Staden vid Sidenvägen visar vägen

IMG_8542

IMG_8547

Att utnyttja det gamla bergrummet under Östasiatiska museet på Skeppsholmen är verkligen en genial idé. När man träder in får man en känsla av att förflyttas i både tid och rum. det är fantasieggande.

Man träder in genom den diskreta porten och vet inte riktigt vart man kommer att hamna och om man kommer att komma ut i, och tillbaka till, samma verklighet som man lämnade när man klev över tröskeln.

IMG_8543

Just nu pågår en riktigt bra utställning där lokalen verkligen kommer till sin rätt. Utställningen heter ”Staden vid Sidenvägen” och berättar om handelsstaden Luoyang i Kina, som blomstrade under Tangdynastin cirka år 618-907. En period som av många anledningar kallas en guldålder för Kina.

IMG_8535

Man kliver in från det, i alla fall den dagen jag var där, snöiga och kalla Stockholm in till en varm och inbjudande stad för längesedan. Det är en härlig känsla. Utställningen är uppbyggd av flera rum där man gör en resa genom staden, men också för en känsla av karavanernas resa längst Sidenvägen, den urgamla handlesvägen som förenade öst med väst längt före alla moderna uppfinningar såsom tåg, telefon, bilar, flyg och internet.

IMG_8401

IMG_8398

IMG_8407

Det är roligt att se statyerna som vittnar om livet i staden Luoyang och den period som kallas Tangdynastin, eftersom det är så oväntat komiska och levande. Här finns inte mycket av uppsträckta ryggar och förskönande illusioner för att imponera på oss sentida besökare.

Här visas människor och djur rakt upp och ned såsom de såg ut: vackra, fula, korta, långa, lustiga hattar och ansiktsuttryck. Jag gillar det mycket. Det är som snapshots, snabba ögonblicksbilder som visar det verkliga livet snarare än det drömda och idealiserade livet. Som om de haft en kamera.

FullSizeRender-170

De som byggt upp utställningen har verkligen lagt sig vinn om att skapa en känsla av Kina, så att framför allt vi som inte varit där kan få en känsla av landet, både då och nu.

Till exempel finns det många dikter med för att förstärka och förhöja känslan av närvaro. Det uppskattar jag eftersom det är något mycket speciellt med kinesisk poesi tycker jag. den visar på ett Kina som inte syns i verkligheten.

Ett inre Kina som är poetiskt, innerligt och skönhetstörstande. Ett Kina vi inte ser lika ofta eftersom vi oftare hör om revolutioner, förtryck och diktatur. Det är Kinas Janusansikte.

IMG_8417

Utställningen är pedagogisk och interaktiv, det finns mycket att göra och känna på. Det är bra, särskilt om man besöker utställningen med barn, men också för att det skapar en känsla av närvaro. En närvaro av människor från staden och tiden, som om vi möts i ett långt här och nu.

IMG_8422

Och det gör vi på sätt och vis för utställningen har två syften: dels att berätta om handeln på Sidenvägen som till och med ledde till att ett kinesiskt sidentyg från den här tiden nådde de samtida vikingarna i Birka utanför Stockholm (det tyget visas på utställningen), dels att visa vilka likheter – och utmaningar – stadens mångfald har med vår tid.

FullSizeRender-180

Det är inte så att man försöker mörka vilka utmaningar staden hade under sin blomstrande guldålder, tvärtom, det framgår tydligt till vilket pris kejsarna höll sig kvar vid makten. Tangdynastin var en period av både guld och blod, och utställningen lyckas förmedla dem båda som en påminnelse och en varning till vår tid.

IMG_8429

IMG_8495

Vi får lära oss mycket om den första och hittills enda kvinnliga kejsaren av Kina: Wu Zetian. Vägen in till hennes audiensrum är spöklik och lite läskig och när man kommer fram till ingången hörs plötsligt en viskande röst som ger förhållningsorder och varningar innan vi träder in inför kejsaren ansikte.

