämnas kvar. Men Mark Watney (Matt Damon) har inte dött. Han vaknar upp när stormen har bedarrat, skadad men vid liv, och upptäcker att han är ensam kvar på planeten.

The-Martian-Trailer

Upplägget är enkelt och till synes förutsägbart och skulle lätt kunna bli antingen långtråkigt (som i filmen Gravity med Sandra Bullock) eller osannolikt (marsianer dyker upp), men filmen faller inte i något av dessa diken. Den utvecklas till en både spännande, innehållsrik och rolig film.

Jag är faktiskt lite överraskad att jag tyckte att den var så bra som jag gjorde. En ensam man på Mars, hur kul kan det bli? Man måste ju ändå fråga sig – och man måste ju se filmen för att få veta. Det blev faktiskt kul, riktigt kul. Varför?

För det första är det riktigt bra skådespelarinsatser. För det andra utspelar sig filmen på flera ställen parallellt: hos Mark Watney på Mars, på jorden hos personalen på NASA som försöker rädda honom och i rymdskeppet där den övriga besättningen från expeditionen länge lever i tron att han är död. Det ger dynamik till handlingen och ger ett djup den inte skulle haft annars.

martian-odling-600-410-ny-teknik

Men egentligen ligger hela filmens behållning på ett annat plan, den har på ett sätt inget med Mars och rymden att göra alls, den hade kunnat utspela sig vart som helst. Filmens kärna är: överlevnad och uppfinningsrikedom. Vi får följa Mark Watney strävan efter att överleva situationen. Han vet att det handlar om år innan han kan bli räddad om det ens är möjligt. Han måste producera mat till exempel.

Här får vi följa hur han med kunskap, erfarenhet och ett visst mått av galenskap lyckas övervinna det ena hindret efter det andra, men notera att det inte är omöjliga hinder, de skulle mer eller mindre kunna genomföras i verkligheten.

Filmen är en, på bästa sätt, reklamfilm för utbildning och kunskap. Återigen är det nördarna som regerar. Jag älskar det. Hans motto är att steg för steg lösa de problem som uppstår, med små målmedvetna steg. Att det sedan varvas med komik ger extra skjuts till handlingen. Det är bitvis en riktigt rolig film på ett intelligent sätt. Det gillar jag också.

the-astronauts-of-ridley-scotts-the-martian-movie-introduce-themselves-in-new-viral-trailer

En sensmoral med filmen är: hur överlever du i en för dig oväntad situation där du bara har dig själv och din kunskap att falla tillbaka på? Var kreativ, var uppfinningsrik och se till att ha så mycket kunskap som möjligt – fortsätt vara nyfiken, det kan rädda ditt liv en dag.

Det har egentligen ingenting med rymden att göra men miljön och det ofattbara i att vara helt ensam på en planet i världsalltet skapar en kuliss av spänning och förväntan som gör det till en action film där du bildligt talat biter på naglarna då och då av nervositet.

The_Martian

Vad som också gör filmen sevärd är att de lyckats ovanligt bra med att ge kvinnorna i filmen dess rättmätiga plats. Rymdskeppets befälhavare är kvinna, ännu en i besättningen är kvinna, på marken i NASA finns flera framstående kvinnor som bidrar till handlingen. Även om de inte når riktigt ända fram måste jag säga att de når ovanligt långt. Det var ändå skönt att se att det går om filmmakarna bara vill.

the-martian-council-of-elrond

Men en film om rymden och en övergiven ensam man på Mars kan ju ändå bli lite trist i längden om allt bara skulle handla om att överleva och hitta tekniska lösningar, både på Mars och på jorden, för att rädda honom. Det krävs trots allt något mer för att man ska uppskatta filmens handling i mer än två timmar.

Vad filmen har, och som alltid utmärker en riktigt bra science fiction film, är de filosofiska reflektionerna som görs i förbifarten. I den här filmen funderade huvudrollsinnehavaren Mark Watney på vad som gör någon eller några till kolonisatörer. Har han nu koloniserat Mars eller inte? Och om han hade det, vad var det för skillnad mot att bara vara där på en expedition?

Jag ska inte spoila för mycket, men det kan jag säga att man fick en hel del att fundera på efteråt om människans villkor och de sociala spelregler som samhällen satt upp för att fungera i förhållande till varandra. Just sådana ideologiska samtal, i det här fallet med honom själv, ger djup och tyngd till handlingen.

jplsroleinma

Självklart hade filmen ett stråk av saga över sig, det har alla science fiction filmer, det är själva essensen i dess vara. I det här fallet handlade det om att man samarbetar över gränser, de som normalt anses vara i rivalitet med varandra.

