Moki Cherry syns diskret i förbifarten

IMG_1441

Det här är det starkaste konstverket på utställningen. Det kallas ”Första scenen: Ögonblicket” och är från 1972. Det är gjort av den svenska multikonstnären Moki Cherry (1943-2009) som visas på Moderna museet just nu. Det är en färgstark, vacker tygapplikation som hyllar livet, livets allra första ögonblick då allt börjar. Jag tänker att det är det konstverk som mest berättar något för mig om vem Moki Cherry var.

Cherry-Moki_Konsert_70-tal_1500x1077-625x449

För trots alla konstverk som utställningen består av: tygapplikationer, målningar, filmer, foton, möbler, musik, skivomslag, träreliefer och mycket mer, fångas aldrig riktigt personen Moki Cherry in. Kanske skulle det inte gå att fånga in henne, all hennes konst var så förknippas med händelser, happenings och andra personers verk, att hon aldrig rikligt tillät sig själv att synas.

Hennes konst kanske fanns till för att lyfta fram andra istället för henne själv, vad vet jag. Men var det ett medvetet val från hennes sida i sådana fall, eller tillät hon sig att hela tiden agera i skugga av andra, framför allt hennes mer kände man, den amerikanske musikern Don Cherry? Jag säger inte att det är något fel, att medvetet sätta sig i skuggan för ett projekt man anser vara större och viktigare än man själv, men jag tycker det är synd. Jag hade verkligen velat veta mer om konstnären Moki Cherry.

IMG_1395

På utställningen, som är väl värd att se på alla sätt, är det tiden – 1970-talet – som är i centrum och därefter kommer Don Cherry. Jag vet mer om honom och hans musik när jag lämnar utställningen än jag vet om Moki Cherry och hennes konst. Jag vet inte ens varifrån hon kom eller vad hon hette från början. Det är som om allt som sägs om henne på utställningen endast sägs för att det kompletterar en annan berättelse, en berättelse om någon eller något annat. Det är synd.

Men ändå, små meddelanden från Moki Cherry (som faktiskt hette Monika Marianne Karlsson från början och kom från Koler i Norrbotten), tränger ändå fram. Den här applikationen är faktiskt väldigt obehaglig. Här blir det tydligt att i de verk som Moki Cherry verkar ha gjort utan ett ”högre” syfte, det vill säga de är inte gjorda för en speciell händelse utan för hennes egen skull, där lyser en starkt samhällskritik fram. Den här applikationen har igen titel och gjordes 1984-85.

IMG_1401

Den här lilla tavlan sköt en plågsam pil in i mitt hjärta när jag såg den. ”Communicate, How?” står det på den och den är gjord 1970. Vår föreställningen om 1970-talet, särskilt i den tidens konstnärskretsar, är att det var en tid av jämställdhet, män och kvinnor som pratade nätterna igenom om politik, känslor och livet, att relationerna byggde på ömsesidighet och jämlikhet.

Så ser man den här. En frustrerad och desperat kvinna (som jag tolkar bilden) som i förtvivlan undrar – på engelska, notera – hur kommunicerar man med varandra? Så klart man inte ska göra för stor affär av den här bilden men nog är det lätt att föreställa sig att det inte var lättare att kommunicera med varandra 1970 än vad det är idag? Tavlan griper mig och jag känner att här tittar den levande människan fram, här får vi en liten personlig hälsning från Moki Cherry.

IMG_1419

Många av konstverken på utställningen är verk som var speciellt gjorda för olika tillställningar och musiktillfällen, till exempel turnéer. Det visas många skivomslag etc,  men det intresserar mig inte särskilt. De är fantastiska och inspirerande med tydliga influenser från alla världens hörn och religioner, känns som mycket typiska 1970-talet och det är roligt att se men de säger mig inget.

IMG_1422

Annorlunda är det med den här väggen och kombinationen av konstverk. De här är gjorda för sin egen skull, de fyller inget annat eller ”högre” syfte. Här framträder Moki Cherry igen. Här kommer samhälls- och civilisationskritiken fram igen. De är magnifika. Titta noga på dem.