Jag kan inte låta bli att stanna upp och gripas av en kort men intensiv rädsla och spänning, trots att jag vet att allt är på låtsas. Hur var det inte då, på den tiden? När en felriktad blick på kejsaren kunde kosta dig ditt huvud?

IMG_8455

IMG_8456

IMG_8453

På tal om huvuden så är det ovanligt många statyer som visar kvinnor i den här utställningen och det är man ju sannerligen inte van vid. Och inte bara passiva kvinnor i behagfulla poser utan kraftfulla kvinnor som spelar hästpolo, musicerar och på alla sätt tar aktiv del av livet i staden.

Roligast är ändå den här montern som visar på deras olika håruppsättningar där vi till och med får veta vad de olika frisyrerna kallas och hur de formas. Hur ofta får man ta del av sådan central information?

Men det är inte bara roligt, det är framför allt ett vittnesmål om att kvinnorna i staden hade en för sin tid (och för vår tid på allt för många platser i världen) friare position. Det framgår med tydlighet på utställningen och ett av skälen till det är just den kvinnliga kejsaren.

FullSizeRender-190

IMG_8466

Hennes position och hennes önskan att lyfta fram kvinnor som förebilder, bland annat genom att beställa biografier av framstående kvinnor, lyfte kvinnor i allmänhet, framför allt i staden om än inte lika tydligt ute på landsbygden.

Dikten ovan är skriven av Xue Tao (768-831) en kvinnlig poet som är en av de mest kända kvinnliga poeterna i Kina än i dag och som försörjde sig på sin poesi under sin livstid.

IMG_8475

Det var mycket som fascinerad på utställningen men kanske den här guldtavlan ändå tog priset. Den gjordes av kejsaren Wu Zetian själv som en offergåva till gudarna för att hennes många synder skulle bli förlåtna. För att vidmakthålla sin makt begick hon många synder, det vill säga hon mördade många som hon ansåg hotade hennes position.

Självklart har historikerna framställt henne som mer blodtörstig än andra, manliga, kejsare och som en ond kvinna. Andra vill göra henne till en feministisk hjältinna. Troligtvis ligger sanningen någonstans där mittemellan.

Guldplattan, som har en inskription där hon vädjar till gudarna om överseende med hennes synder, slängdes ned för ett berg som offer till gudarna. Där blev den liggande till 1982 då en bonde hittade den. Och nu kan man se den med sina egna ögon på utställningen. det kallar jag en ordentlig resa i tid och rum!

Gör ett besök i Bergrummet, det finns så otroligt mycket mer att se och lära än det lilla jag fått med här! Utställningen pågår till den 28 februari.

Annonser

Star Wars: The Force Awakens

2015-12-16-1450300622-8118374-Star_Wars

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Force-Awakens-Poster-Featured22

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

Star-Wars-The-Force-Awakens-trailer-2-3

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

share_1200x627

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

tfa-vf-4

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

maxresdefault22

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

maxresdefault11

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Star-Wars-BB-8-Force-Awakens

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Guy Bourdin drabbar långsamt

IMG_8246

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

FullSizeRender-15xxx

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

FullSizeRender-16xxx

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

IMG_8141

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

IMG_8143

IMG_8145

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

IMG_8159

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

IMG_8161

IMG_8194

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

IMG_8169

IMG_8172

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

IMG_8210

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

IMG_8213

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

IMG_8223

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

IMG_8218

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

IMG_8221

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

IMG_8235

IMG_8244

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Träna sig i att uppskatta konst?

Henry_Meynell_Rheam_-_Sleeping_Beauty-550x350

För en tid sedan var det en vän till mig som uppgivet sa: ”Jag önskar att jag kunde lära mig att uppskatta konst. Jag förstår mig inte på konst även om jag kan tycka vissa konstverk är vackra att se på. Kan man lära sig att uppskatta och förstå sig på konst? I sådana fall, hur gör man?”

