William Shakespeare 400 år senare

3809738-3x2-700x467

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

IMG_0797

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

William_Shakespeares_birthplace,_Stratford-upon-Avon_26l2007

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

normal

Globe_Thtr_0738

globe_theatre

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

6a00d83453698869e20162fd7be015970d

kopafbeelding2

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

william_shakesp

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

shakespeare_tomb_poem_engraving

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

IMG_0285

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Annonser

Att läsa Marcel Proust tar sin tid

IMG_5469

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

marcelproust_2737624b

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

Degradation_alfred_dreyfus

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Edouard_Manet_Bunch_of_Asparagus

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

3-Dejeuner-des-canotiers

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Ny antologi: Svensk poesi väger tungt

Svensk poesi

Ja, jag vet, rubriken är helt enkelt för banal men det kan inte hjälpas, den säger allt som egentligen behöver sägas. Svensk poesi (Albert Bonnier förlag, 2016) under 1500 år är tungt, i många bemärkelser. Det är en fenomenal bok, det ska sägas direkt, köp den till dig själv eller som den perfekta presenten till vem som helst: studenten, vännen, bröllopsparet, pensionären, ja den passar alla.

IMG_1046

Här ser man hur tung den verkligen är. Boken innehåller 1072 sidor och cirka 650 dikter från cirka år 500 till vår tid, 2013. Det är en diger samling och den är läsvärd från sidan ett även om man inte förstår runskriften i de första dikterna. Men vad gör det, man får ändå en känsla för vad någon vill ha sagt. Man får en känsla av en tid och ett språk som man inte vet mycket om men som man ändå har en relation till, något som stelnad i tiden som ett konstverk och en hälsning.

Jag är förtjust. Mycket förtjust. De två redaktörerna, Daniel Möller och Niklas Schiöler, har verkligen gjort ett bra urval för att presentera svensk poesi under en så lång tidsrymd. Så klart saknar jag en och annan (Anna-Greta Wide till exempel) men det gör inget, det finns nya bekantskaper att göra istället.

IMG_1050

Det finns många antologier om svensk lyrik men de har inte sträckt sig över en så lång tid, inte haft en så jämförelsevis balanserad könsfördelning och varit så uppdaterad som den här är. Den här boken kommer att hålla länge. Den är ofantligt tung och man kan absolut inte ligga i sängen och läsa den, jag kan knappt hålla den med bara en hand utan måste bära boken i båda händerna. Det känns högtidligt på något sätt, som om man bär fram något värdefullt varje gång man tar fram boken, och det gör man ju på sätt och vis.

Det finns mycket bra med boken att uppmärksamma och jag vill nämna några av de detaljer som jag uppskattar särskilt mycket. Till exempel att vissa texter finns i flera versioner. Texten om Sankte Staffan är en sådan. Den finns i fyra versioner, där man tydligt kan se hur texten och innehållet förändrats genom tiden. Den ursprungliga texten är långt ifrån den text vi känner igen och sjunger i Luciatider: ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, och högst olämplig att sjunga bland barn. Fantastiskt spännande att läsa.

Texten till Lina Sandell-Bergs (1832-1903) välkända psalm ”Blott en dag” finns i både den ursprungliga texten, så som Lina själv från början formulerade den, och i den omarbetade formen (den som vi känner igen).  Hon tvingades att förändra texten för att den skulle kunna accepteras och sjungas i kyrkan. Och vad var det som var så kontroversiellt?

I ursprungstexten skriver hon i första strofen:
”Han, som har mer än modershjerta,
Han gifver ju åt hvarje dag
Dess lilla del af fröjd och smärta,
Af möda eller af behag.

Det byttes ut till:
”Han som bär för mig en faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.”

Så petade man i hennes texter och det är en kulturell och feministisk välgärning att den ursprungliga texten blir allmänt känd.

IMG_1051

Ibland har man kopierat in ett gammalt uppslag från en tidigare diktbok för att ge en tidskänsla åt dikten. Man har också behållt gamla stavningar, eller den ursprungliga stavningen, för att visa hur språket har utvecklats. Det uppskattar jag mycket.

Redaktörerna skriver själva i förordet: ”Äldre texter har inte moderniserats, vilket gör det möjligt att följa det svenska språkets utveckligen genom tiderna. Åtskilligt av poetiskt värde riskerar att gå förlorat vid en överflyttning till nusvenska, och vi vill gärna tro att läsaren i längden vinner på att möta dikten i dess ursprungliga språkdräkt. Om det är svårt att få grepp om de äldre dikterna, kan de med fördel läsas högt. De skrevs nämligen i stor utsträckning för muntligt bruk.”

