Tyra Kleen, en ny upptäckt för många

Jag antar att vi var många som upptäckte den svenska konstnärinnan Tyra Kleen för första gången i samband med Waldemarsuddes utställning ”Symbolism och dekadens” som visades under vintern 2015-2016. Där fanns hon representerad med flera tavlor och återigen stod man där och undrade: varför vet jag ingenting om henne?

Tyra Kleen (1874-1951) var berömd under sin livstid. Hon reste världen runt, skrev böcker, målade och hade utställningar. Hur kunde hon hamna i konsthistoriens skugga? Visst, en bidragande orsak kan vara att hon vid sin död bestämde att hennes konst inte fick visas offentligt förrän 50 år senare (precis som Hilma af Klint gjorde), men det är så klart inte hela sanningen.

Östergötlands länsmuseum följer upp det nyvaknade intresset för Tyra Kleen med en utställning, ”I vår tids ljus”, i Linköping. Utställningen visar två svenska, samtida, konstnärer som är glömda för vår tid: Tyra Kleen och Elsa Danson Wåghals (1885-1977). Det är ingen stor utställningen och flera av de verk av Tyra Kleen som visades på Waldemarsudde visas även här, men det gör ingeting, det är ändå en klart sevärd liten utställning.

Det är inte för Tyra Kleens oljemålningar eller porträttmålningar man bör se utställningen, de känns inte särskilt intressanta idag, även om de är viktiga som tidsdokument.

Det är för hennes illustrationer som en extra resa till Linköping är av intresse. Hon illustrerade böcker, både sina egna och andras, och dikter med stor förkärlek till det makabra och gotiska.

Precis som vid besöket på Waldemarsudde fascineras jag över att kvinnan som på sina självporträtt ser ut som en småskolefröken hade en sådan gäckande och blodig fantasi. Det gör att personen Tyra Kleen blir mer intressant än själva konstverken.

Det är svårt att sluta titta på de här illustrationerna. De är obehagliga, vackra och brutala på samma gång. De illustrerar bland annat dikter från ”De ondas blommor” av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poes ”Korpen”. Tyra Kleen var goth innan vi andra ens visste vad det betyder.

Inte alla konstverk är skrämmande, vissa är helt enkelt klassiskt romantiska, men det finns ändå en nerv i dem att man undrar: vad är det jag missar? Någonstans i bilden måste det finnas något obehagligt och mörkt som jag missat. Ibland hittar man det inte för det finns inte där, men känslan i maggropen stannar kvar, man litar inte på sina sinnen.

Kanske är det vad symbolismen handlade om, den som präglade även Tyra Kleen, att man inte kunde lita på vad man såg, att det alltid finns något mer bortom. Ofta något skrämmande.

Tyra Kleen reste i Frankrike, Italien, Indien, Sri Lanka, Java och Bali. Hon målade och skrev böcker om de kulturer hon mötte. Det finns flera verk representerade på utställningen, och även en del av hennes böcker, som visar på den delen av hennes konstnärskap. Det är vackert men det är inte farligt.

Jag gillar bäst den farliga Tyra Kleen. Att vara kvinna vid förra sekelskiftet, konstnär och ogift, och resa runt ensam som hon gjorde, det måste ha krävt en hel del av henne. Hon måste ha varit stark, orädd och envis. Men vad var det i henne som gjorde att hon drogs till det farliga och skrämmande?

Som tur är har en bok om Tyra Kleen getts ut i dagarna och som säljs i samband med utställningen. Den är skriven av Niclas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind och Karin Ström Lehander. Självklart köpte jag den och ser verkligen fram emot att få läsa den för att försöka få en lite djupare förståelse av Tyra Kleen, men om jag känner henne rätt (det som går att uppfatta genom hennes konst) är hon nog svårfångad och det är det jag gillar allra mest med henne.

Boken kan beställas på http://www.tyrakleen.se om du är nyfiken men inte har möjlighet att besöka Östergötlands museum i Linköping. Utställningen pågar till den 28 augusti.

William Shakespeare 400 år senare

Jag gjorde misstaget att en gång fråga en britt: hur är det egentligen med William Shakespeare, har han funnits i verkligheten som en enskild person eller är han ett hopkok av flera olika, och okända, skribenter som en del påstår? Den blicken jag fick samlade all brittisk kolonial- och imperialistisk historia och stolthet i ett enda ögonkast.

En blick också blandad med förakt: hur kunde jag vara så dum att ställa en sådan fråga. Självklart existerade William Shakespeare som en enda verklig person, just han vi ser på bilder och läser om. Det var som om jag hade ifrågasatt all brittisk stolthet och självuppfattning i en enda enkel fråga. Min nyfikna följdfråga blev ändå: tror alla britter så? Ja, självklart blev svaret. Streck i debatten.

Det var en intressant upplevelse, att indirekt bli anklagad för att trampa en nationalklenod under fötterna, att ifrågasätta en nations stolthet och historia. Personens starka reaktion berättar något om både William Shakespeares storhet och position i Storbritannien och om den brittiska självbilden.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog, 1616, och det har uppmärksammats på många olika sätt, och kommer att fortsätta göras under resten av året, framför allt i Storbritannien men också här i Sverige. Många artiklar har skrivits och TV program har visats. Inte någon gång har jag hört någon ta upp tråden om William Shakespeares vara eller icke vara under det här jubileet, den diskussionen, som har varit ganska intensiv genom åren, verkar ha dött nu.

