Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Annonser

Städning med geniala Gittan Jönsson

IMG_0071

Jag blir drabbad av det jag ser när jag kommer in på Gittan Jönssons utställning ”Parallella linjer” som pågår just nu i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg. En armé av kvinnor som städar. Kvinnor av alla sorter, i alla tider, från alla samhällsskikt. Kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt städar och städar och städar. I ett tyglat raseri.

IMG_0165

Här städar Läckö slottsfru, Madonna, Frida Kahlo och Sonja Åkessons ”Var vit mans slav” tillsammans med alla andra kvinnor som går att räkna upp. Vad städar de? De städar upp efter männen. De gör det i raseri. Av tvång. Av lojalitet med världen. I solidaritet med mänskligheten. Det är något med de här porslinsfigurerna som gör mig rasande.

IMG_0068

Är det för att Gittan Jönsson är rasande? Det återhållna raseriet smittar av sig. Men det är inte bara ett evigt kvinnligt raseri över sakernas tillgång utan också en djup besvikelse över att drömmen inte höll. Drömmen om att stå i bredd med männen, att leva tillsammans på lika villkor i en ömsesidig jämställdhet. Alla grusade förhoppningar.

Än har inte drömmen slagit in trots alla ansträngningar, alla goda intentioner och hårt arbete. Gittan Jönsson var med då det begav sig, hon är född 1948 och var med under 1960-talets uppvaknande och i arbetet för en jämställd värld under 1970-talet. Men idag är hon besviken. Och arg. Det smittar. Jag känner den stora vreden välla in. Varför ska det vara så omöjligt? Varför är det fortfarande kvinnorna som städar upp efter männen?

GittanJönsson2

IMG_0189

GittanJönsson

Den här tavlan säger allt. Den är magnifik. Den heter ”Vandrerskan” och målades 2014. Det är en hommage till Friedrich. Den är inte bara magnifik, den är också genial. Titta noga på den. Vad föreställer den? En kvinna på toppen av ett berg fyllt av sopor. I handen har hon en dammsugare. Hon har hela världen som sitt arbetsfält. Det är hon som städar den.

sublime-mountain

Det här är tavlan hon har haft som inspiration. Den är målad av Caspar David Friedrich (1774-1840), en tysk-svensk konstnär och en av romantikens mest berömda landskapsmålare (enligt Wikipedia). Tavlan heter ”Vandraren över dimhavet” (1818). Kan skillnaden mellan kvinnor och män illustreras bättre än om man hänger de här två tavlorna bredvid varandra? Nej, det här är fullständigt genialt, jag säger det igen.

IMG_0117

IMG_0121

Det finns många fantastiska och märkliga konstverk på utställningen och egentligen skulle jag vilja visa dem alla, de bär på historier som behöver berättas. Men jag kan inte låta bli att fokusera på städningen, alla dessa kvinnor som städar och städar och städar och städar. Drar sin eviga dammsugare efter sig. Oförtröttligt.

IMG_0134

Flera av tavlorna illustrerar politiska skeenden i världen, den här till exempel heter ”Tahrirtorget” och är målad 2012, efter de stora politiska omvälvningarna i Egypten. Om man tittar noga, vad ser man då?

IMG_0135

Just det, egyptiska kvinnor som dammsuger. Städar. Städar upp efter männens röra. Överallt, hela tiden, i alla tider. Jag känner ilskan stegra sig inom mig igen. Varifrån kommer den här kvinnan med dammsugaren? Vem är hon? Plötsligt hittar jag henne.

IMG_0158

Det är mamman som går igen. Mamman med 1950-tals dammsugaren (samma modell som alla de andra kvinnorna har). Detalj ur konstverket ”Drömfinal” från 2006. Texten lyder:

Min pappa var diskuskastare
Min pappa var vasaloppsåkare
Han var min idol och hjälte
Han var medelpunkten, allt kretsade kring honom
Hans tider, resultat, pokalerna på hyllan

Min mamma var hemmafru
Hon städade och diskade
Hon fick inga medaljer

Nu är bägge döda
De bor i samma land
Jakten på hundradels sekunder
är obegriplig i evighetens ljus
Mamma, pappa, världen fortsätter utan dem…

Dammsugarens surr
och klirret av porslin i tomrummet
snart är det min tur

IMG_0182

IMG_0167

IMG_0192

Jag känner hennes raseri. Kvinnan med dammsugaren. Armén av städande kvinnor. Hon finns överallt. Armén rycker ut vid varje anrop och krigsförklaring. Städar och städar för att återställa det ursprungliga. Igen och igen. Jag känner det också, lika starkt: jag älskar henne. Hon är världens hopp.

