Läser män Joyce Carol Oates?

Oates

Efter den här sommaren funderar jag på följande:
1. Läser män Joyce Carol Oates böcker?
2. Hur hade mitt liv gestaltat sig om någon satt boken ”Bellefleur” i mina händer när den kom ut på svenska, och jag var en mycket ung bokslukare?

Oates2

Min första kontakt med den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates var för mycket länge sedan när jag var mycket ung. Av någon anledning som jag inte minns idag köpte jag den här boken: ”Men tiden går” som utkom på svenska 1988. Den måste varit rejält nedsatt i pris för jag hade inte råd att köpa böcker på den tiden.

Jag läste den, jag minns inte vad den handlade om, jag minns bara min väldigt märkliga reaktion och känsla efteråt. Jag förstod inte. Det hade nog aldrig hänt mig innan, att jag upplevde att jag inte var tillräcklig för en bok, att mina erfarenheter av livet inte var tillräckliga för att verkligen förstå på djupet. Jag fick en kluven känsla inför Joyce Carol Oates.

bitter2

Men på något sätt måste hon ändå påverkat mig och kittlat mitt intresse för strax efteråt köpte jag den här boken i engelsk pocket: Because It Is Bitter, and Because It Is My Heart, som kom ut 1990. Jag lockades antagligen av det obegripliga. Jag kunde nog inte acceptera att det fanns böcker och författare som var för avancerade (av en eller annan anledning) för mig.

Tyvärr läste jag aldrig den här boken eftersom min engelska på den tiden inte var tillräcklig för att klara av Joyce Carol Oates speciella sätt att skriva. Dubbel frustration för en läsare av magnitude. Joyce Carol Oates hamnade ute i kylan som straff.

IMG_5516

Så kom den här boken. ”Blonde”. Romanen som bygger på ikonen Marilyn Monroes liv. Den utkom på svenska 2001. Alla pratade om den. Alla tyckte den var fantastisk. Till slut köpte jag den när den dök upp på bokrean några år senare. Den stod där i bokhyllan, år efter år, bred som en ladugårdsvägg, en oemotståndlig frestelse för en som anser att en bok ska vara så tjock som möjligt för att kallas en riktig bok.

Till slut föll jag. Till slut kunde jag inte motstå henne längre. Jag måste ge Joyce Carol Oates en ny chans. Jag måste tillåta mig själva att kanske förlåta henne för att hon blev sinnebilden för mina tillkortakommanden som läsare och människa en gång för längesedan.

Och jag läste och jag förlät. Blonde är en fantastisk roman. Den kan bara älskas. Och språket. Och författarinnan som levandegör människan Marilyn Monroe på ett gripande sätt. Man vet att det är en roman som bygger på biografisk fakta, men ändå. Man tycker sig lära känna människan bakom myten för första gången någonsin. Så bra gjort.

Jag förlät henne, Joyce Carol Oates. Men tänkte ändå att boken Blonde var ett undantag. Eftersom hennes böcker väldigt ofta får ett kluvet mottagande, hon anses av många vara en ojämn författare som producerar alldeles för mycket (varför det skulle vara ett problem har jag aldrig förstått), och den här boken hyllades unisont. Kanske var den här boken något annat.

IMG_4208

Åren går och jag läser inte mer av Joyce Carol Oates. Men något undermedvetet hos mig börjar samla. När någon av hennes böcker finns med på bokrean köper jag den och stoppar in den någonstans i en bokhylla. Sneglar på dem ibland men har kanske ändå inte förlåtit henne helt och hållet. Jag läser inte.

Så kom sommaren 2015 då jag bestämde mig för att ägna all ledig tid till att läsa, som ungdomens långa sommarlov. Bara att glädjas åt regnet för det skapar den rätta kulissen och bakgrunden till det intensiva läsandet. Men vilken av alla mina olästa böcker ska jag börja med?

Då faller mina ögon på den här som stått där i hyllan något år: ”De fördömda”, som utkom på svenska 2013. Varför bestämmer jag mig för att läsa den här? För det första för att det är en tjock bok. På sommaren ska det vara tjocka böcker att försvinna in i. För det andra för den fantastiskt vackra framsidan. Den lockar mig.

Sedan känner jag ändå att jag vill ge mig själv chansen att omvärdera min uppfattning av Joyce Carol Oates, och därmed mig själv som människa och läsare. Har jag uppnått tillräcklig mognad som för att förstå hennes sätt att skriva? Har mina erfarenheter av livet kommit ifatt hennes romaner? Svaret är kort: ja.

FullSizeRender-21

Jag slukar ”De fördömda” på några dagar och när jag stängt igen den efter avslutad läsning sträcker jag mig omedelbart efter nästa bok som lyckligtvis står där i bokhyllan och väntar. Jag läser ”Dödgrävarens dotter” (på svenska 2008) med samma intensitet som den andra boken. Jag är fast. Jag har dragits in i Joyce Carol Oates värld och fastnat.

