Henri Matisse museum – äntligen!

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Det är inte varje dag en livsdröm går i uppfyllelse. Jag har längtat i hela mitt liv, i alla fall så länge som jag varit konstintresserad vilket är så länge jag kan minnas, efter att få besöka staden Nice på franska rivieran och den franske konstnären Henri Matisse museum.

IMG_2319

Plötsligt händer det. Jag befinner mig i Nice och det första vi gör, första dagens morgon, är att promenera från stadens centrum upp på för berget till stadsdelen Cimez där museet ligger. Så många gånger jag sett det här huset på bild. Att se det i verkligheten är en fantastiskt känsla.

Matissemuseum

Jag tar min tid på mig innan jag går in. När vi kommer fram till huset inser vi att det finns en stor park framför den, en park full av olivträd som lokalbefolkningen använder som sitt andra vardagsrum: där har man pick-nick, fest med ballonger, rastar sina hundar, sitter och läser i skuggan, spelar boule, och mycket mer. Det är en underbar miljö.

IMG_2323

IMG_2347

Varma av vandringen uppför berget sätter vi oss i parken, köper kallt vatten och coca-cola, njuter av utsikten och miljön. Att befinna sig på franska rivieran, det är varmt och soligt men man blir hela tiden svalkad av brisen från havet, då är det lätt att förstå varför staden Nice dragit till sig mängder av både turister och konstnärer genom åren.

IMG_2962

Regina

Henri Matisse (1869-1954) började med att bo i Nice på somrarna, betagen av ljuset. Han bor då nere vid havet. Längre fram bestämmer han sig för att bosätta sig i Nice permanent och flyttar då in i Hotel Regina, ett hotell som tidigare varit den engelska drottningen Victorias semesterfavorit men som nu – vid Matisse inflyttning – gjorts om till lägenheter. Där bodde Matisse till sin död. Det är en mytomspunnen plats för mig.

art1

När Matisse dog skänkte hans familj många av hans efterlämnade verk och andra privata ägodelar till staden som beslöt att göra om ett palats, ett stenkast ifrån Hotel Regina, till ett museum. Det är en lika vacker byggnad inuti som utanpå. Man kan inte säga att det är Matisse främsta verk som finns representerade i museet, de är spridda över hela världens museum och hos privata samlare, det som finns här är i stället något annat.

Vad man får uppleva på museet är framför allt två saker: 1) man får en inblick i hur processen gick till när Matisse skapade ett verk, här finns mängder av skisser och förstudier. Det är mycket intressant. Inte ens en gigant som Matisse skapade mästerverk utan hårt arbete, om det nu är någon som trodde något annat. Att vara konstnär är ett hårt arbete som kräver stor förberedelse och intensiv övning.

not-identified

239569648

Men ännu mer intressant är det andra: 2) man får se flera av Matisse tidiga verk, från 1890-talet. Här blir det riktigt spännande. Matisse började måla som alla andra samtida konstnärer, mörka, dova, realistiska målningar som är väldigt tråkiga att se. Långsamt ser man hur han utvecklas till den han sedan blev, impressionisten med de klara, starka, glada färgerna. Att få följa den utvecklingen och processen i hans målningar är otroligt givande. Även många skulpturer finns med på museet.

Det finns flera verk från hans tidiga år med på museet och flera av dem är helt enkelt ointressanta i sig själva, men andra är vackra och ger en aning om vad som ska komma längre fram. Henri Matisse, som alla andra konstnärer på sin tid, avbildade och efterhärmade de på den tiden mest ansedda mästarnas verk och stil, men tack och lov bröt han sig loss, tillsammans med sina samtida, och skapade det vi idag kallar impressionismen. Vilken skillnad!

matisse-1

Under sommaren har Musée Matisse i Nice en tillfällig utställning som heter ”Une palette d’objets” där flera av Matisse privata ägodelar visas upp, de som ofta förekommer i hans målningar. Här har man ställt upp dem tillsammans, inredningsdetaljerna tillsammans med målningarna. Många av vaserna, krusen, möblerna etc, känner man igen från hans målningar. Det var onekligen roligt att se dem i verkligheten.

550-matisse-palette

Flera av hans paletter finns också med på utställningen.

970-d

303eafbd77b40ba8572df0877be45ff5

wpb355e8a8_05_06

nature-morte-avec...-redl550-1943fb0

Här är några av de målningar som finns med på den tillfälliga utställningen och där man tydligt ser hur samma inredning återkommer i hans målningar. Som alltid är motiven enkla, men storheten i Matisse konst är ju färgerna, hur de kombineras med varandra och den livsglädje som förmedlas genom hans konst. Men så sa han ju att hans konst skulle förmedla samma känsla som den man får när man kommer hem efter en lång dags arbete och sjunker ned i sin favoritfåtölj.

b47e9e90699ee89b4fe17302a593bd70

Att äntligen ha fått besöka Matisse museum i Nice känns som en enorm förmån, men viktigast av allt var att få uppleva staden som han älskade: ljuset, värmen, färgerna, brisen från havet, dofterna, den här fantastiska platsen som gett upphov till så många konstverk. Jag återkommer absolut.

