Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Annonser

Sagan om prinsessan Kaguya

Kaguya

original

Sagan om prinsessan Kaguya är en japansk animerad film från den välrenommerade Studio Ghibli, som producerat de kända filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro, med flera. Sagan om prinsessan Kaguya hade svensk premiär den 1 april men redan i november 2013 i Japan.

Varför det tagit så lång tid för filmen att komma till Sverige vet jag inte, om det kan bero på översättningen eller rättigheter av något slag. Det var i vilket fall som helst värt väntan.

detail.6c0fe999

kaguya_1.0

Filmen handlar om den gamle skogshuggaren som hittar en liten flicka i ett bambuskott i skogen, så vacker och magisk att mannen tar för givet att hon är en prinsessa nedfallen från himlen. I det senare har han rätt, hon kommer från månen. Om hon verkligen är en prinsessa eller inte får vi aldrig veta men hon behandlas definitivt som en.

ghibli-1280-jpg

Filmen bygger på en gammal japansk folksaga, Taketori monogatari (Den gamle bambuhuggaren), från 900-talet. Prinsessan, som senare i filmen får namnet Kaguya (som betyder skimrande, som månljuset), rymmer från månen för att få uppleva det myllrande, färgrika livet på jorden.

Filmens skapare, Isao Takahata, en av Studio Ghiblis skapare och ägare, berättar i en intervju att han ville göra filmen för att han fascinerades av skillnaden mellan månen och jorden.

På månen är allt stilla, utan starka känslor, varken av glädje eller av sorg. Där finns inga plågor och inget lidande, men inte heller någon passion och himlastormande kärlek. Där är livet ständigt harmoniskt och stillsamt. Prinsessan ville uppleva det jordiska livet med alla dess glädjeämnen och sorger, och det får hon verkligen göra.

Kaguya_800a

Prinsessan växer upp hos skogshuggaren och hans fru i skogen där hon lever livets glada dagar med sina vänner. Hon växer fort och blir snart en ung flicka. Då bestämmer sig pappan, skogshuggaren, för att det är dags för prinsessan att även leva och fostras som en prinsessa och flyttlasset går, mot flickans och mammans vilja, in till huvudstaden.

sagan-om-prinsessan-kaguya-(2013)-large-picture

princess-kaguya

Där fostras prinsessan in i alla regler och förväntningar som fanns på en ädel dam i 900-talets Japan. Det är definitivt en livsstil som inte passar den levnadsglada och entusiastiska prinsessan.

Pappans ambition att göra prinsessan så lycklig som möjligt, genom att anpassa henne till vad han tror ska göra henne lycklig (och vad som gör honom lycklig), är början på en tragedi.

the-tale-of-princess-kaguya-23

11390_1

Filmen, liksom sagan den bygger på, avslutas med att prinsessan hämtas tillbaka till månen. För en kort tid fick hon leva det överflödande livet på jorden, men pappans ambitioner för henne ledde till att hon var tvungen att lämna livet på jorden.

Sagan har många bottnar: om hur pappans goda vilja och tro skapar ett fängelse för prinsessan som kväver henne, så han i slutänden förlorar henne, hur kvinnans position i det forntida Japan, hennes instängda och begränsade liv, orsakar henne olycka och undergång.

Men också: att livet på jorden med all dess olycka och lidande ändå är att föredra framför det innehållslösa och jämnt harmoniska (utan varken toppar eller dalar) livet på månen. För det jordiska livet erbjuder också en enorm rikedom av känslor, relationer och passioner. Även tårar har sin plats i livet för att det ska upplevas meningsfullt och levande.

Det är en otroligt vacker – på alla sätt – och också rolig film, definitivt lite för lång, det ska sägas (2 och 17 minuter), men eftersom det tydligen är Isao Takahata sista långfilm (enligt honom själv) så känns det helt rätt att han får göra den hur lång han vill.

Filmen rekommenderas för alla som uppskattar det japanska sättet att göra film, där man inte kan räkna med lyckliga slut eller ett undvikande av olycka och lidande. Inget Disney alltså. Istället mer som livet självt och därmed både mer spännande, lockande och oförutsägbart.

Star Wars-parad som försvann

Comicon-Gamex

Comic-con har kommit till Sverige. Comic-con är en årlig seriemässa som startade i San Diego, Kalifornien, USA, på 1970-talet.”Evenemanget var till en början ett konvent kring serietidningar, science fiction/fantasy, film, TV och annan populärkultur. På senare år har mässan vuxit till att innefatta andra relaterade områden som exempelvis TV-serier, film och datorspel”, skriver Wikipedia.

