Venus kan inte le i sorgehus

romeoochjuliet

Så var det äntligen dags att ge sig i kast med Romeo och Juliet i min ambition att läsa alla de verk av William Shakespeare som Ordfronts förlag gav ut 2003. Romeo och Juliet är översatt till svenska av Göran O Eriksson.

Som vanligt tog jag för givet att jag kunde historien väldigt väl, men som vanligt misstog jag mig. Historien om Romeo och Juliet innehåller så mycket mer än balkongscenen där Romeo beundrar Juliet, och scenen i gravkapellet där de båda till slut dör för sin förbjudna kärleks skull.

Jag upphör inte att fascineras över vilken kunskap om människan, och vilken insikt om hennes livsvillkor, Shakespeare besatt. Jag säger som jag sagt tidigare, när jag skrivit om andra drama, att det inte är konstigt att hans pjäser spelas för fulla hus fortfarande och känns relevanta för människor så många hundra år senare. Här kommer två exempel på detta:

”Allt jorden bär – hur uselt det än är
Så har det alltid något gott att ge;
Och inget är så gott att ingen del
Kan bli till skada om det nyttjas fel.
Missbruk gör själva dygden till en fara,
Och brukad rätt går lasten att försvara.”

”Här, ta ditt guld. Det är ett värre gift
Och mördar fler i denna usla värld
Än alla de där stackars brygderna
Som inte du får sälja.Det är jag
Som säljer gift till dig. Inte tvärtom.”

Det finns mycket att lära av historien om Romeo och Juliet, egentligen är själva kärlekshistorien ganska ointressant; de blir kära, de tillhör rivaliserande släkter, de gifter sig efter en dag eller två, olika händelser förhindrar att de lever tillsammans och slutligen dör de båda.

En fullständigt overklig historia egentligen, men som sagt, den är nog mest ett skäl för att få berätta om det andra: fiendskapens meningslöshet, våld och hämnd som föder mer våld och hämnd, oförmågan att förlåta och se förbi gamla oförrätter, föräldrars dårskap som leder till sina enda respektive barns död och så vidare. Mänsklighetens småsinthet och egoism som leder till svek, död och evig förlust.

Mitt i allt detta dystra är det samtidigt en mycket rolig och humoristisk pjäs, full av skämt och ekivoka ordvitsar. Man får faktiskt skratta en hel del åt mänsklig dårskap och okunskap. Men också åt kloka ord på vägen. Här kommer ett exempel på ett sådant infall i texten:

Capulet: Du tingar på stans tjugo bästa kockar.
Tjänare: Herrn kan vara lugn, jag tar bara de bästa. Jag testar dem. Jag tittar om de kan slicka sig om fingrarna.
Capulet: Vad är det för test?
Tjänare: Det är en dålig kock som inte vill smaka på sin egen mat. Alltså: slickar han sig inte om fingrarna blir det nobben.

Läs och njut! Boken finns att köpa både på Adlibris och Bokus.

Annonser

Matisse och fauvisterna i Wien

matisse fönster

Igår öppnade en utställning om Matisse och fauvisterna på Albertina museum i Wien. Jag var där och passade på att njuta av framför allt Henri Matisse konst. Så här står det på Wikipedia:

”Fauvism var en europeisk strömning inom måleriet under tidigt 1900-tal, där färgen var konstverkets viktigaste beståndsdel. Begreppet fauvism kom sig av att konstkritikern Louis Vauxcelle använde ordet fauves (vilddjur) när han skulle beskriva målningar av Henri Matisse och gruppen kring honom på utställningen Salon des Indépendants 1906.

Henri Matisse(1869-1954) utgjorde kärnan i den franska färgexpressionismen eller fauvismen. Fauvismen var dock aldrig någon skola i egentlig mening eftersom dess konstnärer inte formulerade något gemensamt program. Fauvismen avlöstes av kubismen och kan sägas ha föregåtts av både neoimpressionismen och symbolismen. Tydliga influenser från Vincent van Gogh kan konstateras.

Under parollen ‘färgens frigörelse’ betonade fauvisterna färgernas egenvärde och använde ofta färgerna rena, direkt från färgtuben. De lyfte fram färgerna genom att anlägga dem pastost på duken och genom att undvika centralperspektiv och fördrivningar. Fauvisterna befriade färgen från dess traditionella, deskriptiva roll i framställningen och visade på så sätt vägen till hur den kunde användas som ett uttrycksfullt självändamål.”

IMG_1471

Och nog är det färgerna som är i centrum hos fauvisterna! Så starka, klara och sprakande så man blir glad ända in i själen. Men de mötte stort motstånd. Flera citat från olika konstkritiker var uppsatta i samband med utställningen. Där sågade man fauvisterna jäms med fotknölarna och skrev att det var som barn som gått loss med färgkritor etc. Nedan följer ett av de citaten:

IMG_1469

Så fel de fick, dessa kritiker! På utställningen var det konst av framför allt Matisse men också av André Derain, Maurice de Vlaminck, Georges Braque och Kees van Dongen, alla mycket intressanta, men Matisse tar ändå priset tycker jag. Dessa enormt färgglada målningar som förmedlar så mycket livsglädje, de är helt enkelt fantastiska.