IMG_1425

IMG_1428

IMG_1431

Man blir arg över sakernas tillstånd, då som nu. Synen på kvinnor som handelsvara och ”kött”, krig och miljöförstöring, allt det som vi brottas med än idag. Det intressanta med de mer personliga konstverken, de som är skapade för egen del, är att de har inga titlar. Här talar konstverken av egen kraft och här är det Moki Cherrys egen röst som hörs genom konsten.

Jag står länge framför de här konstverken och undrar: var hon lycklig?

IMG_1438

IMG_1441

Jag går tillbaka till det första ögonblicket igen och konstaterar: ja, jag tror att hon var lycklig men hon var inte naiv. Hon såg längre och djupare än de flesta. Hon avslöjar och avkläder sin tid och dess livslögner, detsamma som i vår tid, men hon gör det ytterst diskret och i förbifarten, ungefär som om hon inte vill vara till besvär. Jag önskar att hon hade varit så mycket mer till besvär.

Utställningen Moment – Moki Cherry pågår på Moderna museet fram till den 9 oktober 2016.

Annonser

Att läsa Marcel Proust tar sin tid

IMG_5469

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

marcelproust_2737624b

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

Degradation_alfred_dreyfus

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Edouard_Manet_Bunch_of_Asparagus

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

3-Dejeuner-des-canotiers

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Ernst Josephsons märkliga verk

FullSizeRender36

När jag besökte Thielska galleriet häromdagen för att se den tillfälliga utställningen med Olof Sager-Nelson och hans samtida passade jag på att se mig omkring i den fasta utställningen också. Jag kan inte minnas om jag varit på Thielska förut eller om jag drömt om det, men jag tror att jag någon gång för länge sedan var där i verkligheten.

I vilket fall som helst var det många målningar jag kände igen och som jag sett förut på ett eller annat sätt. Men det var många som var nya för mig, och jag märkte att jag föredrog att gå nära de mindre tavlorna än att stå och försjunka i de stora, monumentala målningarna som täcker väggarna.

Bland annat hittade jag den här lilla målningen, ett självporträtt av Ernst Josephsson (1851-1906). Den är gjord i tusch någon gång på 1890-talet. På den här bilden ser han ut att vara en ganska glad spelevink. Det känns befriande på något sätt för den bild av honom som gått till eftervärlden domineras av att han drabbades av  psykisk sjukdom,  det vi idag skulle kalla schizofreni.

IMG_1254

Ernst Josephson var redan under sin levnad en upphöjd konstnär och den målning som är mest berömd och som nog är den enda tavla folk i allmänhet vet att att han har målat är ”Strömkarlen”, också kallad ”Näcken”, som hänger på Waldemarsudde. Den är magnifik.

Högst upp i den här bilden ser man en skiss till den stora tavlan. Jag tycker om den svepande gråtonade snabba skissen. Men än mer förundrad blir jag av de små tavlorna som sitter under.

IMG_1261

Tavlan till vänster heter ”Mohammed” och är målad 1889. Vilken märklig liten tavla. Titta på mannens ansiktsuttryck. Målningen och motivet känns orientalisk och har flera viktiga komponenter för den tidens föreställningen av Orienten: en fantastisk påfågel, guldornament, en starkt lysande sol, etc. Är det en kung eller en profet på bilden?

FullSizeRender31

Titta sedan på tavlan längst till vänster, den kallas ”Kristus” och är målad samma år, 1889. Den föreställer den lidande Kristus som släpar sitt korset till sin egen avrättning, men titta noga på hans ansikte. Han ser varken lidande eller olycklig ut, snarare ser han glad, om än lite förvirrad eller förvånad, ut. Man blir lite förundrad.