I Sverige har man de senaste fyra åren arrangerat en mässa för dataspel, Gamex, som man i år för första gången expanderat till en klassisk Comic-con mässa. För alla oss fans är det en dröm som går i uppfyllelse. I två dagar, av fyra möjliga, har jag hängt på mässan i Kista. Jag vet inte ensam där. Särskilt inte på lördagen. Jag skulle nog våga påstå redan nu att mässa är en succé.

bild-193

Även om den svenska mässan är en mindre variant av de stora Comic-con mässorna i världen så har man ändå lyckats få med alla ingredienserna. På mässgolvet mötte man kända och okända figurer, bland annat Startroopers från Star Wars som roade sig med att skrämmas, men mest med att bli fotograferade. Där fanns allt möjligt till försäljning, spel att spela, föredrag och filmvisning etc. En dröm som går i uppfyllelse för ett fan som jag, och tusentals andra.

bild-174

Det var en fantastisk upplevelse att se allt det engagemang som fanns i lokalen, all koncentration och all entusiasm. I första hand var det en mässa för dataspel, och det var flera nya spel som introducerades under helgen vilket bildade långa köer av tålmodiga människor som ville få en chans att prova dem. Både stora och mindre spel av alla sorter. I alla hörn satt ungdomar och spelade. Det var vackert att se på något sätt. Alla dessa späda nackar i full koncentration.

bild-175

Förutom spel fanns massor av försäljning av mer eller mindre galna prylar som kommer från programmen, spelen, serierna, filmerna; fantasy, manga, animé, sci-fi, äventyr, etc, etc. Man hade kunnat ruinera sig utan problem av allt som fanns att köpa på mässan. Att som gammal nörd plötsligt vara trendig och modern är definitivt en känsla som jag inte vant mig vid ännu.

Att ha älskat Sagan om ringen så länge, långt innan folk i allmänhet ens visste vad det var. Den första bok jag köpte på egen hand för egna pengar var Bilbo av JRR Tolkien. Den stora gröna boken symboliserar mitt första steg ut i världen som en fri och självständig individ. Eller Star Trek och mitt unga svärmeri för Dr Spock. Inget unikt längre, nu är man mainstream. Helt OK men lite oväntat.

bild-176

Det är ett av de starkaste minnena från mitt första besök på en Comic-con mässa, att här finns rum för alla och ingen tittar två gånger på någon, om det inte är för att beundra deras uppenbarelse förstås. Här får man verkligen komma som man är och alla tycks acceptera alla och ingen alkohol behövs för att glädjen och gemenskapen ska kunna delas. Det är underbart att sådana oaser finns för ungdomar och andra som vill våga vara sig själva.

bild-177

bild-179

bild-180

bild-181

Det är också roligt att se att tjejerna har en självklar plats på en mässa av det här slaget, och inte bara för de söta cosplay prylarna, smyckena, och annat som finna att köpa, utan också för att spelvärlden har öppnats upp mer och mer för tjejerna. I Sverige ökar fortfarande spelandet och det står framför allt tjejerna för. Visst finns det mycket att åtgärda fortfarande, men det är ändå en positiv förändring på gång.

bild-185

bild-191

Det är också fascinerade och uppmuntrande att se de korsbefruktningar som sker i den här världen, hur etablerad konst, så att säga, får en plats och öppnar upp för en nyfikenhet att veta mer. Ett exempel är ett avsnitt av Doctor Who där han reser till Vincent van Goghs tid, möter konstnären i ett av de bästa avsnitten i hela serien (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen), och där en tavla av van Gogh har en central plats.

Den tavlan finns sedan dess med på massor av prylar och väcker intresse för konstnären och hans konst. Är inte den en utmärkt kombination av så kallad populärkultur och ”finkultur”? Egentligen gillar jag inte den distinktionen mellan de olika konstyttringarna och som jag ser det håller gränserna på att luckras upp mer och mer. Konst som konst säger jag.

bild-190

Jag besökte mässan i Kista under två dagar, fredagen och lördagen. Under fredagen var det inte alls lika mycket folk så då kunde man verkligen se sig omkring ordentligt, men på lördagen var det galet mycket folk. Det har ju sina poänger det med, och många var utklädda så stämningen var hög. Till och med jag hade prinsessan Leia-frisyr för att smälta in i den annonserade Star Wars-paraden, som aldrig dök upp.

Det var en besvikelse. Vart tog den vägen? Inte kan man missa en hel parad? Vi letade efter den i över en timme och det var det fler som gjorde. Och inte fanns det någon att fråga heller, det fanns ingen mässpersonal på golvet som man kunde få information av. Det är det enda negativa jag har att säga om mässan: vart tog praten vägen och varför fanns det ingen personal att fråga?

Men mest av allt är jag lycklig över att få vara med om en resa till himmelriket för alla unga nördar som plötsligt befinner sig bland likar och kan njuta av sin passion fullt ut och bara bli beundrad för den och inget annat. Den här världen är en plats för glädje, vänskap och värme. Det är ingen överdrift, du kan fråga vem du vill som var där.

Mycket mer hände förstås under helgen och jag hoppas verkligen att mässan blir en tradition för jag vill mer än gärna uppleva den igen.

När man blivit bortskämd…

Vind1

… ställer man höga krav. Det gäller det mesta och även när man går på bio. Den japanske film magikern Hayao Miyazaki, från Studio Ghibli, har just släppt det som han säger är hans sista film: ”Det blåser upp en vind”. Filmen handlar som så ofta om flygande föremål, men den här gången är det riktiga flygplan det handlar om, inga fantasifulla skapelser, till exempel slott eller kvastar, som i alla de andra filmerna.

