…Och natten kom! Torsten Jurell igen

IMG_9102

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

IMG_9105

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

IMG_9107

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

IMG_9119

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

IMG_9201

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

IMG_9210

IMG_9121

IMG_9125

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

IMG_9129

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

IMG_9139

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

IMG_9150

Som består av en zombie.

IMG_9153

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

IMG_9192

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

IMG_9217

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

IMG_9172

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

IMG_9156

IMG_9136

IMG_9160

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

IMG_9196

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

IMG_9145

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Annonser

Staden vid Sidenvägen visar vägen

IMG_8542

IMG_8547

Att utnyttja det gamla bergrummet under Östasiatiska museet på Skeppsholmen är verkligen en genial idé. När man träder in får man en känsla av att förflyttas i både tid och rum. det är fantasieggande.

Man träder in genom den diskreta porten och vet inte riktigt vart man kommer att hamna och om man kommer att komma ut i, och tillbaka till, samma verklighet som man lämnade när man klev över tröskeln.

IMG_8543

Just nu pågår en riktigt bra utställning där lokalen verkligen kommer till sin rätt. Utställningen heter ”Staden vid Sidenvägen” och berättar om handelsstaden Luoyang i Kina, som blomstrade under Tangdynastin cirka år 618-907. En period som av många anledningar kallas en guldålder för Kina.

IMG_8535

Man kliver in från det, i alla fall den dagen jag var där, snöiga och kalla Stockholm in till en varm och inbjudande stad för längesedan. Det är en härlig känsla. Utställningen är uppbyggd av flera rum där man gör en resa genom staden, men också för en känsla av karavanernas resa längst Sidenvägen, den urgamla handlesvägen som förenade öst med väst längt före alla moderna uppfinningar såsom tåg, telefon, bilar, flyg och internet.

IMG_8401

IMG_8398

IMG_8407

Det är roligt att se statyerna som vittnar om livet i staden Luoyang och den period som kallas Tangdynastin, eftersom det är så oväntat komiska och levande. Här finns inte mycket av uppsträckta ryggar och förskönande illusioner för att imponera på oss sentida besökare.

Här visas människor och djur rakt upp och ned såsom de såg ut: vackra, fula, korta, långa, lustiga hattar och ansiktsuttryck. Jag gillar det mycket. Det är som snapshots, snabba ögonblicksbilder som visar det verkliga livet snarare än det drömda och idealiserade livet. Som om de haft en kamera.

FullSizeRender-170

De som byggt upp utställningen har verkligen lagt sig vinn om att skapa en känsla av Kina, så att framför allt vi som inte varit där kan få en känsla av landet, både då och nu.

Till exempel finns det många dikter med för att förstärka och förhöja känslan av närvaro. Det uppskattar jag eftersom det är något mycket speciellt med kinesisk poesi tycker jag. den visar på ett Kina som inte syns i verkligheten.

Ett inre Kina som är poetiskt, innerligt och skönhetstörstande. Ett Kina vi inte ser lika ofta eftersom vi oftare hör om revolutioner, förtryck och diktatur. Det är Kinas Janusansikte.

IMG_8417

Utställningen är pedagogisk och interaktiv, det finns mycket att göra och känna på. Det är bra, särskilt om man besöker utställningen med barn, men också för att det skapar en känsla av närvaro. En närvaro av människor från staden och tiden, som om vi möts i ett långt här och nu.

IMG_8422

Och det gör vi på sätt och vis för utställningen har två syften: dels att berätta om handeln på Sidenvägen som till och med ledde till att ett kinesiskt sidentyg från den här tiden nådde de samtida vikingarna i Birka utanför Stockholm (det tyget visas på utställningen), dels att visa vilka likheter – och utmaningar – stadens mångfald har med vår tid.

FullSizeRender-180

Det är inte så att man försöker mörka vilka utmaningar staden hade under sin blomstrande guldålder, tvärtom, det framgår tydligt till vilket pris kejsarna höll sig kvar vid makten. Tangdynastin var en period av både guld och blod, och utställningen lyckas förmedla dem båda som en påminnelse och en varning till vår tid.

