Simone de Beauvoirs historia

Äntligen klar med läsningen av läraren, författaren och filosofen Simone de Beauvoirs (1908-1986) memoarer. Fem delar; En familjeflickas memoarer (1958), De bästa åren (1960), Världen öppnas (1963), Världens gång (1963) och Allt som allt (1972). Alla delarna är översatta till svenska.

Det var mycket intressant läsning, av flera skäl. Självklart är det spännande att få en inblick i Simone de Beauvoirs liv och leverne, även om hon är mycket avvaktande med privata detaljer. Man får veta mycket om henne, hon är i vissa avseenden mycket självutlämnande, men samtidigt inser man under läsningens gång att hon aldrig egentligen låter oss komma henne helt och hållet under skinnet.

Hon har en tydlig strategi med sina memoarer och hennes minnen. På ett sätt känns det snopet, kan man verkligen påstå att man känner henne efter läsningen av dessa tusentals sidor? På ett sätt vet man allt om henne, ändå är det som att man inte vet något. Hon dirigerar sitt eftermäle med briljans.

Men det har hon förstås all rätt att göra. Hennes memoarer är inte bara hennes egen historia, de är ett historiskt dokument, en tidsepok dokumenterad av en människa med sinne för detaljer. Det är väldigt intressant att läsa: hennes uppväxt i en småborgerlig miljö i början av förra århundradet, hennes vuxenblivande som sammanföll med krigen, och hennes medelålder i efterkrigstiden och ålderdomen under det turbulenta 1960-talet. Mäktig läsning helt klart.

En intressant detalj i böckerna är att hon börjar alla, utom den första och sista delen, med att gå in i ett slags svaromål på alla de kommentarer som kommit och tolkningar som gjorts av hennes föregående bok. I sista boken väljer hon att inte göra det och hon avslutar boken med orden: ”Den här gången skriver jag ingen avslutning på min bok. Jag överlämnar åt läsaren att dra vilka slutsatser han eller hon behagar”.

Jag vet inte om det är för att jag just läst ut den sista delen, Allt som allt, och har den färsk i minnet, som gör att jag tycker att den är mest läsvärd av alla delarna, eller om jag hade tyckt det ändå om jag läst dem i annan ordning (vilket i och för sig inte är särskilt lämpligt). I vilket fall som helst gav den delen mig mycket att tänka på.

I den här delen fokuserar hon inte i första hand på sig själv utan på de resor, studiebesök, och människor hon mött under sitt liv. Här fördjupar hon sig i länders historia, politik och kultur som hon besöker. Till exempel Japan, Sovjetunionen, Egypten, Israel och Palestina. Mest intressant är att i vissa länder har inget hänt sedan 1960-talet, t ex konflikten mellan Israel och Palestina. Samma låsta situation och argument då som nu.

Sista delen är också skön läsning för att Simone de Beauvoir kommit till ro med sig själv och livet. Hon gillar att bli gammal även om kroppens förfall stör henne en del. Hon skriver bland annat: ”Oberättigad kritik och förebråelser rör mig inte. Och berättigad kritik tar jag som en komplimang. Det generar mig inte att kallas intellektuell och feminist – jag accepterar mig själv sådan jag är”.

Hon har kommit till ro med sig själv och är även beredd att revidera sig själv, till exempel inser hon att hon bytt ställningstagande i vissa frågor som hon berör i ”Det andra könet”. Hon inser att livet har gett henne nya insikter som gör att hon måste revidera vissa uppfattningar och åsikter. Det är hedervärt tycker jag.

Alla delarna är läsvärda av olika anledningar och jag rekommenderar dem alla om man är det minsta intresserad av Simone de Beauvoirs person, verk, tiden och kulturen i Europa under större delen av 1900-talet. Är man intresserad av dessa böcker är Bokbörsen en guldgruva, en affär online för begagnade böcker. Där kan det mesta fyndas!

Nelson Ahlgrens befogade ilska

När man läser Simone de Beauvoirs memoarer framställs hennes amerikanske älskare som en trevlig, om än lite väl bohemisk, man som önskar att deras relation skulle ”normaliseras”, dvs att hon skulle lämna Sartre för honom. Det vägrar Simone de Beauvoir att göra och deras kärlekssaga i slutet av 1940-talet tar slut, men de fortsätter att vara vänner. Tills hennes bok Mandarinerna och hennes memoarer kommer ut. Nelson Ahlgren blir rasande över hennes utlämnade porträtt av honom.

Varför? När man läser memoarerna är det som sagt lite svårt att förstå hans ilska, men när man läser Mandarinerna, som till och med är tillägnad honom, då förstår man hans vrede. Porträttet av honom i romanen är inte imponerande, det vill säga, han framstår inte i god dager. I sina memoarer är de Beauvoir sval och distanserad till sin historia, hon skriver om sig själv som om det gällde någon annan, väldigt bra och mycket intressant men långt i från personligt. Hon påpekar det i böckerna också, att hon inte skriver allt av hänsyn till andra, men nog är det lika mycket av hänsyn till sig själv? Hon släpper oss inte in på livet trots att hon är självutlämnande och privat i böckerna. Hon är privat utan att vara personlig. Hennes memoarer är mer av tidsdokument, det är ingen kvinna av kött och blod vi lär känna.

