Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.
Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.
Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.
Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.
Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.
Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.
Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.
Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.
Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.
Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.
Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.
Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.
Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.
Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.
Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.
Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.
För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.
stockholm87 