Hon lät nästan förtvivlad, eller i alla fall uppgiven. Till saken hör att hon är skolad sångerska och förstår sig på musik som konst alldeles utmärkt, men det hon menade var konst i bemärkelsen tavlor, skulpturer, ja, föreställande konst helt enkelt. Min första reaktion på frågan var förvåning.

Först och främst den instinktiva reaktionen: hur är det möjligt att INTE tycka om konst? Men det vet jag ju att inte alla gör. Den andra instinktiva reaktionen: tänk att någon kan LÄNGTA efter att förstå sig på och uppskatta konst. Att någon vill träna sig i att tycka om konst.

Vännen frågade mig: ”Hur lärde du dig att tycka om konst?” Jag tänkte efter länge och insåg till slut att jag inte kunde svara på frågan. Jag kunde inte komma på en tid INNAN jag tyckte om konst. Jag har alltid uppskattat konst på olika sätt, det har varit som ett livselixir för mig från början även om ingen någonsin uppmuntrade det eller visade vägen för mig när jag var barn.

Som jag skrivit om här tidigare på bloggen så blev Bengt Lagerqvist med Konstalmanackan en av mina första ciceroner. Barnböckernas illustrationer var också en av de allra första konstupplevelserna för mig. Annars har jag tagit mig fram själv, driven av en passion som brunnit inuti mig.

3977185074

Min väns fråga, om det går att träna sig i att uppskatta konst och hur gör man i sådana fall, fick mig att citera ur den brittiska författaren  Jeanette Wintersons bok ”Konst – Essäer om extas och smaklöshet” för henne. Boken utkom redan 1995 men utgavs inte på svenska förrän 2014 av förlaget Kabusa böcker. 19 år tog det vilket är helt ofattbart märkligt. Men nu finns den i alla fall tack och lov.

I den boken berättar Jeanette Winterson att hon som författare alltid varit passionerat förtjust i böcker och i det skrivna ordet, men aldrig förstått sig på konst i bemärkelsen bildkonst, och inte heller varit särskilt intresserad av att lära sig något om det.

04_Animula Vagula Blandula

Tills den dagen hon drabbas. I bokens första kapitel berättar hon hur hon är på besök i Amsterdam och strosar i ett vintrigt landskap längst kanalerna. Plötsligt får hon syn på en tavla i fönstret på ett litet galleri. Det är då hon drabbas. (Kuriosa: det känns som om Donna Tartts läste den här bokens inledning och genom den delvis inspirerades till sin senaste bok ”Steglitsan”, 2013.)

Jag vet inte om det var exakt den här tavlan, men i vilket fall som helst så var det en som liknar den här, som också är målad av samme konstnär, italienaren Massimo Rao. Här börjar Jeanette Wintersons färd in i bildkonstens värld. Hon vill lära sig mer, hon vill lära sig förstå och uppskatta konsten. Men hur gör man frågade hon sig själv. Samma fråga som min vän ställde till mig.

_75613988_75613987

Hon skriver: ”För många år sedan, då jag helt kort levde med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle bära mig åt för att lära mig något om vin. ‘Drick det’, sa han. Det är sant. Enda sättet att utveckla ett smaksinne är att utveckla ett smaksinne.”

Det var det här jag citerade för min vän. Jag tycker det är otroligt bra sagt. Så enkelt är det. Vill man träna sig i att förstå och uppskatta konst på ett djupare plan än att man tycker att en eller annan tavla är dekorativ eller vacker (vilket inte på något sätt är fel, man kan uppskatta konst på det sättet också, alla sätt är bra, men önskan från min vän – och författaren Jeanette Winterson – var att gå djupare, förbi det dekorativa och uppskatta även det som inte är vackert men som kanske har något att säga) måste man utsätta sig för konst. Igen och igen.

Och det gör Jeanette Winterson. Första kapitlet i boken handlar just om hennes strävan efter att förstå och uppskatta konst. Hon blir till och med lite besatt skulle man kunna säga. Det är ett kort men fantastiskt innehållsrikt kapitel om vad konst är och vad konsten gör med oss.