I den hör bilden känns inte landskapet orientaliskt längre, som det borde, här känns det som vilket svenskt eller nordiskt landskap som helst, som om det hände här och nu. Båda männens ansiktstryck påminner om Ernst Josephsons eget på det lilla självporträttet. I samband med att han insjuknar i sin sjukdom skriver han om sig själv:

Du har varit Abraham
Du har varit David
Du har varit Petrus Jesu Christi apostel
Du har varit Horatius
Och du har varit Ernst Abraham Josephson
och nu är du en ängel i himmelriket.

FullSizeRender34

I ett litet rum, vid sidan av de stora salarna, fann jag den här lilla målningen (liksom det lilla självporträttet som hängde bredvid). Den heter ”Riddare och jungfru”, målad 1897. Men, tänker vän av ordning, har jag inte sett den där målningen förut?

FullSizeRender30

I en av de stora salarna hänger ett av galleriets mest kända verk: ”Riddaren och jungfrun” målad 1897 av Richard Berg (1858-1919). Samma år målade alltså Ernst Josephson en replik till det stora originalet. Jag utgår ifrån att Richard Berg målade sin tavla först och Ernst Josephson sin senare.

Jag har aldrig riktigt tyckt om den här tavlan av Richard Berg, den känns hotfull på något sätt. Jag har alltid tänkt att riddaren utgör ett hot mot jungfrun snarare än ett skydd. Min bild av och uppfattning om tavlan har förändrats helt och hållet efter att ha läst Ulf Lindes text om tavlan i boken ”Svar” (Albert Bonniers förlag 1999). Min bild av tavlan är betydligt mer positiv nu.

Det är jag tacksam för, men det verkar helt klart som att Ernst Josephson upplevde samma som jag vid anblicken av det stora originalet.

FullSizeRender33

I hans tavla utgör definitivt riddaren ett hot mot jungfrun, han tornar upp sig bakom henne som ett stort svart moln redo att angripa och – som jag uppfattar det – våldföra sig på kvinnan. Kvinnan i sin tur är på den här bilden helt naken och utelämnad. Man ser förtvivlan och smärta i hennes ansikte men hon kan inte fly. Hon är fast.

Det är en otroligt obehaglig men samtidigt fantastisk bild. Jag undrar vad Richard Berg tyckte om den här tolkningen av hans verk? Den vackra, romantiserade bilden, som ska tolkas som en allegori enligt Ulf Linde, förvanskad till en obehaglig och brutal verklighet. Den lilla målningen är stark, vacker och obehaglig och den visar på en krass realitet.

Ernst Josephson-943684

Det verkar som om Ernst Josephson, här avporträtterad av Alfred Wahlberg, levde i en – ibland sjuklig – fantasivärld men med ett klart, genomskådande öga riktat mot verkligheten. Han såg allt. Han visste allt. Han var allt och alla. Ibland trodde han sig till och med att vara Gud.

Olof Sager-Nelson och symbolismen

IMG_1363

Just nu pågår en utställning på Thielska galleriet i Stockholm som heter ”Anywhere out of the world” och som lyfter fram Olof Sager-Nelson och några av hans samtida. Utställningen har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum (som producerat utställningen) och finns att se fram till den 5 juni.

Det är verkligen en utställningen värd att se, inte bara för att Thielska galleriet är en fantastisk plats att besöka i sig, utan för att utställningen gör något med betraktaren. Är man verkligen samma person före som efter besöket?

IMG_1185

Varför skulle man inte vara samma person efter besöket som när man kom? Därför att den här utställningen visar på en annan värld, en annan tolkning och uppfattning av verkligheten. I utställningen har man tagit fasta på den strömning i slutet av 1800-talet som kallas symbolism och den vänder ut och in på verkligheten. Istället för att se utifrån och in ser man inifrån och ut.

Det är den svenske konstnären Olof Sager-Nelson som är utställningens fokus och fixstjärna, och det med all rätt för det är hans konstverk som drar blickarna till sig i varje rum. Andra samtida konstnärer som också var en del av den symboliska strömningen är representerade men det är Olof Sager-Nelson målningar man minns när man lämnar galleriet.

