Dödsdömda ryska ikoner

Med anledning av att det är påsk visar SVT en serie som heter Kristendomens historia. Jag halkade in på avsnitt nummer tre som handlade om den ortodoxa kyrkan, först det bysantinska riket och sedan den ryska kyrkan. Mycket intressant. För de ortodoxa kyrkorna är, och har alltid, ikonerna varit ytterst centrala. Man fick lära sig mycket om ikoner i det här avsnittet, hur de kom till, deras användning och mycket mer. Ikonen betraktas inte, av de ortodoxa, som ett konstverk, som vi andra kanske gör. För dem är det ett öga mot himlen, himlen ser på oss genom ikonen. Det är något personligt, något relationellt som är svårt för oss andra att förstå.

I avsnittet om den ryska ortodoxin berättades också om hur kommunismen, särskilt under Josef Stalin, försökte eliminera kyrkan och den ortodoxa tron. Kyrkor revs, präster, munkar, nunnor och andra troende i miljontals, mördades. Idag vet vi att det inte lyckades. Med glasnost och kommunismens fall återinträdde kyrkan på den ryska scenen som en mycket stark faktor, på gott och ont.

En mycket intressant kommentar i programmet, som tydligt visar ikonens särställning, är när programledaren berättar om Josef Stalins utrensningar. Massor av ikoner förstördes, brändes upp. Men inte nog med det, lokala befälhavare radade upp ikonerna längst en vägg, förklarade dem dömda till döden och arkebuserade dem med gevär.

Avsnittet går att se på SVT Play.

Uppe på vallmokullen på väg!

Nu kommer snart den fantastiska filmen Uppe på Vallmokullen som DVD. Den gick på bio i vintras och missade du den rekommenderar jag dig verkligen att köpa eller hyra filmen för att se den. Som vanligt med japanska filmer har de många bottnar, likaså den här filmen, men det man kommer ihåg mest är den vackra, sköra kärleken mellan de två tonåringarna.

Filmen släpps den 24 april och finns att köpa på CDON. Kostar endast 149 kronor. Missa inte!

Cézannes äpplen och apelsiner

Den här fantastiskt vackra tavlan av Paul Cézanne heter Pommes et Oranges (Äpplen och apelsiner) och är målad 1899. Inga foton i världen kan göra konstverket rättvisa. I verkligheten är färgerna självlysande. Man blir stående framför tavlan i ren och skär beundran. Den hänger i Musee d’Orsay i Paris, det fantastiska museet i den ombyggda järnvägsstationen. Museet i sig självt är en upplevelse.

Om Cézannes konst skrev Hildning Linnqvist i sin lilla bok Tankar om konst (1949):

”Cézannes äpplen på ett fat i sin märkvärdiga enkelhet är ändå ett tekniskt mästerstycke som inga cézannister i världen kan imitera! Och ändå rör han sig minst av allt med något slags trolleri; genom ett oändligt studium, ett oavlåtligt arbete, kom han fram till sin syntes. Förhållandet mellan en tankebyggnad och materialets skönhet, som genom honom får sitt fulla uttryck: förklaringen till hans allt omfattande påverkan på utvecklingen.”

Det är lika sant idag som det var när hans skrev sin bok, Cézanne är fortfarande en av de mest inflytelserika mästarna som få når upp till. Det är verkligen häpnadsväckande.

Jonas Hassen Khemiris prao

Författaren Jonas Hassen Khemiris praoar i olika sammanhang, i TV programmet Babel. Senast praoade han i kyrkan där han höll en mycket tänkvärd andakt. Ordet andakt kommer från tyskan och betyder ”något att tänka på”, och det har han verkligen gett oss. Här kan du se inslaget från Babel, eller läs andakten direkt här:

I begynnelsen var siffran

Jesus rensade templet på försäljare (Matteusevangelietkapitel 21, vers 12).

Jesus sa till han som levde i överflöd, att han borde dela med sig av sin lyx för att få tillgång till Guds rike (Matteusevangeliet kapitel 19, vers 22).

Jesus sa: ”Ingen kan tjäna två herrar. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” (Matteusevangeliet kapitel 6, vers 24).