IMG_8429

IMG_8495

Vi får lära oss mycket om den första och hittills enda kvinnliga kejsaren av Kina: Wu Zetian. Vägen in till hennes audiensrum är spöklik och lite läskig och när man kommer fram till ingången hörs plötsligt en viskande röst som ger förhållningsorder och varningar innan vi träder in inför kejsaren ansikte.

Jag kan inte låta bli att stanna upp och gripas av en kort men intensiv rädsla och spänning, trots att jag vet att allt är på låtsas. Hur var det inte då, på den tiden? När en felriktad blick på kejsaren kunde kosta dig ditt huvud?

IMG_8455

IMG_8456

IMG_8453

På tal om huvuden så är det ovanligt många statyer som visar kvinnor i den här utställningen och det är man ju sannerligen inte van vid. Och inte bara passiva kvinnor i behagfulla poser utan kraftfulla kvinnor som spelar hästpolo, musicerar och på alla sätt tar aktiv del av livet i staden.

Roligast är ändå den här montern som visar på deras olika håruppsättningar där vi till och med får veta vad de olika frisyrerna kallas och hur de formas. Hur ofta får man ta del av sådan central information?

Men det är inte bara roligt, det är framför allt ett vittnesmål om att kvinnorna i staden hade en för sin tid (och för vår tid på allt för många platser i världen) friare position. Det framgår med tydlighet på utställningen och ett av skälen till det är just den kvinnliga kejsaren.

FullSizeRender-190

IMG_8466

Hennes position och hennes önskan att lyfta fram kvinnor som förebilder, bland annat genom att beställa biografier av framstående kvinnor, lyfte kvinnor i allmänhet, framför allt i staden om än inte lika tydligt ute på landsbygden.

Dikten ovan är skriven av Xue Tao (768-831) en kvinnlig poet som är en av de mest kända kvinnliga poeterna i Kina än i dag och som försörjde sig på sin poesi under sin livstid.

IMG_8475

Det var mycket som fascinerad på utställningen men kanske den här guldtavlan ändå tog priset. Den gjordes av kejsaren Wu Zetian själv som en offergåva till gudarna för att hennes många synder skulle bli förlåtna. För att vidmakthålla sin makt begick hon många synder, det vill säga hon mördade många som hon ansåg hotade hennes position.

Självklart har historikerna framställt henne som mer blodtörstig än andra, manliga, kejsare och som en ond kvinna. Andra vill göra henne till en feministisk hjältinna. Troligtvis ligger sanningen någonstans där mittemellan.

Guldplattan, som har en inskription där hon vädjar till gudarna om överseende med hennes synder, slängdes ned för ett berg som offer till gudarna. Där blev den liggande till 1982 då en bonde hittade den. Och nu kan man se den med sina egna ögon på utställningen. det kallar jag en ordentlig resa i tid och rum!

Gör ett besök i Bergrummet, det finns så otroligt mycket mer att se och lära än det lilla jag fått med här! Utställningen pågår till den 28 februari.

Kvinnorna äger i Son of Heaven

IMG_4468

Det är lika bra att säga det direkt: det var kvinnorna som ägde i operan Son of Heaven på Vadstena slott. Deras sång, deras dräkter, den fantastiskt sinnrika konstruktionen med lådorna på scenen som de hanterade genom hela föreställningen, allt var magnifikt, vackert och ödesmättat.

Hur duktiga männen, som var handlingens egentliga centrum, än var så överglänstes de av kvinnorna, de Odödliga, the Immortals, på alla fronter. Det var oundvikligt då de Odödliga, sex till antalet, agerade som en synkroniserad kropp genom hela föreställningen. Det var minst sagt imponerande.

IMG_4443

Son of Heaven är en nyskriven opera av Moto Osada, tonsättare från japan, och Kerstin Perski, librettist. Föreställningen uruppfördes av Vadstena-akademien under sommaren i Vadstena slott. Sången var på engelska och textades mycket elegant, och inte alls störande, på den tjocka murväggen.