IMG_1174

Titta länge på det här porträttet av Madame Marie Huot målad 1894. Madame Marie Huot var författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Olof Sager-Nelson hyrde rum av henne utanför Paris och målade hennes porträtt, en tavla som konstsamlaren Ernest Thiel köpte av henne tio år efter hans död.

Olof Sager-Nelson dog vid 27 års ålder (1868-1896) från sviterna av tuberkulos. Han kom från Värmland och blev konstnär i Paris, efter några års utbildning på Valands konstskola, tack vare stöd från Pontus Fürstenberg, den store konstmecenaten i Göteborg.

Vad är det som är så märkvärdigt med det här porträttet? Först och främst är det den gula huden, färgen i hennes ansikte. En gulgrön färg som, tycker många, får henne att se sjuk ut. Den gulgröna färgen var ett signum för Olof Sager-Nelson, alla hans porträtt är målade mer eller mindre i den färgen. Den väckte avsky när han ställde ut sin konst, man förstod sig inte på det.

IMG_1208

Det är då man inser hur mycket vatten det runnit under broarna sedan Olof Sager-Nelsons tid, och hur tiden har hunnit i fatt honom. Idag är det ingen som tycker att det är konstigt, man har sett så mycket som liknar det här. Dagens betraktare tycker antagligen att tavlan är mer eller mindre vacker beroende på den egna smaken men ingen skulle väl säga att färgen i ansiktet och på huden är det avgörande för uppfattningen om tavlan är bra eller dålig.

Vi har tränats i att se annorlunda. Vi har tränats i att se bortom motivet och bortom formen och färgen. Idag, när vi studerar ett konstverk, tänker vi mer på vad det vill säga – vad det symboliserar – än om det avbildar verkligheten som ett fotografi. Vi vill att konsten ska berätta något för oss, eller om oss, något vi inte visste förut. Jag skulle nog vilja påstå att betraktaren kommit dit man ville med symbolismen i slutet av 1800-talet.

IMG_1196

De här tre små tavlorna fascinerade mig mycket, alla tre är målade av Olof Sager-Nelson i den belgiska staden Brügge. Han trivdes i där, som också andra konstnärer gjorde. Staden var mörk med trånga gränder, smala kanaler, svartklädda kvinnor och hade den perfekta skymningsstämningen som symbolisterna uppskattade.

IMG_1200

IMG_1203x

Jag tycker verkligen om de här tre tavlorna, som hänger så perfekt tillsammans, både för att de signalerar spännande stämningar men också för att de visar på att Olof Sager-Nelson kunde måla med olika stilar och uttryck.

IMG_1225

IMG_1228

Men det är ändå porträtten som gör starkast intryck och det känns ovant för mig eftersom porträttmålningar, enligt mig, ofta känns alltför kliniska och tillrättalagda. Konstnärer som målar porträtt gör det oftast på beställning och den som betalar bör ju uppskatta målningen och därför tänker jag att konstnärerna alltför ofta anpassar sig till den rådande smaken och kanske till och med förskönar personen som porträtteras.

Det gör inte Olof Sager-Nelson. Man kan inte säga att han förskönar. Jag vet inte heller om hans porträtt liknar dem han målar av. Hans ärende är inte att visa på någon slags objektiv verklighet, avbilda den såsom den uppfattas av de flesta. Han vill något annat.

Konstnären, och vännen, Ivar Aguéli skriver om honom att han ”var ingens lärare och ingens elev. Tog ej djupt intryck från något håll, utom från den allmänna konsthistorien”. Ivar Aguéli såg honom som en romantiker och en mystiker men samtidigt en ”en glad sork och en städad karl”. Olof Sager-Nelson verkar ha varit helt och hållet sin egen. Jag undrar vad som hade hänt med honom och hans konstnärliga utveckling om han hade fått leva och verka längre än 27 år.

IMG_1214

IMG_1231

Det oändligt vackra porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt är utställningens signum. Ett vackrare och mer själfullt porträtt än det här får man leta länge efter. Är bilden porträttlik? Det vet jag inget om, men det är inte heller relevant.