Så idag, i dessa fastans tider, så föreslår jag, som den respektfulla men ändå ateistiska praktikant jag är, att vi börjar tjäna Mammon.

Överflödets, rikedomens och orättvisans demon.

Det kräver ingen stor omställning för vår värld är redan reducerad till siffror.

Vi lever i en underbar, mätbar verklighet.

Nästan helt fri från religionens mysterium.

Snart tömd på känslans dunkel.

En ny person föds på ett sjukhus, tar sitt första andetag och förvandlas till ett personnummer.

Personen börjar skolan och blir ett betyg.

Personen får sin första veckopeng och tar plats i den kapitalistiska världsordningen.

Plötsligt är varje upplevelse potentiellt humankapital.

Varje släktmedlem förvandlas till ett möjligt framtida arv.

Varje kärleksrelation en möjlighet till avkastning, bara man investerar tillräckligt mycket av sig själv.

Att vara eller inte vara – det är inte längre någon fråga.

Och alternativet?

Det finns inget.

För vi är alla en del av samma ofrånkomliga system.

Vi är alla lika hjärntvättat konkurrensutsatta.

Eller.

Vi intalar oss att det är så.

Kanske för att slippa tänka på vår inre potential, vårt ansvar, vår makt.

Och på vår dödsbädd fattar vi vår älskades hand och viskar:

”Min älskade älskling.

Tack för alla underbara siffror som vi har delat.”

Sedan dör vi och prästen läser en välsignelse och tar upp sin Bibel och läser ur Tredje Moseboken kapitel 25, vers 44, där det står:

“Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom.” (Tredje Moseboken 25, 44)

Eller så bestämmer sig prästen för att göra uppror, för att inte gå i Mammons ledband, för att nog får vara nog. Och prästen bläddrar istället tillbaka till Habackuk kapitel 2 vers 6-8 och läser:

”Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar — för hur länge? — och hopar egendom som du tagit i pant! Plötsligt skall de skuldsatta resa sig, de skall vakna och få dig att darra, och du blir själv deras byte. Du som har plundrat så många folk skall bli plundrad av alla de andra till straff för det blod du utgjutit, för ditt våld mot länder och städer och mot alla som bor i dem.” (Hab 2:6-8)

PUBLICERAD: 14 mars 2013 15:36

Bildning vs utbildning

Förra året kom professorn i idéhistoria Ronny Ambjörnsson ut med den utmärkta boken Ellen Key – En europeisk intellektuell (Albert Bonniers förlag), som han hållit på med att skriva i princip hela sitt vuxna liv, skriver han själv i förordet. Boken är otroligt bra på många sätt även om det inte är en direkt biografi, det finns fortfarande mycket man vill veta om hennes liv, utan snarare en idéhistorisk biografi över hennes tankar och avtryck i den svenska historien. Ett av hennes mest kända citat är följande: ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss”.

Ofta diskuteras vad som är skillnaden mellan bildning och utbildning. Nyligen lärde jag mig en tankeväckande definition: utbildning svara på frågan Vad vill du bli? Bildning svara på frågan Vem vill du bli?

I boken Bildningsresan (Bertil Ohlins förlag), som jag tidigare skrivit om och verkligen, verkligen rekommenderar, funderar också professor Ebba Witt-Brattström kring bildning. Hon skriver: ”Det mest spännande med bildning är att det ingalunda är ett bagage man släpar runt på som en kappsäck, en gång för alla fullpackad. Bildning är snarare en möjlighet man ger sig själv, en fribiljett till alltfler nya paradis”.

Båda dessa böcker är otroligt bra, intressanta och leder till många reflektioner. De är en bildningsresa i sig själva, båda två. Missa inte!

Lättsam Trettondagsafton

Efter att ha läst Köpmannen i Venedig, Othello, Kung Lear och MacBeth, alla tre lika tragiska och fulla med ond bråd död, är det en lisa att läsa Trettondagsafton. Det är en lustig och lättsam komedi av William Shakespeare som inte innehåller några större sorgligheter. Man kan konstatera att det slutar lyckligt för alla inblandande i berättelsen, i alla fall mer eller mindre.

