Inga teorier, inga former – blott färger

IMG_9274

Ibland blir jag så arg. Så otroligt arg över hur historien skrivs, och i det här fallet konsthistorien. Läser man konsthistoria får man i princip inte lära sig något om kvinnliga konstnärer, endast manliga. Då tänker man: det fanns inga kvinnliga konstnärer. Men det gjorde det. Då tänker man: de fanns men de kom inte fram i sin samtid, ingen visste om att de fanns. Men så var det inte.

Det finns mängder av fantastiska kvinnliga konstnärer i konsthistorien som var kända och uppburna av sin samtid, men som blev helt förbigångna när det var dags att skriva konsthistoria. Då blev de plötsligt blinda fläckar. Det gör mig tokig. Jag har just varit på en utställning som jag anser bekräftar den ”regeln” mer än väl.

IMG_9280

Sven-Harrys konstmuseum visas just nu en utställning med den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff (1869-1954). Jag hade aldrig hört hennes namn förut innan jag läste om den kommande utställningen. Varför har jag inte hört talas om henne förut? Det gör mig arg för hon är helt underbar och hon var uppburen redan under sin tid. Hon ställde ut runt om i världen och och levde på sin konst, men ändå: inte ett ord.

IMG_9284

IMG_9287

IMG_9292

Titta noga på de här tavlorna, som några exempel på hennes konst. Se hennes färgval, hennes färgkombinationer och hennes flyhänta penseldrag. Hon är helt fantastisk och ändå så okänd för de allra flesta, även sådana konstintresserade personer som jag. Därför är jag väldigt glad och tacksam över att Sven-Harrys bidrar till att öka kunskapen – och skulle jag tro – intresset för henne.

IMG_9297

IMG_9299

Det är något mycket finskt över Ellen Thesleffs färgsättningar. Jag tänker mer än en gång på Marimekko när jag står framför hennes konst. Det är något med djupet i färgerna, kombinationerna och formerna som gör det. Ellen Thesleff var klassiskt utbildad och målade från början realistiskt men ju mer hon hittade sin egen stil desto mer frångick hon reglerna.

Hon säger själv: ”Inga teorier, inga former – blott färger” och det märks. I hennes konst är det färgerna som sitter på första parkett. Allt annat är underordnat färgerna. Jag tycker verkligen om den här tavlan som vid första anblicken föreställer enbart ett stort träd, men vid närmare åsyn ser man plötsligt den lilla människan nere vid ramen. Det märks att naturen är Ellen Thesleffs stora inspirationskälla, människan är inte hälften så intressant för henne.

IMG_9313

IMG_9319

Ellen Thesleff älskade att resa till Florens, det var hennes favoritstad. Många av hennes målningar föreställer italienska landskap och gatubilder. Man känner igen färgerna, ljuset och skönheten från Italien. Man riktigt känner hur mycket hon älskade att vara där.

I samband med utställningen visas en film om henne, nästa en timme lång, gjord av hennes systers barnbarn. Själv fick hon aldrig några barn, hon gifte sig inte heller. Hon levde med sina systrar, särskilt en av dem som hette Greta. Greta var också konstnär men höll på med keramik. De levde i Finland men så fort de sålt något, en tavla eller en kruka, reste de till Florens för pengarna.

Filmen är väldigt intressant, inte bara för att man får lära sig mycket om Ellen Thesleff utan också för att man får lära sig mycket om hennes tid och den tidsanda som rådde. Ellen, hennes systrar och mamma, reste mycket i Europa i början av 1900-talet innan det första världskriget bröt ut. De var en borglig familj med god utbildning, de behärskade många språk som man gjorde på den tiden: franska, tyska, engelska, italienska. De hade inga problem med att resa, bosätta sig och att umgås med folk från hela Europa. Språkkunskaperna förenade dem.

IMG_9324

Den här tavlan, som heter Ekot (1891), blev Ellen Thesleffs genombrott. Den var med på en utställning i Finland och blev mycket omskriven och uppskattad. Den lade grunden till hennes karriär och blev hennes signum. Den säger mycket om Ellen Thesleff själv tycker jag. Hon var en fri själ, som med stöd av sin älskade familj, levde sitt liv som hon själv ville. Aldrig någonsin verka det som om hon känt sig begränsad av att vara kvinna.

