Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.
För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.
Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.
På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.
Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.
Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.
Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.
Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc, men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.
Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.
Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.
Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?
Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.
Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.