Annonser

Se Rodin på Nationalmuseum

IMG_6261

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: skulptur är inte riktigt min grej. Av alla konstformer jag upplever med alla mina sinnen är skulpturer det som ger minst respons inom mig. Det är ytterst sällan jag ”tänder till” på skulpturer. Lite sorgligt kan man tycka men så är det.

(Det är egentligen bara Hertha Hillfons skulpturer som skakar om mig på djupet men hennes konst klassar jag inte som skulpturer i klassisk bemärkelse. Det hon gör är organiskt livselixir. Hon spelar i en annan liga helt enkelt.)

Samtidigt försöker jag hitta fram till skulpturerna, det vill säga, jag strävar efter att lära mig uppskatta dem och reagerar på dem, känna något. Det går långsamt. När så den franske skulptören August Rodin (1840-1917) kommer till stan får man en gyllene chans att ge sig hän.

IMG_6316

I onsdags, den 1 oktober, öppnade en utställning med August Rodin på Nationalmuseum, utlokaliserad till Konstakademien. Den pågår till den 10 januari 2016. Rodin räknas som en av världens och tidens bästa skulptörer, han om någon ska väl kunna väcka en liten sinnesförnimmelse inom mig?

IMG_6269

August Rodins mest kända skulptur är Tänkaren, eller Poeten som den också kallas ibland. Man tror att Tänkaren är en sammanblandning av flera franska tänkare (författare) i Rodins samtid, men det finns också de som menar att det är ett självporträtt av Rodin själv.

IMG_6320

I vilket fall är det en mäktig skulptur. Kraftfull, manlig, muskulös, men samtidigt skör, känslig och mänsklig. Jag skulle vilja påstå att det är en av de mest existentiella skulpturer som gjorts hittills. Det evigt mänskliga grubblandet har getts ett ansikte, eller snarare en kropp, och i det kan vi alla känna igen oss. Jag gillar den.

Om någon skulptur skulle få mig att ”tända till” borde det vara den här men tyvärr, inget händer. Jag tittar på den. Jag känner den inte. Jag beundrar den men den berör mig inte. Jag identifierar mig med den men den bekräftar mig inte. Det är faktiskt lite sorgligt.

IMG_6228

Jag är också intresserade av hur saker och ting går till när det gäller skulpterandet. Jag har just lärt mig att en skulpturs beröringspunkt med sitt underlag är minst lika viktigt som själva skulpturen. Jag ser mig omkring för att se om det kan stämma.

Den här skulpturen, Den förlorade sonen (från bibelberättelsen), finns i två varianter. Här är det snarare materialet, istället för beröringspunkten, som ger olika uttryck, men visst ger det en annan upplevelse av skulpturen att se marmorstatyns tunga bottenplatta i jämförelse med bronsstatyns luftrum mellan staty och podium.

IMG_6307

Samma sak händer med den här skulpturen, Danaid från 1889, den får olika uttryck och förmedlar olika känslor beroende på vilket material den är utförd i. Det är pedagogiskt gjort i utställningen, det ger en välbehövlig lektion i vilket avancerat arbete det är att vara skulptör.

IMG_6311

Här ser vi kvinnan i marmor, hon verkar skör, vacker och seren. Man tycker synd om henne men känslan blir ändå att det nog inte är så synd om henne i alla fall, hon har det nog ganska så bra egentligen. Hon ser till och med förmögen ut där hon ligger naken och utslagen. Bara för att hon glänser så skimrande i sin marmorkropp.

IMG_6312

Annat blir det här, den här skulpturen är i terrakotta. Här ser hon varken vacker, skör eller förmögen ut. Här ser hon precis så fattig, utsatt och förödmjukad ut som myten har tänkt sig. Henne tycker man synd om på riktigt. Samma kropp, samma uttryck men två helt olika upplevelser på grund av materialet. Det är verkligen intressant.

IMG_6240

Utställningen är sevärd också för att den har ett stråk av folkbildning. Det gillar jag. Här får man se hur Rodin minutiöst förbereder alla sina skulpturer genom att träna på att göra olika kroppsdelar i olika material.

Ingenting är lättvunnet, allt han gör kommer ur hårt arbete. Det är nyttigt att se för den som har en benägenhet att glorifiera konstnärslivet.

IMG_6258

IMG_6294

IMG_6278

Utställningen är mycket genomtänkt med uppförstorade bilder på väggarna och effektfull belysning som framhäver skulpturerna på ett mycket vackert sätt. Jag ser att det är vackert, jag ser att Rodin är en mästare men tyvärr lyckas jag inte bli berörd. Men kom ihåg då: det beror på mig, inte på utställningen. Den är definitivt värt ett besök!

IMG_6275

I utställningen finns också konstverk gjorda av svenska och nordiska konstnärer som visar på den inspiration Rodin var för dem. Det är uppskattat men det gör också att Rodin framställs som en gigant jämfört med sina efterföljare. Ingen når upp till hans nivå.

Den som kommer närmast är Carl Milles (1875-1955) och han var också en stor beundrare av Rodin. Det märks verkligen men Carl Milles har ändå sitt eget helt unika språk. Man ser inspirationen men det finns ingen känsla av kopiering. Det visar även på Carl Milles storhet.

Den här tavlan, en akvarell, är målad av Allan Österlind (1865-1938) som besökte Rodins ateljé i Paris. Här ser man hur Rodin arbetade.

