Thor 2 – The Dark World

thor-2-poster-2

Idag var jag på premiären av Thor 2 – The Dark World. Jo då, filmen är riktigt rolig. Inte en av de bättre Marvel filmerna i Avengers-serien, men absolut sevärd och spännande, i alla fall om man uppskattar den här sortens filmer. Thor är tillbaka, Loke är tillbaka, en ond svartalf dyker upp (spelad av Christopher Eccleston, den nionde Dr Who) och självklart Erik Selvig, forskaren spelad av Stellan Skarsgård.

thor-2-poster

De nio världarna ska räddas, och det gör de förstås. Thor svingar sin hammare och kämpar mot ondska och tiden. De jordiska forskarna, med hans älskade Jane Foster i täten, hjälper honom. Ingenting nytt på den fronten. Det som känns lite nytt är att filmen är väldigt rolig. Många roliga one-liners och replikskiften som faktiskt är riktigt fräscha. Vi skrattade mycket.

thor2

Stellan Skarsgård är med och spelar geni och tokig forskare, som tidigare. Han gör det bra, man märker att han är en riktig skådespelare, han kan göra minsta lilla riktigt bra. Det finns till och med en liten hälsning till oss svenskar: hans blå och gula kortbyxor som har den svenska flaggans färger.

Om du gillar Marvel och Avengers-filmerna ska du absolut se den här filmen. De hänger ju alla samman numera och det är roligt att sitta i väntan på kopplingar och ”hälsningar” från de andra filmerna och figurerna och man blir glad när de dyker upp, för det gör de. Nu påbörjas väntan på nästa film: Captain America 2 som kommer 2014. Det blir ännu roligare!

Det är härligt att sitta två timmar i biomörkret och känna sig som ett barn igen. Det är själva poängen med dessa filmer, att man får drömma sig bort till en sagovärld med superhjältar där ont är ont och gott är gott och man kan lita på hjältarna. Det är en skön känsla.

Leta upp var filmen visas nära dig på SFs hemsida.

Nu börjar recensionerna droppa in. Här kommer en positivt skriven i Aftonbladet. Och här recenseras filmen i SvD, inte lika positiv men ändock en trea, samma betyg som jag sätter på filmen.

Annonser

En motståndsrörelse bildas nu

bild-9 kopia 2

Idag bestämde jag mig för att gå på jakt efter bildning. Vart har den svenska bildningen tagit vägen? Finns den kvar någonstans? Kan den återerövras? Ett samhälle utan bildade människor är ingen civilisation, det är bara en grupp människor som strävar efter att överleva, och gärna med hjälp av djungelns lag. Jag har verkligen tröttnat på det.

Hur börjar man sökandet efter den försvunna bildningen? Någonstans måste det finnas ledtrådar. Jag gick helt sonika till Pressbyrån, valde ut tre tidningar som jag tänker borde rymma några slags ledtrådar. Det ska bli intressant att se om det låter sig göras, som ett första steg. Jag återkommer med mina fynd längre fram. Vilka ledtrådar, om några, fann jag?

Jag har bestämt mig att en motståndsrörelse måste bildas. En motståndsrörelse som ger ekonomismen, konsumismen, individualismen, den så kallade saliggörande tillväxten och den utbredda snuttifieringen en rejäl match. Ett motstånd måste till, en protest, ett alternativt liv som blickar bakåt utan att bli nostalgiskt, som blickar framåt utan att få hybris. En motståndsrörelse som visar på bildningens nödvändighet för ett gott samhälle.

bildningsresan1

Hur blev jag så arg? Det började egentligen med att jag läste ”Bildningsresan”, utgiven av Bertil Ohlin förlag, på beställning av studieförbundet Vuxenskolan. Jag har skrivit om den tidigare här på bloggen. I den lilla skriften har 12 skribenter uppmanats att skriva om bildning, vårt behov av bildning och dess nödvändighet för samhället. En stridsskrift i all sin försiktighet. Men alla skribenter är inte försiktiga, inte Ebba Witt Brattström. Hon är otroligt arg, besviken och agiterande. Det är härligt att läsa.

När jag läste skriften så kände jag så starkt att vi måste återerövra bildningen, längtan efter bildning och behovet av bildning. I förordet av skriften står det:

”Bildningsidealet med strävan efter att människan ska vara rustad för ett självständigt liv, där gedigna kunskaper är en förutsättning för kritiskt ifrågasättande och aktivt deltagande i samhället har hamnat i skymundan.”

Ebba Witt Brattström skriver:

”För mig som humanist är bildning, enkelt uttryckt, kännedom om hur folk i gångna tider har levt, tänkt och utvecklat samhället. Humanioras traditionella funktionär att vårda bildningsarvet från det förflutna och föra det in i nutiden.”