Själv bestämde jag mig för att äntligen läsa Carl-Göran Ekerwalds ”Shakespeare – liv och tänkesätt” som utkom första gången 1998 (Norstedts förlag) men som tryckts upp igen med anledning av de 400 åren. Jag bestämde mig för att försöka bilda mig en genuin uppfattning om huruvida Shakespeare fanns eller inte. Anledningen till att den spekulationen uppkommit är just detta att det inte finns särskilt mycket fakta att ta fasta på. I alla fall är det vad som påståtts. Ekerwalds bok, och många andras, visar definitivt på motsatsen.

Efter att ha läst Ekerwalds bok är min fråga snarare: hur kunde ens misstanken om att William Shakespeare inte funnits uppstått? Även om de historiska beläggen inte är helt tillfredsställande är de definitivt tillräckliga för att man ska kunna bekräfta hans existens och hans verk.

Men om man ska vara helt korrekt så är det ju inte hans existens man tvivlat på, att en William Shakespeare har funnits och existerat är det ingen som egentligen tvivlar på. Det är hans verk man tvivlar på, att en och samme man skulle ha skrivit alla dessa odödliga dramer och sonetter. Lågutbildad, från landet, skulle han mäktat med detta? Det måste ligga en adelsman bakom som inte velat träda fram utan använt Shakespeare som alias. Så har ryktet gått.

Det var definitivt uppfriskande att läsa Ekerwalds grundliga genomgång av både mannen och verken. Ekerwalds fokuserar inte bara på mannen och hans verk utan lika mycket på Shakespeares samtid, influenser och tänkesätt. Det handlar om etik, moral och olika världsuppfattningar. Ekerwalds sätter in Shakespeare inte bara i ett historiskt skeende utan lika mycket i ett idéhistoriskt, religiöst, filosofiskt och psykologiskt skeende. Mycket intressant att läsa och lära sig av.

Huset på bilden ovan ägdes av William Shakespears far, Johan Shakespeare, och där ska William ha fötts. Huset finns kvar i Stratford-upon-Avon där han föddes 1564.

Ett av de tydligaste tecken på William Shakespeares storhet, både under hans levnad och i vår tid, är den teater han var med om att bygga upp och som han var delägare av, The Globe. Den stod färdig första gången 1599 och rymde 3000 deltagare. Teatern brann tyvärr ned men har byggts upp igen i modern tid och den används idag på samma sätt som under Shakespeares tid, med öppet tak och ståplatser för större delen av publiken.

Shakespeare började sin karriär inom teatern med att vara skådespelare men ganska snart övergick han till att enbart skriva pjäser och att administrera teaterns verksamhet. Det finns en bevarad teckning, gjord av holländaren Johannes de Witt 1596 (”enligt observationer i London” som han skrivit på teckningen), som sägs visa Shakespeare (längst till höger i bild) spela vålnaden i Hamlet. Att spela vålnaden anses vara hans bästa roll.

Men det är inte hans skådespelartalanger som gått till historien, det är hans verk, framför allt hans pjäser och sonetter. Jag har under de senaste åren roat mig med att läsa de pjäser av Shakespeare som förlaget Ordfront gav ut i början av 2000-talet. Jag har skrivit ett blogginlägg om varje pjäs.

Det var en oväntat lustfylld glädje att läsa pjäserna. Det är ofattbart aktuella för vår tid. Shakespeare fångade definitivt in avgörande, existentiella och mänskliga skeenden och erfarenheter. På en gång upplyftande och skrämmande: inget nytt under solen. Det är vad de flesta artiklar som skrivits under året hittills fokuserat på: Shakespeares fenomenala tidlöshet och aktualitet. Jag kan bara hålla med.

Ekerwald skriver bland annat: ”Shakespeares hjältar och hjältinnor vet alla vad som är rätt och orätt, men inte sällan går de bet på att tämja sina naturer till att följa samvetets röst (…) Han vet vad han håller på med – nämligen att analysera, dissikera den mänskliga naturens arter och vanarter. Hela hans författarskap kan sammanfattas i detta ord ‘anatomize'”.

Och vidare: ”Chambers talar om Shakespeares ‘skalpell’. Han undersöker snitt för snitt människans erkänt goda sidor – vänskap, trofasthet, uppriktighet, hjältemod osv och visar hur alltsammans i allmänhet är bluff.”

William Shakespeares grav finns i Trefaldighetskyrkan i Stratford. Där finns en gravsten med följande inskription, författad av William Shakespeare själv:

Gode vän, låt bli för Jesu skull
att gräva i min mull.
Välsignad den so skonar denna sten.
Förbannad den som flyttar mina ben.