IMG_6254

En som tidigt såg Rodins storhet och banbrytande konst var den svenska konstnären Agnes de Frumerie (1869-1937)  som själv var skulptör och bodde 30 år i Paris. Hon har gjort den här bysten av August Strindberg som är befriande mänsklig jämfört med den staty (jag skulle vilja säga parodi) av Strindberg som Carl Eldh (1873-1954) gjorde och som är placerad i Tegnérlunden i Stockholm.

IMG_6235

Självklart fanns Camille Claudel (1864-1943) med på ett hörn. Hon var Rodins kollega, assistent och älskarinna. Men hon var också skulptör i Rodins skugga. Hon har gjort de här två bysterna, en av Rodin och en av sig själv.

Den hon har gjort av sig själv heter Före (1887). Här blir jag äntligen berörd. Det lilla vita, vemodiga huvudet berättar så mycket om henne själv. På hela utställningen med alla Rodins magnifika, banbrytande och impressionistiska mästerverk faller jag äntligen för en liten skulptur av Camille Claudel. Jag känner något.

Konsten avslöjar tidens tecken

IMG_4753

Just nu pågår en mycket sevärd utställning på Alte Nationalgalerie i Berlin. Utställningen heter ImEx – Impressionismus x Expressionismus – Art at a Turning Point och visar på övergången från konstinriktningen impressionism till expressionism. Det görs otroligt bra.

IMG_4771

Förutom att man visar många kända och, för mig, okända verk av både impressionister och expressionismen har man arrangerat tavlorna med stor omsorg. De är hängda tillsammans utifrån olika teman och ibland också bredvid varandra om de har samma motiv.

Tavlorna är alltså inte hängda i tidsordning utan beroende på målningens motiv. Det blir mycket effektfullt. Här till exempel hänger bredvid varandra ”Arrival of the Steamer” av Hans Looschen, målad cirka 1903/10 och ”Harbour” av Raoul Dufy, 1908.

Även om de är målade ungefär samtidigt i tid är de präglade av olika stilar. Man förstår att stilarna flöt in i varandra och övergången från det ena till det andra inte på något sätt var skarp och klar även om vi kan uppfatta det så idag, hundra år senare.

IMG_4776

IMG_4767

Eftersom utställningen är i Tyskland har man passat på att visa tysk impressionism, annars är vi ju mest vana vid att se de klassiska franska konstnärerna. Här ses till exempel ”The Parrot Man” av Max Liebermann, 1902, och ”Houses in Montmartre” av Maria Slavona, 1898. Det var uppfriskande på alla sätt att se något nytt.

IMG_4783

Men så klart fanns flera av de franska mästarna med, här ses en målning av Edouard Manet: ”At Père Lathuille´s, från 1879. En riktigt fransk, klassisk impressionistisk målning. Man ser det på färgerna, formerna, ljuset och upplevelsen av en förtrollad verklighet.

IMG_4778

Bredvid Manet hänger den här tavlan av Ernst Ludwig Kirchner, ”Woman in Green in Garden Café” från 1912. Här ser man tydligt hur det expressionistiska bryter fram med full kraft. Man ser det på de skarpare färgerna, formerna och känslan som förmedlas istället för intrycket.

Här är det inte längre en verklighet i drömskt, förtrollande sken som visas upp utan en skarpare, allvarligare och brutalare verklighet. Minst lika vacker men den signalerar något helt annat. Målningarna föreställer båda klassiska europeiska cafémiljöer men skiljer sig på flera punkter. Den viktigaste: de säger något om samhället.

I den första, av Manet, sitter mannen och kvinnan tillsammans och mannen kurtiserar och dominerar den mer diskreta och avvaktande kvinnan. 1800-talets kvinna, ett objekt för mannens uppmärksamhet och blick. Men vad har hänt i den andra tavlan? Kvinnan sitter ensam på caféet i sina egna tankar, ett subjekt i sin egen rätt.

Något håller på att hända i samhället, konsten avslöjar det. Man ser männen i bakgrunden som sitter tillsammans vid ett bord, en av dem tittar på kvinnan men inte med en dominerande eller ogillande blick utan snarare en längtansfull blick. Åh, vad den lilla tavlan i all sin enkelhet signalerar mycket om sin tid.

IMG_4786

IMG_4794

IMG_4789

IMG_4798

Och så håller det på, rum efter rum, och fascinationen stegras snarare än dämpas. Ovan ses fyra snarlika motiv, hus i en trädgård. Först två impressionistiska tavlor och sedan två expressionistiska: Claude Monet, Edouard Manet och därefter två målningar av Karl Schmidt-Rottluf.

IMG_4801

IMG_4804

Ytterligare två tavlor med samma motiv, kvinnor i en trädgård, men med mycket olika utformning: ”Summer Sun (Woman with Parasol)” av Alfred Sisley 1883 och ”Walk among Flowers” av August Macke 1912. Till och med i tavlornas titlar kan man känna skillnaden i förhållningssätt.

Impressionisterna ägnade sig åt att visa vad de såg, sina egna intryck, alltså är motivet filtrerat genom konstnärens sinne. Det blir i den här jämförelsen så tydligt hur konstformen var präglad av den manliga blicken. I den expressionistiska konsten är det som om konstnären vill visa motivets känslor, vad motivet vill säga och förmedla, snarare än vad konstnären vill säga.