Det gör inget. Jag vill vara där. Jag har klarat examen, jag har uppnått den rätta nivån av livserfarenhet för att verkligen förstå. Jag är glad att jag inte gav upp, att något långt inne i mig förstod att det här kommer att bli rätt för mig i framtiden. Att jag började samla på mig böcker utan att förstå varför.

FullSizeRender-22

Och nu? Har just börjat läsa ”Det var vi som var Mulvaneys” (på svenska 1999) och känner lust och fascination efter bara några sidor. Det är något så suggestivt med hennes romaner och hennes sätt att skriva. Jag är lycklig över att veta att det finns så många böcker att läsa, jag ligger efter med mängder, men det är bara ren och skär lycka att veta att romanerna inte kommer att ta slut på länge.

Jag suger i mig information om författaren och hennes böcker, vad andra tycker och känner inför henne. Det är som att tillhöra en familj man inte visste att man redan var en del av. Men det finns en smolk bägaren: det omöjliga i att hitta boken ”Bellefleur” (som utkom på svenska 1982) och som jag så gärna vill läsa och äga.

Jag inser, innan jag ens har läst den, att ”Bellefleur” är en bok som antagligen hade gett mitt liv (på ett eller annat sätt) en annan inriktning om någon berättat för mig att den fanns. Om jag hittat den på biblioteket eller fått den rekommenderad för mig. Men det hände inte.

Kanske var det bra, jag vet inte. Men jag vet att jag vill läsa den nu. Jakten har börjat. Jag vet att den går att köpa på engelska men jag vill helst läsa den på svenska så jag håller tummarna för att den ska dyka upp förr eller senare.

Efter att ha försjunkit i Joyce Carol Oates värld i sommar undrar jag samtidigt: läser män hennes böcker? Om de läser henne, har de samma behållning av hennes böcker som jag? Vad är deras känsla? Hennes böcker har fått mig att för första gången någonsin tänka: det här kan inte vara roligt att läsa för män. Det här måste vara böcker för kvinnor. Har jag fel?

Annonser

Kommissarie Martinelli slår till

IMG_5448

Under våren kunde man med spänning följa hur Lotta Olsson, skribent och bokrecensent i Dagens nyheter, listade sina ”hundra deckar­favoriter genom tiderna”. En bok om dagen, i hundra dagar, presenterades i tidningen.

Det var på gränsen till nagelbitande eftersom man ville se om man höll med henne, om hon hade med några av ens egna favoriter på listan, eller om det skulle dyka upp ett eller flera boktips som man inte kunde förbigå.

7437-d3_Laurie_R_King_Mystery_Author_Bay_Area_Portrait_Photography_edit

Som nummer sju på listan presenterades ”Farlig Begåvning” av Laurie R King, en amerikansk författare. Då blev jag nyfiken. Jag hade blivit tipsad om att läsa henne tidigare och har läst några av hennes böcker ur Mary Russell serien, men inte riktigt fallit för hennes stil.

Här presenterade den första boken i Martinelli serien och då tänkte jag att det var dags att ge henne en chans till. Särskilt som konsten hade en av huvudrollerna i boken ”Farlig begåvning” från 1993 (till svenska 1994).

Det var dags att dra igång den egna detektivverksamheten och leta upp boken som bara finns att köpa begagnad, i alla fall om man vill läsa den på svenska.

FullSizeRender-19

Det ger en extra dimension till serien om kommissarie Kate Martinelli, San Franciscopolis, att hon är homosexuell och lever i en relation med en kvinna. Det ger en extra dimension till handlingen för att det inte är något som det görs något större väsen av. Författaren behandlar dem som vilket par som helst, om än medveten om de svårigheten med fördomar etc som paret drabbas av. Det är uppfriskande.

Den första boken, i en serie av fem, är riktigt bra och man blir intresserad av att läsa mer om Kate Martinelli och hennes äldre kollega Al Hawkin. De är ett intressant radarpar och beskrivningarna av staden San Franscisco är levande och man vill gärna åka dit.

FullSizeRender-16

Om första boken var bra så är tyvärr andra boken inte lika bra, men eftersom man har blivit förtjust i personerna i boken vill man läsa vidare för deras skull. Man vill veta hur det går för dem. Andra boken, som också är översatt till svenska, heter ”Helig dåre” från 1995 (till svenska 2004).

Här är handlingen definitivt tunnare än i första boken men här kommer Laurie R Kings kunskaper i teologi fram. Förutom författare är hon också lärare och forskare i teologi, med fokus på Gamla testamentet.

Det blir en ny infallsvinkel, som säkert kändes ovan för den svenska publiken. Jag tycker att det är givande att hon använder sig av sin spetskompetens för att ge handlingen ett djup som den inte skulle haft annars.

FullSizeRender-17

Även den tredje boken finns på svenska, ”Med barn”, från 1996 (tills svenska 1997). Jag håller med Lotta Olsson, som skriver om den första boken, att Laurie R King är ojämn som författare. Andra boken i Martinelli serien var en svacka, men med den tredje tycker jag att hon är tillbaka på banan igen.