Det är vackert när det händer i filmer och ännu vackrare de få gånger det händer i verkligheten. Filmerna får oss att drömma om den värld där det går, i den bästa av världar, där uppdraget är större än vi själva och därför kan vi släppa tillfälligt på bevakningen av våra revir.

The-Martian-Matt-Damon-Hamilton-Watch-5

Sammanfattningsvis: en helt klart sevärd film som både bjuder på några timmars spänning, glada skratt, underbar filmmusik (massor av hits från 80-talet, bara en sådan sak!), och filosofiska betraktelser att ta med hem att diskutera vidare. Rekommenderas definitivt.

Avengers Age of Ultron – Yes!!!

Avengers-Age-of-Ultron

Att göra en uppföljare till en film som både kritiker och biobesökare höjt mer eller mindre till skyarna, det kan inte vara lätt. Nu var det dags för regissören Joss Whedon att bekänna färg, skulle han lyckas med det som så många andra inte lyckas med? Förväntningarna var väldigt höga när det var dags att se Avengers 2 – Age of Ultron igår kväll.

Jo då, man kan alltid lita på Joss Whedon. Filmen är riktigt bra. Inte en femma som första filmen men en god fyra utan problem. Vi gick inte ifrån biosalongen besvikna, tvärtom, lyckliga! Vi diskuterade: vad är det som gör att Marvel filmerna blir så bra?

Avengers-promo-art-1

Vi lokaliserade några viktiga ingredienser: 1) Joss Whedon går sina egna vägar, litar på sin egen och fansens instinkt. Struntar i etablissemanget, vilket var nödvändigt för honom innan succén med den första Avengers filmen då han inte sågs med blida ögon från kritiker och andra, men fansen stod alltid på hans sida!

2) Karaktärerna i filmerna bygger på massor av berättelser från serietidningarnas guldålder då manuset var viktigare än effekterna. Den känslan finns kvar i filmerna, utan en bra story kan inga effekter i världen rädda en film. Det finns enormt mycket material att använda för att skriva ett manus, material med hög kvalité, det gör verkligen en skillnad.

Avengers_2_Age_of_Ultron

3) Manuset är fyllt av one-liners, skämt, kulturella referenser, till exempel till Eugene O´Neills drama Lång dags färd mot natt (vem hade räknat med det?), bibelord och mycket annat som ger manuset en tyngd även om det sägs skämtsamt. Det finns ett djupt existentiellt allvar i berättelserna som smittar av sig på filmmanuset och ändå görs det med en sådan finess och så roligt. Man skrattar högt många gånger!

4) Utmärkta skådespelare. I den här filmen introduceras flera nya karaktärer som blir spännande att följa i de kommande filmerna.

Captain-America-Lifting-Thors-Hammer-Avengers-Age-of-Ultron

Avengers1

687883034_3864335866001_thor-hammer

5) Man har fansen i fokus, inte produktionsbolaget och pengarna. Nu är ju alla Marvel filmer redan en guldgruva, men det gör ändå inte ett avkall på kvalitén. Hantverket och fansen är fortfarande filmernas främsta tillgångar. Det gör mig så glad.

Captain-America-Thor_612x380

Avengers_2_Age_of_Ultron2

Filmen är verkligen rolig, som sagt, men ändå fylld med allvar. Som alltid många viktiga filosofiska och etiska resonemang som lämnas obesvarade för åskådaren att själv tänka vidare på.

Särskilt när det gäller frågan om vetenskapen och forskarnas omättliga nyfikenhet som både resulterar i storslagna bedrifter och fatala katastrofer. Bör det finnas en etisk gräns för forskningen? Var ska den sättas i sådana fall? Man får alltid mycket intressanta tankar med sig hem efter att ha sett en Marvel film.

avengers2

Så klart dyker Stan Lee själv upp i en liten roll, som alltid. Håll utkik efter honom. Och hjältarna, de är som alltid super-allting men ändå så mänskliga. De kan vara gudar eller gudalika men i slutänden står de med samma frågor, behov och längtan som alla vi andra. Åh, vad jag älskar dessa filmer!

Nu är det bara att vänta på den tredje filmen… men en sak är säker: väntan är lika njutbar som själva biobesöket. Och innan dess, innan nummer tre dyker upp, kan man se nr 2 igen och igen och igen.