IMG_9332

IMG_9370

Här ser man henne tillsammans med sina konstnärskamrater, elever vid Finska konstföreningens ritskola 1889. Hon är verkligen sin egen redan här, en som går sina egna vägar, som tjugoåring. Jag blir imponerad och lite avundsjuk.

IMG_9340

IMG_9342

Vilka färger!

IMG_9361

Hon lärde sig behärska träsnitt och torrnål också, olika former av högtryck och djuptryck. Här blev hon banbrytande och en föregångare på många sätt. Den som försökt sig på den konstformen vet hur svår den kan vara, desto mer imponerad blir man av hennes konstverk.

IMG_9349

IMG_9352

IMG_9357

Här är några närbilder från de små konstverken från tidigt 1900-tal. Jag älskar dem.

IMG_9378

Ellen Thesleff använde ofta sin yngre syster Thyra Elisabeth som modell, som på den här tavlan från 1892. Noteras ska att den här tavlan är målad några år innan Edvard Munch målar sin berömda Madonna svit. Jag är fullständigt övertygad om att han hade sett Eller Thesleffs tavla och inspirerats av den när han målade sina tavlor med ett så likt motiv. Men det skulle han antagligen aldrig erkänna och det skulle antagligen aldrig noteras i en konsthistorisk bok. Eller har jag fel?

Se utställningen, den pågår endast till den 10 april, och missa inte filmen i källaren. Den är värd att se varje minut av den.

Annonser

Olle Olsson Hagalund och livet

IMG_7831

Idag kände jag mig trött, risig och febrig och insåg vid lunchtid att det var dags att åka raka vägen hem för att vila. Men jag ville inte bara åka raka vägen hem, jag kände att jag behövde muntras upp först, och eftersom jag befann mig vid Odenplan hade jag inte långt att gå till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken.

Där öppnades en utställning med Olle Olsson Hagalund i lördags (28/11-15) och jag tänkte att om något kan liva upp mig en grå dag som denna då måste det vara en utställning med denne fantastiske konstnär. Med sina färgglada och kraftfulla målningar, som vibrerar av liv och kärlek, ger han kraft och glädje till en sliten kropp och själ.

IMG_7856

Olle Olsson Hagalund (1904-1972) brukar beskrivas som en expressiv naivist med en helt egen stil. Hans främsta kännetecken, förutom själva stilen, är att hans motiv väldigt ofta kommer från den gamla stadsdelen Hagalund i Solna, Stockholm.

I princip allt det han målade är idag rivet, det revs på 1960-talet då Stockholm expanderade enormt på grund av det stora trycket från inflyttade svenska från landet. Det sägs att Olle Olsson Hagalund slutade att måla när allt var rivet, det var som om hans målarlust försvann med stadsdelen.

IMG_7864

Och det var ju inte så konstigt. Han föddes, levde och dog i det hus hans farfar hade byggt i slutet av 1800-talet. Det är ett av de få hus som finns kvar idag av det gamla Hagalund. Jag visste inte att det var ett museum att besöka. Där kan man se hur han bodde, se konst han målade som hänger kvar på väggarna, och mycket mer.

Just nu har det lilla museet, som drivs av hans dotter, stängt fram till och med februari 2016, och därför har Sven-harrys konstmuseum haft möjlighet att låna samlingen för sin utställning. Ytterligare konst har lånats in, även sådant som inte visats tidigare. Jag måste absolut besöka det lilla museet när det öppnar igen.

IMG_7867

Det är en helt fantastiskt känsla att gå där på utställningen, liksom omfamnad av Olle Olsson Hagalunds varma, lyckliga konst. Febern och tröttheten till trots: jag känner mig lycklig. Men lyckan blandas självklart med vemod och sorg över den stora förändring som samhället, både Hagalund och Stockholm, genomgått de senaste 50 åren.