Men trots denna förbannelse, uttalad av Shakespeare själv, försvann hans skalle, kranium. Ingen vet vem eller varför men hans kranium är borta. Det är väl ändå ett ödets (?) ironi med tanke på hur starkt förknippad Shakespeare är med en dödskalle även om den inte någonsin figurerar i pjäsen Hamlet som många tror.

Det var otroligt intressant att få lära sig mer om Shakespeare och hans tid, jag rekommenderar varmt Carl-Göran Ekerwalds bok som en ingång i berättelsen om Shakespeare, hans liv, tänkesätt och samtid. En kuriösa som jag inte varit medveten om tidigare, men som diskuteras i Ekerwalds bok, är att Shakespeare och den spanske författaren Cervantes var samtid och har samma dödsdag: 23 april 1616.

Två litterära giganter som dominerade sin samtid, och gör det än idag, men på så väldigt olika sätt. Mycket intressant!

Att läsa Marcel Proust tar sin tid

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Ny antologi: Svensk poesi väger tungt

Ja, jag vet, rubriken är helt enkelt för banal men det kan inte hjälpas, den säger allt som egentligen behöver sägas. Svensk poesi (Albert Bonnier förlag, 2016) under 1500 år är tungt, i många bemärkelser. Det är en fenomenal bok, det ska sägas direkt, köp den till dig själv eller som den perfekta presenten till vem som helst: studenten, vännen, bröllopsparet, pensionären, ja den passar alla.

Här ser man hur tung den verkligen är. Boken innehåller 1072 sidor och cirka 650 dikter från cirka år 500 till vår tid, 2013. Det är en diger samling och den är läsvärd från sidan ett även om man inte förstår runskriften i de första dikterna. Men vad gör det, man får ändå en känsla för vad någon vill ha sagt. Man får en känsla av en tid och ett språk som man inte vet mycket om men som man ändå har en relation till, något som stelnad i tiden som ett konstverk och en hälsning.

Jag är förtjust. Mycket förtjust. De två redaktörerna, Daniel Möller och Niklas Schiöler, har verkligen gjort ett bra urval för att presentera svensk poesi under en så lång tidsrymd. Så klart saknar jag en och annan (Anna-Greta Wide till exempel) men det gör inget, det finns nya bekantskaper att göra istället.

Det finns många antologier om svensk lyrik men de har inte sträckt sig över en så lång tid, inte haft en så jämförelsevis balanserad könsfördelning och varit så uppdaterad som den här är. Den här boken kommer att hålla länge. Den är ofantligt tung och man kan absolut inte ligga i sängen och läsa den, jag kan knappt hålla den med bara en hand utan måste bära boken i båda händerna. Det känns högtidligt på något sätt, som om man bär fram något värdefullt varje gång man tar fram boken, och det gör man ju på sätt och vis.

Det finns mycket bra med boken att uppmärksamma och jag vill nämna några av de detaljer som jag uppskattar särskilt mycket. Till exempel att vissa texter finns i flera versioner. Texten om Sankte Staffan är en sådan. Den finns i fyra versioner, där man tydligt kan se hur texten och innehållet förändrats genom tiden. Den ursprungliga texten är långt ifrån den text vi känner igen och sjunger i Luciatider: ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, och högst olämplig att sjunga bland barn. Fantastiskt spännande att läsa.

Texten till Lina Sandell-Bergs (1832-1903) välkända psalm ”Blott en dag” finns i både den ursprungliga texten, så som Lina själv från början formulerade den, och i den omarbetade formen (den som vi känner igen).  Hon tvingades att förändra texten för att den skulle kunna accepteras och sjungas i kyrkan. Och vad var det som var så kontroversiellt?

I ursprungstexten skriver hon i första strofen:
”Han, som har mer än modershjerta,
Han gifver ju åt hvarje dag
Dess lilla del af fröjd och smärta,
Af möda eller af behag.

Det byttes ut till:
”Han som bär för mig en faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.”

Så petade man i hennes texter och det är en kulturell och feministisk välgärning att den ursprungliga texten blir allmänt känd.

Ibland har man kopierat in ett gammalt uppslag från en tidigare diktbok för att ge en tidskänsla åt dikten. Man har också behållt gamla stavningar, eller den ursprungliga stavningen, för att visa hur språket har utvecklats. Det uppskattar jag mycket.

Redaktörerna skriver själva i förordet: ”Äldre texter har inte moderniserats, vilket gör det möjligt att följa det svenska språkets utveckligen genom tiderna. Åtskilligt av poetiskt värde riskerar att gå förlorat vid en överflyttning till nusvenska, och vi vill gärna tro att läsaren i längden vinner på att möta dikten i dess ursprungliga språkdräkt. Om det är svårt att få grepp om de äldre dikterna, kan de med fördel läsas högt. De skrevs nämligen i stor utsträckning för muntligt bruk.”

Boken är tung, tjock och omöjlig att hålla i med en hand men den öppnar sig lätt och smidigt som en blomma i solen. När man bläddrar i den öppnar sig varje uppslag ända in i mitten, det går att läsa all text klart och tydligt utan att man behöver trycka ut och platta till sidorna. Boken är bunden så fint och noggrant att det känns som om boken redan lästs i åratal trots att den är helt ny. Det är fantastiskt. Det är en riktig bok. Den smidigheten kompenserar med råge den övriga ”klumpigheten”.