Här finns det många dimensioner, utöver själva brottet, som ger en fördjupad bild av människorna i boken och dess relationer. Det handlar om par-relationer, barn och föräldrar och föräldrar och styvbarns relationer. Och inte någonstans görs det någon skillnad om det gäller heterosexuella eller homosexuella relationer, där är vi alla lika.

FullSizeRender-20

Tyvärr verkar det inte som om Laurie R Kings böcker gick hem i de svenska stugorna för de två sista böckerna i serien om Kate Martinelli finns inte översatta till svenska. De fick jag köpa nya på originalspråket.

Det gjorde inget eftersom det viktigaste var att de gick att få tag på, men lite synd är det ändå att den svenska publiken inte hängde på. Det är, som sagt, uppfriskande att Laurie R King beskriver en homosexuell relation som det mest naturliga i världen, med sina ups and downs som vilken relation som helst.

Det behövs fler sådana böcker, kanske var hon för tidigt ute, eller kanske beror det på att de två sista böckerna inte riktigt höll måttet. Eller kan det vara för att den fjärde boken som heter ”Night Work” på engelska (utkom 2000) handlar väldigt mycket om religion och feministteologi? Ovant för den svenska publiken.

Handlingen i fjärde boken är intressant i sig men mest intressant är hennes ingående beskrivningar, på ett skönlitterärt sätt, av den senaste forskningen inom feministteologin, utifrån ett kristet och hinduiskt perspektiv.

Det är lärorikt och bildande och jag skulle önska att boken hade översatts till svenska just därför. Det hade varit i allmänbildningens tjänst.

FullSizeRender-18

Den femte boken, ”The Art of Detection” (2006), är den avslutande delen och här får vi säga farväl till de karaktärer man kommit att tycka mycket om. Det är tur att man känner sig helt redo att säga hej då, man har fått följa med dem i deras arbete och i deras privatliv under flera år och det har varit spännande, roligt och lärorikt, men det känns helt rätt att det är ett ordentligt avslut på serien.

Själva handlingen i den här boken är ett fall som berör Arthur Conan Doyles litteräre figur Sherlock Holmes. Det är som en övergång till Mary Russell serien som handlar om den åldrande Sherlock Holmes som gift sig med en ung kvinna och de fortsätter att lösa fall tillsammans.

I den här boken blir det som en bok i boken, det är både intressant och irriterande. I vilket fall som helst är boken läsvärd, men man bör ha läst alla böckerna innan för att riktigt förstå hur fint de fiktiva personerna i boken tar farväl av oss läsare. Faktiskt så tårades mina ögon i slutet av boken, av lycka. Hur ofta händer det när man läser en deckare?

IMG_5447

Allt som allt: jag är glad att jag fick tag på böckerna, de har varit en rolig och lättsam läsupplevelse som lärt mig nya saker vid sida av själva brottsfallen som poliserna Kate Martinelli och Al Hawkin löst. Ojämna men läsvärda.

Jag tycker om att läsa deckare, men särskilt sådana som har mer att ge, som har flera djup och i de här fallet är det just Kate Martinellis liv tillsammans med sin partner Lee som gett den extra, innehållsrika dimensionen. Författaren Laurie R King är själv heterosexuell men beskriver deras relation på ett mycket naturligt sätt.

Antagligen för att hon behandlar den som vilken relation som helst, vilket det ju är. Det har varit den största behållningen av böckerna. En dag kommer vi att vara där även i det verkliga livet. Det ser jag fram emot.

Gripsholm: kunglig dagsutflykt

IMG_4476

”Unna dig en kunglig dagsutflykt” står det i reklamen för Gripsholms slott, tapetserad över Stockholm i sommar. Låt mig säga till reklamens kommunikationsansvariga: det fungerade. Jag brukar sällan falla för reklamens lockelser men den här gången gjorde jag det. Bra jobbat!

IMG_4689

Färden gick till Gripsholms slott, men inte i första hand för slottets skull utan för konstens skull: den stora samlingen av porträtt av kända svenskar som finns i slottet på Nationalmuseums uppdrag. Det är ett genialiskt drag, att förena en vacker utflykt till en vackert slott och en härlig liten kuststad, Mariefred, med att få möjlighet att se målningarna i en sammanhållen helhet.

IMG_4547

IMG_4535

Slottet i sig självt är en skönhet med underbara omgivningar, definitivt värt ett besök i sig självt. Det är ett av Gustav Vasas slott och har en lång historia. Det är ovanligt välbehållet också även om man gjort flera om- och tillbyggnader under århundradena.

IMG_4572

IMG_4563

Slottet är väldigt mycket 1700-tal, med stora pampiga salar bevarade, men mest intressant tycker jag att de små birummen är, små sovsalar för både herrskapet och tjänstefolket. Man får en liten inblick i hur livet fungerade på ett slott under de närmaste århundradena efter 1500-talet. Hur välordnat det var men också hur kallt det måste ha varit.