Jag säger inte att allt var bättre förr, för det var det verkligen inte. Olle Olsson Hagalunds målningar visar också misären och smutsen som härjade under 1900-talets första hälft, men mest av allt visar han levnadsglada människor som lever sina liv i dur och moll och fantastiska, genuina, vardagliga stadsmiljöer.

IMG_7873

Målningarna förmedlar en stark känsla av vad Stockholm, Paris, Liverpool var en gång för längesedan. Konstnären fångar in atmosfären, känslan, sorgen, glädjen, men mest av allt styrkan i människornas sammanhållning.

Det är nog ändå något som förändrats till det sämre i vår tid: vi har längre till varandra idag. Så klart på både gott och ont, men när man ser Olle Olsson Hagalunds konst känns det mest som om vi förlorat något mycket viktigt.

IMG_7897

IMG_7901

Det här är två av de tavlor jag tyckte bäst om (även om det är på gränsen till omöjligt att välja ut några, jag gillade alla). Den ena föreställer en brandvägg och den andra det som han kallar ”Spökslottet”. Så otroligt vackra i all sin enkelhet.

IMG_7904

Men inte ens ett spökhus lyckas han måla skrämmande. Se på den fladdrande gardinen i ett av husen bredvid. Vem blir rädd av att se på det här? Man blir ju glad och får lust att flytta in i spökslottet! Olle Olsson Hagalund verkar ha varit en människa som var tillfreds med sig själv och sitt liv.

IMG_7891

IMG_7906

Det finns flera självporträtt på konstnären med på utställningen och här bränner det till lite för första gången. Även om hans konst avslöjar en ljus livshållning hos konstnären kan man ändå skönja i självporträtten att han inte var en naiv person, även om han målade naivistiskt.

Man måste känna till det svarta för att kunna måla det ljusa. Det finns en känsla av tacksamhet i Olle Olsson Hagalunds konst. Han säger själv, i den 13 minuter långa film som visas på utställningen (och på hemsidan), att han är en romantiker. Han tycker det är sorgligt att det inte längre är modernt att var romantisk. Han vill fortsätta att vara det.

IMG_7912

Det är märkligt att inse att många av Olle Olsson Hagalunds konstverk är målade i mellankrigstiden och under andra världskriget. Ändå målar han så ljust och glädjefyllt.

Det är som om livets onda inte riktigt når fram till Hagalund i Solna, som om det var en liten skyddad flik av världen där allt var obesmittat av krig, fattigdom och plåga. Tills den stora rivningen drog i gång. Då sparades ingen möda på att förvandla paradiset till en stenöken.

IMG_7920

Lite överraskad blev jag när jag hittade några nakenstudier bland tavlorna på utställningen. Det var som om jag utgått ifrån att han inte målade sådana självklara konstnärsmotiv, men så klart han gjorde det. Men också dem målade han med humor och charm.

Han målade många kvinnor av alla sorter och med samma kärlek och innerlighet. Mest med kläderna på. Han hade ett särskilt öga för människor, och man vill gärna tro att han som person var lika charmerande och trevlig som hans tavlor tycks avslöja.

IMG_7928

Olle Olsson Hagalund var i princip självlärd. Han målade hela sitt liv, började redan som barn, och gick bara en kort tid på konstskola. Där kände han sig inte tillfreds, han slutade och fortsatte istället att måla hemma för sig själv. När han var 30 år, 1934, deltog han i en tävling som han vann och därefter förvandlades hans karriär till en raket över en natt.

Han ställde ut många gånger under 1930- och 40-talet men därefter blev det mer sällan. Han tyckte inte om det, framför allt hade han svårt att sälja sina tavlor, att skiljas från dem. Men sålde gjorde han. Varje utställning blev en succé och han har varit en av Sveriges mest älskade konstnärer sedan dess.

IMG_7934

Tror jag det, vem skulle inte vilja ha en av hans tavlor hemma på väggen? Jag fick nöja mig med utställningskatalogen, ett vykort och en affisch, men det är jag nog så glad över. Jag tyckte otroligt mycket om utställningen och jag vill gärna se den igen – utan feber i kroppen.

IMG_7936

IMG_7965

IMG_7967

IMG_7978

Utställningen pågår till den 7 februari 2016. Missa inte!