Mycket bra är också att man lagt namnen på poeten i nedre kanten av varje sida vilket gör det otroligt lätt att snabbt bläddra fram till den diktare man vill läsa. Det är genialiskt tänkt och är ytterligare en finess som gör att man inte besväras av bokens tyngd och bredd. Små detaljer som definitivt höjer läsupplevelsen.

Boken är fylld av, för mig, många gamla vänner och lika många nya bekantskaper, särskilt flera av de kvinnliga och finlandssvenska poeterna. Det känns som att gå på upptäcksfärd. Anmärkningsvärt är också att man inte alltid har valt de dikter som man tänker ska vara självskrivna. Som till exempel i Tomas Tranströmers (1931-2015) fall, där har man inte tagit med den välkända och av många älskade dikten ”Romanska bågar”. Man har valt andra, mindre kända. Det är vågat men det är berömvärt.

Antologin avslutas med en dikt av Athena Farrokhzad (född 1983) ur hennes hittills enda diktsvit ”Vitsvit” från 2013 (som jag skrivit om tidigare här på bloggen). Det är en värdig avslutning på den 1500 år gamla antologin och en spännande början på nästa 1500-årsperiod i svensk poesi.

Jag är oförblommerat förtjust i boken och håller med alla recensenter som upphöjt den till skyarna. Det är helt rätt. Jag har lovat mig själv att från och med idag läsa en dikt om dagen med början i runskriften för att om 650 dagar vara tillbaka hos Athena. Om jag kan hålla mig till en dikt om dagen, men jag ska försöka. Jag vill att läsningen ska vara så länge som möjligt.

Läs den. Beställ den på Adlibris eller Bokus, eller köp den i en bokhandel, bara du köper den.

Spanien – den gåtfulla passionen

Jag har väldigt många böcker och jag köper hela tiden nya. Det är en av mina passioner: böcker. Ibland får jag frågan: har du läst alla dina böcker? Nej, svarar jag då. Frågeställaren skakar på huvudet och undrar vad det är för mening med att köpa böcker som inte läses. Jag försöker förklara.

Det finns två skäl till att jag medvetet inte har läst alla mina böcker: 1) Jag vill alltid vara säker på att det finns olästa böcker i bokhyllan så jag alltid har olästa bok att läsa. Det är en livförsäkring. 2) Varje bok har sin tid. Jag köper bara böcker som jag vet att jag verkligen vill läsa, men jag vet aldrig när det är rätt tid att läsa just den boken.

Varje bok har sin tid. Ibland läser jag den nyköpta boken på en gång, det är den bokens tid omedelbart. Ibland kan det dröja år innan bokens rätta tid kommer. Jag vet inte vad det är som avgör tidens längd men det är en naturlag hos mig som jag är bunden till lika mycket som till gravitationen eller annan naturlag som styr livet.

Plötsligt bara vet jag. Nu är det rätt tid. Den här boken till exempel: ”Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen” av Nathan Shachar (utgiven på Atlantis förlag). Den har stått i min bokhylla i nästan tjugo år, den utkom 1997 och jag köpte den på bokrean något år eller två efter. Jag har längtat efter att läsa den, tänkt på den, känt på den och sett fram emot att läsa den. Nu var rätt tid. Helt rätt tid.

Jag vet inte varför det var rätt tid just nu, man jag har kommit in i en period då jag vill veta allt om Spanien. Spanien är ett av få länder i Europa som jag aldrig besökt, jag vet verkligen inte varför det blivit så, men nu längtar jag dit enormt mycket. Jag vet inte varför. Jag ser alla tv-program jag kommer över som handlar om Spanien (särskilt tack till Axess TV!) och letar böcker.

Den första boken jag ville läsa var självklart min egen, som väntat på mig i stillhet. ”Den gåtfulla passionen” blev mycket omskriven när den kom ut och Nathan Shachar fick priser för den, allt mycket välförtjänt. Det är en mycket bra bok och en utmärkt ingång i den spanska världen som i alla fall jag visste väldigt lite om. Boken finns numera i pocket och i den upplagan har författaren lagt till ett nytt kapitel (som jag inte läst).

Nathan Shachar har levt och arbetat som journalist i den spanska världen under många år, både i Spanien och i Latinamerika. Han skriver inlevelsefullt och initierat, jag blir lätt euforisk under läsningen, det är spännande på en nivå som egentligen känns overklig: jag upplever så tydligt att jag ökar min bildning på ett påtagligt sätt. Om så många saker. Jag kan inte släppa boken ifrån mig på samma sätt som när man läser en riktigt bra deckare.

Även om boken mest handlar om det vi kallar Spanien idag, dess historia och framväxt som nation, känns den ändå högaktuell på många sätt. Ur Spaniens, den iberiska halvöns, historia finns mycket att lära om vår tid. Som alltid med historien, det är sällan något nytt under solen.