IMG_4548

IMG_4552

Så var det dags för porträtten. Följer man rundturen i kronologisk ordning är det kungar, drottningar och adelsfolk mest överallt till att börja med. Stora, majestätiska målningar för att visa deras makt och myndighet. Ganska långtråkigt eftersom de alla liknar varandra som om de kloner från en och samma modell. Men det finns undantag, porträtt som tar tag i en på ett särskilt sätt.

De här två porträtten av Drottning Kristina är mina favoriter, alla porträtt på slottet inräknade. Visst beror det på att jag tycker att Kristina är en sådan intressant och spännande person, men det beror också på att porträtten av henne är så mycket mer personliga än de andra.

Hon är ingen klon, hon är unik, det syns redan på de här bilderna. De här porträtten ensamma är värda ett besök på slottet. Helt underbara. De är stora och magnifika, precis som Kristina själv även om hon rent fysiskt var en kort person. Här stod jag länge och fascinerades och begrundade min lycka över att få se dem i verkligheten, det hade jag inte räknat med.

IMG_4581

Sedan kom de, porträtten, som pärlor på ett band i historisk ordning. Kända svenskar, vissa lika kända idag som under sin livstid och vissa helt bortglömda i vår tid. Många bilder känner man igen från historieböckerna eller på annat sätt, som den här av Carl Michael Bellman. Där fanns Carl von Linné, Fredrika Bremer, Jenny Lind, Carl Johan Almqvist och många, många fler.

IMG_4605

Sedan kommer mer moderna porträtt, både vad gäller personen på bilden som det konstnärliga uttrycket i målningen. Det är något jag uppskattar med den här porträttsamlingen, att den inte bara visar visar porträtt av kända svenska personer utan också blir en vandring i konsthistorien, man ser tydligt hur stilarna växlar och förändras genom åren.

Från de statiska porträtten under de första århundradena där alla ser likadana ut och där målningens främsta uppgift är att visa hur verkligheten såg ut (även om det förekommer en hel del försköning, forna tiders photoshoppande, i målningarna redan då), som ett fotografi helt enkelt. Konsten förändrades när fotografierna kom, nu behövde inte konsten avbilda verkligheten längre utan hade friheten att fokusera på andra aspekter.

Här ses ett porträtt av skådespelerskan Greta Garbo som säger mer om hennes personlighet och hennes yrke, än hur hon verkligen såg ut, även om den här målningen fortfarande är målat på gränsen till ett fotografi.

IMG_4601

Den här lilla målningen drar blickarna till sig: Rolf de Maré målad av hans vän, och troligtvis också älskare, Nils von Dardel. Det här porträttet berättar något mer om både personen på bilden och konstnären som målat det. Det här är inte ett fotografi, det här är en kärleksförklaring. Så vacker i sin enkelhet.

IMG_4598

Porträttetet av den svenske generalsekreteraren för FN, Dag Hammarskjöld, visar en del av hans personlighet som var dold för de flesta under hans levnad, som kom fram efter hans våldsamma död i en flygolycka över Kongo i Afrika.

Här ses han grubblande över existentiella spörsmål, skrivande sina aforismen, det som efter hans död gavs ut med titeln Vägmärken. En helt fantastisk liten bok med mycket livsvisdom och andlig längtan. Ingen hade kunnat ana att det fanns dolt inom den byråkratiske mannen. Men här i målningen ges det utrymme.

IMG_4567

Mängden porträtt är fantastiskt och definitivt värd en hel dags strosande i slottet, men som sagt, slottet är värt ett besök i sig självt. Här kommer två skäl till det:

Först har vi den här omdiskuterade tavlan kallad Hönstavlan, målad 1747 av konstnären Johan Pasch d.ä.(1706-1769). De som avbildas på tavlan är hovdamer, bland annat Ernestine von Grisheim och Henrica Juliana Liewen. Man blir onekligen lite illa tillmods när man ser den även om den är lite rolig också.

IMG_4616-1

Och sist men inte minst, det uppstoppade lejonet högst upp i ett av slottets torn. Ja, det gör verkligen resan värd mödan om man inte uppskattar något annat på den kungliga dagsutflykten.

Och bäst av allt? Att slottet står kvar och porträttsamlingen är permanent. Man kan komma när man vill och hur många gånger man vill, och det vill jag, det finns så mycket mer att se än det jag hann med den här gången.

Figaros bröllop, äkta såpopera

IMG_5423

Tidigt i våras besökte jag Drottningholms Slottsteater där det visades en utställning som hette ”Kulisser & krukor”. Då visades bland annat kulisser och annan rekvisita från teatern, den gamla 1700-tals teatern som finns kvar i sin ursprungliga form.

När jag gick runt i rummen, belägna i samma hus som teatern, vackra och inbjudande tänkte jag för mig själv: varför har jag aldrig gått på en föreställning på den här teatern? Varför har jag inte tagit chansen när jag finns granngårds? Tänk om den – Gud förbjude – brinner ned och jag missade att besöka den enbart på grund av lathet!