IMG_1054

Boken är tung, tjock och omöjlig att hålla i med en hand men den öppnar sig lätt och smidigt som en blomma i solen. När man bläddrar i den öppnar sig varje uppslag ända in i mitten, det går att läsa all text klart och tydligt utan att man behöver trycka ut och platta till sidorna. Boken är bunden så fint och noggrant att det känns som om boken redan lästs i åratal trots att den är helt ny. Det är fantastiskt. Det är en riktig bok. Den smidigheten kompenserar med råge den övriga ”klumpigheten”.

IMG_1056

Mycket bra är också att man lagt namnen på poeten i nedre kanten av varje sida vilket gör det otroligt lätt att snabbt bläddra fram till den diktare man vill läsa. Det är genialiskt tänkt och är ytterligare en finess som gör att man inte besväras av bokens tyngd och bredd. Små detaljer som definitivt höjer läsupplevelsen.

Boken är fylld av, för mig, många gamla vänner och lika många nya bekantskaper, särskilt flera av de kvinnliga och finlandssvenska poeterna. Det känns som att gå på upptäcksfärd. Anmärkningsvärt är också att man inte alltid har valt de dikter som man tänker ska vara självskrivna. Som till exempel i Tomas Tranströmers (1931-2015) fall, där har man inte tagit med den välkända och av många älskade dikten ”Romanska bågar”. Man har valt andra, mindre kända. Det är vågat men det är berömvärt.

IMG_1058

Antologin avslutas med en dikt av Athena Farrokhzad (född 1983) ur hennes hittills enda diktsvit ”Vitsvit” från 2013 (som jag skrivit om tidigare här på bloggen). Det är en värdig avslutning på den 1500 år gamla antologin och en spännande början på nästa 1500-årsperiod i svensk poesi.

Jag är oförblommerat förtjust i boken och håller med alla recensenter som upphöjt den till skyarna. Det är helt rätt. Jag har lovat mig själv att från och med idag läsa en dikt om dagen med början i runskriften för att om 650 dagar vara tillbaka hos Athena. Om jag kan hålla mig till en dikt om dagen, men jag ska försöka. Jag vill att läsningen ska vara så länge som möjligt.

Läs den. Beställ den på Adlibris eller Bokus, eller köp den i en bokhandel, bara du köper den.

Århundradets kärlekssaga/krig svider

århundradets

Är kärlek möjlig? Är tvåsamhet möjlig? Vad krävs för att två starka, fria själar ska kunna samsas och kunna leva tillsammans på ett sådant sätt att båda blir bekräftade och tillfredsställda? Jag vet inte. Men vi är många som fortsätter hoppas att det är möjligt. Ännu större är frågan: vad är det som förändras? Vad är det som gör att en kärlek så stor, livsbejakande och underbar, en dag byts mot sorg, besvikelse, våld och förnedring? Jag vet inte.

Jag har avvaktat med att läsa Märta Tikkanens bok ”Århundradets kärlekssaga”, som utkom första gången 1978, tills nu. Nu har jag läst den och i direkt anslutning till den läste jag Ebba Witt Brattströms ”Århundrades kärlekskrig” som utkom i dagarna (Norstedts, 2016). Eftersom Ebbas bok är en hommagé till Märtas tänkte jag att det kunde vara i intressant att läsa dem samtidigt.

Och det var det. Här finns många likheter men framför allt flera olikheter. Båda böckerna är uppbyggda på samma sätt, som berättelser i diktform, med ögonblicksbilder, monologer och dialoger som om de uttalades i realtid. På det viset är de väldigt lättlästa, det går fort att läsa ut dem, men det är självklart inga lätta berättelser.

Båda böckerna rymmer drömmen om den jämlika kärleken, drömmen om att stå i bredd med sin partner där båda ryms i relationen och där båda kan växa och utvecklas i sin egen takt uppmuntrad och bekräftad av den andre. Ingen av relationerna klarar det trots att de tycks ha alla förutsättningar.

Tikkanen_982

Märta Tikkanen är en finlandssvensk författare (född 1935 i Helsingfors) som var gift med Henrik Tikkanen, också han en finlandssvensk författare och illustratör. Boken ”Århundradets kärlekssaga” är en utelämnade diktsvit om deras relation. Den var inte vacker men den varade tills Henrik dog 1984.