IMG_4809

IMG_4827

IMG_4836

Självklart kan man inte genomföra en utställning, i Tyskland, om expressionismen utan att ta med den främste tyske expressionisten: Emil Nolde. Det var extra intressant att se hans konst tillsammans med många andras efter att nyligen ha varit på Waldemarsudde och sett utställning ”Färgstormar”.

Här syns det tydligt att även jämfört med andra expressionister är Emil Noldes konst en explosion av färger. Han förmedlar känslor på ett sätt som nästa blir fysisk påtagligt när man står framför hans tavlor. Han är verkligen något alldeles extra.

IMG_4855

Det är en fantastisk utställning och befinner du dig i Berlin före den 20 september rekommenderar jag dig verkligen ett besök. Vi fick köa en timme för att komma in men det var det värt. Till min stora glädje var det också tillåtet att fotografera, med några enskilda målningar undantaget.

Samtidigt som man får uppleva stor konst bjuds man också på en konsthistorisk exposé. Mycket lärorikt. Jag uppskattade verkligen strategin att hänga liknande tavlor bredvid varandra för att tydligt visa likheter och skillnader.

Här blir skillnaderna i färg och form alldeles särskilt tydliga. Till vänster ses ”Gabrielle, Reading” av August Renoir, 1906, och till höger ”Portrait of the Artist´s Wife” av August Macke, 1912. Tavlan till höger är helt underbar tycker jag. Här fastnade jag länge.

IMG_4867

Men det är som sagt inte bara färgen, formen, ljuset och blicken som skiljer impressionismen och expressionismen åt. Det är framför allt känslan. Och när det gäller känslan backar inte expressionismen för att också förmedla det inte lika vackra och skimrande.

Här kan man nästan säga att impressionismen visas upp i sin extrema ytterlighet och expressionismen i sin: ”Pechstein, Sleeping” av Erich Heckel, 1910, och ”Tea Time” av Marie Bracquemond, 1880. Visst är det en underbar och talande kombination!

Emil Nolde, en oönskad nazist

IMG_4263

Jag vet inte hur många gånger under åren, vid en föreläsning eller i ett samtal av något slag, jag hamnat i den klassiska diskussionen: Du har läst en bok du tycker är väldigt bra och du uppskattar författaren mycket. Sedan får du veta att författaren är organiserad nazist, uttalad rasist eller liknande. Förändrar den kunskapen om författaren din uppfattning om boken?

Mitt svar har alltid varit ja på den frågan, det påverkar i första hand min uppfattning av författaren och i förlängningen också min uppfattning om boken, plötsligt börjar jag läsa in saker i texten som jag inte såg eller förstod första gången. Författarens ideologi måste självklart smitta texten. Är det så enkelt? Mitt svar idag är snarare både ja och nej.

emil-nolde-ljusare2-763x559

448-emil-nolde-692x600

Jag besökte nyligen utställningen Färgstormar med den tyske konstnären Emil Nolde (1867-1956), som visas just nu på Waldemarsudde, Djurgården. Emil Nolde är Tysklands främste expressionistmålare och i samband med utställningen har det varit mycket diskussion om det faktum att han var medlem i det nazistiska partiet, och välkomnade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, påverkar vår uppfattning av honom som konstnär och hans konst idag.

Till skillnad från den akademiska och hypotetiska funderingen ovan så visste jag i förväg att Emil Nolde var anhängare till det nazistiska partiet, min blick var redan påverkad av den vetskapen, om man säger så. Gjorde det att jag betraktade hans konst annorlunda mot andra konstnärers verk? Letade jag efter medvetna eller omedvetna meddelande från konstnärens som avslöjade hans ideologiska hemvist?

Nej, inte direkt, men det berodde också på att jag redan innan visste att Emil Nolde var utdömd av det nazistiska partiet, hans konst ansågs som degenererad, som något som bidrog till det germanska folkets förfall. 1941 förbjöds han verka och mängder av konstverk han gjort förstördes av nazisterna. Emil Nolde var förtvivlad. Påverkade den kunskapen mitt seende?

Emil Nolde - Light Sea-Mood

c08d1d6afdcfe996806e073a3e390bdc

Det första som hände vid besöket var att jag blev uppriktigt förvånad när de två först tavlor jag såg på utställningen var de här: Light Sea Mood från 1901 och Canal Copenhagen från 1902. Jag hade förväntat mig de färgstarka konstverk som utlovats i reklamen och det första jag ser är två mer klassiska, milda impressionistiska konstverk.

Det överraskade mig, men samtidigt visar det hur Emil Nolde som så många andra var påverkad av de impressionistiska strömningarna i sin tid, det måste ha varit oundvikligt. Och samtidigt: redan här ser man att han är på väg till något annat.

Även om de här två konstverken ser impressionistiska ut med sitt milda ljus och drömlika färger, ser man redan här att det finns något annat i hans konst. Det syns i penseldragen, i färgerna som inte döljs liksom av en mjuk dimma, eller dröm, som de klassiska verken av impressionisterna. Det är inte drömmande intryck utan avskalade känslor som förmedlas genom konsten. Expressionismen i sin linda.