Beställde därför en biljett direkt när jag kom hem. Tog första bästa föreställning: Figaros bröllop, en opera av Mozart. Lättsamt och roligt tänkte jag, blir perfekt. Mitt huvudsyfte med besöket var ju att besöka lokalen och tillåta mig att drömma mig bort till 1700-talet.

612664395a40232133447d33247d383633343239

IMG_5415

IMG_5419

Sagt och gjort, dagen var kommen. Huset är vackert, interiören är fantasieggande och teaterrummet är magiskt. Till min överraskning visade det sig att jag beställt biljett till den sista föreställningen av Figaros bröllop, en föreställning som fått strålande recensioner. Det är vad jag kallar oväntad lycka.

Slider Figaro

by9h37px6jq4oxuh3o6p

89ed86995d192f6b676bc530fd151365-600x400

Figaros bröllop är en komedi, en tvättäkta såpopera från 1700-talet. Jag såg den en gång för länge sedan i London utan att förstå något av vad de sjöng, men förstod ändå tillräckligt mycket av handlingen: det sker massor av förväxlingar, kärlek och begär som riktas åt alla håll, oväntade vändningar i handlingen och till slut ett trippel-bröllop och alla blir lyckliga.

Den här gången var operan textad på svenska, men sjöngs förstås på italienska, och jag konstaterar att det likväl är till operans fördel som nackdel att man förstår vad de säger. Det är sällan något djupare budskap som förmedlas i Figaros bröllop, snarare tvärtom.

Men vad gör det? Operan är som sagt en komedi, den är skriven för att roa. Den är lättsam och igenkänningsfaktorerna är höga för alla som är eller har varit kära och/eller gifta. Man känner igen mödan i de älskande parens försök att förstå varandra – och hela det motsatta könet. Operan är som alla såpoperors moder.

Mozart2

Säga vad man vill om texten och handlingen i Figaros bröllop, det är ju för musiken man kommer. Musiken och sången i Figaros bröllop är, som så ofta med Mozart, magnifik. Så lätt och skimrande, enkel att ta till sig, och vacker som en stilla sommardag. För den som aldrig varit på opera och kanske har fördomar om konstformen, ja då är Figaros bröllop en perfekt början.

Mozart skrev så fantastisk musik. Hans liv var också som en såpopera men vad spelar det för roll – hans musik har verkligen, och det är ingen överdrift, blivit odödlig. Jag är helt och hållet säker på att mänskligheten kommer att fortsätta spela Mozart så länge det finns en civilisation där det är möjligt.

På något sätt är det som om han, Wolfgang Amadeus Mozart, fångar in det djupt mänskliga i sin musik, erfarenheter som alla kan knyta an till, både lättsamma och mer allvarligt. I just Figaros bröllop görs det med ett skimmer av lätthet, men som alltid med stor konst: bortom det lättsamma finns det dödliga allvaret.

Ensamblen på Drottningholms Slottsteater gör en fantastiskt föreställning med mycket humor och lätthet, men ändå med tyngd. De passager där det blir tydligast är i grevinnans sång, då hon våndas över sin makes förlorade kärlek och sin längtan efter att bli sedd och älskad igen. Camilla Tilling gör det så hjärtskärande vackert i den här uppsättningen.

IMG_5420

Det var en underbar upplevelse, i första hand att äntligen få vara med om en föreställning i den gamla teatern och känna stämningen av en tid för länge sedan, men också föreställningen i sig som från början bara var en orsak för mig att får se teatern. Jag är verkligen glad att jag fick se just den här uppsättningen av Figaros bröllop.

Jag var där en söndags eftermiddag i augusti, en het sommardag. Jag tänkte för mig själv: undrar hur varmt det är för sångarna på scenen? Fullt påklädda och i rörelse i timmar (föreställningen var tre timmar lång). I pausen, då man fick gå ut, såg jag dem vid sceningången, badande i svett. Vilken insats! Bara det är värd all vår beundran.

#VanGoghAlive made me cry

IMG_5250

Bara tre dagar i Berlin och ändå upplevde vi så mycket. Stekhett, över 30 grader hela tiden, även på nätterna. Vi njöt av staden, utelivet och konsten. På hotellet, belägget i Mitte, det som tidigare räknades som en del av Östberlin, hittade jag en broschyr om något som kallas VanGoghALive.