Nathan Shachar började resa i Spanien under 1970-talet och har levt med och följt landets utveckling sedan dess. Han berättar om människor han möter, historiska och politiska skeenden, religionens betydelse (eller snarare icke-betydelse), integrationsfrågor, demokrati- och identitetsfrågor. Det finns mycket att känna igen för oss i vår tid och i vårt land.

Under läsningens gång inser jag hur lite jag egentligen vet om Spanien trots att jag normalt brukar känna mig ganska allmänbildad, men Spanien är en vit fläcka på min karta. Både i verkligheten eftersom jag aldrig varit där, men också mentalt eftersom jag vet så lite. Under läsningens gång tänker jag att jag vill se allt som finns att se, men vart ska man börja?

Madrid? Barcelona? Andalusien? Mallorca? Var börjar man för att få en så säker känsla och erfarenhet som möjligt om vad som är Spanien och det typiskt spanska? Ingenstans inser jag när jag lägger ihop boken efter avslutad läsning. Ingenstans och överallt. Är det något som jag lärt mig av boken så är det att det inte finns något enhetligt Spanien, inte ett Spanien utan många.

Det vi kallar Spanien, nationalstaten Spanien, består i praktiken av en grupp, i mycket hög utsträckning, självständiga landsdelar som ser på sig själva utan att direkt identifiera sig som spanjorer. Man är valensare, katalonier, basker och mycket mer. Projektet Spanien är en chimär men ändå finns det.

Den här mångfalden och den djupt liggande, historiska oviljan från de respektive landsdelarna att erkänna sig själva som en del av Spanien, i betydelsen underställda Spanien och makten i Madrid, är ett av skälen till att det ofta uppstår mycket besvärliga politiska lägen i landet.

Vid en av sina resor i Alicante upptäcker Nathan Shachar att varje liten del av landskapet har sin egen stolthet och identitet. Han frågar sitt spanska resesällskap Luci:

-Har varje fläck på kartan en egen nationalism?
-Även om det bara fanns en enda by i hela universum, sade Luci, där alla såg precis likadana ut och hade lika många kor, så skulle där snart utkristallisera sig stridande fraktioner.

Spanien är verkligen gåtfullt och passionerat. Jag vill ha mer av det. Mångfalden, spänningen och stoltheten är en del av fascinationen med Spanien. Till det kommer så klart klimatet, solen, maten, vinet, konsten, kulturen… ja, jag längtar verkligen till Spanien. Men vart ska jag resa först?

Boken finns att köpa begagnad på Bokbörsen och i pocketupplaga på Adlibris och på Bokus.

Århundradets kärlekssaga/krig svider

Är kärlek möjlig? Är tvåsamhet möjlig? Vad krävs för att två starka, fria själar ska kunna samsas och kunna leva tillsammans på ett sådant sätt att båda blir bekräftade och tillfredsställda? Jag vet inte. Men vi är många som fortsätter hoppas att det är möjligt. Ännu större är frågan: vad är det som förändras? Vad är det som gör att en kärlek så stor, livsbejakande och underbar, en dag byts mot sorg, besvikelse, våld och förnedring? Jag vet inte.

Jag har avvaktat med att läsa Märta Tikkanens bok ”Århundradets kärlekssaga”, som utkom första gången 1978, tills nu. Nu har jag läst den och i direkt anslutning till den läste jag Ebba Witt Brattströms ”Århundrades kärlekskrig” som utkom i dagarna (Norstedts, 2016). Eftersom Ebbas bok är en hommagé till Märtas tänkte jag att det kunde vara i intressant att läsa dem samtidigt.

Och det var det. Här finns många likheter men framför allt flera olikheter. Båda böckerna är uppbyggda på samma sätt, som berättelser i diktform, med ögonblicksbilder, monologer och dialoger som om de uttalades i realtid. På det viset är de väldigt lättlästa, det går fort att läsa ut dem, men det är självklart inga lätta berättelser.

Båda böckerna rymmer drömmen om den jämlika kärleken, drömmen om att stå i bredd med sin partner där båda ryms i relationen och där båda kan växa och utvecklas i sin egen takt uppmuntrad och bekräftad av den andre. Ingen av relationerna klarar det trots att de tycks ha alla förutsättningar.

Märta Tikkanen är en finlandssvensk författare (född 1935 i Helsingfors) som var gift med Henrik Tikkanen, också han en finlandssvensk författare och illustratör. Boken ”Århundradets kärlekssaga” är en utelämnade diktsvit om deras relation. Den var inte vacker men den varade tills Henrik dog 1984.

Henrik Tikkanen söp i perioder, var notoriskt otrogen och tog inte det förväntade ansvaret för familjen som bestod av fyra gemensamma barn. Märta klär av honom naken ända in på bara skinnet, och ännu längre om det är möjligt. Det är en bekännelselitteratur där Henrik avslöjas, men också Märta själv. Hon är lika obarmhärtigt avslöjande mot sig själv som hon är mot mannen.

Henrik Tikkanen framställs som en feg, omogen barnunge som inte tänker på något annat än sig själv. Han är universums centrum och alla ska bekräfta honom, bry sig om honom:

Medan du gråter dig till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna dej till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

Märta Tikkanens bok är skriven rakt upp och ned ur henne eget perspektiv, hennes syn på sakernas tillstånd och hennes tolkningar av händelser och skeenden. Hon gör sig till tolk för mannen, hon relaterar allt utifrån sig själv och sina känslor. Hon har inga objektiva sanningsanspråk, hon berättar sin subjektiva historia och sätter in den i en större berättelse om kvinnors utsatthet genom tiderna.