Föreställningen började med att sex stora lådor fanns på scenen. Dessa lådor skulle sedan spela en avgörande roll, i olika skepnader, under hela föreställningen. De var den enda rekvisita som användes på scenen, men som de användes!

vadstena2

Ur lådorna steg de sex Odödliga, ett slags andar som alla förkroppsligade olika fenomen: Narren, Krigaren, Poeten, Magikern, Dansaren och Den Blinda. Fantastiska kostymer, frisyrer och smink som utan deras vackra, samspelta röster skulle ha kunnat falla platt till marken som en dyr Cosplay istället för en opera. Men det hände definitivt inte, det var magiskt.

vadstena

vadstena4

Handlingen i operan kretsar kring den kinesiske kejsaren Qin Shi Huangdi (född 259 f Kr, död 210 f Kr), den kejsare som enade de många smårikena och la grunden till det kejsardöme som idag kallas Kina. Han var mäktig, han var universums centrum och han var livrädd för att dö. Han gjorde allt för att erövra odödlighet.

terraarmyMS0809_468x342

Det var också han som skapade den kinesiska muren och den enorma terrakotta-armén som vaktar hans grav. Även om han själv inte uppnådde odödlighet gjorde hans eftermäle det utan tvekan.

Son of Heaven handlar om kejsarens sista tid i livet då han inser att han trots allt kommer att dö, och vad händer då med hans imperium? Kommer någon av hans sönder kunna axla det stora ansvaret? Han tvivlar och det med all rätt, ingen av sönerna har visat sig uppgiften vuxen.

vadstena3

Något som jag tidigare noterat med intresse är att i nyskriven opera har texten fått en helt annan betydelse, eller snarare tyngd, än i äldre opera. Även här fyller texten en bärande funktion och det är många tankar man tar med sig från föreställningen.

De Odödligas sång är mycket poetisk. Tacksamt nog finns hela librettot i programmet. Det är skön läsning även efteråt. Kerstin Perski har skrivit en fantastiskt text.

I kejsarens sista skälvande minuter, när döden närmar sig och han känner förtvivlan öka, sjunger han: ”Will the sun still rise when I am gone? Will the wind still blow when I am no more?” De odödliga svarar honom: ”The wind comes the wind goes blows the dust away” och ”The wind blows your pain away”.

terrakottasommaroperakompositör

Det är andra gången Moto Osada skriver en opera på beställning av Vadstena-akademin. Four Nights of Dream var hans första som uruppfördes av Vadstena-akademin 2008. Moto Osada är känd för att blanda in elektronisk musik, och instrument av mer oortodox karaktär i sina verk.

Det märktes även här. Jag hajade förvånat till när det plötsligt hördes en elgitarr mitt i orkestern, jag var tvungen att se mig omkring för att se om det verkligen stämde eller om jag ”hörde i syne”. Det skapade en nerv i musiken som överraskade mig.

Men det gjorde också att jag blev mindre förvånad när det dök upp märkliga ljud från trådar, skålar och ett visselpipsliknade instrument som brukar användas av clowner. Det var en rolig effekt som inte alls kändes som ett effektsökeri, istället förhöjde det stämningen och kändes modernt.

IMG_4457

Första akten kändes lite trevande men i andra akten skärptes handlingen och sången på ett sätt att man blev berörd och betagen. Särskilt i de scener där allas röster flätades in i varandra, både männens och kvinnornas, då var det bedövande vackert.

Överhuvudtaget var det en föreställning jag skulle önska att fler fick ta del av. Den sista föreställningen som gavs i går kväll spelades in så på något sätt bör man kunna ta del av musiken. Men hur vacker musiken och sången än är i sig själv kan det inte jämföras med att lyssna till det med den fantastiska koreografi och scenografi som ackompanjemang. I världsklass!

IMG_4436

Jag imponeras än en gång av att Vadstena-akademien satsar på nyskriven opera med unga sångare och musiker, det är lika spännande och roligt varje gång. Det är modigt, det är galet, det är helt enkelt underbart.

#Openart i Örebro: Grattis!!

Standard CMYK

För femte året i rad förvandlas Örebro stad till en konstutställning, med 130 verk av 72 konst­närer från 19 länder på över 70 platser runt om i centrala Örebro. Konstbiennalen (Skandinaviens största) är ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet i staden och pågår mellan 14 juni till 6 september.

Jag har läst om OpenART tidigare men besöker det för första gången i år. Jag är både imponerad och inspirerad och då hann jag bara se en bråkdel av konstverken! Vilken underbart, galen idé och vilket föredöme staden Örebro är!