Det närmaste en kvinna av kött och blod vi kommer är just kapitlen i Mandarinerna som handlar om huvudpersonen Anne och den amerikanske älskaren Lewis. Det vill säga, klart och tydligt Simone och Nelson. Mandarinerna är skriven som två romaner i en, det är två perspektiv som återberättas och Annes är ett av dem. En stor del av Annes liv består av romansen med Lewis Brogan. Boken är skriven med samma distans som memoarerna och det finns ingen uttalad biografisk ambition (även om hon använder sina erfarenheter och läsarna frestas att jämföra med verkliga personer). Romanen är också mer av ett tidsdokument än en berättelse om människor av kött och blod. På så sätt skiljer sig avsnitten i boken som utspelar sig i Amerika, och handlar om deras kärlekshistoria, i både stil och känsla. Här blir det mycket personligt, mycket kött och blod. Det är som två romaner i en.

Romanens porträttet av Nelson Ahlgren framställer honom som en grinig, självisk småpojke som surar ilsket så fort något går honom emot. Simone, i gestalt av Anne, är den vuxna, förståndiga och kloka. Anne älskar Lewis men behandlar honom som ett barn, eller snarare en lägre stående varelse som inte har förstånd nog att uppskatta hennes ovärderliga kärlek som han borde var stolt över att få ta emot, och han bör göra det utan krav och förväntningar på att hon ska ge något till honom annat än kroppslig njutning. Av memoarerna framgår att de Beauvoir och Sartre slutat ligga med varandra vid det här laget, deras relation är i första hand på det intellektuella planet och de Beauvoir gläds åt att erfara fysisk kärlek igen. Men mer än det är hon inte beredd att ge. Allt är på hennes villkor. Det är inte lätt att vara Nelson Ahlgren. Jag förvånas inte över att han blev arg, men det gjorde Simone de Beauvoir. Hon förstod inte alls varför han blev sårad.

Läs själv och bedöm! Nu finns den äntligen att beställa på både Adlibris och Bokus.

Mandarinerna – oväntat aktuell

Inom kort ger Norstedts förlag ut Simone de Beauvoirs välkända roman Mandarinerna, som gav henne det franska Goncourtpriset 1954, samma år som romanen kom ut. Jag blev lite förvånad när jag såg informationen från förlaget och tänkte, varför?

Själv hade jag nyss köpt boken på Bokbörsen, den första upplagan från 1994, i svenska översättning. Anledningen till att jag köpt den var att jag under 2012 roat mig med att läsa Simone de Beauvoirs självbiografi: En familjeflickas memoarer, De bästa åren, Världen öppnas, och Världens gång (jag har Allt som allt kvar att läsa). Efter att ha läst dem kände jag att jag ville läsa Mandarinerna också.

Fram tills dess hade jag inte läst någon av Simone de Beauvoirs romaner, och jag var lite nyfiken på att se vilken stil hon hade när hon skrev skönlitterärt (de självbiografiska böckerna är ju skönlitteratur i en form, men det är ju inte samma sak som en fiktiv roman). Jag blev verkligen överraskad. Mandarinerna är en väldigt bra bok, jag förstår verkligen att den vann priser och blev en storsäljare. Men ännu mer överraskad blev jag över hur aktuell den känns än idag. Vissa företeelser och existentiella bryderier är tidlösa på gott och ont. Romanen är absolut värd att ge ut igen, för att få nya läsare.

Jag vet inte om jag uppskattade boken mer för att jag läst hennes självbiografi, eller om det hade varit bättre att läsa nollställd. Många vill ju tolka romanen som en nyckelroman (vilket Simone de Beauvoir självklart protesterade emot), att hon berättar om sitt liv med Sartre m fl, och självklart är det mycket stoff från hennes liv som man känner igen från biografin, men jag skulle snarare vilja säga att personerna är spegelbilder, skärvor, av de människor och de erfarenheter hon har. Hon skickar själv med en hälsning i Mandarinerna. En person i romanen anklagar en av de författare som boken kretsar kring, att han använt sig av dem i romanen, hon känner till och med igen sina egna ord i boken. Författaren nekar och svarar:

”-De är uttalanden av personer som inte har något med dig att göra, sa Henri. han ryckte på axlarna: -Det är klart att jag har skildrat människor av idag som befinner sig i ungefär samma situation som vi. Med det finns tusentals sådana. Det handlar inte speciellt om vare sig din far eller mig. Tvärtom, på de flesta punkter är mina personer helt olika oss.”

Men boken är tillägnad Nelson Ahlgren, och det var väl onekligen ett misstag av Simone de Beauvoir om hon inte ville att boken skulle läsas biografiskt. Nelson Ahlgren uppskattade inte ”porträttet” av honom och det har jag full förståelse för. Det tog lång tid innan han förlät henne för detta. Men det skriver jag mer om en annan dag, för den här boken förtjänar flera reflektioner!

Boken finns att köpa inom kort på Bokus och Adlibris. Köp den!