Man känner igen sig i mycket även om ens egen historia inte liknar hennes till det yttre. Men till det inre finns det många paralleller, man kan identifiera sig och spegla sina egna känslor och erfarenheter. Hennes berättelse är djupt existentialistisk och jag tror att många, framför allt kvinnor men också män kan identifiera sig med henne erfarenheter.

Det är skälet till att hennes bok blivit världsberömd och än idag upplevs lika aktuell som när den kom ut. Vid den tiden fanns det förstås ett ytterligare skäl till att boken fick så stor uppmärksamhet: Henrik Tikkanen var ju en känd och uppburen författare i Finland, och Norden. Det blev kittlande kändisskvaller förstås.

Det måste ha varit spännande för läsarna att få en inblick i makarna Tikkanens privatliv och många gladde sig nog i smyg över att deras relation och samlevnad inte var ett dugg bättre eller vackrare än läsarens eget, trots att de var både kända och beundrade. Men den kittlingen gick över tids nog. Idag är vi få som vet vem Henrik Tikkanen är, förutom att han var gift med Märta, medan Märta fortsätter att finna läsare och beundrare.

Märta Tikkanen fångade in något tidlöst, som kanske för första gången någonsin formulerades i klartext:

Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände

Drömmen om den stora jämställda kärleken som präglade hela kvinnorörelsens kamp på 1970-talet.

En av dem som drömde om, och kämpade för, den jämställda kärleken på 1970-talet och framåt var den svenska författaren och professorn Ebba Witt Brattström. I dagarna har hon kommit ut med sin första roman: ”Århundrades kärlekskrig” vilket självklart är en hälsning till Märta Tikkanens bok.

Ebba Witt Brattström tar också avstamp i sin egen relation, i hennes fall med akademiledamoten Horace Engdahl och deras trettioåriga relation. Ebbas bok, lika mycket som Märtas, är ett vittnesbörd om att drömmen om att stå i bredd är svår, ja kanske till och med omöjlig, att förverkliga i levande livet.

Och man kan verkligen tycka att var det några som skulle lyckas med den drömmen så var det Ebba och Horace. De hade alla förutsättningar tycktes det: båda är lyckade i sina yrken, berömda, beundrade och eleganta. De var det perfekta paret i allas ögon. Men det var bara på ytan. I alla fall under den senare delen av äktenskapet.

Självklart finns samma nyfikenhet och sensationslystnad idag, inför Ebbas bok, som det måste ha funnits inför Märtas bok då. Läsare som vill kika in bakom fasaden, gotta sig åt att det perfekta paret minsann inte var bättre – kanske till och med sämre – än vi andra dödliga. Skvaller på hög kulturell nivå.

Men är det bokens behållning? Nej, inte alls. Efter ett tag tänker man inte längre på Hon som Ebba och Han som Horace, det blir i längden inte intressant. Det intressanta är: vad säger den här berättelsen om mig och mitt liv? Vad kan jag identifiera mig med även om mitt liv ser väldigt annorlunda ut än Ebba och Horace? Vilka existensiella avgrunder blickar jag ned i och speglar mig i?

Det finns några avgörande skillnader mellan Ebbas bok och Märtas. ”Århundrades kärlekskrig” slutar i skilsmässa. Det gjorde inte Märtas bok. Ebbas bok är skriven i dialogform där båda personerna kommer till tals på lika villkor, det är inte en som gör sig till tolk för den andre. Det gör att man kan känna avsky, sympati och igenkänning med båda personerna, både Hon och Han.

Det är en balansgång då båda framställs som offer och förövare. Man känner igen sig i båda. Det är en makaber jämställdhet i grymhet och förnedring. Ibland är det ombytta roller, det vi klassificerar som typisk kvinnligt och manligt byter plats. Hon säger vad man förväntar sig att mannen ska säga och Han säger vad man förväntar sig att kvinnan ska säga.

Det gör texten stark och ofattbart sorglig eftersom det betyder att vi på ett sätt har nått fram till en slags jämställdhet, men relationen slutar ändå i krig. Det är höjden av tragik. På många sätt har relationen mellan man och kvinna förändrats sedan 1970-talet då Märta Tikkanen skrev sin bok, men på flera andra sätt har ingenting hänt:

Hon sa:
Jag släpar dagens matkassar
uppför trapporna.
Du kommer visslande nedför
nyduschad i finkostym
stinker rakvatten.

”Århundrades kärlekskrig” är annorlunda än ”Århundradets kärlekssaga” men den har ett budskap som känns angeläget. Jag vet inte om den förstnämnda kommer att överleva lika länge som den sistnämnda men jag tror den har goda förutsättningar att göra det.

Båda böckerna avslöjar livets nakenhet och uselhet lika intensivt, även om Ebbas bok gör det på en mer akademisk nivå och Märtas på en köksgolvsnivå. Men livet kan vara lika djävulskt på båda nivåerna.