På ett helt fantastiskt sätt presenteras samtida konst­närer, både lokalt och inter­na­tio­nellt kända. Allt gratis och lättillgängligt för alla att ta del av. Runt om i staden finns information om utställningen att få tag i, både kartor att följa och människor att fråga.

Jag tänker att de som aldrig själva går till ett museum eller en konstutställning, eller barn som inte får chansen på grund av ointresserade föräldrar, eller vem som helst, erbjuds konstupplevelser, utmanas och uppmuntras på ett genialiskt sätt.

Förutom alla de konstverk som fyller staden gissar jag att det bland stadens invånare diskuteras konst varje sommar som det inte görs någons annanstans i Sverige: är man för eller emot? Är det något konstverk som berör på ett särskilt sätt? Hur reagerade du när du såg det eller det?

Ja, frågor och funderingar av alla slag bland alla slags människor, antar jag. Vilken kulturgärning, vilken hjälteinsats, vilket föredöme bland städer: Go Örebro, go!

Örebro1

Det ska sägas direkt: det var konstverket ”Think different” (How to hang workers´uniforms) av den kinesiske konstnären Ai Weiwei som fick mig att åka till Örebro det här året, och det var också hans konstverk som berörde mig mest.

Vilken strålande idé att bjuda in en så känd och uppmärksammad konstnär för att dra uppmärksamhet till utställningen, för att få människor att komma från när och fjärran för att ta del av konsten – och därmed också ge möjlighet för de mindre kända konstnärerna att få en publik.

Jag följer Ai Weiwei på Instagram och såg hans arbete med dräkterna växa fram. Då visste jag inte att det var konsten planerad för Örebro, men jag hajade redan då till vid anblicken av de vajande uniformerna och särskild en kommentar som någon av hans följare skrivit under bilden: ”Strange fruits are hanging”.

Konstverket väcker så många blandade känslor. Särskilt som jag går där och fotograferar det om och om igen från olika vinklar med min Iphone5… Det finns en plågsam paradox i detta, att min vardag och många av mina ägodelar, existerar tack vare de usla arbetsvillkor som de kinesiska arbetarna ofta lever under.

Och samtidigt är det ett så vackert konstverk som lyser upp Köpmannagatan i Örebro på ett oförglömligt sätt. Konstens dubbla uppgift blir tydligt: att beröra och störa, att glädja och provocera. Jag är så otroligt glad att jag åkte dit och såg det med egna ögon. Tack Örebro!

Örebro2

Det finns verkligen många konstverk att upptäcka och det var roligt att se att många av dem också var interaktiva, som det här: ”Sliced Duck” av Lena Flodman (Sverige), som samtidigt var en sittplats och lekplats.

Örebro3

Någon brist på fantasin bland konstnärerna kunde man inte se, här ses ”MEAT” av David Cerny (Tjeckien). Här blev man lätt stående i någon slags förvirrad fascination. Absolut underbart.

Örebro4

Örebro5

Ett av de bästa konstverken är det här: ”Monument for Örebro” av Ulrike Kessl (Tyskland). Hela rådhuset i Örebro är invirat i ett slags spindelnät gjort av nylonstrumpor för damer. Här kan man verkligen tala om en stad med självdistans och generositet. Man undrar: råkade Spindelmannen – eller kanske Spindelkvinnan – passera Örebro?

Örebro6

Man utnyttjar stadens alla utrymmen på ett genialt sätt, inget konstverk kändes malplacerat. Man har verkligen tänkt till vid varje placering. Konstverken känns organiska och självklara på sina platser.

Här ses ”W!” av Tapio Haapala (Finland) och ”A tree is a tree is a tree is a tree” av Kristina Lindberg (Sverige).

Örebro7

”Ao” av Cheng Dapeng (Kina) placerad mitt i Svartån.

Örebro8

Örebro9

Vackert placerad på borggården till Örebro slott står ”Silence in between” av Axel Wolf (Tyskland och Norge). Konstverket i skirt trä responderar mot de tunga, grå murarna. Ja, vackert är bara förnamnet.