Det här är en riktig buskis där förvecklingar, förväxlingar och kärleksförklaringar avlöser varandra. Ingen tragik och ingen större livsvisdom förmedlas, det är helt enkelt en liten stund av avkoppling, skratt och feel-good. Jag kan tänka mig att den roade publiken väldigt då liksom nu.

Det mest intressanta med pjäsen, tycker jag, är att det är kvinnorna i berättelsen som för handlingen framåt. Det är något jag noterat överlag i de pjäser jag läst hittills, att kvinnorna har mycket aktiva roller i handlingarna. Det fascinerar mig. Känns ändå lite oväntat med tanke på att kvinnor inte ens fick uppträda på scenen, på Shakespeares The Globe Theatre. Det var unga män som spelade kvinnorollerna. Ändå besitter kvinnorna centrala roller, starka och självständiga kvinnor som vet vad de vill. Mycket intressant. Undrar om det gjorts någon forskning på kvinnosynen i Shakespeare draman? Det skulle jag verkligen vilja veta.

Vill du bli road av en lättsam förväxlings- och kärlekskomedi? Köp pjäsen på Adlibris eller Bokus. Den är absolut läsvärd.

En epok går i graven

Idag kom budet att Chinua Achebe, den nigerianske författaren, gått bort 82 år gammal. En fin artikel är skriven om honom och hans författarskap i Svenska Dagbladet. Jag läste hans bok Allt går sönder för några år sedan när Chimamanda Ngozi Adichie kom ut med sin bok En halv gul sol.

Jag läste någonstans att hennes bok var en replik till, eller en slags fortsättning på, Allt går sönder. Då kunde jag förstås inte motstå att läsa den boken först och sedan En halv gul sol. Det var helt rätt tänkt. Läs dem gärna efter varandra, det tillför nya dimensionen, särskilt till den senare boken.

Om du tycker om En halv gul sol hoppas jag du läser Chimamanda Ngozi Adichies Lila Hibiskus också. Två väldigt olika böcker men mycket bra båda två av denna unga nigerianska författarinna.

Trollflöjten på Folkoperan

Glada nyheter från Folkoperan! I höst ger man återigen Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Det ser jag verkligen fram emot. Biljetterna börjar säljas under våren.

Det är alltid lite speciellt att gå på föreställning på Folkoperan, inte bara för att de översätter texterna och sjunger på svenska, vilket gör handlingen mer begriplig, utan också för att de gärna tar nya grepp på berättelsen. Ofta på ett sätt att den landar mitt i dagens verklighet. Jag minns med både glädje och förskräckelse när vi såg föreställningen Lucia di Lammermoor för länge sedan, 2002-2003. Det är en av de starkaste upplevelser jag haft på Folkoperan hittills.

Operan utspelar sig på 1500-talet i Skottland och handlar om Lucia som tvingas gifta sig med en man av politiska skäl, som hon inte alls vill gifta sig med eftersom hon älskar en annan. Under operans gång blir hon mer och mer pressad av sin familj och hon mår sämre och sämre, och när hon inte längre känner att det finns någon väg ut så – i den här föreställningen på Folkoperan – börjar hon skära i sig själv med en kniv. Långsamt och metodiskt medan hon sjunger ut sin inre smärta. Det var ohyggligt effektfullt, särskilt som man precis börjat uppmärksamma, tala och skriva om unga tjejers självskadebeteenden i samband med psykisk press. Hela scenen var en spjutspets rakt in i samhällsdebatten. Jag glömmer det aldrig.

Jag räknar inte med att uppsättningen av Trollflöjten ska lämna spår för livet men jag är säker på att man kommer göra något alldeles speciellt med den. Det ser jag fram emot.

Överraskningar på Liljevalchs

Idag besökte jag för första gången någonsin Liljevalchs Vårsalong. Jag blev verkligen glatt överraskad. Jag har alltid ansett att jag har lite svårt för väldigt ny, modern konst. Jag vet inte varför egentligen, det är helt enkelt en myt jag har odlat om mig själv utan anledning. Nu var det dags att utmana mig själv och var kan jag göra det bättre än på Vårsalongen?