När jag började läsa boken kom jag först bara några sidor, sedan var jag tvungen att sluta läsa för jag kände hur mitt hjärta trycktes ihop som av en järnhand, av rörelse. Jag blev så tagen av att någon kunde sätt ord på vad jag känner inför konsten. Jag var tvungen att vänta månader med att fortsätta läsa boken. Den fick mig att känna mig mindre ensam i min passion, men det var samtidigt plågsamt att inse att det händer så sällan: att man stöter på en besläktad själ.

wintersonomslagx3

Jeanette Winterson skriver bland annat, en insikt som är högaktuell i vår tid:

”Naken kom jag till världen, men penseldrag täcker mig, språk lyfter mig, musik ger mig rytm. Konsten är min käpp och min stav, min viloplats och min sköld, och inte bara min, ty konsten utestänger ingen. Till och med de som blivit bestulna på konsten, av tyranni, av fattigdom, börjar utöva den igen. Om konsten inte hade funnits skulle i varje ögonblick någon börja skapa den igen, i sång, ur damm och lera, och även om artefakterna kan bli förstörda kan den energi som skapar dem inte förstöras.”

Längtar du efter att träna dig i att förstå och uppskatta konst? Börja med att läsa första kapitlet i Jeanette Wintersons bok så är du redan en bra bit på väg. Genom hennes väg in i konsten kan du få hjälp att hitta din väg. Och längst den vägen kommer du inte bara att finna konsten, du kommer också att finna dig själv.

Olle Olsson Hagalund och livet

IMG_7831

Idag kände jag mig trött, risig och febrig och insåg vid lunchtid att det var dags att åka raka vägen hem för att vila. Men jag ville inte bara åka raka vägen hem, jag kände att jag behövde muntras upp först, och eftersom jag befann mig vid Odenplan hade jag inte långt att gå till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken.

Där öppnades en utställning med Olle Olsson Hagalund i lördags (28/11-15) och jag tänkte att om något kan liva upp mig en grå dag som denna då måste det vara en utställning med denne fantastiske konstnär. Med sina färgglada och kraftfulla målningar, som vibrerar av liv och kärlek, ger han kraft och glädje till en sliten kropp och själ.

IMG_7856

Olle Olsson Hagalund (1904-1972) brukar beskrivas som en expressiv naivist med en helt egen stil. Hans främsta kännetecken, förutom själva stilen, är att hans motiv väldigt ofta kommer från den gamla stadsdelen Hagalund i Solna, Stockholm.

I princip allt det han målade är idag rivet, det revs på 1960-talet då Stockholm expanderade enormt på grund av det stora trycket från inflyttade svenska från landet. Det sägs att Olle Olsson Hagalund slutade att måla när allt var rivet, det var som om hans målarlust försvann med stadsdelen.

IMG_7864

Och det var ju inte så konstigt. Han föddes, levde och dog i det hus hans farfar hade byggt i slutet av 1800-talet. Det är ett av de få hus som finns kvar idag av det gamla Hagalund. Jag visste inte att det var ett museum att besöka. Där kan man se hur han bodde, se konst han målade som hänger kvar på väggarna, och mycket mer.

Just nu har det lilla museet, som drivs av hans dotter, stängt fram till och med februari 2016, och därför har Sven-harrys konstmuseum haft möjlighet att låna samlingen för sin utställning. Ytterligare konst har lånats in, även sådant som inte visats tidigare. Jag måste absolut besöka det lilla museet när det öppnar igen.

IMG_7867

Det är en helt fantastiskt känsla att gå där på utställningen, liksom omfamnad av Olle Olsson Hagalunds varma, lyckliga konst. Febern och tröttheten till trots: jag känner mig lycklig. Men lyckan blandas självklart med vemod och sorg över den stora förändring som samhället, både Hagalund och Stockholm, genomgått de senaste 50 åren.

Jag säger inte att allt var bättre förr, för det var det verkligen inte. Olle Olsson Hagalunds målningar visar också misären och smutsen som härjade under 1900-talets första hälft, men mest av allt visar han levnadsglada människor som lever sina liv i dur och moll och fantastiska, genuina, vardagliga stadsmiljöer.