Missa inte utställningen, den pågår till den 19 juni.

I tider av längtan efter bildning

ellen key

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

bild-3 kopia 11

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

5978b

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Alla måste se filmen Suffragette

IMG_8937

Det är kanske lite väl magstarkt att säga att alla måste se filmen om suffragetterna, att den borde visas i skolor, på universitet, på arbetsplatser, i kulturhus, i riksdagshuset, i kommunalhus, på alla platser där människor lever och arbetar. På alla platser där beslut fattas, där maktens män och kvinnor huserar.

Kanske överdriver jag. Nej, det gör jag inte, för filmen Suffragette, som hade biopremiär i fredags, berättar inte bara något avgörande om vår historia utan också något avgörande om vår tid, alla tider. Hur makten fungerar, hur grupptryck fungerar och hur livsavgörande solidariteten mellan människor är. Det är en riktigt, riktigt bra film. Alla måste se den.

Suffragette2

Filmen utspelar sig år 1912-1913 i Storbritannien. I händelsernas mitt står Mrs Mauds Watts. Vad jag vet är hon en påhittad person som får gestalta de verkliga kvinnornas liv och kamp. Många andra i filmen är verkliga, historiska personer liksom händelserna som utspelar sig.

Det är centralt för filmens trovärdighet att det som visas är historiskt korrekt. Poliserna var faktiskt så brutala mot de fredligt demonstrerande kvinnorna, kvinnorna kastades i fängelse för minsta lilla, de tvångsmatades, de förföljdes och de och deras familjer utsattes för hot och hatkampanjer.

Även suffragetternas handlingar i filmen är historiskt korrekta. Det var så här de gjorde, de tog till handlingar när orden inte längre räckte till. Som de säger själva i filmen: ”Våld är det språk som männen talar och förstår, om vi använder det måste de lyssna”. Civil olydnad blev en viktig del av kampen för kvinnornas rösträtt.

Riot

För det är vad filmen handlar om. Suffragetterna var kvinnor i Storbritannien i början av 1900-talet som kämpade för allmän rösträtt för kvinnor. Ordet kommer från latinets ”suffragium” som betyder ”röst vid val”. Det var egentligen ett inofficiellt namn på rörelsen, det var tydligen en tidning som använde det ordet om kvinnorna men det anammades även av dem själva.

Vad kvinnorna ville var helt enkelt att få vara med och rösta om villkoren för sina egna liv, att få påverka lagar och regler för familjepolitiken, arbetsplatser, helt enkelt för livet och dess villkor. Personligen har jag svårt för civil olydnad när det kommer till att bryta mot lagar men följande replik (ungefärligt återgiven) från filmen är svårt att värja sig mot: ”Jag kommer att respektera lagen när lagen har blivit respektabel”.

För det var ju det som var problemet: lagen kvinnorna var satta att följa var inte respektabel, det vill säga, den var inte på något sätt till deras fördel utan snarare orsaken till förtryck och maktmissbruk som drabbade dem. Varför skulle de följa den? Det är lätt för mig att sitta här, hundra år senare, och fördöma dem samtidigt som jag skördar frukterna av deras kamp.

article-2609037-1D371B6700000578-67_634x471

Det som gör filmen så bra, förutom det faktum att den levandegör och berättar en central del av mänsklighetens historia, är att den inte ägnar sig åt glorifiering eller enögdhet. Jag tycker att filmen på flera sätt lyfter fram central perspektiv som breddar blicken och historiebeskrivningen.

En sådan viktig aspekt är solidariteten mellan kvinnorna som kämpade, som sträckte sig över klassgränser och andra i vanliga fall hindrande gränser mellan människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Kvinnor som blev förkastade av sina män och sina familjer, som förlorade sina arbeten och som hamnade i fängelse igen och igen för sitt engagemang, de blev upptagna i den stora solidaritetsfamiljen. Utan den hade de inte klarat sig särskilt länge.