Läs båda böckerna om du inte redan gjort det. Och släpp inte drömmen om att en gång stå i bredd på jämlika villkor. Jag tror inte att vi riktigt har förstått vad det betyder, vi har misslyckats så många gånger, men vi behöver inte ge upp drömmen för det. Varje steg framåt är ändå en seger även om vi inte kommit i mål ännu.

Han sa:
Kvinnligt är
att ta tillbaka berättelserna.
Du minns allt.
Jag glömmer genast 
det ointressanta.

Upptäcktsfärd i Åmells konsthandel

Det var den här tavlan som fick mig att gå på ännu en upptäcktsfärd hos Åmells konsthandel i Stockholm. Jag var där för första gången förra året, ditlockad av den märklige konstnären Henri Sert, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. När jag såg reklamen på stan om en ny utställning med en för mig helt okänd svensk konstnär som heter Gunnar Löberg (1893-1950) tänkte jag att det var dags att bli överraskad igen.

Och det blev jag. Precis som med Henri Sert visst jag inget om Gunnar Löberg tidigare. När jag tittade in på Åmells hemsida klickade jag runt bland bilderna på konstverk av konstnären. Då såg jag den här tavlan med den fullständigt oemotståndliga titeln: ”Clownernas avfärd från New York” målad 1940. Det fanns inget alternativ, det var bara att trava dit. Jag bara måste se den i verkligheten.

Den var verkligen värd ett besök. En sådan lustig målning. Rolig och sorglig på samma gång. Vilka är dessa clowner och varför måste de lämna New York? Det sitter en svensk flagga i fören på båten så vi kan ju anta att clownerna är svenskar på väg tillbaka till Sverige. Lyckades de inte slå igenom i staden? Eller var de bara där på besök, inte nödvändigtvis ett misslyckande att återvända hem? Men varför ser de då så ledsna ut?

Jag vet inte, men motivet sätter verkligen igång fantasin. Det är inte de enda clowner som Gunnar Löfberg målade, clownerna var ett återkommande tema hos honom. Jag älskar clownerna i hans tavlor, de är så mänskliga i all sin konstgjordhet. Titlarna överraskar också.

Som den här: ”En av de två bröderna clown metar” från 1945. Var är den andre brodern? Varför får inte han vara med och meta också?

Eller den här: ”Pojke med cylinder och en av de två bröderna clown” från 1946. Återigen: var är den andre brodern? Varför är det så viktigt att tala om att det är en av två clowner och att de är bröder? Är det de två som är på den första tavlan? Jag lockas in i konstnärens universum, fyllt av clowner – i alla fall två, som är bröder – och jag tycker om det.

Gunnar Löberg målar kraftfullt och expressivt, det är ofta lekfullt. Han skiftar ofta stil men det är de expressiva verken som står sig bäst. Ibland är det enormt tjocka lager färg som han pressat in i tavelduken med en palettkniv eller liknade. Som i den här tavlan:

Den lilla flickan återkommer ofta, här kommer hon igen men då väljer Gunnar Löberg att, istället för att täcka duken med massiva färglager, låta motivet endast anas genom några enkla, svaga färglinjer och tunna strykningar av färg. Tavlorna sitter bredvid varandra på utställningen och det blir mycket effektivt.

Lekfullheten är stor och jag förundras över de val av motiv som konstnären gör. Det är befriande att mitt bland alla landskapsbilder, modeller och mer traditionella motiv, löper han amok och målar vad som faller honom in, vad som gör honom lycklig. Hundar, barn, dockor, clowner och mycket mer.

Han målar också stilleben, även dem med samma lekfullhet. Jag gillar dem väldigt mycket.

Det är en underbar liten utställning där alla konstverken också är till salu. Åmells har i samband med utställningen publicerat en liten katalog över Gunnar Löberg, och hans verk, som bara kostar 100 kr. I den finns han presenterad, de flesta av tavlorna från utställningen finns avbildade i boken, i färg och med en kvalité på bilder och färger är ovanligt hög.

Det är otroligt prisvärd liten konstbok, slösande vacker och lyxig i all sin enkelhet. Om du inte hinner se utställningen (den pågår till den 18 mars) så rekommenderar jag ett köp av boken. Eller en av hans tavlor. Lär känna Gunnar Löberg, det är han verkligen värd.

I tider av längtan efter bildning

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Agatha Christie överraskar mig

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

Träna sig i att uppskatta konst?

För en tid sedan var det en vän till mig som uppgivet sa: ”Jag önskar att jag kunde lära mig att uppskatta konst. Jag förstår mig inte på konst även om jag kan tycka vissa konstverk är vackra att se på. Kan man lära sig att uppskatta och förstå sig på konst? I sådana fall, hur gör man?”

Hon lät nästan förtvivlad, eller i alla fall uppgiven. Till saken hör att hon är skolad sångerska och förstår sig på musik som konst alldeles utmärkt, men det hon menade var konst i bemärkelsen tavlor, skulpturer, ja, föreställande konst helt enkelt. Min första reaktion på frågan var förvåning.