192-emil-nolde-763x593

d21f01aac40f3e069b2e5163d5c82f78

Nolde_Mer

Sedan kom färgstormarna! En fullfjädrad expressionist! Emil Nolde säger själv: ”Färgen var min lycka”, och det märks verkligen. Hans färger är kraftfulla, lysande och på gränsen till bedövande. Ibland blir det nästan för mycket men att det skapar och väcker känslor av olika slag är definitivt något man kan konstatera utan tvekan.

Jag tror han var en lycklig målare, i alla fall fram till 1941. En lycklig målare med starka känslor han släppte fria på duken utan censur eller begränsningar. I de flesta fall väcker tavlorna starka, positiva känslor, han förmedlar en obeslöjad livsglädje där konsten är hans livselixir. Man går inte oberörd från någon av hans målningar, även om man inte gillar dem.

IMG_3173

För det finns definitivt tavlor som också väcker negativa känslor, men kanske inte som man tänkt sig det. Det här verket, till exempel, heter ”Strange people” och är målad 1923. Min första reaktion var olust. Vad är det för filurer han målar? Vem eller vilka ser ut så där?

Sedan inser jag att det antagligen inte är konstnärens intention: det finns inga människor som ser ut så här, men det finns människor som får mig att känna så här. Människor som jag inte förstår mig på, människor jag inte tycker om eller kanske människor som förstör mitt liv på något sätt. Emil Nolde satte färg på den känslan man kan få ibland när man möter en person som inger en olust och oro. Det är mästerligt gjort.

6565844797_a9c296e46e_b

Bild 003

Det är här allt gick fel för Emil Nolde antar jag. Det faktum att han kunde sätta bild och färg till det som oroade i det tyska samhället, det som ansågs leda till samhällets förfall, tolkades av regimen som att han själv var en del av förfallet, att han orsakade det, att Emil Nolde själv omfamnade det.

Men så tror jag inte det var, han målade vad han såg och vad han kände och enligt honom var det detsamma som det nazistiska partiet såg och fördömde. Han skriver själv till Goebbles, i ett brev daterat 2 juli 1938, när hans konst blivit ifrågasatt: ”Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”.

Det hade han helt rätt i men det hjälpte inte. 1941 blev han utestängd från sitt livsverk och sitt livs glädje. Han blev nazisten som inte var välkommen bland nazister. Att han kände sig missförstådd är ingen överdrift.

emil-nolde-paintings-12

mrs nolde

Att hans konst är ”stark, kärv och innerlig” håller jag med om. Här ses två porträtt som jag tycker visar det på ett alldeles särskilt sätt, ”Young Danish Woman” från 1913 och ”Mrs N” (Ada Nolde, hans fru) från 1911. Kärleksfullt, innerligt och med insikt om att kvinnor är subjekt, inte objekt.

nolde_ungemalte_bilder

large

Att Emil Nolde förbjöds verka som konstnär 1941 plågade honom enormt. Självklart fortsatte han måla om än i smyg. Kallade konstverken efter 1941 för ”Omålade bilder”. De är små, diskreta och förmedlar inte alls samma lycka och livsglädje som de tidigare konstverken. (Bilden på raderna av tavlor kommer från en annan utställning.)

Emil Nolde skriver själv: ”Måla, målare! Varför ska väl jag förbjuda målare måla? Det är svårt med bundna händer. Mina bilder gråter. deras plats är ett fängelse. De vill jubla allvarligt och lyckligt. De är fruktansvärt sorgsna. Mina bilder.”

Att han talar lika mycket om sig själv som om sina bilder är en självklarhet.

nolde

En av de tavlor som berörde mig mest på utställningen var den här: ”Picture of Woman. Jolanthe Nolde” från 1948. Här återvinner han storleken och färgerna från före 1941 men det är ändå inte samma sak. Det här är verkligen en målning som förmedlar sorg. Ändå är hon så vacker.

Hur tänker jag nu då? Tycker jag sämre om Emil Nolde och hans konst för att jag vet att han var nazist? Nej, eftersom jag inte ser något av det jag förknippar med den nazistiska ideologin i hans konst, inte mer än vad som kan räknas som kontextuellt präglat av ett Europa på 1930-talet.

Det faktum att inte heller nazisterna själva såg det där och då är vad som försonar Emil Nolde med historien, anser jag. Han var en nazist till ordet men inte till handlingen. Hans konst avslöjar honom. Att han sedan fick känna på nazismens grundregel: ”är du inte som vi vill ha dig får du inte vara med” är ett ödets ironi.

Se utställningen och bilda dig en egen uppfattning! Den pågår till den 30 augusti.

Kravallstaket kring Hokusai

bild-89

Bara i Frankrike tänkte jag när jag såg kravallstaketen, vakterna och poliserna och det hade inget med terrordåden i Paris förra veckan att göra, nej det handlade om sista helgen för utställningen med den japanske konstnären Hokusai (1760-1849) på Grand Palais. Köerna ringlade långa och många framför och runt hörnet på huset, hundratals människor som ville in.