Det är vackert att se hur kvinnorna stöttar varandra, skyddar varandra och hjälper varandra rent praktiskt för att möjliggöra kampen. Men det är så klart inte alla kvinnor som är solidariska, det framgår alltför väl i filmen hur många kvinnor det var som fördömde kampen för kvinnors rösträtt. Och det framgår också att det fanns män som stötte kampen fullt ut också.

suffragette-fr-02-670-380

En annan viktig aspekt som kommer fram väldigt bra i filmen är grupptrycket kring människorna, men inte bara kring kvinnorna utan också kring männen. De män som hade kvinnor som var suffragetter tvingades löpa gatlopp likväl som kvinnorna. De hånades lika mycket som kvinnorna, för att de inte kunde hålla sina kvinnor på mattan, att de inte vara män nog att hålla ordning på sin hustru etc.

Män kastade ut sina kvinnor, antagligen av flera skäl: de var motståndare till kampen som de flesta män var, eller de orkade inte med trycket från de andra männen, och hela samhället. Man kan tycka, så här långt efteråt, att männen borde skämmas som inte ställde upp för sina kvinnor, men man glömmer så lätt att de hade ett helt samhälle emot sig att även om de innerst inne höll med kvinnorna orkade de inte stå upp för det. Det var för mycket som stod på spel för dem.

Suffragette_1

Vad som också framgår tydligt i filmen är allt det förtryck som kvinnorna, särskilt de från arbetarklassen, fick stå ut med vid den här tiden. Fabrikskvinnorna var helt skyddslösa. Inte bara arbetade de under vidriga förhållande, där de riskerade döden varje dag i fabrikerna under betydligt uslare förhållanden än männen och med lägre lön, de utsattes också för männens godtycklighet och sexism. Om chefen kräver din kropp så gör han. Kvinnorna hade inga rättigheter alls.

Kvinnornas kroppar var männens egendomar. Övergrepp, våldtäkter, misshandel var vardag för många arbetarkvinnor, men också ändlösa graviditeter plågade dem. Rätten till preventivmedel och fri abort har verkligen varit en räddning för kvinnor, säga vad man vill om det.

Men inte bara arbetarkvinnorna drabbades av förtrycket även om det var betydligt med kännbart i deras liv och kroppar, även medelklass- och överklasskvinnorna delade förtrycket av att vara maktlösa och inte kunna styra fullt ut över sina kroppar och sina ägodelar. Det finns scener i filmen som på ett mycket bra sätt tydliggör den aspekten.

BP116971

f8de4e30f72df70702d793a32998072c

Det finns många scener i filmen som är helt korrekt återgivna från verkligheten. Det ger filmen en tyngd som inte kan negligeras. Det är otroligt bra gjort. Filmen är otroligt bra. Alla måste se den. Den berättar något viktigt om oss människor och mekanismerna bakom maktutövning och kampen för det som är rätt och rättvist. Men också om möjligheten att förändra och påverka, hur man går tillväga  för att uppnå en avgörande förändring.

Det finns delade meningar om suffragetternas kamp hjälpte eller stjälpte kvinnorättsrörelsen, men jag är helt övertygad om att de hjälpte och stärkte den. Det är viktigt att notera, för den som anser att kvinnornas våld skymde kampen och skapade negativ publicitet, att det våld som användes var ytterst diskret om man jämför med andra rörelsers och man var mycket noga med att ingen annan person skulle komma till skada.

De sprängde brevlådor, krossade fönster och sprängde ett tomt hus, men den enda som dog var Emily Davidson som kastade sig framför kungens häst under ett derby. Den händelsen var brutal men effektiv. Plötsligt hade suffragetterna hela världens ögon på sig och långsamt påbörjades den förändring som än i dag pågår för kvinnors – och mäns – jämlikhet och frihet.

5612b4aa1800002d00dc1299

För som kvinnorna själva sa: ”Jag är hellre en rebell än en slav”. Hear, hear.

Star Wars: The Force Awakens

2015-12-16-1450300622-8118374-Star_Wars

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Force-Awakens-Poster-Featured22

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

Star-Wars-The-Force-Awakens-trailer-2-3

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

share_1200x627

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

tfa-vf-4

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

maxresdefault22

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

maxresdefault11

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Star-Wars-BB-8-Force-Awakens

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Minions, Ant-man: size matters

minions-movie

Ant-Man-Promo-Art-Features-Yellowjacket

På kort tid har jag sett två filmer som ganska nyligen gått upp på biograferna. Den första jag såg var Minions, en animerad film, och den andra var Ant-man, den senaste Marvel-filmen.