Örebro10

Örebro11

Örebro12

”Conciencia” (awareness) av Alicia Martin (Spanien) blir plågsam för en bokmal och bokälskare. Tänk om man skulle upptäcka att en av böckerna i konstverket är ett länge eftersökt verk, som man är beredd att betala mycket för? Ja, det är risken man får ta om man går riktigt nära. Fantastiskt är konstverket i alla fall.

Örebro13

Går man för fort finns det risk att man missar något. Plötsligt upptäcker jag ”Systema Naturae (Umbra vita) av Michael McGillis (USA) inne bland träden.

Örebro14

Örebro15

”Elephants” av Johan Suneson (Sverige) är så vemodig och oemotståndlig.

Örebro16

De flesta konstverken är utomhus men många är också placerade i gallerior, köpcentrum, museum och lokaler som alla är gratis och lättillgängliga. Här ses ”Aviator Thinker” av Tapio Haapala (Finland), gjord liksom penseln i ån av vattenslangar.

Örebro17

Stor, från golv till tak, är ”Las Guerras Panasonicas (the Panaconic war) av Eduardo Balanza (Spanien).

Örebro18

Det finns så många konstverk att berätta om och inspireras av, men det bästa är att själv besöka staden och se dem med egna ögon. Om du har möjlighet, gör det! Absolut värt det! Och särskilt Ai Weiweis konstverk, det dominerar stadsbilden på ett sätt som skapar mersmak.

Jag hann definitivt inte se alla konstverken, jag tror jag måste göra ännu en resa till Örebro i sommar… OpenART, vilken investering för staden, på så många plan. Jag säger det igen: grattis Örebro!

Unik Matisse Arabesque i Rom

IMG_2161

På väg till Rom och kollar som vanligt upp om det finns någon spännande utställning dit jag ska, det gör jag alltid. Lycka: jag upptäcker att en Matisse utställning pågår samtidigt som jag ska vara där. Henri Matisse, en av mina absoluta favoriter bland konstnärer.

Utställningen heter Arabesque och utforskar Matisse influenser av arabisk konst, asiatisk (främst japansk) konst och konst av afrikanska ursprungsfolk. Utställningen visas på Scuderie del Quirinale fram till den 21 juni.

Det var sannerligen ingen enkel sak att hitta fram till utställningen, det verkar inte vara italienarnas starkaste sida att göra reklam och lägga ut en snitslad bana fram till utställningen. Den här skylten var i princip det enda som visade vägen.

IMG_2142

I ösregn hittade jag till slut rätt ingång i det mastodont stora palatset som i en del rymmer utställningen, men det var verkligen värt besväret. Det är en av de bästa utställningar jag varit på, vilket självklart, delvis, beror på min fascination av Matisse, men inte bara. Det är också en mycket bra och pedagogiskt genomtänkt utställningen.

matisse1791

image-2 kopia

Matisse-Zorah-sulla-terrazza

I första rummen får vi ta del av klassisk konst av Matisse: blommor. Sedan kommer arabiska och nordafrikanska influenser, särskilt från Marocko. Han fångar färgerna, ljuset och atmosfären i Marocko på ett underbart sätt.

Jag har varit i Marocko några gånger och när man står framför en av Matisse konstverk från Marocko är det som om man nästan känner doften av landet, den varma, torra doften av blommor, kryddor och sand. Det är omöjligt att förstå hur han lyckas med det.

moorish

matisse-8

Men en av de saker som gör min beundran för Matisse så stor är hans sätt att måla kvinnor. Titta på de här två tavlorna som är med på utställningen. Den första har jag skrivit om förut, den andra var helt ny för mig men de har en gemensam nämnare: kvinnorna på bilden är helt ointresserade av målaren och betraktaren.

Kvinnorna är helt upptagna med sig själva och varandra, de är helt och hållet subjekt, inga objekt för någon. Det är fantastiskt hur han lyckas med det i målning efter målning. Jag upphör aldrig att fascineras av det.

I den första tavlan ser man att kvinnorna är fullt upptagna med att prata med varandra, och innan de gjorde det har de just musicerat med en fiol och läst i en bok. Fiolfodralet är fortfarande öppet och boken ligger tillfälligt uppslagen och upp och nedvänd i väntan på att kvinnan ska plocka upp den igen för att fortsätta läsningen.