Först och främst den instinktiva reaktionen: hur är det möjligt att INTE tycka om konst? Men det vet jag ju att inte alla gör. Den andra instinktiva reaktionen: tänk att någon kan LÄNGTA efter att förstå sig på och uppskatta konst. Att någon vill träna sig i att tycka om konst.

Vännen frågade mig: ”Hur lärde du dig att tycka om konst?” Jag tänkte efter länge och insåg till slut att jag inte kunde svara på frågan. Jag kunde inte komma på en tid INNAN jag tyckte om konst. Jag har alltid uppskattat konst på olika sätt, det har varit som ett livselixir för mig från början även om ingen någonsin uppmuntrade det eller visade vägen för mig när jag var barn.

Som jag skrivit om här tidigare på bloggen så blev Bengt Lagerqvist med Konstalmanackan en av mina första ciceroner. Barnböckernas illustrationer var också en av de allra första konstupplevelserna för mig. Annars har jag tagit mig fram själv, driven av en passion som brunnit inuti mig.

Min väns fråga, om det går att träna sig i att uppskatta konst och hur gör man i sådana fall, fick mig att citera ur den brittiska författaren  Jeanette Wintersons bok ”Konst – Essäer om extas och smaklöshet” för henne. Boken utkom redan 1995 men utgavs inte på svenska förrän 2014 av förlaget Kabusa böcker. 19 år tog det vilket är helt ofattbart märkligt. Men nu finns den i alla fall tack och lov.

I den boken berättar Jeanette Winterson att hon som författare alltid varit passionerat förtjust i böcker och i det skrivna ordet, men aldrig förstått sig på konst i bemärkelsen bildkonst, och inte heller varit särskilt intresserad av att lära sig något om det.

Tills den dagen hon drabbas. I bokens första kapitel berättar hon hur hon är på besök i Amsterdam och strosar i ett vintrigt landskap längst kanalerna. Plötsligt får hon syn på en tavla i fönstret på ett litet galleri. Det är då hon drabbas. (Kuriosa: det känns som om Donna Tartts läste den här bokens inledning och genom den delvis inspirerades till sin senaste bok ”Steglitsan”, 2013.)

Jag vet inte om det var exakt den här tavlan, men i vilket fall som helst så var det en som liknar den här, som också är målad av samme konstnär, italienaren Massimo Rao. Här börjar Jeanette Wintersons färd in i bildkonstens värld. Hon vill lära sig mer, hon vill lära sig förstå och uppskatta konsten. Men hur gör man frågade hon sig själv. Samma fråga som min vän ställde till mig.

Hon skriver: ”För många år sedan, då jag helt kort levde med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle bära mig åt för att lära mig något om vin. ‘Drick det’, sa han. Det är sant. Enda sättet att utveckla ett smaksinne är att utveckla ett smaksinne.”

Det var det här jag citerade för min vän. Jag tycker det är otroligt bra sagt. Så enkelt är det. Vill man träna sig i att förstå och uppskatta konst på ett djupare plan än att man tycker att en eller annan tavla är dekorativ eller vacker (vilket inte på något sätt är fel, man kan uppskatta konst på det sättet också, alla sätt är bra, men önskan från min vän – och författaren Jeanette Winterson – var att gå djupare, förbi det dekorativa och uppskatta även det som inte är vackert men som kanske har något att säga) måste man utsätta sig för konst. Igen och igen.

Och det gör Jeanette Winterson. Första kapitlet i boken handlar just om hennes strävan efter att förstå och uppskatta konst. Hon blir till och med lite besatt skulle man kunna säga. Det är ett kort men fantastiskt innehållsrikt kapitel om vad konst är och vad konsten gör med oss.

När jag började läsa boken kom jag först bara några sidor, sedan var jag tvungen att sluta läsa för jag kände hur mitt hjärta trycktes ihop som av en järnhand, av rörelse. Jag blev så tagen av att någon kunde sätt ord på vad jag känner inför konsten. Jag var tvungen att vänta månader med att fortsätta läsa boken. Den fick mig att känna mig mindre ensam i min passion, men det var samtidigt plågsamt att inse att det händer så sällan: att man stöter på en besläktad själ.

Jeanette Winterson skriver bland annat, en insikt som är högaktuell i vår tid:

”Naken kom jag till världen, men penseldrag täcker mig, språk lyfter mig, musik ger mig rytm. Konsten är min käpp och min stav, min viloplats och min sköld, och inte bara min, ty konsten utestänger ingen. Till och med de som blivit bestulna på konsten, av tyranni, av fattigdom, börjar utöva den igen. Om konsten inte hade funnits skulle i varje ögonblick någon börja skapa den igen, i sång, ur damm och lera, och även om artefakterna kan bli förstörda kan den energi som skapar dem inte förstöras.”

Längtar du efter att träna dig i att förstå och uppskatta konst? Börja med att läsa första kapitlet i Jeanette Wintersons bok så är du redan en bra bit på väg. Genom hennes väg in i konsten kan du få hjälp att hitta din väg. Och längst den vägen kommer du inte bara att finna konsten, du kommer också att finna dig själv.