Följa Inger Johanne Rasmussen

IMG_7005

Med anledning av terrordåden i Paris som skett under gårdagen och natten till idag, kan det tyckas okänsligt att ägna sig åt konst idag. Många tycker att det finns betydligt viktigare saker att fokusera på och engagera sig i. Det är självklart en relevant reflektion, och protest, men då vill jag påminna om de här orden från Winston Churchill.

Sedan vill jag skriva det blogginlägg om en konstutställning jag nyligen bevistat, som jag redan igår planerade och förberedde mig för. Det blir min protest mot sakernas tillstånd och det är min fulla övertygelse att det är det bästa jag kan göra idag – för egen del: ”Keep Calm and Carry On” helt enkelt.

IMG_7511

Inger Johanne Rasmussen (född 1957) är en norsk textilkonstnär som just nu ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Min första tanke när jag såg reklamen för utställningen var: är det verkligen konst?

Idag skäms jag för den snabba, ogenomtänkta reflektionen eftersom jag nu vet att det inte bara är konst det Inger Johanne Rasmussen skapar, det är stor konst. Att bli avslöjad som en inskränkt konstreaktionär känns inte bra. Tur att man är människa nog att erkänna sina fördomar och göra något åt dem.

IMG_7522

Det första jag såg när jag kom in på utställningen ”Textil intarsia” (pågår till den 22 november) var den här väggen med två enormt stora väggbonader. På något sätt hade jag – på grund av mina fördomar – tänkt att konst i textil skulle vara mindre verk, små broderier, dukar, tavlor. Inger Johanne Rasmussen gör det exakt motsatta, hon gör riktigt stora fresker.

Det är en mäktig, imponerande upplevelse att gå runt bland dessa enorma konstverk. Vid en första anblick ser man vackra färger, milda motiv och stilla skönhet. På långt håll ser de ut som målningar men när man kommer närmare ser man att motivet är uppbyggt av tygbitar av ull, handsydda av konstnären själv.

Inte nog med att varje tygbit är handsydd, varje bit av ulltyg är också infärgade av konstnären. Det är ett genuint konstnärligt utövande från grunden av konstnären, det är magnifikt vid ett närmare beskådande.

IMG_7523

Vad man också upptäcker när man närmar sig konstverken är att det finns insydda meddelanden i flera av konstverken, till exempel i det här verket som heter ”Försök att konstruera en blomma” från 2013. Med självporträttet av Inger Johanne Rasmussen själv i verket får konstverket ett djup som det inte hade vid första anblicken.

Först såg man enbart den enormt vackra, lustfyllda blomsterkaskaden i milda färger, men plötsligt får konstverket en existentiell dimension. Hur konstrueras en blomma? Det kan låta som en banal fråga, men det är chimär.

Även frågan om hur en blomma skapas är en relevant fråga om vad som skapar våra identiteter, vad är det som gör en blomma till en blomma och vad är det som gör en människa till en människa? Redan vid det första konstverket har utställningen fått en filosofisk, existentiell och – längre fram – även religiös dimension.

IMG_7514

Men även om utställningen består främst av stora väggbonader finns även några mindre verk. Jag uppskattade verkligen den här lilla masken som kallas ”Seer” (från 2015). I all sin enkelhet ger den upphov till massor av reflektioner om vem som ser, vad den ser, vad eller vem som döljer sig och varför. Jag funderar fortfarande på det.

IMG_7528

”Under blomman” från 2015.

IMG_7530

IMG_7531

IMG_7533

”Landet mellan dröm och verklighet” från 2010.

FullSizeRender-22xx

Och plötsligt möts dröm och verklighet. Ett äldre par står länge framför konstverket ”Förlagt arv” (från 2007). De märker inte själva att de blir en del av konstverket, se på färgerna, de flyter perfekt in i varandra. Jag är överlycklig för att jag hann fånga dem på bild, det äldre paret blir sinnebilden för vad konstverket vill säga, tänker jag.

IMG_7540

Se färgerna!