Det verkade lite skumt, tyckte jag, men eftersom Vincent van Gogh är en favorit blev vi nyfikna. Det gällde en multimediaupplevelse av något slag förstod vi. En slags utställning där man går in i tavlorna, exponerade på stora skärmar. Kanske tänkte vi, om vi hinner…

IMG_5260

Sista kvällen strosade vi i Östberlin, på väg mot muren: Berliner Mauer East Side Gallery. Då upptäckte vi att den utställning vi sett reklam om, Vincent van Gogh alive, låg ett stenkast från vårt hotell på vägen mot Alexanderplatz. OK, tänkte vi, kanske vi ska ge det en chans i morgon förmiddag innan vi måste åka till flygplatsen, när det ändå är så nära…

Är det något vi lärt oss på de senaste resorna vi gjort så är det att det kan dyka upp de mest oväntade saker på vägen. Sådant som inte varit planerat eller omskrivet, sådant som man liksom bara snubblar över. Man ska inte tveka att chansa, har vi lärt oss, det kan vara något märkligt och intressant.

IMG_5378

Jag inser att det kommer att vara omöjligt att på ett rättvisande sätt beskriva hur den här multimediaupplevelsen gick till eller hur den kändes. För ovanlighets skull är det precis så: man måste vara där. Men jag vill ändå säga något så ingen missar chansen om utställningen råkar passera förbi. Om den gör det: GÅ.

Utställningen var inhyst i ett slitet hus, ett slags lagerrum eller en industribyggnad, som inte såg mycket ut för världen. Stora banderoller visade vägen. I broschyren, och på utställningens hemsida, hade jag läst mig till att utställningen var gjord på det mest moderna tekniska sätt som är möjligt idag. Alltså tvekade vi inte trots det mer diskreta yttre.

IMG_5273

Utställningen började med en kort historisk överblick över den nederländske konstnären Vincent van Goghs liv. Några korta, men viktiga fakta, för den som inte hade full koll. Det var bra, då blev ingen exkluderad. Samtidigt var det inte särskilt mycket information, bara några korta stycken, vilket var fullt tillräckligt.

IMG_5272

Citat från Van Gogh kompletterade konsten, på både tyska och engelska. När vi hade tittat runt i det första rummet som var likt en farstu, ett förberedelserum, var det dags att gå in i själva utställningen. Man passerade tjocka svarta plasthängen som stängde ute allt ljus från rummen innanför. Omedelbart blev vi som förtrollade.

IMG_5280

IMG_5282

Det går nästa inte att förklara hur det var. Rummen, tre bredvid varandra, var fyllda av monumentala skärmar i olika storlek och former. På skärmarna, men också på golvet, visades målningar av Vincent van Gogh. Det var ett flöde av färger och former och till det outsägligt vacker och passande klassisk musik.

IMG_5285

IMG_5289

Besökarna satt på stolar, bänkar eller låg på golvet på stora saccosäckar, så kallade Fatboys. Det var helt mörkt, stilla och andäktigt och på väggar och golv spelades Vincent van Goghs liv upp som en film byggd på hans egna konstverk. Det var ofantligt gripande. Jag må låta överspänd men det finns inget annat ord för att beskriva det.

IMG_5293

IMG_5295

Jag hamnade på en bänk och där satt jag som klistrad. Korta texter med information om Van Gogh, korta citat av Van Gogh, framträdde ibland men det som var i centrum var konsten, hans målningar.

IMG_5300

Allt var gjort i en teknik där motiven också gjorts rörliga, de flöt in i varandra och avlöste varandra och ibland var det en enda detalj som lyftes fram eller tavlan byggdes upp detalj för detalj.

IMG_5311

Det som syns i centrum av den här bilden är öppningen till rummet bredvid. I alla rum visades samma berättelse men inte med samma bilder och inte i samma ordning därför blev varje rum en överraskning och utställningen blev aldrig tråkig.

IMG_5324

IMG_5338

IMG_5341

Plötsligt, när jag satt där som förtrollad på bänken, insåg jag vad som var så annorlunda: tavlorna kom till mig istället för tvärtom. I vanliga fall på en utställning går man ju runt och tittar på en tavla i taget, lite trött och kanske lite öm i fötterna, men här, här kom allt till mig och sköljde över mig som en våg av känslor och uttryck.

IMG_5347

Det var en så otroligt annorlunda upplevelse. Det var gjort med en sådan ömhet och kärlek till konstnären och hans verk. Man visade också fotografier och brev, här ses brev från Vincents älskade bror Theo som stöttade och uppmuntrade honom genom hela hans karriär. De ligger begravda bredvid varandra.

IMG_5352

IMG_5357

Man klev rakt in i berättelsen, vilket fungerade utmärkt, men man upptäckte att den var kronologisk. När den här tavlan med de svarta fåglarna visades spelades kraftfull musik, plötsligt hör man ett gevärsskott och alla fåglarna flyger dramatiskt ut ur tavlan.

IMG_5316

IMG_5362

IMG_5314

Man förstår att nu är Vincent van Gogh död. Då började jag nästan gråta, det är så starkt och så känslosamt. Flera gånger kände jag hjärtat snöra ihop sig, ibland av lycka över att sitta mitt i den enastående konsten men oftast i sorg över Vncent van Goghs tragiska öde. Det är så otroligt bra gjort!