Den andra målningen är lika intressant. Här har vi två modeller som vilar mellan posteringarna. Vad skiljer den bilden frän alla andra jag sett av modeller i vila som andra manliga konstnärer målat?

För det första att de har kläder på sig, de sitter inte halvnakna i pausen (vilken ingen vettig modell skulle göra självmant) och för det andra, de har precis avslutat ett parti schack. Brädet ligger framme och väntar på att användas igen.

Det är så underbart! Jag är säker på att alla Matisse tavlor av kvinnor klarar Bechdeltestet. Kvinnorna är så självklara, så avslappnade och deras blick viker inte för något. Jag stod framför de här två tavlorna i en evighet och bara njöt.

15-Henri-Matisse-Due-donne-1050x700

Med på utställningen finns många skisser också, här ser man Matisse skicklighet inte bara som målare utan också som tecknare. Hans linjer har inget avbrott, han drar varje linje i ett enda svep och allt tycks forma sig precis efter hans vilja. Det ser så lätt och elegant ut och kvinnorna småler i mjugg över sakernas tillstånd.

Jag vet ingen annan manlig konstnär som kan måla kvinnor som utstrålar en sådan självklar auktoritet som Matisse.

08-Mattonella-con-decori-policromi

Det som gör utställningen otroligt sevärd, förutom alla fantastiska konstverk av Matisse, är att man sida vid sida med hans konstverk lånat i sådant han inspirerades av: arabisk keramik, japanska träsnitt, afrikanska träskulpturer och så vidare.

Här ser man tydligt hur han influerats av deras färger, former och uttryck. Det är genialiskt att sammanföra hans konst med dess många inspirationskällor. Det blir så tydligt hur han inspirerats och entusiasmerats av den gamla konsten och dess uttryck, vilket han var noga med att berätta.

dsc_0594

Nytt för mig vara att Matisse också gjort scenografin och kläderna till en balett: Näktergalen av Igor Stravinskij (1914) som bygger på H C Andersens saga om den kinesiske kejsaren som blir förälskad i den sjungande näktergalen.

Här blir det asiatiska uttrycket tydligt men också det unika med Matisse egen konst. En underbar kombination. På en liten TV skärm kan man ta del av baletten och det sitter också svart/vita fotografier på väggarna. Det finns alltid något nytt att lära.

AGN_027

En av mina absoluta favoriter bland Matisse verk fanns med på utställningen. Att stå öga mot öga med en av de vackraste målningar jag vet fick mig nästa att vilja gråta lite av lycka.

Den här tavlan i all sin enkelhet fångar in allt jag älskar med Matisse konst: färgerna, formerna, stämningen och den sällsamma, stillsamma lycka och förnöjsamhet som målningen utstrålar. Jag vill bo där, i det rummet.

matisse2

Den vackra utställningskatalogen innehåller bilder på alla objekt som finns med på utställningen, både tavlorna och allt det övriga. Trots att boken är skriven enbart på italienska köper jag den och bär den med mig hem som en funnen, ovärdelig, skatt. Kvalitén på boken och bilderna, framför allt färgerna, är mycket hög. Ovanligt hög vilket gör den än mer värdefull för mig.

de2a6aad861355b5e9b6ec77cb4fc32b

Trots att det var så mycket som gladde mig på utställningen, så många av mina Matisse favoriter som jag fick möjlighet att se i verkligheten för första gången, så var det den här lilla tavlan som gjorde störst intryck på mig den här gången.

Jag har aldrig sett den förut och den är ovanligt liten i formatet för att vara en Matisse, men titta noga på kvinnans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hon ser så avslappnad ut, så ett med sig själv och så nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det här är bilden av en lycklig människa.

Den gör också mig till en lycklig människa.

Magi och månsken på Röhsska

bild-130

bild-131

bild-132

Ett känslomässigt tryck över bröstet, det är något som pressar in lungorna mot revbenen, men det blir inte svårt att andas, istället fylls jag av en intensiv euforisk känsla i hela kroppen. Nästa som om jag vill börja gråta, inte av lycka, men av skönhet. Det händer mig ibland, väldigt sällan, men när det händer så känns det ordentligt.