”Bildning i bred bemärkelse är ett kitt som hållit samman generationerna, en gemensam förståelseram.”

Hur väl behöver vi inte en gemensam förståelseram? Vilket inte betyder att allt var bättre förr och att vi vill tillbaka dit, nej, men byggt på grunden av det gamla bygger vi det nya, format av vår tid och våra erfarenheter. Vi lever inte i ett vaccum, det gäller även historien, konsten, litteraturen och allt som hör kulturen till. Vi måste lära oss på vilka axlar vi står för att kunna skåda in i framtiden.

Nu är bildningens motståndsrörelse officiellt bildad. Låter det banalt och mer än lovligt naivt? Må så vara, hellre göra något banalt och naivt än inget alls.

”Meningen med livet i helvetet”

boken

Igår lyssnade jag till Johan Perssons och Martin Schibbyes berättelse om deras 438 dagar i etiopiskt fängelse. Oerhört bra, intressant, hemskt och roligt. Jag är glad att jag fick boken, den vill jag verkligen läsa.

438

När budet kom om att de två svenska journalisterna fängslats i den otillgängliga Ogadenregionen i Etiopien tänkte jag, som säkert fler än jag gjorde: ja, men vad trodde dom? Ger man sig in i leken får man leken tåla, det är inte Disneyland eller Legoland att åka dit även om man har ett svenskt pass… Självklart tyckte jag att det var lika hemskt som alla andra, men jag var nog lite mer oförsonlig…

… just därför är jag väldigt glad att jag fick lyssna till dem igår. Martin Schibbye säger, bland annat, att det inte borde få finnas något område på jorden dit man inte kan tillåta journalister att komma och arbeta, och det har han ju helt rätt i. Så oavsett hur ”blåögda” de en gång var, som jag tänkte då, så är det inte Johan och Martin som är bovarna i dramat. Självklart vill även jag ha en värld där journalister är fria att resa vart de vill.

Under de senaste tio åren har 600 journalister dödats i tjänsten. Det sitter fängslade journalister i massor av länder, t ex 50 stycken i Turkiet. Det har blivit så vanligt att ingen riktigt reagerar längre, det är som det är, liksom, men så får det ju verkligen inte vara!

Föredraget igår rymde mycket humor och tacksamhet, jag blev verkligen imponerad av dem båda. Mest imponerad blev jag av det fortsatta arbete de ägnat sig åt sedan de kom hem: att berätta om vad som hände dem, att det händer andra i detta nu och att de själva nu ser som sin uppgift att hjälpa andra som hamnat i samma situation som de själva. Heder åt dem båda!

I fängelset i Etiopien satt lokala journalister, redaktörer, imamer, politiker med flera, som fängslats för att de sagt sanningen om situationen i Etiopien. Dem vill Johan Persson och Martin Schibbye fortsätta hjälpa. Det är starkt. Att inte bara vara glada över att vara hemma och försöka återgå till ”det vanliga” livet. Det kan aldrig bli vanligt och oskuldsfullt igen, de var de medvetna om, men istället för att bli bittra har de blivit starka. Både för sin egen skull och för andras.

Att de har levt i symbios i 438 dagar, och även lång tid efter att de kom hem, märktes tydligt i hur de föll in i varandras tal. Men allra tydligast blev det genom att de omedvetet hela tiden drack ur samma vattenglas under föredraget, trots att de hade ett glas var att använda. Det blev en stark symbolism för mig.

Vill du veta mer om deras öden och äventyr? Köp boken på Adlibris eller Bokus, eller följ dem på Facebook: 438dagar eller Twitter: @438dagar. Det gör jag.

Missa inte Work of Art på SVT!

workofart

Work of Art på SVT. Åh, vilken bra tv-serie! Särskilt om man är konstintresserad, men inte bara för oss som är det, programmet är intressant ur många olika synvinklar. Så här presenteras tv-serien på SVTs hemsida:

”Fjorton konstnärer kämpar om att vinna 100 000 dollar och att få ställa ut på prestigefulla Brooklyn Museum of Art. Varje vecka ställer programledaren China Chow och konstexperten Simon de Pury dem inför nya utmanande tävlingsmoment. Serien är en repris från 2010.”

Idag har jag sett avsnitt 3 av 10, men alla avsnitt som redan gått ligger fortfarande kvar på SVT Play. Se dem innan de försvinner! I kväll handlade det om att göra ett bokomslag för Penguin förlag. Sex klassiker hade valts ut och två konstnärer per bok skulle var och en för sig göra ett säljande omslag till boken.