IMG_7873

Målningarna förmedlar en stark känsla av vad Stockholm, Paris, Liverpool var en gång för längesedan. Konstnären fångar in atmosfären, känslan, sorgen, glädjen, men mest av allt styrkan i människornas sammanhållning.

Det är nog ändå något som förändrats till det sämre i vår tid: vi har längre till varandra idag. Så klart på både gott och ont, men när man ser Olle Olsson Hagalunds konst känns det mest som om vi förlorat något mycket viktigt.

IMG_7897

IMG_7901

Det här är två av de tavlor jag tyckte bäst om (även om det är på gränsen till omöjligt att välja ut några, jag gillade alla). Den ena föreställer en brandvägg och den andra det som han kallar ”Spökslottet”. Så otroligt vackra i all sin enkelhet.

IMG_7904

Men inte ens ett spökhus lyckas han måla skrämmande. Se på den fladdrande gardinen i ett av husen bredvid. Vem blir rädd av att se på det här? Man blir ju glad och får lust att flytta in i spökslottet! Olle Olsson Hagalund verkar ha varit en människa som var tillfreds med sig själv och sitt liv.

IMG_7891

IMG_7906

Det finns flera självporträtt på konstnären med på utställningen och här bränner det till lite för första gången. Även om hans konst avslöjar en ljus livshållning hos konstnären kan man ändå skönja i självporträtten att han inte var en naiv person, även om han målade naivistiskt.

Man måste känna till det svarta för att kunna måla det ljusa. Det finns en känsla av tacksamhet i Olle Olsson Hagalunds konst. Han säger själv, i den 13 minuter långa film som visas på utställningen (och på hemsidan), att han är en romantiker. Han tycker det är sorgligt att det inte längre är modernt att var romantisk. Han vill fortsätta att vara det.

IMG_7912

Det är märkligt att inse att många av Olle Olsson Hagalunds konstverk är målade i mellankrigstiden och under andra världskriget. Ändå målar han så ljust och glädjefyllt.

Det är som om livets onda inte riktigt når fram till Hagalund i Solna, som om det var en liten skyddad flik av världen där allt var obesmittat av krig, fattigdom och plåga. Tills den stora rivningen drog i gång. Då sparades ingen möda på att förvandla paradiset till en stenöken.

IMG_7920

Lite överraskad blev jag när jag hittade några nakenstudier bland tavlorna på utställningen. Det var som om jag utgått ifrån att han inte målade sådana självklara konstnärsmotiv, men så klart han gjorde det. Men också dem målade han med humor och charm.

Han målade många kvinnor av alla sorter och med samma kärlek och innerlighet. Mest med kläderna på. Han hade ett särskilt öga för människor, och man vill gärna tro att han som person var lika charmerande och trevlig som hans tavlor tycks avslöja.

IMG_7928

Olle Olsson Hagalund var i princip självlärd. Han målade hela sitt liv, började redan som barn, och gick bara en kort tid på konstskola. Där kände han sig inte tillfreds, han slutade och fortsatte istället att måla hemma för sig själv. När han var 30 år, 1934, deltog han i en tävling som han vann och därefter förvandlades hans karriär till en raket över en natt.

Han ställde ut många gånger under 1930- och 40-talet men därefter blev det mer sällan. Han tyckte inte om det, framför allt hade han svårt att sälja sina tavlor, att skiljas från dem. Men sålde gjorde han. Varje utställning blev en succé och han har varit en av Sveriges mest älskade konstnärer sedan dess.

IMG_7934

Tror jag det, vem skulle inte vilja ha en av hans tavlor hemma på väggen? Jag fick nöja mig med utställningskatalogen, ett vykort och en affisch, men det är jag nog så glad över. Jag tyckte otroligt mycket om utställningen och jag vill gärna se den igen – utan feber i kroppen.

IMG_7936

IMG_7965

IMG_7967

IMG_7978

Utställningen pågår till den 7 februari 2016. Missa inte!