Oftast handlar det om ofattbart vackra musikstycken, men den här gången händer det på en konstutställning. Jag tror det är första gången jag drabbas fysiskt av en utställning som jag gör här och nu.

bild-133

Jag besöker Röhsska museet i Göteborg och Torsten Jurells utställning Narrstreck i månsken. Det är bland det vackraste jag sett och upplevt, det uppfyller mig med magi. Jag har helt enkelt svårt att gå därifrån. Jag vet inte vad det är som drabbar mig, vad skönheten består av. Det är något i föreningen av skörhet, smärta, brustenhet, styrka, glädje och andlighet. Det är en märklig upplevelse som bara lite, lite framgår av bilderna. Man måste se det med egna ögon helt enkelt.

bild-135

bild-136

bild-138

Utställningen består av ett enda rum, ett mörkt svartlagt rum utan fönster men med riktade spotlights istället. Det skapar en mystisk lite farlig stämning och här inne fylls tomrummet av huvuden i porslin. Massor av huvuden och de är gripande. Jag blir betagen. De berör något väldigt djupt inom mig.

Det är något med kombinationen av sårbarhet och styrka, liv och död, mod och missmod, motstånd och eftergivenhet. Det är något som drabbar mig och jag har svårt att sätta ord på det. Det är en känsla.

bild-137

bild-140

Längst ned i rummet finns en teater med marionetter. Dockor som utför ett drama, långsamt som en tai chi föreställning. Kanske handlar det om dag och natt, livets gång, krig och fred, ljus och mörker. Jag vet inte, men jag står som klistrad framför den lilla scenen minst fem gånger, jag tappade räkningen till slut.

Föreställningen tar fem minuter och mellan varje får man vänta tio minuter. Jag väntar rastlöst. Sen står jag som fastfrusen längst fram igen och igen. Struntar i att jag antagligen står i vägen för andra. Upprörs över folk som pratar och fnissar. Hur kan man fnissa när man ser hela livet passera revy i ett makalöst långsamt tempo?

bild-139

bild-141

bild-142

Äntligen är jag ensam i lokalen. Plötsligt är det bara jag och dockorna. Jag har längtat efter den stunden. Blir jag rädd? Nej, jag vill försjunka i stämningen, i känslan, i skönheten. Jag får några minuter på mig, sedan dyker de upp igen, alla de andra. De som fnissar och skvallrar när de går omkring i lokalen. Hur kan de? Känner de inte den sakrala stämningen? Får det dem inte att tystna och låta vardagens småaktigheter sjunka undan? Förstår de inte var de är? I förgården till det heliga.

bild-145

Det här är en av de märkligaste utställningar jag varit på. Den är magisk. Jag glömmer den aldrig. Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Orden blir fattiga, allt måste upplevas direkt genom porerna.

Utställningen pågår till den 15 mars. Det finns ännu tid.

Marco Polo på Netflix, nej tack

29_Oct_2014_18_13_03_polo3

Jag väntade med stor förväntan och spänning på premiären av Netflix nya egenproducerade tv-serie om den italienske upptäcktsresande och Kina-kännaren Marco Polo (1254-1324). Serien släpptes den 10 december och det kändes som att det kunde bli jullovets stora underhållning men så blev det definitivt inte. Åh vad jag är besviken!

Första säsongen består av 10 avsnitt och jag erkänner att jag hittills bara sett hälften av dem och jag tvivlar på att jag kommer att se resterande avsnitt med tanke på vilken enorm besvikelse serien är. Här har man satsat nästa en miljard kronor på en serie som därmed är världens hittills dyraste tv-serie, och man hade ett fantastiskt livsöde som underlag och en miljö som är fantasieggande och spännande. Och vad blev det? Ingenting.

Ett sådant mischmasch har jag nog aldrig sett förut. Och så många nakna asiatiska kvinnor har jag definitivt aldrig sett förr. Det är så pinsamt. Serien består av fullt påklädda män, helnakna kvinnor i olika sexuella positioner och en historiebeskrivning som kännas fjärran från originalet.

Vad vill man med den här serien egentligen? Netflix vill expandera i öst helt klart och tydligen är helnakna asiatiska kvinnor nyckeln till den kinesiska marknaden, i alla fall den manliga delen av miljardlandet Kina. Avsikten med serien är så uppenbart att det är löjligt.

polo2

Det finns knappt ingenting försonande med serien, möjligtvis ska det vara två saker: 1) den brittiske skådespelaren Benedict Wong som spelar Kublai Khan, den mongoliske kejsaren som Marco Polo arbetar för i 17 år, och 2) jag vill plötsligt veta massor om den verkligen Marco Polo och börjar söka på nätet efter kunskap.