Det intressanta med uppdraget var inte bara att se hur de skapade ett bokomslag, det intressanta var också att se deltagarnas reaktioner. Några av deltagarna, särskilt en, reagerade kraftfullt mot att göra något så kommersiellt… Vilket snack!

Vilken konstnär skulle inte vilja se sin konst på en bästsäljande bokomslag? Picasso har gjort det, Miró har gjort det och många fler. Helt klart ett hedersuppdrag.

work-of-art-season-1-episode-103-rate-the-art-john_0

Här kommer det vinnande omslaget som blev ett bokomslag på riktigt. Inte min favorit bland bidragen, men ändå ett omslag som både drar blickarna till sig och säger något om bokens innehåll. Vilket var uppdraget.

Spännande serie och spännande fortsättning. Se den!

Att sätta skrattet i halsen

sq_blue_jasmine_ver2

Igår såg jag Blue Jasmine av Woody Allen. Jag hade funderat lite på titeln innan jag såg filmen men det visade sig att huvudpersonen heter Jasmine och hon var tveklöst blue i bemärkelsen låg och olycklig. Är filmen en komedi eller en tragedi? Jag skulle säga att den är både ock, den var definitivt rolig många gånger, rolig med finess, men lika många gånger satte man skrattet i halsen.

Blue Jasmine film still

Cate Blanchett gör definitivt sitt livs roll, hon har aldrig varit bättre. Man är ju van att se henne som ett mytiskt, övernaturligt väsen med ett mystiskt leende på läpparna genom en hel film. Gäller både filmerna om drottningen av England, Orlando, Sagan om ringen med flera. Men inte här. I Blue Jasmin är hon en kvinna av kött och blod fullt ut, finns inget serent och älvlikt över henne, hon är fysiskt närvarande med blod, svett och tårar. Det är befriande smärtsamt att se.

jasmine1

Hennes ansikte visar så mycket känsla. Ibland är det svårt att värja sig. Det är så mycket smärta, självbedrägeri och förtvivlad hybris i en oändlig strävan efter att överleva när ens värld både bokstavligt och bildligt har rasat samman och förintats. Otroligt bra spelat och detta konsekvent klädd i svindyra, vackra Chanel kläder. Vilken krock mellan dröm och verklighet, ideal och brutal realism.

Blue Jasmine 3

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen eftersom jag rekommenderar alla som inte sett filmen att se den. Det jag kan säga är att man definitivt inte lämnar biosalongen oberörd. Kanske Blue snarare betyder vemod i sammanhanget, man uppfylls definitivt av en känsla av vemod över livet förgänglighet och osäkerhet. Vem vet vad som väntar runt nästa gathörn? Det kan vara glädje eller sorg, plåga eller lisa, skratt eller förtvivlan. Eller allt på samma gång. Livet helt enkelt.

Grattis Alice Munro/Kanada!

alice

Jag är mycket glad att Alice Munro tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Jag har bara läst en av hennes böcker; ”Kärlek, vänskap, hat” (Atlas förlag, 2001) men den grep mig och fick mig att för första gången någonsin förstå tjusningen med noveller.

Som jag skrivit om tidigare här på bloggen är jag inte särskilt förtjust i noveller, de känns inte färdiga på något sätt, jag vill hela tiden ha mer. Som om någon berövar mig något; en helhet, ett avslut, ett djup, jag vet inte vad. Men inte så med Alice Munros noveller.

Kanske beror det på att de, trots sina stora olikheter sinsemellan, hänger samman på något sätt. Samma berättelse går vidare i de olika historierna även om de förflyttar sig i tid och rum. Det är det existentiella djupet som förenar dem och håller dem samman. När jag läste ”Kärlek, vänskap, hat” uppfattade jag det som om jag läste en sammanhängande roman. Mycket intressant upplevelse.

Jag tvekar inte att läsa flera av hennes novellsamlingar. Det är ett mycket gott betyg.

alice2

Men det är inte bara den 82-åriga damen som jag vill gratulera. Även Kanada och det kanadensiska folket. Jag hoppas de är glada över sin författarinna. Kanada lever på något sätt i skuggan av allt och alla och blir hela tiden skämtade om. Ändå verkar det vara ett så starkt och självständigt folk.

Jag gillar Kanada även om jag aldrig varit där, men det beror nog på framför allt två viktiga faktorer: Anne på Grönkulla och Jesus från Montreal. En underbar bok och en fantastisk film. Båda har gjort outplånligt intryck på mig.

Grattis Alice Munro och grattis Kanada! Och sist men inte minst: Grattis till Atlas förlag! Bra jobbat!

Den novellsamling jag läst finns att beställa på både Bokus och Adlibris, tillsammans med många andra böcker utgivna av Alice Munro. Läs mer om novellsamlingen på SvD och DN.