Man kan tycka, vid ett första ögonkast, att det är två filmer som har väldigt lite gemensamt, men jag skulle snarare säga att det finns mycket som förenar dem.

minions-the-movie-2015-2

Minions handlar, som de flesta nog vet, om de här små gula filurerna som första gången dök upp i filmerna Dumma mej (1 och 2) som bifigurer till den – i alla fall från början – onde Gru. Figurerna blev omåttligt populära och har nu fått sin egen film.

Screen-Shot-2014-11-04-at-103645

Filmen berättar om hur minionerna dök upp och hur de genom historien letat efter The Boss, den ondaste av oss alla på jordens yta, för att vara dess hängivna tjänare och medarbetare.

Det kan man ju tycka är en oväntad, och kanske olämplig, idé för en barnfilm, att de älskade filurernas mål och mening är att tjäna ondskan, men twisten blir att de onda inte förblir särskilt onda länge till efter att de kommit i minionernas sällskap.

Minioner

Varför älskar man minionerna, både barn och vuxna? Kanske är det för att de på alla sätt personifierar en barnslig oskuldsfullhet och naivitet som gränsar till dumhet (och väldigt ofta är dumhet!), som inte har något ont eller elakt i sig på något sätt.

Det händer dråpliga saker och olyckliga saker men aldrig utifrån beräknad illvilja eller elakhet utan bara av otur och ja, dumhet. Jag tror det blir en akt av katharsis för åskådaren. Man behöver aldrig oroa sig för vad som ska hända: man vet att minionerna inte kommer att förändras, de är och förblir goda. Man är trygg i det.

Minioner_3D

Sen är de otroligt roliga förstås. Det finns många slapsticks i filmen som samtidigt har en seriös botten. Det är etik på hög nivå och kanske kan det bara förmedlas – i vår tid – genom några väldigt små filurer som inte ser mycket ut för världen men som får oss att skratta.

Jag tror att genom skrattet öppnar vi omedvetet upp för att låta oss påverkas, vi skrattar inte bara åt minionerna, vi skrattar åt oss själva och vår tid. Vi slappnar av och känner att det inte är ute med oss – och vår galna värld – så länge det finns ren godhet om än förmedlad genom påhittade gula filurer. Det ger oss hopp.

antman

Och hopp är något som förenar de här två filmerna, som jag ser det. På väldigt olika sätt ger de oss hopp: om en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre jag. Ingenting känns plötsligt omöjligt. Och hopp är verkligen något vi behöver.

De stora superhjältarna dök upp och blev populära efter andra världskriget och i samband med rädslan för ett kärnvapenkrig (som jag skrivit om tidigare här på bloggen), för att förmedla hopp om en möjlig framtid, en annan och bättre framtid.

Tydligen är det vad vi återigen behöver, i vår tid: hoppet om att det finns någon eller något med en korrekt etisk kompass som kan ställa allt till rätta, allt elände som mänskligheten åstadkommit i sin enfald och girighet. Superhjältarna har återkommit i full kraft för att bli ett slags katalysatorer som visade att det finns ett sätt att övervinna det onda med det goda.

kayjxutbuckufh7v2jz0

Det är samma hopp om räddning som minionerna och superhjältarna förmedlar. Vad som också förenar filmerna är att det görs med humor. Det är en av de saker som gör att jag, och många med mig, älskar Marvel-flmerna: de är fulla med humor.

De får oss att skratta och skrattet får oss att slappna av och när vi slappnar av släpper (omedvetet) den krampaktiga rädslan och ångesten inför världens tänkbara och hotfulla undergång, i alla fall för en stund och vi kan andas lite lättare.

Jordens undergång är en reell rädsla för många, i första hand genom rädslan för klimatförändringarna som riskerar att leda till vår världs och existens undergång.

Varje år släpper SOM-institutet i Göteborg statistik över vad svenskarna tycker i samhällsfrågor. 2013 visade man att på topp fem över vilka samhällsproblem svenskarna oroar sig mest för finns tre miljöfrågor:

Miljöförstöring (42 procent)
Organiserad brottslighet (41 procent)
Stor arbetslöshet (41 procent)
Förändringar i jordens klimat (40 procent)
Försämrad havsmiljö (39 procent)

ant-man-marvel-movie-casting

Därför behöver vi skratta, och därför behöver vi superhjältar, både små gula och små röda i myrstorlek. Vi behöver hjälp att släppa greppet om vår plågsamma rädsla för att kunna slappna av och istället se vad som faktiskt kan göras. Man får hjälp att bli en superhjälte i sitt eget liv och man behöver inte ens vara stor och stark för att klara det.

antmantrain

För det som mest av allt förenar filmerna Minionerna och Ant-man är att hjältarna är väldigt små. Det är inte den råa, fysiska styrkan som ska rädda världen längre utan i första hand vänskap, gemenskap och att de goda krafterna samarbetar och gör det tillsammans. Först då är de möjligt att rädda världen. En urgammal etik som ges nya färger och former. Arketyper i nya dräkter.