Vind2

”Det blåser upp en vind” är en hyllning och kärleksförklaring till två framstående japanska flygplansingenjörer, framför allt Jiro Horikoshi som är filmens huvudrollskaraktär. Filmen utspelar sig på 1920-30-talet och är mycket intressant som historiskt dokument, hur Japan lyfter sig ur fattigdom och blir en av världens ledande tekniknationer. Filmen är som vanligt fantastiskt vacker att se på och det blåser många vindar av många slag, men…

Vind3

…den når inte på något sätt upp till den standard man blivit bortskämd med genom Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro med flera, det är bara att erkänna direkt. Bitvis var den till och med långtråkig och det har aldrig hänt förut! Men den känns ändå banbrytande på andra sätt. Här får man se – vad jag vet – den första kyssen i en Hayao Miyazaki film. Wow!

Tidigare har filmernas kärlekspar på sin höjd tagit varandra i hand som en kärleksförklaringen på högsta nivå. Och inte nog med det, att det skymtar en kyss, när paret gift sig får man till och med följa med in i sängkammaren och man förstår att det ska ha sex. Förvånade – absolut!

Vind4

Men trots min besvikelse och en del invändningar är filmen sevärd. Den detaljrikedom som präglar filmen är lika imponerande som alltid och det är spännande att följa de två flygingenjörernas arbete att bygga upp den japanska flygplansflottan.

Det finns också flera intressanta filosofiska och ideologiska diskussioner i filmen, de båda flygplanskonstruktörerna besväras av att deras drömmars plan ska användas som bombplan och sprida död och förintelse omkring sig. Det finns absolut en indirekt kritik mot krig och vapenindustrin om än diskret.

Vind5

Självklart finns flera komiska figurer med i filmen och man skrattar lite då och då, men inget övernaturligt finns med i filmen förutom i de drömsekvenser där Jiro Horikoshi möter sin idol och förebild, den italienske flygplansskaparen Giovanni Caproni.

Filmen är som sagt absolut sevärd, men har man blivit bortskämd så har man, lite besviken är jag ändå. Tur att vi har alla de andra filmerna på DVD att frossa i vid abstinens. Vill du veta mer om Hayao Miyazakis sista film och hans filmskapande finns en mycket bra artikel att läsa i SvD.

Uppe på vallmokullen på väg!

sf2

Nu kommer snart den fantastiska filmen Uppe på Vallmokullen som DVD. Den gick på bio i vintras och missade du den rekommenderar jag dig verkligen att köpa eller hyra filmen för att se den. Som vanligt med japanska filmer har de många bottnar, likaså den här filmen, men det man kommer ihåg mest är den vackra, sköra kärleken mellan de två tonåringarna.

Uppe_p-_Vallmokullen

Filmen släpps den 24 april och finns att köpa på CDON. Kostar endast 149 kronor. Missa inte!

Uppe på vallmokullen

sf2

Det är ändå märkligt vilka fantastiskt bra, animerade, filmer de kan göra i Japan. Särskilt Studio Ghibli som senast gett oss Uppe på vallmokullen (2011), som fortfarande visas på http://www.sf.se i Stockholm. Om du bor i Stockholm eller har vägarna förbi, missa inte den här filmen om du har minsta lilla intresse för japansk tecknad film. Samma studio har gett oss några av de absolut bästa filmerna hittills: Spirited away, Det levande slottet, Min granne Totoro, Lånaren Arrietty, och nu Uppe på vallmoberget.

Den här filmen har inga övernaturliga inslag som filmerna ofta brukar ha, men jag uppskattar båda varianterna. Den här filmen, som utspelar sig i Japan 1963, förmedlar en känsla av hur landet fungerar (så mycket har nog inte hänt på alla dessa år), kulturen och människornas sätt att vara. Det är något särskilt med Japan. Det är också något särskilt med dessa tecknade filmer. En intressant sak är att man absolut inte kan vara säker på att de slutar lyckligt i den bemärkelse som Disney filmer alltid slutar lyckligt. Det man kan vara säker på är att något händer, något förändras i grunden, men man vet inte i förväg i vilken riktning. Det gör filmerna speciella. Och otroligt bra. Jag har sett alla som finns på svenska.

Något annat som är speciellt är att man inte kan dra den förhastade slutsatsen att de är lämpliga för barn bara för att de är tecknade. Jag rekommenderar absolut att man ser filmerna själv innan man låter barnen se dem, i alla fall om man har små barn. Men undvik dem inte för allt i världen. De här filmerna förmedlar så mycket mer än bara en story. De är alltid en konst och poesi upplevelse.

Mitt intresse för Japan har delvis uppmuntrats av dessa filmer, men ännu mer av japansk konst (särskilt träsnitt). För att lära mig mer och förstå vad det är som gör den japanska konsten i alla former så speciell läste jag nyligen Japans historia av Thomas Ekholm och Ingemar Ottosson (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186297651). Den gav många aha-upplevelser. Lättläst men samtidigt otroligt innehållsrik. Läs den om du vill veta mer och i grunden förstå vad som gör Studio Ghiblis filmer så unika.