IMG_5365

När vi var klara, och kände att vi nog inte orkade med fler starka känslor, vacklade vi ut i det starka solljuset och den stekheta värmen i Berlin. Vad hade vi egentligen varit med om? Omtumlade och tagna tittade vi på varandra. Vad kan man säga? Ingenting.

Den här multimediaupplevelsen liknar inget annat jag varit med om men som ett komplement till vanliga konstutställningar på museum är det en underbar utveckling av tekniken. Man är i konsten, man känner konsten, man lever konsten, man ser varje penseldrag uppförstorat många gånger om. Man blir gripen.

Jag är verkligen tacksam över att vi litade på instinkten och vågade prova något nytt. Det finns så många olika sätt att uppleva konst, det visste jag sedan förut, men att datatekniken och TV-speltekniken skulle komma i konstens tjänst det var ändå lite oväntat. I alla fall att det skulle bli så bra.

Befinner du dig i Berlin före 1 november: missa inte! Och den här gången menar jag det verkligen.

IMG_5369

Det sista vi ser innan vi lämnar lokalen är ett porträtt av Vincent van Gogh med ett citat av honom själv. Denne plågade själ som älskade livet och allt det vackra men som inte sålde en enda tavla till någon annan än sin bror under sin livstid och som till slut tog sitt eget liv hälsar livsbejakande till oss:

”To do good work one must eat well, be well housed, have one´s fling from time to time, smoke one´s pipe, and drink one´s coffee in peace.”

Berlinmuren: East Side Gallery

IMG_5380

Vart man sig i Berlin vänder dyker konsten upp, både i organiserad och i tillfällig form. Muren är ett både och. Den målade muren består av både organiserad och tillfällig konst eftersom nya målningar dyker upp ibland, om jag förstått det rätt. Konsten på muren är inte statisk.

Jag imponeras över hur staden Berlin tagit sin historia på allvar numera, istället för att sopa den under mattan. Berlinmuren, som till största del är riven nu, finns markerad i marken. Där muren sträckte sig finns idag två rader gatsten för att markera vart den gick.

På olika ställen i staden, jag såg det främst i forna Östberlin, finns gatstenar i guld utplacerade vid hus där det bodde människor som fängslades och sattes i koncentrationsläger. På stenarna står deras namn, födelse-och dödsårtal och vart de dog. Det är otroligt gripande.

IMG_5149

Även om det mesta av muren är rivet finns en sträckning av den kvar vid Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan öst och väst som vaktades av ryska och amerikanska soldater. Där är muren omringad av museum och minnesmärken av olika slag. Där har muren frusit i tiden som en evig påminnelse om hur det var.

Men längre åt öst, där har en lång sträckning av muren sparats och gjorts om till ett galleri: Berliner Mauer East Side Gallery. Här har konstnärer fått måla på den sidan av muren som var åt Östberlins håll. Här finns muren som ett minnesmärke, men inte fruset i tiden utan levande in i vår tid, som ett fortsatt samtal mellan historien och nuet.

IMG_5157

IMG_5161

Det är mäktigt att gå längst muren och se alla konstverken, vissa mer klassiska och andra mer som graffitikonst. Självklart finns flera målningar med typiska befrielsemotiv, som berättar om hur de fångna blev fria. Lite romantiserade kan man tycka.

IMG_5168

Men den brutala verkligheten låter inte vänta på sig. Här har någon målat murens CV till minne av alla som dött i sina försöka att besegra den. Då är det inte like enkelt att småle lite överseende, då blir det ett hårt grepp om hjärtat som vrider till.

Det är inte film, det är – var – verklighet. Det kan vara lätt att förväxla fiktion med verklighet så här många år, och många filmer, senare.

IMG_5176

IMG_5179

IMG_5182

IMG_5185

Bilderna berättar något, oftast allvarligt, men ibland på ett roligt och lättsamt sätt. Som den här Trabanten, den klassiska östeuropeiska bilen, som spränger muren med ett leende (kan man tycka). Nummerskylten är datumet då muren revs. Här är det inte Väst som intar Öst utan tvärtom.

IMG_5192

IMG_5194

Man glömmer tyvärr att den tyska kulturen var lika dominerade i Europa före världskrigen som den amerikanska är idag. Det kan vara svårt att förstå. Tyska var allas andraspråk, på samma sätt som engelskan är idag. Här ses tre tunga, tyska kulturpersonligheter som en påminnelse om den tyska kulturens fornstora dagar.

IMG_5197

IMG_5237

Politiken finns förstås också med, här ses Östtysklands siste ledare Erich Honecker, i kejsarskrud, och den ryske ledaren Michail Gorbatjov som inledde glasnost och  perestrojkan som ledde till både murens och Sovjetunionens fall – eller befrielse, hur man nu vill se det.

IMG_5212

Och så den numera ikoniska bilden som är målad efter ett berömt fotografi. Den ryske presidenten Leonid Brezjnev och Erich Honecker, kysser varandra.