IMG_7548

Återigen ett konstverk som man först tänker: åh, vilka vackra blommor och färger, de gör mig lycklig att titta på. Som om det bara var ett konstverk för sin egen skönhets skull. ”Sökande efter meningen med allt” heter verket (2015).

IMG_7546

Plötsligt ser man de små människorna längst ned i konstverket som trots allt det vackra och förstärka omkring den fortfarande söker meningen med allt. Man kan komma komma långt med skönhet, och det är en nödvändig del av tillvaron att få uppleva skönhet, men man kommer inte ända fram med det enbart. Det måste finnas något mer, något djupare för att förklara vå existens och meningen med den.

IMG_7576

IMG_7569

IMG_7571

”Avskurna blommor” (2006)

Jag imponeras av Inger Johanne Rasmussen. På utställningen visas också en film (som finns att se på hemsidan) där konstnären berättar om sitt arbete, hur det rent tekniskt går till att göra verken, men också hennes egna tankar kring sitt arbete och sina verk.

Bland annat säger hon att den konst hon utövar, textil konst, är något som alltid funnit och som framför allt kvinnor i alla tider utövat. Hon känner tydligt att hon står i en uråldrig tradition att berätta genom sitt skapande i textil. Hon uppfattar det som att hennes uppgift är att återberätta uråldriga berättelser som kvinnor berättat i alla tider.

Hon upplever också att den konstarten har fått en renässans, att den inte längre ses på med styvmoderliga ögon. Som hon själv formulerar det: ”Under de svåra åren, 1960- och 1970-talet” ansågs inte textilkonst som riktig konst utan snarare en kvinnofälla. Att fortsätta handarbeta under kvinnorörelsens främsta och starkaste tidsperiod var detsamma som att vara könsförrädare (det säger inte Inger Johanne Rasmussen men det var ju så det var).

Kvinnor skulle frigöras från förspilld kvinnokraft, handarbete i alla former stängdes in i giftskåpet (man agerade i god tro även om det blev fel). Och jag inser att det är just den fördomen jag präglats av när min första reaktion var: ”det är väl inte konst” när jag hörde om utställningen. Så starkt har den påverkan varit men tack och lov håller det på att ändras. Inger Johanne Rasmussen är en viktig del i den utvecklingen.

Only me – Nathalia Edenmont

NAT12

Den här tavlan – eller ska man kalla det fotografiet – är en av de starkaste på utställningen Only me med Nathalia EdenmontSven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Den heter Family och berättar historien om hur Nathalia Edenmont som 14 åring blev föräldralös och helt ensam i världen.

Konstverket föreställer henne i en svart sorgklänning som sveper över golvet och på kjolen står de två tomma stolarna som representerar hennes döda föräldrar. Den är oerhört stark, både i sig själv och som berättelse när man vet bakgrunden.

Om jag skulle samla mina intryck efter att ha besökt utställningen är det: att så mycket hemskt kan vara så vackert. Hennes sorg och övergivenhet är hemsk men åh så vacker på samma gång. det sammanfattar mycket av det Nathalia Edenmont skapar: det hemska och ofattbara smärtsamt vackert.

IMG_3231

Det är samma med det här konstverket. Den blodiga vita vackra kaninen mot den strålande, djupröda klänningen, som tagen ur en renässanstavla, visar på livets mörker och skönhet i symbios. Men det är ju också när man står öga mot öga med döden lidandet, smärtan som blicken och sinnens skärps och det vackra strålar som aldrig förr. Särskilt om man är på gränsen att mista det.

Men vackrast av allt är den späda handen som vilar mot klänningen. den är så skör, så oskyldig och barnslig men den måste ha varit med om att halvera kaninen och spetsa den på den andra handen. Man har svårt att föreställa sig det men så måste det ha varit. Även det mest oskyldiga tvingas göra våldsamheten, det tycks livet ha lärt Nathalia Edenmont, om man vill överleva.

EDN21

Att Nathalia Edenmont är rysk från början framgår mer eller mindre tydligt i många av hennes konstverk. Här ser man till exempel tydligt hur hon strävar efter att likna de ryska ikoner som finns i de rysk-ortodoxa kyrkorna som måste ha präglat hennes barndom. Madonnan och barnet i den för jungfru Maria så karaktäristiska blå klänningen, eller manteln som det ibland är.