Olof Sager-Nelson och de andra symbolisterna ville berättat något större och djupare om livet, existensen och människan än bara det ytliga och för ögat synliga. Porträttet av Jeanne Eriksson Tramcourt berättar så mycket om henne och hennes personlighet att allt annat blir fullständigt ointressant.

Åmells konsthandel överraskar igen

IMG_1093

Det är inte varje dag man är historisk. Att stå framför en målning av Carl Larsson som aldrig tidigare visats i Sverige, och som man inte ens veta var den funnits i världen sedan den målades, det är ändå något märkligt. Att tavlan verkligen finns har man vetat men inte var. Nu har den hängt på Åmells konsthandel i Stockholm, under deras årliga vårutställning, och alla har haft en möjlighet att se den för första gången.

Det var det värt, att ta sig dit för att se tavlan. Den är vacker, mycket vacker. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Carl Larsson även om hans välkända akvareller är både välgjorda och stämningsfulla. Det har fattats något för mig ändå. Tills jag upptäckte hans oljemålningar, då hände något med mig. Hans oljemålningar har så mycket mer liv och svärta i sig, det är det jag uppskattar.

Den här målningen heter ”A la Campagne” och målades 1883. Den såldes till Kanada och försvann tills den dök upp på en auktion i London i höstas. Verner Åmell köpte den och restaurerade den. Han förtjänar en varm applåd för det! Jag är glad att jag fick möjlighet att se konstverket.

IMG_1066

Vårutställningen på Åmells konsthandel är just avslutad, den stängdes i fredags den 13 maj, och jag hann dit i sista stund. Det var inte bara Carl Larssons nyfunna tavla som lockade mig dit, det fanns mycket annat att se. Även andra verk av Carl Larsson (1853-1919) fanns till försäljning, som den här akvarellen ”Flickor som syr vid fönstret” från 1913.

IMG_1071

Det fanns med en liten Bruno Liljefors (1860-1939) ”Beckasin vid sitt bo”, daterad -91 vilket bör betyda att den målades 1891. Jag är inget stort fan av Bruno Liljefors, men den här lilla tavlan skulle jag inte ha nått emot att äga. Jag gillar den lilla formen, jämfört med han normalt mer monumentalt stora natur- och djurskildringar.

IMG_1081

Allra mest uppskattade jag de mer moderna verken på utställningen, och jag blev glatt överraskad av att jag på långt håll kunde känna igen flera av konstnärerna. Övning ger färdighet helt klart. Den här tavlan är målad av Inge Schiöler (1908-1971) och kallas ”Kostervy”.

Vi var nog många som fick upp ögonen för hans liv och konst genom den utmärkta dokumentären ”Ett nytt liv” av Carl Pontus Hjorténs och Martin Jönsson. En otroligt bra film. Jag är glad att jag fick möjlighet att se ett av Inge Schiölers konstverk i verkligheten. De starka färgerna lyser med sådan klarhet och övertygelse.

IMG_1084

Ragnar Sandberg (1902-1972) fanns representerad med flera verk på vårutställningen och när jag såg den här, kallad ”Sommarnatt (Vårkväll med båt)” målad 1932, tänkte jag som så ofta när jag ser något av hans verk: vad är det som är så märkvärdigt med Ragnar Sandberg?

Sedan upptäcker jag att jag bara står kvar, längre och längre, framför tavlan och bryr mig inte ens om den stora, vackra målningen av Isaac Grünewald som hänger bredvid. Det är hemligheten med Ragnar Sandberg.

IMG_1088

En kär vän: Olle Olsson Hagalund (1904-1972). Jag kände igen hans tavlor så fort jag klev över tröskeln till Åmells konsthandel. Den här heter ”Kälkbacke”, målad 1942. Vad är hemligheten med Olle Olsson Hagalunds konst? Det finns ingen hemlighet med honom, varför hans konst är så uppskattad och omtyckt är helt glasklart: man blir lycklig.

Man står framför en målning och upptäcker att man ler, ibland till och med lite fånigt, för man blir både glad och upplyft i anden av hans konst. Han förmedlar en sådan livsglädje och det smittar av sig på betraktaren.