Vi hade förköpta biljetter men vi fick köa ändå och hur de fördelade turen att gå in på utställningen är fortfarande en gåta för oss, men in kom vi till slut och det är jag glad för. Typiskt nog kommer man en av de sista dagarna, utställningen har pågått sedan oktober, men bättre sent än aldrig. Trångt inomhus också men det var bara att bita ihop.

hokusai_0

Vågen av Hokusai måste vara ett av världens och konsthistoriens mest kända konstverk, och det är fullt begripligt. Det finns något så sugande och förförande med den kraftfulla, farliga, vackra vågen – eller snarare tsunamin – som gör den oemotståndlig. Många konstnärer har inspirerats av de japanska träsnitten och kanske är det här ett av de mest inspirerande och kopierade.

hokusai-grandpalais

Självklart hade utställningen vågen på sin affisch, här ser man vilken del av konstverket som används till affischen. Bara inköpet av utställningsaffischen kändes värt besväret att ta en 24-timmars tripp till Paris enbart för att hinna se utställningen innan den vandrar vidare till Museum of fine Arts i Boston, USA.

1200x630_289380_crashing-onto-the-paris-exhibitio

Det var mäktigt att se originalet i verkligheten, eller snarare ett av originalen ska man väl säga eftersom det finns flera versioner av konstverket, fyra om jag minns rätt. Så många gånger man sett kopior av Vågen: vykort, muggar etc som jag själv köpt genom åren och sett på med beundran. Nu står jag äntligen, mycket efterlängtat, framför originalet.

Två saker slår mig: för det första, vad liten tavlan är. Men så är det, de japanska träsnitten är inte stora, det är lätt att glömma. det andra är lyckan över att inse att just det här träsnittet är det som den franske konstnären Claude Monet ägt och haft i sitt hem i Giverny.

Monet samlade på japansk träsnitt och i hans hem i Giverny hänger kopior av alla träsnitt han samlat på sig, originalen hänger på olika museum. Jag har varit där och sett kopian. Nu står jag inför hans eget original, tavlan han älskat och inspirerats av. Stort.

Red_Fuji_southern_wind_clear_morning-810x477

På utställningen hänger Vågen och Fuji i rött bredvid varandra, de två mest kända verken av Hokusai skulle jag tro. Det är ändå något speciellt att se dem i verkligheten. Att se att färgerna bevarats med sin lyster och glans på ett fantastiskt sätt.

Utställningslokalen, alla rummen i två våningar, är sänkt i mörker för att skydda konstverken vilket skapar en märklig känsla av att man måste smyga och viska vilket inte alls är nödvändigt egentligen. Men alla gör det och vi är som sagt många besökare den här fredagen. Vissa konstverk är utbytta under utställningstiden för att de inte tål att exponeras för länge.

Hokusai-Flowers

1-univ wisconsin-madison

Utställningen består av cirka 500 verk och det finns många vackra och stämningsfulla bilder att förlora sig i. Det är något alldeles särskilt med japanska träsnitt, de är så otroligt lätta att älska och fascineras av. Inte konstigt att de genom tiderna inspirerat mängder av konstnärer, framför allt de franska impressionisterna.

Hokusai_scalewidth_460

Extra intressant med just Hokusai är att det är han som är upphovsmannen till den japanska konstformen manga, de tecknade böckerna i en väldigt speciell stil. Allt började med att Hokusai, som var beundrad och upphöjd redan under sin livstid, bestämde sig för att i princip lägga ned sitt eget skapande för att hjälpa sina beundrare och efterkommande konstnärer,

o-HOKUSAI-GRAND-PALAIS-570

cent-vues-mont-fuji-5632-diaporama

26552

Han började göra små skissböcker med riktlinjer och tips om hur hans elever skulle teckna, små skisser som visar hur en bild byggs upp, eller hur människokroppen ska tecknas i vissa poser etc, och det är just vad ordet manga betyder: diverse teckningar, eller skisser.

Här ser man hur de små skisserna är embryot till serietidningarnas speciella stil med flera bilder på samma sidor. Utställningen innehåller mängder med manga blad och böcker, redan på sin tid sammanställde Hokusai sina skisser i små häften. Mangan är född. Man förstår att manga kulturen är så stor och djupt rotad i Japan.

bild-90

Det var inte tillåtet att fotografera på utställningen och den här gången valde jag att respektera förbudet. Här insåg även jag att konstverken kunde ta skada och det ville jag verkligen inte bidra till. Den här filuren, uppförstorad till mastodontstorlek, hängde i trapphuset mellan de två våningarna och den kändes tillåten att fotografera.

bild-91

Det här porträttet av Hokusai var inte heller ett original så det passade jag på att fotografera.

6a00e5535ff83b883301538fba817f970b

scannedimage-2

z4-outside-riviere-a-20140711

Det var en magnifik utställningen och jag är verkligen glad att jag åkte dit. Men som så ofta är det andra saker man tar störst intryck av än det man förväntade sig när man besöker en konstutställningen eller liknade.

I det här fallet var det ”Frankrikes egen lille Hokusai” som förvånade och fascinerade mig mest. Jag visste inget om Henri Rivière före det här besöket. Nu har jag fått en ny favorit. Så kan det gå.

Henri Rivière gjorde egna träsnitt i japansk stil men motiven var från Paris och Frankrike. Otroligt vackra och stilfulla.

thirty-six-views-of-the-eiffel-tower

Så nu har jag beställt den här boken, Thirty-six Views of Eiffel Tower, för att få fortsätta att njuta av hans konst. Man tror man vet så mycket, men det finns alltid nya konstnärer att lära känna och bli förtjust i. Den insikten gör mig outsägligt lycklig och tillfreds.