Det får man väl i alla fall se så något meningsfullt med serien. Tyvärr finns det väl alltför många tittare som inte gör det utan tror att TV serien är en verklig beskrivning av hur Marco Polos liv såg ut. Då cementeras sexism, exotism och pinsamma manliga drömmar om en värld som inte finns och aldrig funnits.

marco-polo-tv-review-netflix

Den brittiske skådespelaren Benedict Wong är den enda rollfigur som spelas riktigt bra och Kublai Khan är den enda rollfigur i serien som faktiskt blir något mer än en endimensionell pappfigur och kuliss till den påkostade dekoren. Med så mycket pengar till sitt förfogande skulle det vara så omöjligt att få fram i alla fall några fler riktigt bra skådespelare?

Eller är det så att det är manuset som har så stora brister att det inte spelar någon roll hur bra skådespelarnas prestation är, det blir i alla fall platt och intetsägande? I sådana fall är Benedict Wongs rollprestation ännu mer beundransvärd.

Har du funderingar på att skaffa Netflix för att kunna se serien? Gör inte det.

marcopolo

När det gäller den riktige Marco Polo så har jag nu ägnat en hel del tid till att ta redan på mer fakta om honom (och inser snabbt att tv-serien fabulerar friskt och gör om berättelsen på avgörande punkter för att det ska passa dem och deras ambitioner bättre) och har fascinerats av att det tydligen råder olika meningar om ifall han verkligen varit i Kina med omnejd eller inte. En del forskare menar att han inte kom längre än till Konstantinopel och där stannade han väldigt länge och hörde persiska resenärer berätta om Kina, och att det är dessa berättelser han gör till sina.

Det var helt nytt för mig! En brittisk forskare, Francis Wood, menar: ”om Marco Polo arbetade sjutton år åt Khublai khan, varför nämns då inget om kinesiska skrivtecken? Eller att de åt med pinnar? Och varför ingenting om kinesiskornas lindade fötter? Eller om teceremonier och den kinesiska muren? Och varför har inte Marco Polos namn återfunnits i kinesiska samtida källor?”

En annan forskare, Hans Ulrich Vogel, en tysk Kina-expert säger att det finns tydliga bevis på att Marco Polo verkligen var i Kina: ”Enligt Vogel visar däremot Marco Polos beskrivningar av Kinas saltutvinning, pengaväsen, skattesystem och den administrativa indelningen att han måste ha varit i landet. Varken europeiska, arabiska eller persiska källor beskriver dessa saker lika detaljerat, och de kinesiska texterna i ämnet översattes långt efter Marco Polos resor. Själv kunde han inte läsa kinesiska.”

marko-polo-story-1-1

I en av de böcker som skrevs om Marco Polo, vissa redan under hans levnad, och som byggde på hans egna berättelser och dagboksanteckningar (även om dessa originalskrifter inte längre finns kvar) ”tillkommer skildringar av sexuallivet i främmande kulturer”.

Så låt oss göra ett tankeexperiment för att ta reda på om Marco Polo var i Kina eller inte: Han skrev INTE om teceremonier, kvinnors skor, att man åt med pinnar eller skrev med kinesiska tecken. Det han skrev om var arbete, pengar och sex. Min slutsats är ändå ganska given. Marco Polo var en man, han skrev om arbete, pengar och sex, alltså kan vi dra slutledningen att han verkligen var i Kina. Hade hans fru varit med hade vi nog fått vet mer om teceremonier, skor och mat. Cementerar jag könsroller? Det är ingenting mot vad tv-serien gör.

Och sist men inte minst: satt verkligen ALLTID tjejen ovanpå när man hade sex i forntida Mongoliet och Kina? Använde de sig ALDRIG av en annan ställning? Eller är detta ett sätt för filmmakarna att få möjlighet att visa helnakna kvinnor som har sex med helt påklädda män som inte behöver visa något av sin nakna kropp? Det finns bara ett ord för detta: patetiskt.