Åmells3

Bland alla, för mig mer välkända konstnärer, gjorde jag en ny upptäckt och bekantskap: Helmer Osslund (1866-1938). Den här tavlan heter ”Norrländskt vårlandskap” och är målad i olja på smörpapper och sedan uppklistrad på en pannå. Smörpapper? Ja, det var lite oväntat, men oj så vackra målningarna är. Vilka färger och former! Jag gillar.

Åmells4

Den här målningen kallas ”Ångermanälven vid Österåsen” och är målad 1925. Också den målad på smörpapper. Fantastiskt vacker. Jag måste ta reda på mer om Helmer Osslund. Jag tänker på Ellen Thesleff när jag ser den här tavlan, samma fokus på färger och former. De var samtida, kanske de kände varandra? Måste söka vidare.

Åmells5

Det fanns så mycket fantastiskt att se på vårutställningen men av allt som fascinerade mig var det inget som fångade min uppmärksamhet mer än den här tavlan. Den var en av de första jag såg när jag kom in och det var den sista jag såg innan jag gick. Jag blev helt uppslukad av den.

Den är målad av Björn Trägårdh (1908-1998) och heter ”HUS I HELSIKE” (med versaler) och är signerad 27. Om det betyder att tavlan är målad 1927 så betyder det i sin tur att Björn Trägårdh var 19 år när han målade tavlan. Var jag inte imponerad redan innan så blir jag det efter den matematiska beräkningen.

Jag vet inte vad det är med tavlan men jag älskar den. Nu måste jag ta reda på mer om Björn Trägårdh. Ja, så blir det varje gång jag besöker Åmells konsthandel, jag hittar nya konstnärer att älska och lära mig mer om. Det är bara att tacka och ta emot.

Ny antologi: Svensk poesi väger tungt

Svensk poesi

Ja, jag vet, rubriken är helt enkelt för banal men det kan inte hjälpas, den säger allt som egentligen behöver sägas. Svensk poesi (Albert Bonnier förlag, 2016) under 1500 år är tungt, i många bemärkelser. Det är en fenomenal bok, det ska sägas direkt, köp den till dig själv eller som den perfekta presenten till vem som helst: studenten, vännen, bröllopsparet, pensionären, ja den passar alla.

IMG_1046

Här ser man hur tung den verkligen är. Boken innehåller 1072 sidor och cirka 650 dikter från cirka år 500 till vår tid, 2013. Det är en diger samling och den är läsvärd från sidan ett även om man inte förstår runskriften i de första dikterna. Men vad gör det, man får ändå en känsla för vad någon vill ha sagt. Man får en känsla av en tid och ett språk som man inte vet mycket om men som man ändå har en relation till, något som stelnad i tiden som ett konstverk och en hälsning.

Jag är förtjust. Mycket förtjust. De två redaktörerna, Daniel Möller och Niklas Schiöler, har verkligen gjort ett bra urval för att presentera svensk poesi under en så lång tidsrymd. Så klart saknar jag en och annan (Anna-Greta Wide till exempel) men det gör inget, det finns nya bekantskaper att göra istället.

IMG_1050

Det finns många antologier om svensk lyrik men de har inte sträckt sig över en så lång tid, inte haft en så jämförelsevis balanserad könsfördelning och varit så uppdaterad som den här är. Den här boken kommer att hålla länge. Den är ofantligt tung och man kan absolut inte ligga i sängen och läsa den, jag kan knappt hålla den med bara en hand utan måste bära boken i båda händerna. Det känns högtidligt på något sätt, som om man bär fram något värdefullt varje gång man tar fram boken, och det gör man ju på sätt och vis.

Det finns mycket bra med boken att uppmärksamma och jag vill nämna några av de detaljer som jag uppskattar särskilt mycket. Till exempel att vissa texter finns i flera versioner. Texten om Sankte Staffan är en sådan. Den finns i fyra versioner, där man tydligt kan se hur texten och innehållet förändrats genom tiden. Den ursprungliga texten är långt ifrån den text vi känner igen och sjunger i Luciatider: ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, och högst olämplig att sjunga bland barn. Fantastiskt spännande att läsa.