Henrik Tikkanen söp i perioder, var notoriskt otrogen och tog inte det förväntade ansvaret för familjen som bestod av fyra gemensamma barn. Märta klär av honom naken ända in på bara skinnet, och ännu längre om det är möjligt. Det är en bekännelselitteratur där Henrik avslöjas, men också Märta själv. Hon är lika obarmhärtigt avslöjande mot sig själv som hon är mot mannen.

Henrik Tikkanen framställs som en feg, omogen barnunge som inte tänker på något annat än sig själv. Han är universums centrum och alla ska bekräfta honom, bry sig om honom:

Medan du gråter dig till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna dej till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

Marta_Tikkanen_982

Märta Tikkanens bok är skriven rakt upp och ned ur henne eget perspektiv, hennes syn på sakernas tillstånd och hennes tolkningar av händelser och skeenden. Hon gör sig till tolk för mannen, hon relaterar allt utifrån sig själv och sina känslor. Hon har inga objektiva sanningsanspråk, hon berättar sin subjektiva historia och sätter in den i en större berättelse om kvinnors utsatthet genom tiderna.

Man känner igen sig i mycket även om ens egen historia inte liknar hennes till det yttre. Men till det inre finns det många paralleller, man kan identifiera sig och spegla sina egna känslor och erfarenheter. Hennes berättelse är djupt existentialistisk och jag tror att många, framför allt kvinnor men också män kan identifiera sig med henne erfarenheter.

Det är skälet till att hennes bok blivit världsberömd och än idag upplevs lika aktuell som när den kom ut. Vid den tiden fanns det förstås ett ytterligare skäl till att boken fick så stor uppmärksamhet: Henrik Tikkanen var ju en känd och uppburen författare i Finland, och Norden. Det blev kittlande kändisskvaller förstås.

Det måste ha varit spännande för läsarna att få en inblick i makarna Tikkanens privatliv och många gladde sig nog i smyg över att deras relation och samlevnad inte var ett dugg bättre eller vackrare än läsarens eget, trots att de var både kända och beundrade. Men den kittlingen gick över tids nog. Idag är vi få som vet vem Henrik Tikkanen är, förutom att han var gift med Märta, medan Märta fortsätter att finna läsare och beundrare.

Märta Tikkanen fångade in något tidlöst, som kanske för första gången någonsin formulerades i klartext:

Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände

Drömmen om den stora jämställda kärleken som präglade hela kvinnorörelsens kamp på 1970-talet.

Ebba_Witt-Brattström

En av dem som drömde om, och kämpade för, den jämställda kärleken på 1970-talet och framåt var den svenska författaren och professorn Ebba Witt Brattström. I dagarna har hon kommit ut med sin första roman: ”Århundrades kärlekskrig” vilket självklart är en hälsning till Märta Tikkanens bok.

Ebba Witt Brattström tar också avstamp i sin egen relation, i hennes fall med akademiledamoten Horace Engdahl och deras trettioåriga relation. Ebbas bok, lika mycket som Märtas, är ett vittnesbörd om att drömmen om att stå i bredd är svår, ja kanske till och med omöjlig, att förverkliga i levande livet.

Och man kan verkligen tycka att var det några som skulle lyckas med den drömmen så var det Ebba och Horace. De hade alla förutsättningar tycktes det: båda är lyckade i sina yrken, berömda, beundrade och eleganta. De var det perfekta paret i allas ögon. Men det var bara på ytan. I alla fall under den senare delen av äktenskapet.

Självklart finns samma nyfikenhet och sensationslystnad idag, inför Ebbas bok, som det måste ha funnits inför Märtas bok då. Läsare som vill kika in bakom fasaden, gotta sig åt att det perfekta paret minsann inte var bättre – kanske till och med sämre – än vi andra dödliga. Skvaller på hög kulturell nivå.

Men är det bokens behållning? Nej, inte alls. Efter ett tag tänker man inte längre på Hon som Ebba och Han som Horace, det blir i längden inte intressant. Det intressanta är: vad säger den här berättelsen om mig och mitt liv? Vad kan jag identifiera mig med även om mitt liv ser väldigt annorlunda ut än Ebba och Horace? Vilka existensiella avgrunder blickar jag ned i och speglar mig i?