Det är helt enkelt underbart på något sätt. Jag rekommenderar definitivt båda filmerna!

Avengers Age of Ultron – Yes!!!

Avengers-Age-of-Ultron

Att göra en uppföljare till en film som både kritiker och biobesökare höjt mer eller mindre till skyarna, det kan inte vara lätt. Nu var det dags för regissören Joss Whedon att bekänna färg, skulle han lyckas med det som så många andra inte lyckas med? Förväntningarna var väldigt höga när det var dags att se Avengers 2 – Age of Ultron igår kväll.

Jo då, man kan alltid lita på Joss Whedon. Filmen är riktigt bra. Inte en femma som första filmen men en god fyra utan problem. Vi gick inte ifrån biosalongen besvikna, tvärtom, lyckliga! Vi diskuterade: vad är det som gör att Marvel filmerna blir så bra?

Avengers-promo-art-1

Vi lokaliserade några viktiga ingredienser: 1) Joss Whedon går sina egna vägar, litar på sin egen och fansens instinkt. Struntar i etablissemanget, vilket var nödvändigt för honom innan succén med den första Avengers filmen då han inte sågs med blida ögon från kritiker och andra, men fansen stod alltid på hans sida!

2) Karaktärerna i filmerna bygger på massor av berättelser från serietidningarnas guldålder då manuset var viktigare än effekterna. Den känslan finns kvar i filmerna, utan en bra story kan inga effekter i världen rädda en film. Det finns enormt mycket material att använda för att skriva ett manus, material med hög kvalité, det gör verkligen en skillnad.

Avengers_2_Age_of_Ultron

3) Manuset är fyllt av one-liners, skämt, kulturella referenser, till exempel till Eugene O´Neills drama Lång dags färd mot natt (vem hade räknat med det?), bibelord och mycket annat som ger manuset en tyngd även om det sägs skämtsamt. Det finns ett djupt existentiellt allvar i berättelserna som smittar av sig på filmmanuset och ändå görs det med en sådan finess och så roligt. Man skrattar högt många gånger!

4) Utmärkta skådespelare. I den här filmen introduceras flera nya karaktärer som blir spännande att följa i de kommande filmerna.

Captain-America-Lifting-Thors-Hammer-Avengers-Age-of-Ultron

Avengers1

687883034_3864335866001_thor-hammer

5) Man har fansen i fokus, inte produktionsbolaget och pengarna. Nu är ju alla Marvel filmer redan en guldgruva, men det gör ändå inte ett avkall på kvalitén. Hantverket och fansen är fortfarande filmernas främsta tillgångar. Det gör mig så glad.

Captain-America-Thor_612x380

Avengers_2_Age_of_Ultron2

Filmen är verkligen rolig, som sagt, men ändå fylld med allvar. Som alltid många viktiga filosofiska och etiska resonemang som lämnas obesvarade för åskådaren att själv tänka vidare på.

Särskilt när det gäller frågan om vetenskapen och forskarnas omättliga nyfikenhet som både resulterar i storslagna bedrifter och fatala katastrofer. Bör det finnas en etisk gräns för forskningen? Var ska den sättas i sådana fall? Man får alltid mycket intressanta tankar med sig hem efter att ha sett en Marvel film.

avengers2

Så klart dyker Stan Lee själv upp i en liten roll, som alltid. Håll utkik efter honom. Och hjältarna, de är som alltid super-allting men ändå så mänskliga. De kan vara gudar eller gudalika men i slutänden står de med samma frågor, behov och längtan som alla vi andra. Åh, vad jag älskar dessa filmer!

Nu är det bara att vänta på den tredje filmen… men en sak är säker: väntan är lika njutbar som själva biobesöket. Och innan dess, innan nummer tre dyker upp, kan man se nr 2 igen och igen och igen.