Texten till Lina Sandell-Bergs (1832-1903) välkända psalm ”Blott en dag” finns i både den ursprungliga texten, så som Lina själv från början formulerade den, och i den omarbetade formen (den som vi känner igen).  Hon tvingades att förändra texten för att den skulle kunna accepteras och sjungas i kyrkan. Och vad var det som var så kontroversiellt?

I ursprungstexten skriver hon i första strofen:
”Han, som har mer än modershjerta,
Han gifver ju åt hvarje dag
Dess lilla del af fröjd och smärta,
Af möda eller af behag.

Det byttes ut till:
”Han som bär för mig en faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.”

Så petade man i hennes texter och det är en kulturell och feministisk välgärning att den ursprungliga texten blir allmänt känd.

IMG_1051

Ibland har man kopierat in ett gammalt uppslag från en tidigare diktbok för att ge en tidskänsla åt dikten. Man har också behållt gamla stavningar, eller den ursprungliga stavningen, för att visa hur språket har utvecklats. Det uppskattar jag mycket.

Redaktörerna skriver själva i förordet: ”Äldre texter har inte moderniserats, vilket gör det möjligt att följa det svenska språkets utveckligen genom tiderna. Åtskilligt av poetiskt värde riskerar att gå förlorat vid en överflyttning till nusvenska, och vi vill gärna tro att läsaren i längden vinner på att möta dikten i dess ursprungliga språkdräkt. Om det är svårt att få grepp om de äldre dikterna, kan de med fördel läsas högt. De skrevs nämligen i stor utsträckning för muntligt bruk.”

IMG_1054

Boken är tung, tjock och omöjlig att hålla i med en hand men den öppnar sig lätt och smidigt som en blomma i solen. När man bläddrar i den öppnar sig varje uppslag ända in i mitten, det går att läsa all text klart och tydligt utan att man behöver trycka ut och platta till sidorna. Boken är bunden så fint och noggrant att det känns som om boken redan lästs i åratal trots att den är helt ny. Det är fantastiskt. Det är en riktig bok. Den smidigheten kompenserar med råge den övriga ”klumpigheten”.

IMG_1056

Mycket bra är också att man lagt namnen på poeten i nedre kanten av varje sida vilket gör det otroligt lätt att snabbt bläddra fram till den diktare man vill läsa. Det är genialiskt tänkt och är ytterligare en finess som gör att man inte besväras av bokens tyngd och bredd. Små detaljer som definitivt höjer läsupplevelsen.

Boken är fylld av, för mig, många gamla vänner och lika många nya bekantskaper, särskilt flera av de kvinnliga och finlandssvenska poeterna. Det känns som att gå på upptäcksfärd. Anmärkningsvärt är också att man inte alltid har valt de dikter som man tänker ska vara självskrivna. Som till exempel i Tomas Tranströmers (1931-2015) fall, där har man inte tagit med den välkända och av många älskade dikten ”Romanska bågar”. Man har valt andra, mindre kända. Det är vågat men det är berömvärt.

IMG_1058

Antologin avslutas med en dikt av Athena Farrokhzad (född 1983) ur hennes hittills enda diktsvit ”Vitsvit” från 2013 (som jag skrivit om tidigare här på bloggen). Det är en värdig avslutning på den 1500 år gamla antologin och en spännande början på nästa 1500-årsperiod i svensk poesi.

Jag är oförblommerat förtjust i boken och håller med alla recensenter som upphöjt den till skyarna. Det är helt rätt. Jag har lovat mig själv att från och med idag läsa en dikt om dagen med början i runskriften för att om 650 dagar vara tillbaka hos Athena. Om jag kan hålla mig till en dikt om dagen, men jag ska försöka. Jag vill att läsningen ska vara så länge som möjligt.

Läs den. Beställ den på Adlibris eller Bokus, eller köp den i en bokhandel, bara du köper den.