Den fasta, öppna blicken är typisk för en ikon. Fönstret mot himmeln, men det är inte vi som ser in i himlen sökande efter att få se Gud, nej det är ikonen som ser oss. Himlen och Gud ser oss och söker vår blick. Det är därför ikonen är så älskad, den gör oss sedda.

IMG_3217

Det gör också den här tavlan fascinerande. En Jesusgestalt som sitter, likt Maria, med ett barn i famnen – en liten flicka som protesterar vildsint.

IMG_3221

Sist men inte minst, den här fantasieggande bilden kallad Hemligheten. Ja, hur hemlig är den hemligheten egentligen? Precis som med Nathalia Edenmonts konst: självklar och hemlighetsfull på samma gång. Banal och mångbottnad, enkel och komplicerad, fyllda av liv och död, skönhet och äckel, ja alla motpoler man kan komma på för att försöka fånga in livets villkor och livets förutsägbarhet.

Det är en fantastisk skärpa och färgsättning i konstverken och har man sett dokumentären om Nathalie Edenmont som visas just nu på SVT play så vet man att det inte är en tillfällighet. Varje konstverk är frammejslad med absolut precision. Jag är imponerad och fascinerad både av konsten, men framför allt av konstnären. Om du har möjlighet att se utställningen rekommenderar jag den verkligen.

Döm inte Nathalia Edenmont

Happines_0

Det är väl ändå märkligt att man aldrig lär sig. Jag erkänner: jag är en av dem som dömt den rysk-svenska konstnären Nathalia Edenmont på förhand. Sett bilder och läst artiklar om hennes konst; döda djur, fjärilar och annat olämpligt, eller till och med olagligt, enligt ryktet. Undvikit henne medvetet. Att man aldrig lär sig: döm aldrig hunden efter håren, eller snarare: döm aldrig någon ohörd.

Konstmuseet Sven-Harrys i Stockholm visar just nu en utställning med Nathalia Edenmont kallad Only me. Mest för att ha en anledning att för första gången besöka det relativt nyöppnade museet har jag bestämt mig för att besöka utställningen. Ge henne en chans helt enkelt. Så storsint av mig…

nathalia-edenmont-unlimited-svt-play-dokumentar

I väntan på att få tid att besöka utställningen upptäcker jag att SVT visar en K special om Nathalia Edenmont och vad passar väl bättre som förberedelse inför museebesöket än en dokumentär om konstnären. Jag har precis sett den nu ikväll och den visas flera gånger på SVT och ligger även kvar på SVT Play länge. Se den.

WG_Edenmont_Eden_2012

Jag erkänner direkt, Nathalia Edenmont överrumplade mig, överväldigade mig och gjorde mig lycklig. Nu får jag skämmas igen. När man hör henne berätta om sitt arbete, ser henne i verksamhet och lyssnar till henne (särskilt då hon bemöter alla falska anklagelser) då kan man inte annat än omfamna henne till kropp och själ.

Nathalia_Edenmont_DeathBedSelfPortrait

Alla konstverk hon gör har en berättelse, förankrade i hennes uppväxt och olyckliga omständigheter, framför allt det faktum att hon blev föräldralös vid 14 års ålder och var tvungen att klara sig själv i en stor lägenhet, ensam i Sovjetunionen. Bara en stark kvinna klarar det, men det sätter sina spår. Hennes konst är full av ledtrådar när man fått lite bakgrund.

Jag störs inte längre av vingar från redan döda fjärilar omformade till evigt liv i magnifika konstverk, eller vita fina döda kaniner som vilar i händer på en ung Nathalia Edenmont look alike. Konsten förändras när man lär känna konstnären. Även om konstverken talar till oss utan någon bakgrundskunskap – som all god konst gör – medför det ett djup och en svärta när man vet konstens och konstnärens förutsättningar.

Jag ser med tillförsikt och spänning fram emot att få se hennes konst i verkligheten. Ett besök på Sven-Harrys kommer allt närmare.