Vill du veta mer om Hokusai och utställningen, läs gärna Monica Braws utmärkta artikel i Svenska Dagbladet. Det var den som fick mig att skynda mig till Paris för att hinna se utställningen.

Turner, min andra stora kärlek

mr_turner

Jag har alltid varit intresserad av konst, mer eller mindre passionerat, och min första stora kärlek i tonåren var den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Jag vet att jag inte på något sätt är unik i det fallet, Monet har den förmågan att väcka lust och kärlek till konsten. Man blir förälskad, fascinerad och världen blir en vackrare plats att leva på.

Jag tror Monet är den första kärleken för många vad gäller konst, men frågan är vad som händer sedan, vem blir nästa kärlek? I mitt fall var det den brittiske konstnären JMW Turner (1775-1851) som blev min andra stora kärlek. Det finns ett släktskap mellan Monet och Turner helt klart och jag kan så här i efterhand se vilken utveckling som ledde mitt konstintresse från Monet till Turner.

Det känns som en naturlig väg att gå även om det var Turner som var före Monet och sägs ha inspirerat till impressionismens framväxt. Själv definieras Turner som romantiker och det engelska landskapsmåleriets förgrundsgestalt. Andra stora kärlekar har följt sedan men man glömmer inte de allra första.

mrturner

Därför var det förstås med stort intresse som jag äntligen kom i väg på filmen Mr Turner, som hade premiär på juldagen. Man är ju inte direkt bortskämd med storslagna spelfilmer om konstnärer, eller konst i allmänhet.

Filmen var mycket bra men den handlade egentligen inte särskilt mycket om konst och måleri, det var mest som något i förbifarten, den handlade mer om människan Turner och hans samtid. Det gjorde absolut inte filmen sämre, men det blev något annat än jag förväntat mig.

Cannes 2014: Mr Turner

Självklart fick man en inblick i villkoren för konsten och målarna i tidigt 1800-tal, och det var lärorikt, men mest av allt fokuseras filmen på Turners person och hans relationer. Han var definitivt en komplex person, kommen ur arbetarbakgrund men mer bildad än många av de ”fina” herrar han mötte genom konsten. Han var inte känslornas man, förutom i sin konst, men tydligen hade han en mycket varm relation till sin far och det framkom på ett väldigt fint sätt i filmen.

Hans far hade varit perukmakare och barberare och William Turner hade som barn suttit i ett hörn av salongen och ritat små skisser. dessa hade sedan fadern satt ut i skyltfönstret och sålt för 2-3 shillings styck. ”Alla blev sålda” enligt pappan i filmen. Så började Turners karriär och sedan dess var hans pappa hans främsta stöd, assistent, maneger och ledsagare. Sorgen var stor när pappan dog.

mr-turner

I filmen får man också en inblick i villkoren för konstnärerna på den tiden och vilken makt den officiella Konstakademin hade. I filmen finns några mycket bra scener som både berättar om det och driver med fenomenet, särskilt med konstkritikerns John Ruskin, kanske inte helt rättvist, men helt klart underhållande. Konstakademin beslutade över vilka konstnärer som blev accepterade, vilka som fick visas upp för allmänheten och själva upphängningen av tavlorna i salen visade på vilken status man hade som konstnär.

I princip all makt låg hos akademin och dess konstkritiker, på både gott och ont. Så var det i många länder och det var bland andra impressionisterna i Frankrike som var med och drev utvecklingen bort från det här systemet genom att ordna egna utställningar och agera vid sidan om landets konstakademier, för att bryta upp deras makt och ge andra konstnärer en chans.

MR-TURNER_STILL-06 - low res

Turner protesterade inte mot Konstakademin, han var en del av spelet, och etablissemanget, men så mycket kan sägas att han ändå helt och hållet gick sina egna vägar, både vad gäller konsten och personliga relationer.

20140516-001557

Även om filmen Mr Turner inte direkt handlar om konsten och skapandet villkor så ger den en intressant inblick i den samhällsutveckling som Turner var en del av. Enligt filmen var inte Turner en bakåtsträvare och romantiker i den bemärkelsen att allt var bättre förr, tvärtom, han omfamnade den nya tekniken och avbildade den med samma passion som den överdådigt vackra naturen.

Enda gången framtiden och utvecklingen oroar honom är när han testar att fotografera sig, här ser han kameran som ett hot mot hans yrke och konstens framtid, det besvärar honom men det hindrar honom inte ifrån att testa. Han är nyfiken. Nu vet jag inte om det är något som verkligen hänt eller om det är ett påhitt av manusförfattaren, men scenen ger ändå en skarp bild av Turners sätt att förhålla sig till utvecklingen.

mr-turner-trailer-05152014-082438

Det är en häpnadsväckande vacker film och spännande nog läggs inte så mycket energi på att visa Turners konst och hur han tekniskt gått till väga, det är som sagt något vi får en känsla för liksom i förbifarten, men det vi definitivt får en stark känsla för är vad som inspirerade Turner att måla sina mästerverk. Filmen är full av undersköna landskapsbilder, Turners tavlor i verkligheten, det som låg till grund för hans konst.