Det finns några avgörande skillnader mellan Ebbas bok och Märtas. ”Århundrades kärlekskrig” slutar i skilsmässa. Det gjorde inte Märtas bok. Ebbas bok är skriven i dialogform där båda personerna kommer till tals på lika villkor, det är inte en som gör sig till tolk för den andre. Det gör att man kan känna avsky, sympati och igenkänning med båda personerna, både Hon och Han.

Det är en balansgång då båda framställs som offer och förövare. Man känner igen sig i båda. Det är en makaber jämställdhet i grymhet och förnedring. Ibland är det ombytta roller, det vi klassificerar som typisk kvinnligt och manligt byter plats. Hon säger vad man förväntar sig att mannen ska säga och Han säger vad man förväntar sig att kvinnan ska säga.

Det gör texten stark och ofattbart sorglig eftersom det betyder att vi på ett sätt har nått fram till en slags jämställdhet, men relationen slutar ändå i krig. Det är höjden av tragik. På många sätt har relationen mellan man och kvinna förändrats sedan 1970-talet då Märta Tikkanen skrev sin bok, men på flera andra sätt har ingenting hänt:

Hon sa:
Jag släpar dagens matkassar
uppför trapporna.
Du kommer visslande nedför
nyduschad i finkostym
stinker rakvatten.

”Århundrades kärlekskrig” är annorlunda än ”Århundradets kärlekssaga” men den har ett budskap som känns angeläget. Jag vet inte om den förstnämnda kommer att överleva lika länge som den sistnämnda men jag tror den har goda förutsättningar att göra det.

Båda böckerna avslöjar livets nakenhet och uselhet lika intensivt, även om Ebbas bok gör det på en mer akademisk nivå och Märtas på en köksgolvsnivå. Men livet kan vara lika djävulskt på båda nivåerna.

Läs båda böckerna om du inte redan gjort det. Och släpp inte drömmen om att en gång stå i bredd på jämlika villkor. Jag tror inte att vi riktigt har förstått vad det betyder, vi har misslyckats så många gånger, men vi behöver inte ge upp drömmen för det. Varje steg framåt är ändå en seger även om vi inte kommit i mål ännu.

Han sa:
Kvinnligt är
att ta tillbaka berättelserna.
Du minns allt.
Jag glömmer genast 
det ointressanta.

Sommaren m Joyce Carol Oates

IMG_7482

Det här var sommaren jag upptäckte den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Vi umgicks nästan dagligen hela sommaren och det har fortsatt hela hösten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen gjorde jag ett försök för länge sedan att läsa hennes böcker men misslyckades. Den enda bok som fungerade var ”Blonde”.

I somras kände jag plötsligt och helt oväntat att jag var redo, och tillräckligt mogen, för hennes böcker. Jag började med ”De fördömda” och sedan öppnades fördämningarna. Jag läste bok efter bok efter bok och det fortsatte hela sommaren och fortfarande in i hösten. Det kommer att hålla på länge misstänker jag.

Ibland händer just det här: att jag drabbas, blir bergtagen av en författare. Första gången det hände var med Elin Wägner. Sedan Virginia Woolf, och nu Joyce Carol Oates. Då kan jag gå till olika antikvariat och dammsuga dem på böcker av författaren. Lyckan när jag får tag på ännu en bok är oändlig.

Oates

Hela sommaren och hösten har jag samlat på Joyce Carol Oates. Jag har fått ihop en hyllmeter snart vilket inte varit så svårt med tanke på hur många böcker hon skrivit. Samtidigt som jag blivit som förtrollad av hennes böcker har jag surfat runt på nätet för att läsa om författaren och hennes böcker.

Jag har framför allt lärt mig två saker om Joyce Carol Oates:

1. Hon får massor av kritik för att hon är så produktiv, för att hon publicerar många – alldeles för många – böcker. Och det sägs på ett sådant sätt att man ska förstå att det är något dåligt. Hur kan det vara dåligt? Även om en författare inte skriver lika många böcker som Joyce Carol Oates brukar ju varje skribent publicera en eller flera böcker som blir mindre bra. Det är ju helt naturligt.

Hur kan man påstå att det påverkar kvalitén på hennes böcker, det faktum att hon skriver så många? Det är en gåta för mig. Hennes böcker skulle ju inte publiceras om de inte sålde, om inte folk ville läsa dem. Och varför stör det kritikerna så mycket att hon älskar att skriva och ägnar all sin tid, vid sidan av sitt arbete som universitetslärare, åt detta?