IMG_5207

IMG_5208

Ibland är bilderna mer okomplicerade, som de här två. Allvarliga i sitt budskap om ofrihet att resa och se vad som finns bakom muren, men också med en tillförsikt och hemtrevlighet där man är, innesluten innanför en mur som är både ett hinder och ett skydd. Inte alla applåderade murens fall.

IMG_5222

Här ser vi bevis på att svenskar besöker Berlin. Staden är en enorm turistmagnet för oss svenskar och det har jag full förståelse för. Jag är en av dem.

IMG_5187

IMG_5241

IMG_5242

Det som gladde mig särskilt var att se att muren inte bara berättar om ett politiskt skeende som i vissa avseenden är över, utan också kommenterar dagens händelser och politiska lägen.

Det är som om East Side Gallery vill vara ett ”levande” bevis på att historien upprepar sig: att vi måste vara vaksamma, vi måste lära oss och vi måste förbättra oss som mänsklighet.

Om du besöker Berlin, missa inte East Side Galley. Det är vår plikt att komma ihåg.

Berlin levererar över förväntan

IMG_5071

Det var längesedan jag var i Berlin och under den tid som gått sedan dess har stadens rykte som konstscen och magnet för bohemer av alla sorter ökat dramatiskt. Just nu definieras Berlin som en av de hetaste städerna i världen när det gäller kultur.

Därför var det med spänning jag sökte mig runt. Första stoppet var planerat sedan tidigare: Alte Nationalgalerie där utställningen ImEx visas. Den besökte jag första dagen och har redan skrivit om här på bloggen. Utställningen var en fantastisk upplevelse, men den bestod ju av ”gammal”, eller ska man säga etablerad, konst. Frågan är hur det står till på den aktuella konstscenen i dagens Berlin.

Vid en rundtur i staden för att återuppleva de klassiska landmärkena i staden (som förändrats väldigt mycket) kom vi till muren och Checkpoint Charlie. Mittemellan dessa platser råkade vi hamna i en liten butik som såg spännande ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det också var ett galleri.

IMG_5052

I ett rum innanför butiken (som också var ett café) upptäckte jag intressanta konstverk som visade sig vara en utställning av den tyske konstnären Sebastian Wagner (född 1977) som heter THIS TOWN. Jag blev både glad och överraskad.

IMG_5067

Att vandra runt i rummet och studera Sebastian Wagners konst blev en annorlunda upplevelse jämfört med utställningen ImEx: impressionistisk och expressionistisk konst. Screentrycken och fotografierna av Sebastian Wagner är finstämda, minimalistiska och ger ett ödesmättat, grafiskt intryck.

IMG_5053

Här syns inga färgkaskader, inga känslomässiga övertoner, knappt ens en levande varelse. Det är staden, i det här fallet Berlin, som har huvudrollen. Det är stilistiskt vackert, jag tycker mycket om det men det är också en vemodig känsla. Vad har hänt med staden och människorna? Var finns livet, rörelsen och kraften?

IMG_5069

I första hand verkar det finnas i maskinerna och i tekniken. Många av Sebastian Wagners verk handlar om staden som industri, byggen av stål och betong. Men trots avsaknaden av rörelse upplevs inte konsten som sorglig eller skrämmande utan snarare varm och medkännande.

IMG_5054

Staden har en värme och ett slags liv i sig själv, som ett subjekt i sin egen rätt som inte bara finns för människornas skull utan lika mycket för sin egen skull. Det är som om staden blivit besjälad såsom naturen alltid har ansetts besjälad. Staden har blivit vår tids natur.

Det finns en vila i det repetitiva, att samma motiv återkommer med minimala förändringar. Staden, såsom den framställs av Sebastian Wagner, är ingen grottekvarn som förslavar människorna med sina ekorrhjul, nej staden framställs som en vän, en famn, en gemenskap.

IMG_5057

IMG_5058

Det finns mycket få människor i bilderna, och de som finns är framställda som opersonliga siluetter som kan var vem som helst, hela mänskligheten i koncentrat. De ser inte glada ut, de ser böjda och trötta ut. Är det vår tids människor?

FullSizeRender-15

Kanske är det symtomatiskt för vår tid att staden i sig själv framställs med värme men människorna upplevs alienerade och inåtvända. Förr var staden människans slav, nu är det tvärtom, eller? Kanske är det ännu mer symtomatiskt för vår tid att det som signalerar mest värme, liv och hopp är ett träd. I rött.

I mitt inlägg om utställningen på Alte Nationalgalerie skrev jag att konsten avslöjar tidens tecken. Vad är det för tecken vi kan avläsa i Sebastian Wagners konst? Det tål att tänka på.

Utan att veta om det hade vi alltså hamnat i en butik, ett galleri som heter Box off Berlin som till och med finns omnämnt i tidningen National Geographic Traveler. Där skriver de:

Berlin is one of the world´s foremost go-to cities for artists and bohemians. Their output is well represented in galleries and shops such as the local design outpost, BOXOFFBERLIN, also known as bob

Ja, Berlin levererar redan dag ett. Jag är imponerad.