Liljevalchs Vårsalong är för konstnärer som kanske visar upp sin konst för första gången för allmänheten. Alla är välkomna att lämna in sina alster och sedan väljer en jury ut vilka som kommer att visas upp. Det har de verkligen gjort bra. Årets Vårsalong är en fantastiskt blandning av stort och smått, högt och lågt och djupt och ytligt. Där finns allt. Här kommer de verk jag fastnade för mest, även om det fanns många, många fler som fick mig att stanna till länge och reflektera.

Det här verket heter El Muerte nos da flores (Döden ger oss blommor), akryl, målad av anson. Det tog ett tag innan man såg vad motivet föreställde, på nära håll såg det ut som en färgkaskad, nog i sig själv. Sedan framträdde dödskallen och blommorna och plötsligt såg man en reflektion av 1700-talets stilleben med liv och död i förening. Otroligt bra gjort. Att den sedan hade struktur som en stelnad ryamatta förstärkte bara intrycket av liv i döden och döden i livet.

Den här lilla målningen heter kort och gott Skåp, akryl på duk, målad av Anders Udd. Den är verkligen vacker i all sin enkelhet.

Sist, men inte minst, den oslagbara Buatapeten – dagboksbroderi av Sassa Buregren. Så här skriver hon själv om det långa broderiet: ”Inspirationen kommer från Bayeuxtapeten som jag såg på plats i Bayeux i Frankrike, ett 70 meter långt broderi som berättar om Slaget vid Hastings 1066. Broderiet är 900 år gammalt. Buatapeten är 8 meter lång och handlar om min vardag i Bua i Halland under hundra höstdagar”.

Även Vårsalongen för unga hade många fina konstverk, man blir verkligen imponerad av de unga konstnärerna. Framtiden för svensk konst ser ljus ut helt klart. Jag är glad att jag besökte Vårsalongen och jag rekommenderar tveklöst ett besök. Vårsalongen har öppet fram till och med söndagen den 24 mars så det är lite bråttom för den som vill.

Nördarna i hetluften

Sitter och ser på första säsongen av Chuck, en amerikansk tv-serie som startade 2007. Det handlar om en vanlig kille som arbetar med datorer och hamnar i agentlivet, men trots sin nyvunna hjältestatus är och förblir han i själ och hjärta en underbar datanörd.

Det är verkligen en oväntad utveckling: att nördarna skulle bli heta. Det var inget man kunde föreställa sig när datorvärlden drog igång och nördarna satt i t-shirt, drack coca-cola, hade tjocka glasögon och kunde alla repliker från Star Wars, Star Trek, Sagan om ringen… (Vilket i och för sig fortfarande är de säkraste kännetecknen på en sann nörd.) På den tiden kunde man verkligen inte köpa fejkglasögon på HM som innehåller fönsterglas, för att den som är född utan synfel också ska kunna se cool ut, dvs nördig. Inte ens tandställning är något att dölja längre. Det är en fantastisk utveckling.

The Big Bang Theory, en annan amerikansk TV-serie, bygger på samma koncept. Nördarna har blivit förebilder och till och med idoler. Båda serierna bygger på så kallade anti-hjältar som vinner folkets, och även flickans hjärta. Utan ironi, notera.

Och så har ju världen utvecklats i denna IT och informationstidsålder, att vi andra inte skulle klara oss en dag utan de så kallade nördarna. Om de går ut i strejk stannar världen, och det menar jag mer eller mindre bokstavligt. Nördarna, ett begrepp som numera har ett beundrat skimmer omkring sig, har verkligen fått sin revansch och hamnat i hetluften. Vi är helt i händerna på dem. Det märkliga är att nördarna själva, i allmänhet, inte utnyttjar tillfället. Är de ens medvetna om vilken makt de har? Eller är det så enkelt att det inte spelar dem någon roll så länge de är lyckliga i sin källare, vid sina datorer med sin coca-cola…

Och vi som beundrar dem kan fortsätta att njuta av roliga, intelligenta TV-serier.