2. Hon är varje år tippad som mottagare av Nobelpriset i litteratur men varje år blir hon förbigången. Jag vet inte vad jag tycker om det. Hon blir inte en bättre författare för att hon får priset, hon skulle inte kunna bli mer populär av det än hon redan är. Pengarna behöver hon nog inte. Jag tror inte hon behöver bekräftelsen heller, hon har redan folkets kärlek. Men visst är hon värd det, absolut.

FullSizeRender-22

Flera av de romaner jag läst hittills har varit fantastiska, bland annat: ”Dödgrävarens dotter” och ”Det var vi som var Mulvaneys”. Det är något magiskt med hennes sätt att skriva, hur hon hoppar i tid och rum, bygger upp sin berättelse utan hänsyn till en linjär tidsuppfattning. Det gör hennes böcker spännande som deckare även om de inte alls är den sortens böcker.

Jag vet inte om man måste vara en viss sorts läsare eller människa för att uppskatta hennes böcker, men vi är många i hennes fan-club och det verkar som om man antingen älskar hennes böcker eller tycker de är tråkiga och obegripliga. Ingen verkar vara neutral varken i förhållande till Joyce Carol Oates själv eller hennes böcker.

Det är hennes sätt att skriva om kvinnor som är hennes storhet. Och hennes sätt att skriva om män. Och hennes sätt att fokusera på politiska och historiska skeenden i tiden. Och hennes sätt att formulera sig. Och hennes sätt att skapa spänning. Och hennes sätt att placera en spegel framför mig själv, min tid och mitt liv och tvinga mig att se min spegelbild. Och hennes sätt att ge mig – läsaren – avlösning.

FullSizeRender-21x

När jag började frossa i Joyce Carl Oates böcker och lärde mig mer om henne och hennes författarskap insåg jag att boken ”Bellefleur” som utkom 1980 var en viktig bok i hennes författarskap. Ett av skälen till det var att den blev hennes första större försäljningsframgång, ett annat skäl var innehållet.

Det är en så kallad ”gotisk roman” där skräck och romantik blandas. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa den, att äga den. Jag skulle inte vara komplett som Joyce Carol Oates läsare och fans om jag inte läst den boken. Jag gick på jakt. Den var omöjlig att få tag i på svenska. Jag dammsög den antika bokmarknaden. Jag efterlyste den i social medier. Jag våndades. Jag blev besatt. Jag fick den i födelsedagspresent. Jag blev komplett.

Nu har jag läst den och jag uppskattade den mycket, boken är verkligen speciell och jag förstod att den väckte uppmärksamhet när den kom. Här ser man också hur hon börjar renodla en stil som hon hållit fast vid sedan dess. Jag skulle inte säga att den innehåller särskilt mycket av varken skräck eller romantik, men den har ett övernaturligt drag i sig som fascinerar.

Den alluderar på de gamla gotiska romanerna från 1700-talet med slott, djupa skogar, andar och magiska djur. Det är en släktroman om familjen Bellefleur som härstammar från Frankrike och som slår sig ned i USA, i det nordöstra hörnet av landet där Joyce Carol Oates romaner oftast utspelar sig.

Som vanligt med hennes böcker är det de psykologiska skeendena som är i fokus snarare än själva handlingen. Det är nog det som gör att hennes böcker aldrig filmatiserats, det skulle vara omöjligt att göra böckerna rättvisa genom att koka ned dem till en banal handling i kronologisk ordning. Hela charmen med hennes sätt att skriva och berätta en historia skulle gå förlorat.

För tio år sedan ”kom jag ut” som ett Dolly Parton fans inför släkt och vänner. Nu ”kommer jag ut” som ett Joyce Carol Oates fans och jag är stolt över det. Hennes böcker har kommit in i mitt liv i precis rätt tid och jag är överlycklig över alla böcker jag har kvar att läsa. Och skulle hon få nobelpriset i litteratur nästa år, eller året efter det, så vill jag vara den första att säga det, redan nu: få förtjänar det bättre än du Joyce Carol Oates.

IMG_4365

IMG_4387

Sommarens frukostrutin när jag var ensam hemma och alla i familjen gått i väg för att jobba: fil med självplockade bär, te och en Joyce Carol Oates. På balkongen mest, men bland i köket. Underbara sommarminnen.

Skriva: att stilla en rebellisk själ

FullSizeRender-18x

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

IMG_7223

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

IMG_7220

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

IMG_7229

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

IMG_7231

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

MM_pressrelease_659x377

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.