Han måste ha haft ett starkt sinne för skönhet och även om man var en säregen person utan särskilt många nära vänner så hade han passion och starka känslor när det kom till konsten. Det finns en underbar scen i filmen där Turner lyssnar på musik, en dam som spelar ett av hans favoritstycken på piano. Den korta lilla scenen vittnar om en enormt stark rörelse, om än med ytterst små medel. Mycket vackert.

J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day (oil on canvas)

Den brittiske skådespelaren Timothy Spall gör en fantastisk skådespelar insats. Jag vet inte om han är särskilt bildlik Turner men det verkar som att han fångat in hans personlighet så mycket det är möjligt att göra. Eftersom Turner är en brittisk nationalklenod så antar jag att man strävat efter att hålla sig så nära sanningen som möjligt annars skulle filmen inte ha en chans, men den har tydligen blivit hyllad i Storbritannien.

Om den här målningen stämmer överens med sanningen så kommer filmen riktigt, riktigt nära: J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day by William Parrott (1813-69)/The Collection of the Guild of St. George, Sheffield, UK.

jmw_turner_slave_ship

Den enda målningen som egentligen får någon slags djupare presentation är den här, kallad The Slaveship målad 1840. Den får representera Turners konst och även det som han själv påstår i filmen: ”En målning är tyst poesi”.

Se filmen.

Matisseeleven som ”vinner” är…

w11

Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg visas just nu en utställning på Waldemarsudde som heter Inspiration Matisse! Där visas de skandinaviska konstnärer som utbildade sig på Akademi Matisse i Paris, i början av 1900-talet. Många av de idag mest kända svenska modernister, till exempel Isaac Grunewald och Sigrid Hjertén, var några av dem.

Utställningen på Waldemarsudde visar tydligt hur eleverna influerats av Henri Matisse men det är också tydligt att de gick sina egna vägar och fann sina egna uttryck. Matisse själv gillade inte imitatörer och det kan man inte påstå att någon av de som finns med på utställningen är. Men var det då någon som, enligt mig, närmade sig Matisse storhet?

w16

Ja, visst finns det mycket att säga om just till exempel Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som var och en är fantastiska konstnärer, och de mest kända av dem idag. Här kan man verkligen se inspiration av Matisse i färgspråket, i formerna och i avsaknaden av centralperspektiv, bilderna är tvådimensionella. Typiska drag i en målning av Matisse. Men det är något i de svenska målningarna som saknas.

Det är känslan. Deras konst är fantastisk på sitt sätt, men den fångar inte in det som är unikt för Matisse: känslan. Den här känslan har Matisse själv definierat. Han ville att hans konst skulle förmedla lyx, lugn och vällust. Det förmedlar inte de svenska konstnärerna, förutom en: Einar Jolin (1890-1976).

w10

Einar Jolin är den av konstnärerna på utställningen som kommer närmast den här känslan. Hans tavlor har en inre lyster som drar blickarna till sig och som förmedlar ett lugn och en känsla av harmoni. Man bli glad, ja till och med lycklig, av att se hans konst. Här möter hans konst Matisse och Einar Jolin blir utställningens ”vinnare” om jag får bestämma.

Nu är förstås inte tanken att någon ska ”vinna” men det är ändå intressant att se vem man själv upplever kommer närmast Matisse i sitt skapande, och enligt mig är det Einar Jolin. Inte för att hans konst liknar Matisse i övrigt, han har inte alls samma form, linjeteckning och samma kraft i färgerna. Men han har den ”rätta” känslan.

Det syns i konstverket ovan, ”Jenny Hasselqvist” från 1916-26. Den här målningen vann över mig på knockout. Den är helt självlysande och färgsättningen är magnifik. Bara den här tavlan är värd en tur till Waldemarsudde.

w13

Han målade med så mjuka, vackra, självlysande färger och det gör mig lycklig och det är vad som gör honom till min vinnare. Den här målningen föreställer Einar Jolins far. Man kan nästa rent fysiskt känna kärleken han kände för sin far, den strömmar ut ur tavlan. Den är underbar.

w7

Även om Einar Jolin var känd, och väldigt populär, som porträttmålare så kommer hans känsla fram även i andra motiv. Här ses ”Utsikt över Riddarholmen”, från 1914, där Stockholm strålar i all sin glans. En älskad stad, helt klart. Allt han rör vid blir till kärleksförklaringar. Det är en unik förmåga och Einar Jolin är värd all vår beundran och respekt för det.

Trots att man ser en mer eller mindre tydlig influens av Matisse i hans elevers konst är det bestående intrycket på utställningen, som sagt tidigare, att alla eleverna ändå står på egna ben. Men ett citat, som finns med på utställningen, av Isaac Grûnewald visar med all tydlighet vilket starkt intryck den franske målaren gjorde på de svenska eleverna. Så här skriver han efter sitt första möte med Henri Matisse konst:

”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet. Mina nyförvärvade vänner, impressionisterna, förbleknade, smulades sönder, torkade bort,. Alla de regler, jag förut lärt och använt, voro slopade, alla de lagar, jag förut trott okränkbara, voro upphävda. Perspektiv och djuppåverkan genom valörer, alla sådana saker som man fått slita med i åratal voro obefintliga. Det är ett helt nytt språk som ljöd ur dessa dukar.”