IMG_1472

Utställningen pågår från igår till den 12 januari 2014 och har man vägarna förbi rekommenderar jag den utan att tveka.

Vad är kyssens hemlighet?

the-kiss-1908(1)

Idag besökte jag Belvedere, ett museum i Wien, där den enormt berömda och kopierade målningen av den österrikiske konstnären Gustav Klimt (1862-1918) finns, nämligen Kyssen. Tavlan målades 1907-1908 och är en av världens mest kända konstverk. Frågan är vad det är som gör den så märkvärdig?

Den är verkligen vacker, så mycket är klart. Det är målad i olja men är fylld av bladguld vilket gör att den har ett enormt skimmer. Det är något med guldet, färgen och formen som gör att man associerar till en ikon när man ser tavlan. Det gör den sakral på ett oväntat sätt.

Guldet drar uppmärksamheten till sig, men också den enorma ömhet tavlan utstrålar. Vem vill inte bli omsluten i en så ömsint och kärleksfull famn? Konstnären lyckas verkligen förmedla en känsla av värme och kärlek som man inte föreställer sig skulle vara möjlig att förmedla på en duk. Det gör målningen unik.

Färgsättningen, med det svarta och vita, avbrutet av färgglada blommor, särskilt de i lila och rött, gör målningen modern och tidlös på samma gång. Det är en otroligt skicklig kombination av mönster och färger, modernt och klassikt, samtidigt som tavlan är uppbyggd av banala prickar av färg, om man tittar närmare.

Ja, tavlan Kyssen har verkligen något extra. Jag förstår att den finns överallt; på paraplyer, porslin, tändsticksaskar, burkar, tavlor, vykort, nyckelband, och allt man bara kan komma på. Men tröttsamt är det.

Tavlan är helt klart överexploaterad. Den är magnifik, men den borde få lämnas ifred för att njutas av i rätt sammanhang. Det är den verkligen värd.

Portrait-of-Fritza-Riedler-1906_1

Det fanns många fler målningar av Gustav Klimt på museet, den ena vackrare än den andra. Jag blev faktiskt överraskad. Den här tavlan, ett porträtt av Fritza Riedler, målad 1906, stannade jag till vid flera gånger. Den är sagolikt vacker.

Det var skönt att upptäcka att Gustav Klimt kunde måla så många olika motiv, bland annat mycket vackra landskapsbilder. Till min förvåning är det inte Kyssen som stannat kvar i mitt minne, utan Fritza Riedler. Där får hon gärna stanna.

schiele_fensterwand_400

En annan mycket glad överraskning var denna målning av Egon Schiele (1890-1918), också han från Wien i Österrike: ”Fensterwand” från 1914. Det är en orolig men fanasieggande bild av en husfasad. Jag vet inte varför den tilltalade mig så mycket men det är något i den som drar mina blickar till sig. Det är också en hemlighet med konsten: att den inte behöver ett skäl.

Månadens Matisse – september

1308153451_matisse_odalisque_in_red_jacket_1937_www.nevsepic.com.ua

Så var det dags att vända blad i min Matisse almanacka från Centre de Pompidou i Paris där den ena målningen är vackrare än den andra. Jag blir som vanligt tagen av skönheten och styrkan i Matisse konstverk. Hans färgsättning är oöverträffad enligt mig.

Matisse skriver i boken Om konst: ”Mina val av färger är inte baserat på någon vetenskaplig teori, utan på observationer, på intryck, på min upplevelse och känslighet. (…) Jag tror inte ens att komplementfärgteorin är absolut sann”.

Den här målningen av Henri Matisse (1869-1954) heter Odalisque au manteau rouge och är målad 1937 i olja på canvas, mäter 55 x 46 cm och är i privat ägo.

Det finns många konstverk av Matisse med liknade motiv, en modell klädd i något som liknar arabiska herrkläder, sittande avslappnad i en stol eller fåtölj, lojt tillbakalutad tittandes rakt in i ”kameran”, så att säga. Ingen falsk ödmjukhet utan en självmedveten, granskande blick som vittnar om en kvinna med integritet.

Varje gång jag ser en av dessa kvinnor blir jag stolt och imponerad, både över kvinnan bakom målningen som förmedlar denna känsla men också av Matisse som avbildade kvinnorna med all deras inre styrka kvar i blicken och hållningen.

Matisse skriver: ”Det som intresserar mig mest är varken stilleben eller landskap utan ansiktet. Det är ansiktet som bäst tillåter mig att uttrycka den närmast religiösa känsla jag har för livet”.

Och vidare: ”Av linjerna i hennes (modellens) ansikte går jag in i dem som påvisar den karaktär av vikt, värdighet och allvar som finns hos varje mänsklig varelse”.

Ja, man blir ju imponerad på många sätt av Henri Matisse.